EU-frågan Den 13 november var det 25 år sedan Sverige genom folkomröstningen valde att gå med som medlem i EU. Allan Larsson skildrar den långa vägen dit.
Jag hade som journalist rapporterat om Sveriges två initiativ till förhandlingar med de europeiska gemenskaperna, 1961 och 1970. När Sverige i början av 1990-talet deltog i förhandlingarna om ett EES-avtal och inledde arbetet på en färdplan för förhandlingar om medlemskap, deltog jag i min nya roll som politiker. Först som finansminister 1990–91 och sedan som riksdagsledamot 1991–95 och medlem i den socialdemokratiska partistyrelsen.
Under åren runt decennieskiftet 1989–90 såg vi det tidigare så hotfulla Sovjetväldet ifrågasättas, tappa kontrollen över grannstaterna för att så småningom helt falla samman. Folken i Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Östtyskland, Estland, Lettland och Litauen kunde göra sig av med de kommunistiska regimerna och börja bygga upp demokratiska institutioner. Samtidigt befann sig Västeuropa i ett nytt och dynamiskt skede, mycket tack vare EG-kommissionens nye ordförande Jacques Delors, en fransman som stod nordiska socialdemokrater nära.
Delors hade när han tillträdde som ordförande i Kommissionen 1985 tagit initiativet till ett omfattande arbete för att fullborda den gemensamma marknaden och föra samman de europeiska institutionerna i en samlad organisation, EG, baserad på den Europeiska enhetsakten 1987. I Sverige och i övriga EFTA- länder väckte Delors initiativ stort intresse. EFTA-länderna enades samma år om att göra en framstöt om ett fördjupat samarbete med EG.
Ingvar Carlsson hade på svensk sida tagit ledningen för att driva på arbetet och flytta fram de svenska positionerna på samma sätt som Olof Palme hade gjort under sina första år som statsminister. En proposition arbetades fram och presenterades i slutet av 1987 som grund för de diskussioner som nu skulle följa. Ingvar Carlsson besökte under det följande året stats- och regeringschefer i alla de ledande EG-länderna för att markera Sveriges intresse för ett fördjupat samarbete.
Offensiven inleddes i maj 1988 med möten med den spanske premiärministern Felipe González i Madrid, den belgiske premiärministern Wilfried Martens i Bryssel, den tyska kanslern Helmut Kohl i Bonn och den brittiska premiärministern Margaret Thatcher i London samt EU-kommissions ordförande Jacques Delors. Inför EU- kommissionen förklarade Ingvar Carlsson att Sverige sluter upp kring de grundläggande ekonomiska och sociala målen i Rom-fördraget och kring planerna på att etablera en fri inre marknad, att Sverige vill delta i arbetet med att skapa ett nytt Europa och att detta är en politisk fråga av högsta dignitet. Han underströk att det är i både Sveriges och EGs intresse att utveckla den formella och informella dialogen, även om Sverige inte kan delta i EGs interna beslutsprocess. I sina memoarer Så tänkte jag summerar Ingvar Carlsson sitt budskap:
Med detta formulerade jag för Sverige en helt ny Europa-politik. Borta var den gamla önskan om utanförskap och koncentration på de egna ekonomiska intressena. Sverige deklarerade en önskan att aktivt medverka för att bygga det nya Europa.
Det var inte bara den svenska regeringen som flyttade fram sin position. I juni 1988 gjorde EFTA-länderna en gemensam deklaration om att de ville få till stånd en revision av samarbetet med EG. EFTAs offensiv fick ett positivt gensvar när Jacques Delors i början på 1989 avgav en programförklaring för den nyvalda EG-kommissionen. Han konstaterade att mycket hade skett på grundval av Luxemburgdeklarationen från 1984, men att det nu fanns skäl att ta ställning till vad som var bästa vägen för att åstadkomma ett fortsatt fördjupat samarbete. Han angav två alternativa vägar – antingen bilaterala relationer, som i slutändan skulle kunna leda till ett stort frihandelsområde eller ett mera strukturerat samarbete med gemensamt beslutsfattande och gemensamma institutioner. Detta var något nytt, en stor förändring av EGs tidigare positioner och ett uttryck för Delors vilja att pröva nya vägar för att göra Europa starkare.
*
Vad låg bakom Delors nya initiativ? Det har spekulerats om att detta var ett försök att ”mota Olle i grind”, det vill säga att undvika att EFTA-länderna ställde sig i kö för att förhandla om medlemskap, när EG behövde tid för fördjupning av samarbetet mellan de tolv och fullborda den gemensamma marknaden. Detta är en vanligt förekommande tolkning. EES var tänkt som en ”antechamber” för att förhindra EFTA-länder att ansöka om medlemskap, enligt George Ross i boken Jacques Delors and Europan Integration. EFTA-länderna skulle först förhandla som en enhet med EG för att därmed acceptera överstatlighet som princip: ” The Commission intended to socialize EFTA members towards eventual membeship; thus EFTA would have to learn to be like the EC in order to play in the EEA”.
Detta var inledningen till en lång och komplicerad förhandling mellan en väl organiserad EG och ett mindre väl organiserat EFTA.
Samtidigt som medlemsstaterna i EG och EFTA förberedde sig för förhandlingar om fördjupat och breddat samarbete pågick dramatiska förändringar i Östeuropa, perestrojka och glasnost i Sovjetunionen, de baltiska staternas frigörelseprocess 1987–91, ”sammetsrevolutionen” i Tjeckoslovakien, maktskiftet i Polen, Berlinmurens fall, en successiv upplösning av Warszawa-pakten och förhandlingarna om en alleuropeisk säkerhetsöverenskommelse, Parisstadgan.
Det var en tid av djupgående förändringar i Europa, som skapade förhoppningar och nya möjligheter. Den svenska europapolitiken utvecklades som ett svar på dessa förändringar, stegvis i takt med att vi kunde överblicka och tolka det som skedde, framför allt i Östeuropa. Mycket av det som 1971 lagt hinder i vägen för en svensk medlemsansökan var nu på väg att vittra bort. Steget från förhandlingar om ett EES-avtal för deltagande i den inre marknaden till att öppna dörren för en medlemsansökan var inte längre långt.
*
Dessa förändringar kom att stimulera till en ny och mera engagerad svensk Europa-diskussion inom det socialdemokratiska partiet och fackföreningsrörelsen. Ett viktigt bidrag till denna diskussion gjordes av Olle Svenning, på den tiden tidningen Arbetets Paris-korrespondent, och Jan Olsson, tidigare ekonom på Metall och LO. De gav 1988 ut en bok med den provocerande titeln Tillhör Sverige Europa?. De hade rest runt i tio av EGs då tolv medlemsländer, läst, lyssnat och intervjuat personer inom den europeiska vänstern. De fångades av den europeiska vänsterns starka tilltro till värdet av ett europeiskt samarbete byggt på ett europeiskt folkstyre: ”Vårt grundläggande synsätt blev detsamma”.
De riktade sig därmed till de politiskt intresserade inom arbetarrörelsen och hade som tema att Europa i slutet av 1980-talet är annorlunda än vid tiden för den första svenska EG-debatten 1961: inget land i Europa har kvar något kolonialvälde, USAs inflytande är i avtagande och EG är inte längre ett redskap för Nato eller för amerikansk utrikespolitik. Inom Europa har länder som Spanien, Portugal och Grekland gjort sig av med diktatorer och ingår nu som fullvärdiga demokratier i den europeiska gemenskapen. Västtyskland engagerar sig mer än andra europeiska stater för fortsatt kärnvapennedrustning och för en dialog med öst. Reformpolitiken i Sovjet kan medföra demokratiserade och socialt förändrade former i Östeuropa: ”Processen, som är komplicerad och ännu präglas av osäkerhet, kan få avgörande betydelse både för avspänningen i Europa och för samarbetet mellan öst och väst”. De pläderade för att ”Sverige måste närma sig Europa. Men ett medlemskap i EG måste föregås av ett aktivt och brett svenskt deltagande i den politiska, sociala och kulturella debatten i Europa”.
*
Man kan med det perspektiv som vi nu har på 1980-talet konstatera att det var ett årtionde av djupgående förändringar i världen och i vårt tänkande. Årtiondet startade med en hård konfrontation mellan öst och väst och med utplacering av kärnvapenladdade stridsspetsar i Europa. Årtiondets slut blev början till slutet på det kalla kriget och inledningen till det som vi därefter under ett par årtionden kallat ”globalisering”, en process som hämtade kraft både från nya idéer om hur ekonomin borde fungera och från den tekniska utvecklingen. Den grundläggande tanken var att ersätta politisk reglering med en marknad som genom konkurrens kunde spela en mera aktiv och innovativ roll i den ekonomiska utvecklingen. Denna föreställning om marknadens överhöghet fick legitimitet genom den ekonomiska forskningen och publikt genomslag med hjälp av de dominerande medierna.
Den låg till grund för politiska framgångar under 1980-talet för republikanerna i USA och för de konservativa i Storbritannien; två länder vars politik kom att fungera som förebilder, förmedlade med stor auktoritet av internationella organisationer som IMF, Världsbanken och OECD till regeringar och riksbanker över hela världen. Detta nya paradigm kom att löpa parallellt med början på det stora teknikskiftet, digitaliseringen av det globala samhället. De nya marknadskrafterna och den nya tekniken blev ömsesidigt understödjande. Det var en våg som startade på 1980-talet och som skulle komma att frigöra starka produktivkrafter, men som också skulle komma att utsätta de nationella ekonomierna för stora påfrestningar. Men redan under detta inledande skede växte insikten om att den nationella politiken hade svårt att hantera de stora utmaningarna som ett alltmer globalt företagande gav upphov till.
*
När jag i februari 1990 blev finansminister hade förberedelser för förhandlingarna mellan EG och EFTA pågått en längre tid. Den formella starten skedde först den 20 juni. Mina medarbetare i Finansdepartementet var engagerade i förberedelse- och förhandlingsarbetet och jag fick den vägen god information om de förändringar som skulle behöva ske i svensk lagstiftning för att vi skulle uppfylla vår del i ett EES-avtal. Under Ingvar Carlssons och Anita Gradins ledning avrapporterade regeringens chefsförhandlare, Ulf Dinkelspiel och Frank Belfrage, förhandlingsläget till de närmast berörda statsråden.
Ingvar Carlsson arbetade under den här tiden på två parallella spår. Det första handlade om att stödja och driva på arbetet med EES-avtalet. Sverige hade från årsskiftet 1989/90 övertagit ordförandeskapet i EFTA och Ingvar Carlsson och Anita Gradin arbetade därför både med de svenska förhandlingarna och med EFTA-samordningen – i dialog med statsministrar och Europaministrar och kommissionsordföranden Jacques Delors.
Det andra spåret handlade om att – i ljuset av demokratiseringen i Östeuropa – flytta fram regeringens och det socialdemokratiska partiets position och visa på att medlemskap nu skulle kunna bli en möjlighet. Ingvar Carlsson valde att publicera en artikel i Dagens Nyheter den 27 maj, innehållande både kritik mot moderaternas förhållningssätt till den svenska neutralitetspolitiken och en markering av nya framtida möjligheter:
Skulle sedan motivet för denna neutralitetspolitik försvinna – något vi önskar och aktivt verkar för, dvs en alleuropeisk fredsordning där visionen om gemensam säkerhet har blivit en realitet – ja, då står vi självfallet inför en ny situation.
Denna argumentering ledde till två tolkningar. DN Debatts redaktör uppfattade Ingvar Carlssons artikel som en signal om att medlemskap är uteslutet: ”EG blir inget för Sverige” kunde man läsa på DNs förstasida. Den andra tolkningen redovisades på DNs ledarsida några dagar senare, som såg statsministerns inlägg som en öppning för medlemskap.
För att undvika fler missförstånd skrev Ingvar Carlsson en ny artikel som publicerades på DN Debatt den 5 juli. Den här gången hade DN Debatts redaktör uppfattat budskapet och satte rubriken: ”EG-hinder kan undanröjas”. I artikeln beskrev Ingvar Carlsson hur den gamla uppdelningen av Europa bokstavligen håller på att försvinna:
Allt detta gör att vi denna sommar med större optimism kan hoppas på en alleuropeisk fredsordning, där visionen om gemensam säkerhet blir en realitet och där krigsriskerna undanröjs … Då öppnas nya möjligheter. Och då blir inte heller kraven desamma – vare sig på det militära försvaret eller på formerna för samarbete med andra länder.
I mina offentliga tal slog jag an samma optimistiska ton som Ingvar Carlsson om den nya säkerhetsordningen, som skulle öppna vägen för medlemskap: ”Då öppnas för vår del möjligheten till det politiska inflytande som medlemskap innebär.” Vid det här laget hade allt er som engagerade sig i den offentliga debatten om EG tagit fasta på utvecklingen i Östeuropa och de nya öppningarna från EGs sida – allt fler såg förhandlingar om ett svenskt medlemskap i EG, som ett naturligt steg efter EES- förhandlingarna, inte minst på den fackliga sidan.
*
Österrikes regering hade under 1989, redan före Berlinmurens fall, lämnat in ansökan till EG om förhandlingar om medlemskap. Ingvar Carlsson och jag fick i augusti 1990 i samband med Saltzburger Festwoche tillfälle att träffa våra kolleger Franz Vranitzky och Ferdinand Lacina. De hade båda stått Bruno Kreisky nära och därmed varit delaktiga i Kreiskys kontakter med Tage Erlander, Olof Palme och Sverige. Ingvar Carlsson och Franz Vranitzky var goda vänner och hade täta kontakter. Jag hade träffat Ferdinand Lacina i samband med OECDs ministermöten. Lacina hade som ung student besökt Sverige och haft sommarjobb på en restaurang i Stockholm och hade sedan dess följt den svenska samhällsutvecklingen. Våra möten var, som man säger på engelska, ”meetings of minds”.
För oss i den svenska regeringen var det av särskilt intresse att höra hur man i Österrike resonerade när man bestämt sig för att lämna in en medlemsansökan.
För oss i den svenska regeringen var det av särskilt intresse att höra hur man i Österrike resonerade när man bestämt sig för att lämna in en medlemsansökan. Österrike har en neutralitetspolitisk tradition som inte är lika lång som den svenska, men som är fastlagd både i grundlag och i en internationell konvention; neutralitetspolitiken är ett uttryck för den självständighet som Österrike uppnådde efter de allierades ockupation av landet.
Franz Vranitzky hade inga som helst planer på att överge neutraliteten; den är djupt rotad i det österrikiska samhället. Hans uppfattning var att ett medlemskap skulle gå att förena med Österrikes grundlag och internationella avtal. Han räknade med att EU under Jacques Delors skulle visa förståelse för Österrikes position. När det gällde frågan om varför Österrike så tidigt gått in med en ansökan, förklarade Vranitzky att det behövs tid att förbereda en medlemsförhandling och att man, när de pågående förhandlingarna om ett EES-avtal var klara, borde vara beredd att gå vidare med förhandlingar om medlemskap, det vill säga inflytande över den lagstiftning som våra länder nu skulle bli beroende av.
Detta möte och Vranitzkys argumentering kom att bli av särskild betydelse när vi efter sommaren förberedde diskussionen om Europafrågan inför partikongressen, som skulle hållas i slutet av september. Vår slutsats var att vi inte kunde vänta till dess EES-förhandlingarna hade avslutats och då börja förbereda en framstöt om medlemskap. Det var nu nödvändigt att växla upp förberedelsearbetet och flytta fram positionerna.
*
I sitt välkomsttal vid partikongressen i september 1990 gjorde Ingvar Carlsson det nya Europa och dess möjligheter till huvudfrågan:
Ett nytt Europa växer fram. Så mycket av det vi drömt om, så mycket av det vi stått upp för och så mycket av det vi vill se förverkligat ligger plötsligt inom räckhåll.
Han redovisade sedan sin syn på ambitionen för kollektiv säkerhet på den europeiska kontinenten:
… en ordning som flätade samman de europeiska länderna så att ett krig i vår världsdel blev lika otänkbart som mellan de nordiska länderna.
I ett Europa där blockgränserna försvann skulle de traditionella hindren för att förena ett svenskt EG-medlemskap med den svenska neutralitetspolitiken falla bort.
Våra utländska gäster uppmanade oss att skynda på: ”Dröj inte för länge. Det europeiska tåget är satt på skenor och det kommer att köra raskt de närmaste åren”, sa de danska socialdemokraternas ledare Sven Auken. Vi fick också från våra finska partivänner höra liknande argument. Partiledaren Paavo Lipponen hade redan tidigare uttalat sig för att de nordiska länderna borde förbereda sig för medlemskap.
Den debatt som fördes i EG-frågan vid motionsbehandlingen var inte särskilt omfattande; en motion om att säga nej till medlemskap avslogs. I debatten påminde Anita Gradin om att de pågående förhandlingarna om EES-avtal inte syftar till svenskt medlemskap, men tillade att ”precis som Ingvar Carlsson var inne på i sitt öppningsanförande i går, så ser vi nya möjligheter som vi inte kunde uppfatta för ett år sedan”. Anita Gradin föreslog sedan att redaktionsutskottet skulle lägga fram ett förslag till uttalande om Sverige och den europeiska integrationsprocessen.
Jag deltog på Ingvar Carlssons uppdrag i arbetet med detta uttalande. I samarbete med Stig Malm skrev jag ett utkast som yttade fram våra positioner på det sätt som Ingvar Carlsson hade formulerat i sitt inledningsanförande. Vi underströk att målet för de ekonomiska samarbetssträvandena i Europa står i överensstämmelse med socialdemokratins internationella strävanden. Vi betonade att vi vill medverka till att förstärka den sociala dimensionen, att det kommande EES-avtalet ska ge möjlighet att behålla och vidareutveckla vår lagstiftning till skydd för miljö och hälsa liksom vår arbetsrättslagstiftning. Vi upprepade budskapet att ett EES-avtal inte utesluter ett svenskt medlemskap. Avgörande blir den säkerhetspolitiska utvecklingen i vår omvärld och hur EGs nuvarande medlemmar väljer att utveckla sitt utrikes- och säkerhetspolitiska samarbete. Förslaget till uttalande avslutades med att sätta in våra relationer till EU i ett vidare europeiskt perspektiv:
Ett brett ekonomiskt, tekniskt och kulturellt samarbete måste omfatta hela Europa, inte bara som hittills Västeuropa … på sikt bör de central- och östeuropeiska länderna kunna inlemmas i det ekonomiska samarbete som för närvarande omfattar Västeuropa.
När förslaget till uttalande presenterades gjordes ett enda inlägg, från Rolf Andersson i Helsingborg. Han tyckte att uttalandet var bra, men hade två tilläggsyrkanden. Det första rörde EES- avtalet och det gick ut på att lägga till ”social service och trygghet”, som skulle behållas och utvecklas. Det andra yrkandet gällde villkoren för medlemskap. Han ansåg att det inte räckte med att sätta upp säkerhetspolitik som villkor för EG-medlemskap. Han ville också här framhålla social service och trygghet, miljö och hälsa samt vår arbetsrättsliga lagstiftning som villkor. Ingvar Carlsson accepterade det första tillägget om EES-avtalet, men avvisade det andra:
Det andra är sådan som vi ska förhandla om. Skulle vi säga att vi under inga förhållanden kan förhandla om det, kan vi glömma varje tanke på den typen av kontakt med EG.
Efter detta förklarade Rolf Andersson att han accepterade avslag beträffande det andra tillägget, det vill säga andra förbehåll än det säkerhetspolitiska, som villkor för medlemskap i EG. Därmed var debatten över och kongressen godkände enhälligt uttalandet. Replikväxlingen var klargörande; den handlade inte om Sverige skulle ansöka om medlemskap eller inte – de handlade om villkoren för ett medlemskap. Partiordföranden hade nu fått mandat från partikongressen att gå vidare och vid lämpligt tillfälle aktualisera en ansökan om medlemskap. Detta var en stor politisk nyhet, som fick liten eller ingen uppmärksamhet i media.
*
I slutet av oktober 1990 drabbades Sverige av en valutakris. Riksbanken höjde räntan för att vända ut ödena och kallade på regeringens hjälp i form av finanspolitiska åtgärder. Ekonomiskt-politiskt befann vi oss i ett mycket besvärligt läge. Efter misslyckandet med stopp-paketet i början av året och regeringsombildningen hade vi inriktat oss på att genom Rehnberg-kommissionen få till stånd ett stabiliseringsavtal, som kunde bidra till att växla ner löneökningstakten ”från inflationslöner till reallöner”, som ambitionen uttrycktes i rubrikform. Det första försöket misslyckades på grund av motstånd från PTK, en förhandlingskartell för privatanställda tjänstemän.
Inför kompletteringspropositionen i april hade vi träffat överenskommelse med folkpartiet om ett antal ekonomisk-politiska åtgärder. Vi hade efter sommaren bett Rehnberg-kommissionen att göra ett nytt försök att få ett stabiliseringsavtal på plats. Kommissionen hade i oktober kommit långt i det inre arbetet, men i den allmänna debatten fanns det inga förväntningar om att operationen skulle lyckas. Det var därför inte någon stor överraskning att aktörerna på finansmarknaden, här hemma och utomlands, visade misstro mot regeringens ekonomiska politik.
Den slutsats som Ingvar Carlsson och jag kom fram till var att det inte skulle räcka med ett traditionellt krispaket med budgetnedskärningar och skattehöjningar för att skapa förtroende för regeringens ekonomiska politik och därmed för den svenska kronan. Det behövdes ett större grepp. För att kunna ta ett sådant behövde vi pröva nya arbetsformer och engagera hela riksdagsgruppen. Den kommande veckan var en riksdagsfri vecka, vilket innebar att ledamöterna hade möjlighet att vara hemma i sina valkretsar och ägna sig åt kontakter med väljarna.
Ingvar Carlsson tog initiativet till att kalla in riksdagsgruppen till ett veckolångt beredningsarbete kring de frågor som vi planerade att presentera i slutet av veckan. Detta var något helt nytt. Tidigare hade ledamöterna fått höra finansministern presentera politiska förslag när de redan var förhandlade och beslutade i regeringen, förslag som de sedan skulle stödja i utskott och kammare. Nu skulle ledamöterna vara delaktiga i beredning och beslut. Det var ett sätt att arbeta som kom att uppskattas, även om en del budgetbeslut var smärtsamma. Det var samtidigt ett sätt att få engagemang och förankring för tre mera långsiktiga frågor som vi nu ville aktualisera. Den första gällde en reform av grundlagen i syfte att ersätta de treåriga mandatperioderna med fyraåriga för att ge framtidens regeringar och riksdagsmajoriteter möjlighet att driva en mera långsiktig politik. Den andra gällde energipolitiken med syfte att åstadkomma en blocköverskridande överenskommelse. Den tredje gällde Europa-politiken och en markering av att det var dags att förbereda en framställning om medlemskap.
Denna uppläggning diskuterades vid ett möte på söndagskvällen den 21 oktober, inför starten av riksdagsgruppens arbete. I mötet deltog Ingvar Carlsson och jag och våra statssekreterare, Kjell Larsson och Gunnar Lund. Ingvar Carlsson skrev för egen hand ner den formulering som skulle bli nyckelmeningen i avsiktsdeklarationen om ett nytt steg i Europa-politiken i skrivelsen till riksdagen:
Regeringen eftersträvar ett nytt beslut om Europapolitiken som tydligare och i mera positiva ordalag klargör Sveriges ambitioner att bli medlem av Europeiska gemenskapen.
Denna formulering överlämnades till Stig Alemyr, ordförande i riksdagens utrikesutskott, för diskussion i den socialdemokratiska utskottsgruppen. På ett möte någon dag senare med hela den socialdemokratiska riksdagsgruppen rapporterade Alemyr att utskottsgruppen hade ställt sig bakom Ingvar Carlssons förslag. Han avslutade sin rapport med en kärnfull formulering som speglade opinionen i utskottsgruppen: ”Äntligen!”
*
I en skrivelse till riksdagen redovisade regeringen resultatet av arbetet med att utveckla och förankra de nya initiativen. Ingvar Carlsson och jag presenterade skrivelsen vid en välbesökt presskonferens i det gamla riksdagshusets andrakammarsal på fredagen den 26 oktober. I skrivelsen ingår en beskrivning av de pågående förhandlingarna om ett EES-avtal och Sveriges intentioner att med kraft fullfölja förhandlingarna. Samtidigt aviserade vi vår avsikt att klargöra våra ambitioner om att söka medlemskap i EG. Jag vill citera hela texten för att ge alla en korrekt bild av regeringens linje – även dem som utan att ha läst skrivelsen har haft egna meningar om dess innehåll.
Våren 1988 fattade riksdagen ett beslut om Sverige och den västeuropeiska integrationen, där det bland annat konstaterades att ett svenskt medlemskap inte var ett mål för de diskussioner med EG som då förestod.
Sedan detta beslut fattades har förutsättningarna för ett svenskt medlemskap i EG förändrats, tack vare den positiva utvecklingen i Europa. Möjligheterna att lägga grunden till en ny, varaktig fredsordning har förstärkts. ESKs toppmöte i Paris i november kommer med all sannolikhet att understryka denna positiva utveckling. De kommande regeringskonferenserna mellan EGs medlemsstater kan förväntas ge ökad klarhet beträffande omfattning av detta samarbete inom EG. Ett svenskt medlemskap med bibehållen svensk neutralitet ligger i vårt nationella intresse.
Sveriges intresse för ett EES-avtal mellan EFTA och EG är oförändrat starkt. Det föreligger ingen motsättning, vare sig praktiskt eller principiellt, mellan ett kraftfullt fullföljande av EES-förhandlingarna och en framtida diskussion om medlemskap. Regeringen kommer med all kraft att verka för att ett politiskt genombrott i EES-förhandlingarna uppnås före årets slut. Ett EES-avtal skulle ge Sverige möjlighet till fullt tillträde till EGs inre marknad, då denna genomförs 1 januari 1993. I detta tidsperspektiv saknas alternativ till ett EES-avtal.
Regeringen eftersträvar ett nytt beslut om Europapolitiken som tydligare och i mera positiva ordalag klargör Sveriges ambitioner att bli medlem av Europeiska gemenskapen. För att bygga under för en sådan utveckling kommer Sverige att intensifiera sina ansträngningar att inom ramen för Europeiska säkerhetskonferensen medverka till en ny säkerhetsordning i Europa. Förhandlingarna mellan EG och EFTA om ett EES-avtal fullföljs med kraft.
Denna avsiktsdeklaration var en tydlig markering av vad Sverige eftersträvade, först EES-avtal, sedan förhandlingar om medlemskap. Det var samtidigt en signal att starta förberedelsearbetet på hemmaplan för att skapa en bred uppslutning kring en ansökan om medlemskap.
Detta besked fick stor internationell uppmärksamhet. Financial Times toppade nästa dag första sidan med en rubrik över sex spalter om att Sverige nu siktar på ett medlemskap i EG. Svenska media fokuserade på andra frågor. Dagens Nyheter toppade första sidan med rubriken ”Ekonomer dömer ut krispaketet” och med en fem-spaltig rubrik ”Katastrof för barnfamiljer” samt en hänvisning till sidan två under rubriken ”DN-ledare kräver nyval”. Ledarartikeln på sidan två hade rubriken ”Regeringen är körd”. Artikeln om ekonomerna som dömer ut krispaketet byggde på en intervju med en av cheferna på Handelsbanken, Jan Carlsson, som ansåg sig kunna förutse ”en ny räntechock före årsskiftet”. Han var ute och cyklade. Det blev ingen räntechock före årsskiftet. Tvärtom, räntorna föll och skulle fortsätta att göra det ett bra tag till.
Den 27 oktober var således inte någon höjdare i den politiska nyhetsjournalistikens historia i Dagens Nyheter – eller i Handelsbankens ekonomiska prognosmakeri!
*
Efter detta skulle partiernas företrädare i utrikesutskottet ta frågan vidare. Två partier var för en omedelbar ansökan, nämligen folkpartiet och moderaterna, som lagt fram förslag om att Sverige skulle ansöka om medlemskap. Två partier, miljöpartiet och vänsterpartiet, var helt emot såväl EES-avtal som medlemskap. Socialdemokraterna och centern ville inte binda sig för en tidplan. Ingvar Carlsson ville, som han skriver i Så tänkte jag, göra en ordentlig analys av de säkerhetspolitiska frågorna innan det var dags att ta ställning till när och hur en ansökan skulle överlämnas. I utskottet enades till slut fyra av partierna om att uttala sig för att Sverige – efter en samlad bedömning av de utrikes- och säkerhetspolitiska faktorerna – borde kunna lämna in en ansökan om medlemskap och att det var sannolikt att det skulle kunna ske under 1991.
Det svenska beslutet att förbereda en EG-ansökan fick en betydande effekt på EG-kommissionens arbete. När ett land ansöker om medlemskap måste kommissionen arbeta fram ett formellt ställningstagande, en ”avi”, innan Ministerrådet kan inleda förhandlingar. Under hela 1990 hade emellertid Jacques Delors hållit tillbaka arbetet med att förbereda kommissionens ställningstagande till den österrikiska ansökan. Delors betonade fördjupning framför utvidgning. Tyskland och Storbritannien var mer intresserade av utvidgning – engelsmännen för att det skulle bromsa fördjupningen, och Tyskland för att man tyckte att utvidgning och fördjupning kunde förenas. Delors hade stöd från Frankrike och Spanien, som inte ville se att EGs tyngdpunkt flyttades norrut i Europa, skriver Charles Grant i Inside the House that Jacques Built. Men den svenska ansökan förändrade spelplanen:
The news from Stockholm made it likely that the EC would have to let in some new members, and Delors began to temper his opposition. He said that a couple of new members could be squeezed in, but added that an EC of 15 or 16 would suffer from institutional paralysis and should therefore await further treaty revisions in mid-decade.
*
I finansplanen, som jag överlämnade till riksdagen den 10 januari 1991, fick de internationella frågorna och Sveriges förhållande till den europeiska integrationen en framträdande plats. I det inledande avsnittet upprepades formuleringen från skrivelsen i oktober om att regeringen eftersträvar ett nytt riksdagsbeslut om Europapolitiken som tydligare och i mer positiva ordalag klargör Sveriges ambitioner att bli medlem av EG. Regeringen noterade att riksdagen uttalat att Sverige bör eftersträva att bli medlem med bibehållen neutralitetspolitik. Därefter angavs hur regeringen planerade nästa steg på vägen till förhandlingar:
Det är regeringens ambition att efter en samlad bedömning av de utrikes- och säkerhetspolitiska faktorerna och efter samråd i utrikesnämnden lämna in en ansökan om medlemskap i EG.
Vi hade gjort goda framsteg i riksdagen för en ny Europa-politik. Vi hade också framgångar när det gällde den ekonomiska politiken. Riksbankschefen Bengt Dennis noterade i en utvärdering av utvecklingen under första halvåret 1991, att den samlade effekten av den ekonomisk-politiska strategin var positiv när det gällde kronkurs och räntor. ”Inledningsvis gynnades utvecklingen av riksdagens beslut i december att Sverige skulle söka medlemskap i EG. Budgeten och finansplanen i januari 1991 togs väl emot och Riksbanken fick bromsa det snabba räntefall som inleddes”.
I mars 1991 gjorde jag ett besök i Luxemburg, ordförandeland i EG under första halvåret, och Bryssel, där jag träffade EG- kommissionens president Jacques Delors. Tillsammans med den svenske EEC-ambassadören Stig Brattström informerade jag Delors om det pågående arbetet att tillsammans med partierna i riksdagen arbeta fram en svensk medlemsansökan med bred uppslutning. Jag hade av Ingvar Carlsson därutöver fått i uppdrag att med Jacques Delors diskutera en tidtabell för förhandlingar och den politiska processen som behövs för ratificering av ett avtal. När samtalet hade pågått i mindre än en timme, reste sig ambassadören och förklarade, som överenskommet, att han ville lämna Delors och mig ensamma för fortsatta diskussioner. Delors gav ett snabbt och klart svar på min fråga om hur han såg på tidtabellen för förhandlingar och beslut. Han ville att Sverige skulle lämna in sin ansökan den 1 juli, när Holland tog över ordförandeskapet från Luxemburg. Det skulle sedan ta EG-kommissionen ungefär ett år att arbeta fram en ”avi” som kunde ligga till grund för ett beslut i Europeiska rådet om att inleda förhandlingar.
Parallellt med det skulle man inom EG slutföra de två pågående regeringskonferenserna, dels om den politiska unionen och dels om valutaunionen. Om ett år, sa Delors, vet vi förutsättningarna, nämligen hur EG ser på nya medlemmar och hur EGs egna planer för framtiden ser ut. Då kan vi förhandla om ett medlemskap från dessa förutsättningar. Det borde sedan vara möjligt att inom ett år av förhandlingar komma fram till ett avtal – många av inre marknads-frågorna skulle redan vara lösta genom EES-avtalet. Då skulle vi vara framme vid början av 1994. Resten av det året skulle behövas för den politiska processen, inom EU och i Sverige. Om förhandlingar och beslutsprocess fungerade väl, skulle Sverige – och övriga kandidatländer – kunna ansluta sig till EU från den 1 januari 1995. Så såg tidtabellen ut för Delors. Jag rapporterade vid hemkomsten till statsministern, som lade Delors plan till grund för det fortsatta arbetet med ansökan.
*
Regeringen hade av riksdagen fått klartecken att söka medlemskap och av Jacques Delors fått en tidtabell för hur det fortsatta arbetet skulle läggas upp. Så långt var allt gott och väl. Nu återstod uppgiften att formulera den deklaration som skulle föredras i riksdagen och ligga till grund för den formella förhandlingsframställningen. Denna deklaration skulle förhandlas fram mellan Ingvar Carlsson, Carl Bildt, Bengt Westerberg och Olof Johansson. Förhandlingen, som pågick under fyra möten på våren 1991, kom att ställa Ingvar Carlssons tålamod och förhandlingsskicklighet på svåra prov. Motsättningar fanns inte bara mellan socialdemokrater och moderater utan också inom oppositionen, mellan Carl Bildt och Olof Johansson. Ingvar Carlsson fick agera medlare mellan två oppositionspartier som gjorde anspråk på att efter det förestående valet gemensamt regera Sverige och leda förhandlingarna med EG: ”Åter blev det min uppgift att medla mellan borgerliga partier, vilket jag gjorde med en blandning av förvåning och skadeglädje. Steg för steg närmade vi oss ändå en uppgörelse och samsyn även om Carl Bildt krånglade in i det sista”, skriver Ingvar Carlsson i Så tänkte jag.
Inför en fullsatt riksdag – med åhörarläktarna befolkade av diplomater – informerade Ingvar Carlsson den 14 juni 1991 om avsikten att till EG lämna in en ansökan om svenskt medlemskap.
I regeringens deklaration i riksdagen tecknade Ingvar Carlsson bakgrunden i form av de senaste årens väldiga politiska omvälvningar i Europa. Han framhöll att klimatet mellan supermakterna USA och Sovjetunionen har förbättrats avsevärt, att den tidigare uppdelningen i två rivaliserande maktblock är förbi och att de öst- och centraleuropeiska länderna har frigjort sig efter decennier av totalitärt tvång. Tyskland har enats, Warszawapakten har upplösts, och Sovjetunionens militära tillbakadragande från Öst- och Centraleuropa framstår som oåterkalleligt. En neddragning av såväl kärnvapen som konventionella styrkor har inletts och förhandlingar förs om ytterligare nedrustning. Den europeiska säkerhetskonferensens toppmöte i Paris i november hade föregående år lagt grunden för ett nytt säkerhets- och samarbetssystem i vår världsdel. Ingvar Carlsson framhöll:
Därmed har också Sveriges säkerhetspolitiska villkor i väsentliga avseenden förändrats till det bättre. Detta gäller även om de konkreta effekterna i norra Europa inte är så påtagliga som i Centraleuropa. Det nordatlantiska och nordeuropeiska området kan också väntas få fortsatt stor strategisk betydelse för de båda ledande kärnvapenmakterna. Sovjetunionens inre kris är en kvarvarande osäkerhetsfaktor. En rad skäl talar för ett fortsatt starkt sovjetiskt intresse av samarbete med väst, och ett motsvarande ringa intresse för konfrontatorisk maktpolitik. Oförutsägbara yttringar av en fördjupad sovjetisk kris, med allvarliga återverkningar i omvärlden, kan dock inte uteslutas.
Han diskuterade sedan utvecklingen inom EG och hur kraven på samordning av utrikespolitiken skulle påverka den svenska neutralitetspolitiken:
Kraven på samordning kan förväntas växa, men friheten från likriktning kommer säkerligen att bestå. Även som medlem får vi tillfälle att verka för Sveriges syn i frågor som ligger oss varmt om hjärtat, såsom stärkande av FNs ställning, det alleuropeiska samarbetet, nedrustningspolitiken, solidariteten med tredje världen, biståndspolitiken och ökad samverkan med Baltikum. Den stora skillnaden blir att huvuddelen av vårt agerande kommer att äga rum inom Gemenskapens ram. Vad vi vinner är möjligheten att få gehör för våra synpunkter inom EG-kretsen, och därmed ge dem långt bättre genomslag än om vi agerat som utanförstående stat. Vad vi förlorar är främst en lika lätt identifierbar svensk profil i utrikespolitiken.
Svenska farhågor om att EG skulle utvecklas till en försvarsallians besvarades:
Det finns som tidigare betonats ingen anledning att tro att EG nu skulle vara på väg att omvandlas till en militär allians eller skapa andra former för gemensamma förpliktande försvarsarrangemang. I ett längre perspektiv kan ändå inte uteslutas att en utvidgning av samarbetet mellan EGs medlemmar också kommer att omfatta försvarsfrågor. Regeringens bedömning är att beslut härom kommer att bygga på enhällighet mellan medlemsländerna och att det också i framtiden kommer att visas beredskap att finna lösningar för de stater som inte vill eller kan delta i ett sådant samarbete. För svensk del skulle detta innebära, att vi inte skulle förpliktigas att ta del i en eventuell blivande försvarsallians mellan EG-stater eller omfattas av eventuella kollektiva säkerhetsåtaganden. Om en hållfast europeisk säkerhetsordning, t.ex. på ESKs grund, en gång upprättas förändras de hittillsvarande förutsättningarna för Sveriges neutralitetspolitik.
Slutsatsen formulerades på följande sätt:
Regeringen anser att beslutssystemet inom EG, även vid nya samarbetsformer inom organisationen, säkerställer möjligheterna för ett enskilt medlemsland att värna sina grundläggande säkerhetspolitiska intressen. Det är regeringens samlade bedömning att ett svenskt medlemskap i EG är förenligt med neutralitetspolitikens krav.
Carl Bildt, Bengt Westerberg och Olof Johansson instämde, medan Lars Werner (vpk) och Inger Schörling (mp) sa nej till EG-medlemskap. Bengt Westerberg betonade Sveriges styrkor:
Vi i Sverige har funnit vägar att genom en omfattande arbetsmarknadsutbildning hålla arbetslösheten nere. Vi har också kommit längre än andra länder på vägen mot jämställdhet mellan män och kvinnor. Inom miljöpolitiken har vi gjort framsteg som kan bli goda exempel för andra. När det gäller skyddet av medborgarnas liv och hälsa mot arbetsskador, trafikskador och droger har vi en hel del att lära ut. Sverige går inte tomhänt in i det europeiska samarbetet.
*
Vid ett möte den 1 juli 1991 med det holländska ordförandeskapet i EGs ministerråd överlämnade Ingvar Carlsson, Sten Andersson och Anita Gradin den svenska ansökan om medlemskap till den holländske premiärminister Ruud Lubbers och EG-kommissionens ordförande Jacques Delors. Samma dag lämnade också Österrike, Finland och Norge in sina medlemsansökningar. Av de ursprungliga sju EFTA-länderna var tre, Storbritannien, Danmark och Portugal, redan medlemmar och tre sökte medlemskap, Sverige, Norge och Österrike. Ett enda land, Schweiz, hade ställt sig utanför.
Det var ett historiskt ögonblick. Efter mer än tre årtionden av analys, debatt, prövning och omprövning var Sverige nu slutligen på väg mot medlemskap. Med tanke på att ESS-förhandlingarna var långt framskridna borde de centrala frågorna om de fyra friheterna – för varor och tjänster, kapital och arbete – inte utgöra några avgörande hinder. Men det återstod fortfarande tre och ett halvt års förhandlingsarbete och politisk förankring och en avgörande folkomröstning innan medlemskapet skulle vara ett faktum.
I juli, efter att Sverige formellt lämnat in sin ansökan, publicerade EG-kommissionen sitt yttrande över den österrikiska ansökan, ett yttrande som Jacques Delors hade hållit tillbaka, men nu till slut släppt fram. Innan Delors gick på sommarsemester i Frankrike intervjuades han i Financial Times och förklarade att han hade ändrat mening om önskvärdheten av utvidgning. Han förklarade att det var EGs ansvar att organisera Europa, även om det, någon gång, skulle betyda att de östeuropeiska länderna skulle komma med.
*
Regeringens initiativ att samla de politiska partierna kring en ansökan om svenskt medlemskap i EU har varit föremål för mycket debatt och en hel del forskning.
Jag vill särskilt lyfta fram en avhandling skriven av statsvetaren Jakob Gustafsson med titeln the Politics of Foreign Policy Change – explaining the Swedish reorientation on EC membership (Lund 1998). Gustafsson har både ett empiriskt och ett teoretiskt syfte. Han vill ge en plausibel förklaring till varför Sverige i oktober 1990 gick in för medlemskap. Han vill bidra till teorierna om utrikespolitiska förändringar. Han har, såvitt jag kan se, mycket goda källor och en väl fungerande metod för att studera den process som ledde fram till svenskt medlemskap.
Gustafssons slutsats är i ett nötskal att de politiska villkor som hade legat till grund för Sveriges Europapolitik hade upphört att existera. Med de dramatiska förändringarna i Östeuropa hade den värld, för vilken den svenska neutralitetspolitiken hade utformas, förändrats i grunden. Det nya Europa gjorde det möjligt att avveckla de självpåtagna restriktionerna på Sveriges internationella agerande. Eftersom EES-avtalet skulle komma att ge Sverige begränsat inflytande över EUs accelererande integrationsprocess, och eftersom den tredje vägens ekonomiska politik hade visat sig vara en återvändsgränd, framstod alternativet att stå utanför EU inte så attraktivt.
Gustafsson beskriver Ingvar Carlssons omprövning av den svenska Europapolitiken som ”en läroprocess”. Carlsson var den som mer än någon annan var ansvarig för den nya linjen. Han handlade på ett strategiskt sätt, byggde en informell koalition med sin finansminister och presenterade den nya politiken i samband med en akut ekonomisk kris. Därigenom omdefinierades frågan från en politisk till en ekonomisk.
I ett mera teoretiskt perspektiv beskriver Gustafsson tre specifika villkor som tillsammans kan förklara förändringar i ett lands utrikespolitik: förändringar i strukturella omständigheter, strategiskt politiskt ledarskap samt närvaron av en kris av något slag. Strukturella förändringar kan sätta press för förändringar, men det är inte tillräckligt för att förändringar ska komma till stånd. För att det ska hända måste politiska ledare ta fasta på dessa fundamentala förändringar och ta initiativ; ledare som ser möjligheter i den nya situationen och beslutar att lansera politiska förslag. Chansen att lyckas förstärks om sådana initiativ kan förknippas med en kris, eftersom en sådan tenderar att öppna för institutionella förändringar och öka viljan att ta politiska risker.
*
En fråga som Jakob Gustafsson inte tar upp i diskussionen om ”läroprocessen” är opinionen för medlemskap och hur den utvecklades under den här tiden. I senare års diskussion om Ingvar Carlssons initiativ att samla partierna i riksdagen bakom en svensk ansökan om medlemskap i EG har en del debattörer velat göra gällande att det skedde under folkligt motstånd. Så var det inte.
En politiker ska vara lyhörd för den allmänna opinionen, men också vara beredd att ta ledningen, visa vägen och skapa opinion för nya handlingslinjer. Detta var, som jag såg det inifrån, en grundläggande del av Ingvar Carlssons strategi. Vi kunde notera att Berlinmurens fall skapade inte bara säkerhetspolitiska öppningar för Sverige utan också en ny opinion bland svenska folket till förmån för ett direkt engagemang i den europeiska politiken.
Sören Holmberg har i ”Den rörliga EU-opinionen” i boken Ett knappt ja till Europa (1996) redovisat hur opinionen för och emot svenskt medlemskap har utvecklats över ett antal decennier. ”Femton års lugn i EU-frågan avbröts abrupt i slutet av 1980-talet när EG fattade beslut om den utvidgade inre marknaden (1986) och Berlinmuren föll (1989). Den svenska EG-opinionen reagerade snabbt”, skriver Holmberg. Sifo kunde redan 1987 visa att EG-anhängarna hade återtagit ledningen i opinionen – cirka 40 procent mot 25 procent för motståndarna. Under resten av 1980-talet växte stödet för EU-medlemskap mycket snabbt. Toppen nåddes på senhösten 1990 då 70 procent var för svenskt medlemskap; motståndarna samlade endast 15 procent.
När Ingvar Carlsson, Sten Andersson och Anita Gradin lämnade över den svenska ansökan till Ministerrådet den 1 juli 1991 hade regeringen en stor folkmajoritet bakom sig – 65 procent var för, bara 20 procent emot, enligt SIFOs mätningar. Uppslutningen bakom regeringens linje var ett resultat av såväl yttre omständigheter som det sätt på vilket Ingvar Carlsson hade fört diskussion och stegvis flyttat fram partiets position och byggt en bred koalition.
*
I boken frågar Jakob Gustafsson ”how did Allan Larsson come to favor EC membership?” Han skriver att frågan om medlemskap hade diskuterats av och till i finansdepartementet under våren och försommaren 1990. Han hävdar att det som särskilt påverkade var en diskussion mellan mina medarbetare och min företrädare som finansminister, Kjell-Olof Feldt. Gustafsson skriver att Kjell-Olof Feldt själv uppger att han vid ett tillfälle hade rekommenderat mig att ta initiativ till EU-medlemskap.
Det ligger en del i att Kjell-Olof Feldt var aktiv i denna fråga, men för min del kom han in i ett sent, men avgörandet skede i en lång tanke- och beslutsprocess. Den diskussion som pågick i nansdepartementet på våren och försommaren handlade om en svensk anslutning till den europeiska valutamekanismen, ERM ( the Exchange Rate Mechanism), en idé som inte övertygade mig med tanke på att Sverige fortfarande hade alldeles för hög inflation för att kunna bli accepterad i det samarbetet. Ett svenskt medlemskap i EU hade inte – vad jag kan minnas eller utläsa av min egen dokumentation – diskuterats i någon organiserad form mellan mig och mina medarbetare.
Min ”läroprocess” var parallell med Ingvar Carlssons. Den hade sin grund i ett långt intresse för den europeiska integrationen, vilket jag beskrivit i detta Memo. Den innefattade de pågående förhandlingarna om EES-avtalet med Ulf Dinkelspiel och Frank Belfrage som förhandlare, uppbyggnaden av nya institutioner i Europa, till exempel European Bank of Reconstruction, som vi signerade i Paris på våren 1990 samt de pågående förhandlingarna om ett europeiskt säkerhetssystem. Jag hade i mina offentliga tal uttryckt mig på samma sätt som Ingvar Carlsson gjorde vid den här tiden om att den nya säkerhetsordningen skulle öppna vägen för medlemskap. Men de mest avgörande stegen i denna politiska läroprocess var diskussionen med Franz Vranitsky och Ferdinand Lacina i Salzburg i augusti och diskussionen och uttalandet om Europapolitiken på vår partikongress i september.
Det är som Jakob Gustafsson skriver när han summerar partikongressens beslut i EU-frågan:
Ingvar Carlsson and Allan Larsson now had their minds set on EC membership. But they still did not have any clear conception of how and when this step should be taken. Sooner than they expected, however, a situation would present itself which gave them the opportunity they needed to make the desired policy change.
När riksbanken den 18 oktober 1990 för andra gången på kort tid höjde räntan måste regeringen handla. Ingvar Carlsson och jag var, som jag redovisat tidigare, överens om att det inte skulle räcka med ett traditionellt krispaket för att skapa förtroende för regeringens ekonomiska politik och därmed för den svenska kronan. Det behövdes ett större grepp. Det handlade både om politikens former och dess innehåll. Vi behövde förändra förutsättningarna för regerandet genom att ersätta de treåriga mandatperioderna med fyraåriga. Vi behövde skapa breda samlande lösningar för att göra politiken mera långsiktig, framför allt inom energipolitiken. Vi hade även era andra frågor med i diskussionen.
Jag hade under det följande veckoslutet ett par samtal med Kjell-Olof Feldt och hans råd var att bland dessa långsiktiga frågor som kräver bred uppslutning ta med Europa-politiken. Hans argument var lika enkelt som övertygande: ”Vad än du gör inom finanspolitiken, så kommer det inte att räcka för att skapa ett nytt förtroende för svensk ekonomi”.
*
Regeringens initiativ att samla partierna bakom en svensk medlemsansökan hade således brett stöd. Det såg sämre ut när det gällde den socialdemokratiska regeringens chanser att klara det förestående valet 1991. Opinionssiffrorna hade fallit under hösten 1989 till den lägsta nivå som uppnåtts någon gång. I januari–februari 1990, i samband med stoppaketet och regeringsombildningen, var det bara cirka 28 procent av väljarna som sa sig stödja det socialdemokratiska partiet. Vi låg kvar på denna låga nivå under ett helt år, fram till våren 1991, när en stark återhämtning inleddes. Vi tog oss upp från den djupa svackan och nådde i valet i september 1991 upp till 37, 7 procent av rösterna. Men det räckte inte. Det blev borgerlig majoritet, men borgerligheten bestod nu inte bara av moderaterna, folkpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna. De borgerliga väljarna hade röstat in ett femte parti, Ny Demokrati, ett missnöjesparti på högerkanten vilket sa sig ha ”drag under galoscherna”. De fyra gamla borgerliga partierna hade inte majoritet i riksdagen. Ny Demokrati blev tungan på vågen och en del i den borgerliga regeringens parlamentariska underlag.
Till Europa- och handelsminister utsågs Ulf Dinkelspiel med Frank Belfrage som statssekreterare. Det var ett mycket bra val, garanti för kompetens och kontinuitet i Europapolitiken och i de förstående förhandlingarna. Ulf Dinkelspiel fortsatte den linje som hade gällt under vår regeringstid, nämligen att samarbeta med oppositionen. På vår sida var det Ingvar Carlsson och Mats Hellström som ansvarade för Europapolitiken och skötte kontakterna med regeringen. För min del kom jag att ägna all tid åt finanspolitiken och det finansiella systemets stabilitet.
Det som kom att prägla hela mandatperioden från september 1991 till september 1993 var den ekonomiska nedgången i Europa och en ännu mer dramatisk nedgång i den svenska ekonomin. Moderaterna och folkpartiet hade gått till val på löfte om en ny ekonomisk politik, ”den enda vägen”, som skulle ge ekonomisk tillväxt, fler jobb och lägre skatter. Men verkligheten blev den motsatta. Den nya regeringens utbudpolitik kom att vara helt ur fas med utvecklingen i vår omvärld.
Inför den tyska återföreningen hade den västtyske förbundskanslern Helmut Kohl ställt ut två löften. Det ena innebar att medborgarna i Östtyskland skulle få växla in sina Mark mot västtyska D-mark för en kurs ett mot ett. Det andra löftet var utställt till de västtyska medborgarna; återföreningen skulle för dem inte leda till uppoffringar i form av ökade skatter eller nedskärningar i välfärden. Dessa två löften var oförenliga och efter något år blev den tyska ekonomin överhettad, vilket kom att kräva politiska åtgärder för att få ner inflationen. Eftersom Kohl hade lovat väljarna att inte tillgripa finanspolitiska åtgärder återstod bara penningpolitiska åtgärder, det vill säga räntehöjningar. Bundesbank höjde räntan och när räntan höjdes i Tyskland, drevs den upp i hela Europa. Men resten av Europa hade inte någon överhettad ekonomi, tvärtom. Flera länder befann sig i en ekonomisk nedgångsfas med växande arbetslöshet.
För Sveriges del förstärktes nedgången genom den nya regeringens ekonomiska politik, som var inriktad på att stimulera utbudet i ett läge när efterfrågan rasade som en följd av ett stort omslag från investeringar till sparande. Arbetslösheten steg till nivåer som vi inte hade sett på flera årtionden. Som en följd av nedgången i den ekonomiska aktiviteten växte underskottet i statsfinanserna. Den stabilitet som hade rått under valåret 1991 med sjunkande räntor ersattes från december det året med stigande räntor och spekulation mot den svenska kronan. Banksystemet stod i september 1992 på randen av en kollaps; staten måste träda i och rädda bankerna genom att utfärda en garanti för all inlåning. Trots finanspolitiska krispaket blev spekulationen mot kronor så omfattande att riksbanken i november 1992 tvingades överge den fasta växelkursen och låta kronan flyta.
Inget av detta gjorde det lättare att vinna ett brett stöd bland allmänheten för ett svenskt medlemskap i EG. Vi kunde konstatera att opinionsstödet för medlemskap ersattas med ett växande motstånd. Det var långt ifrån självklart att Sverige skulle bli medlem i EG, även om förhandlingarna med EU skulle leda till ett avtal.
*
Parallellt med den politiska processen att få till stånd ett sådant avtal om medlemskap slutfördes förhandlingarna om EES-avtalet. Det undertecknades den 2 maj 1992 av regeringarna i de tolv EG-länderna och av regeringarna i Sverige, Österrike, Finland, Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz. Ulf Dinkelspiel sammanfattar i sin bok Den motvillige europén resultatet av förhandlingarna på följande sätt:
När vi summerade våra intryck av ESS-förhandlingarna kunde vi konstatera att våra viktigaste förhandlingsmål hade nåtts. Vi hade försäkrat oss om delaktighet i EGs inre marknad med fria rörelser för varor och tjänster, personer och kapital. Endast jordbruket låg utanför, på gott och ont. Vi hade etablerat samarbete på en rad andra områden. Och vi hade nått en institutionell lösning som garanterade oss en hög grad av medin ytande i Gemenskapens beslutsprocess. Full medbestämmanderätt, det visste vi, kunde vi inte få. För detta krävdes medlemskap.
Men ikraftträdandet, som var planerat till den 1 januari 1993, fick skjutas upp, dels på grund av att Schweiz efter en folkomröstning slutligen sa nej till avtalet, dels på grund av Europaparlamentets ställningstagande till avtalets förenlighet med EGs grundläggande principer om beslutsautonomi. Avtalet kom därför att träda i kraft först den 1 januari 1994. Vid det laget hade Sveriges – och övriga EFTA-länders – medlemskapsförhandlingar redan kommit ett långt stycke på väg och förhandlingarna underlättades av att många frågor redan var lösta genom EES-avtalet.
*
I skärningspunkten mellan Europapolitiken och den svenska ekonomiska politiken fanns en fråga som jag hade anledning att engagera mig i. Det gällde Sveriges deltagande i EMU, det europeiska monetära samarbetet, överenskommet i Maastricht i december 1991.
Detta var en stor och komplicerad fråga som, enligt min mening, skulle kräva en ordentlig analys och en offentlig diskussion, innan vi kunde ta ställning. Eftersom vi utgick från att EG-förhandlingarna skulle bedrivas i samverkan mellan regeringen och oss socialdemokrater, blev vi på vår sida irriterade över att man från finansdepartementet gick ut med bulletiner om att frågan var mer eller mindre avgjord – utan någon diskussion med oss. Jag skrev då en artikel som publicerades på DN Debatt under den, av debattredaktören, tillspetsade rubriken: ”Ge inte upp kronan!” I artikeln kritiserade jag Carl Bildt och regeringen för ”solospel” och krävde att detta skulle ersättas med ett samarbete som återställer den breda parlamentariska enigheten i Europa-politiken. Kritiken riktades särskilt mot finansministern som inte hade visat något intresse att gemensamt analysera hur valutaunionen skulle komma att fungera i ett område med så stora skillnader i produktivitet och med så låg rörlighet som vi har när det gäller arbetskraften i Europa.
Jag byggde under kritiken med att citera svenska ekonomer som Willy Bergström, Nils Lundgren och Mats Persson och kritiker i Storbritannien och Tyskland – bland annat det tyska industriförbundets ordförande, som menade att Europa inte är moget för en gemensam valuta. Jag citerade Harvard-professorn Martin Feldstein, som i the Economist hade diskuterat om de politiska fördelarna av en gemensam valuta kommer att uppväga de ekonomiska nackdelarna. Jag skrev att ett fungerande europeiskt valutasamarbete i hög grad är i vårt nationella intresse. Men steget över till en gemensam valuta innebär en mycket mera långtgående förändring, som kräver mer av analys och diskussion. Invändningarna från Feldstein med flera måste belysas. Jag la till att vi har anledning att granska de villkor som Storbritannien och Danmark uppnådde i förhandlingarna i Maastricht. Min slutsats var att Sverige inte har anledning att ge upp kronan på det sätt som regeringen Bildt ger intryck av att vilja göra, innan vi har starka argument för att den planerade gemensamma valutan kommer att ge oss ökad stabilitet, sysselsättning och tillväxt:
Att gå in i förhandlingar utan ordentliga förberedelser och utan förankring på hemmaplan är den sämsta tänkbara uppläggningen. Den skulle bli en olycka både i förhandlingarna i Bryssel och i folkomröstningen i Sverige.
Min artikel satte fart på debatten och DN sammanfattade på nyhetsplats inläggen på följande sätt:
Allan Larsson har rätt i att konsekvenserna av en gemensam EG-valuta inte har debatterats tillräckligt i Sverige. Frågan är viktig, komplicerad och bereder många länder huvudbry. Men Sverige bör ansluta sig till EMU om möjligheterna ges. Men EGs tidtabell kan ifrågasättas.
Industriförbundets chefsekonom Ulf Jakobsson trodde att det skulle bli svårt att genomföra en valutaunion före sekelskiftet:
Skillnaderna mellan de rika länderna i Nordeuropa med Tyskland i centrum och de sydeuropeiska medlemsländerna är för stor.
Assar Lindbeck varnade för riskerna med att tvinga fram en valutaunion med länder som inte insett konsekvenserna.
Men från finansdepartementet kom ett trosvisst svar i DN, undertecknat av finansminister Ann Wibble och hennes rådgivare Carl B Hamilton, under den käcka parollen ”Kronans framtid i EGs händer”. Budskapet var, sammanfattningsvis: gärna analys och debatt, men det är den enda vägen som gäller, oavsett vad kritiska ekonomer tycker. Svenska Dagbladet fångade i en nyhetsrubrik det väsentliga: ”Wibble avfärdar Larssons kritik”.
Det var denna typ av självgodhet som jag syftade på när jag i min DN-artikel varnade för att gå in i förhandlingar i Bryssel utan ordentliga förberedelser och förankring på hemmaplan. Regeringen hade slagit in på en farlig väg, som i en kommande folkomröstning skulle kunna visa sig vara en återvändsgränd.
I det dokument som vi runt årsskiftet 1992/93 arbetade fram under Ingvar Carlssons och Mats Hellströms ledning ”Socialdemokratin inför EG-förhandlingarna” lade vi fast våra positioner för dialog med regeringen. Det var ett omfattande dokument som täckte alla frågor av betydelse som skulle komma upp i förhandlingarna: demokrati och offentlighet, utrikes- och säkerhetspolitik, ekonomi och EMU, miljö, välfärd och jämställdhet, arbetstagarnas rättigheter, regionalpolitik, konsumentskydd och folkhälsa.
När det gällde valutasamarbetet underströk vi att det behövs ett sådant samarbete för stabilitet, låga räntor och låg inflation. Men, och här förde vi upp ett nytt viktigt inslag i den fortsatta diskussionen, det är viktigt för sysselsättningen att det finns en jämbördighet mellan det ekonomiska och det monetära samarbetet:
Därför kommer svensk socialdemokrati, om Sverige blir medlem, att vid regeringskonferensen 1996 verka för lika ambitiösa gemensamma mål för sysselsättning, en aktiv arbetsmarknadspolitik och social välfärd, som de gemensamma målen för det monetära samarbetet.
Vi beskrev detta som en förutsättning för att EMU ska kunna uppfylla de mål om bland annat hög sysselsättning och hög social skyddsnivå, som ställts upp i Maastrichtavtalet. Detta resonemang ledde fram till följande politiska slutsats:
Intill dess att ett positivt resultat från regeringskonferensen föreligger och ett slutgiltigt beslut har fattats i Sveriges riksdag, bör Sverige bevara handlingsfriheten vad gäller den gemensamma valutan och den gemensamma centralbanken.
Vi ställde frågor om EMUs tredje fas. Vi noterade att det rådde en betydande oklarhet inom EG, sedan Danmark valt att stå utanför och Storbritannien också avstått från att utfästa sig att delta. Inte heller Tyskland hade vid det laget tagit ställning. Vi begärde att Sverige i förhandlingarna skulle begära klarhet i hur man nu ser på de ursprungliga planerna och på innebörden och konsekvenserna av Danmarks, Tysklands och Storbritanniens ställningstaganden.
Med tanke på käcka uttalanden som gjorts från finansdepartement, ”Kronans framtid i EGs händer”, var vi noga med att regeringen inte skulle skena iväg i förhandlingarna. Vi krävde därför ”att riksdagen – först när den slutliga utformningen av EMUs tredje steg är klargjord efter regeringskonferensen som inleds 1996 – tar slutlig ställning till ett svensk deltagande i en gemensam valuta och centralbank.”
Dialogen med regeringen om en gemensam plattform för förhandlingarna sköttes av Mats Hellström. På regeringssidan fanns Europa-ministern Ulf Dinkelspiel, hans statssekreterare Frank Belfrage och EG-ambassadören Lars Anell. Pierre Schori höll i de utrikes- och säkerhetspolitiska frågorna och jag kopplades in på förhandlingarna om EMU, vilka pågick i olika omgångar med Ulf Dinkelspiel och Frank Belfrage och med Ann Wibble och Olle Wästberg. Vi kom till slut fram till en överenskommelse, som så småningom kom att skrivas in i regeringens proposition till riksdagen, där det slogs fast att övergången från fas två till fas tre i EMU är en intern svensk angelägenhet:
Beslutet om Sverige skall gå över från fas två till fas tre skall fattas av riksdagen.
*
Den 15–21 september 1993 genomförde partiet sin kongress, denna gång i Göteborg. Partiets position hade ända sedan början av 1992 stärks i den allmänna opinionen. I SIFOs väljarbarometer låg vi vid den här tiden ett bra stycke över 45 procent. Våra uppgörelser med den borgerliga regeringen på hösten 1992 om ett stort krispaket och om en bankgaranti hade tagits väl emot bland allmänheten. Samma sak gällde vår roll inför och under EG-för- handlingarna. Vi sågs som ett parti som hade erfarenhet av att styra landet och som kunde ta ansvar i svåra lägen.
Europafrågan fanns med i diskussionerna på partikongressen, men eftersom förhandlingarna pågick i Bryssel var det ännu inte dags för kongressen att ta ställning till ett förhandlingsresultat. Däremot behövde partiet bestämma sig för hur frågan skulle hanteras när förhandlingarna var klara och vi visste vilka villkor som skulle gälla för ett svenskt medlemskap.
Ingvar Carlsson hade, som alltid, noga tänkt igenom hur frågan borde behandlas i partiets beslutande instanser och hur arbetet skulle bedrivas inför den kommande folkomröstningen. Det fanns två alternativ. Det ena var att ajournera partikongressen i Göteborg och inkalla den på nytt igen på våren 1994, när vi räknade med att förhandlingarna skulle vara klara. Det andra var att avsluta partikongressen i Göteborg och inkalla en ny kongress ett halvt år senare. I så fall skulle nya ombud nomineras. Ingvar Carlsson skriver i självbiografin Så tänkte jag:
Jag ville undvika det senare alternativet. Ett ombudsval som handlar om enbart EG-frågan skulle riva upp en strid i varenda arbetarekommun i landet. Det skulle stämma dåligt med vår strategi att inte i onödan ställa partivän mot partivän. Jag var orolig för att detta skulle bli en stor fråga i förberedelsearbetet. Men både i denna fråga och andra visade sig enigheten vara stor i partiets beslutande instanser.
Till dessa andra frågor hörde tidpunkten för den kommande folkomröstningen – skulle den ske på valdagen i september eller skulle den hållas senare under hösten.
Frågan om att ajournera partikongressen eller att inkalla en ny partikongress avgjordes av kongressen med 306 ledamöter för ajournering mot 26 som ville ha en ny kongress inkallad. Det var enighet om att folkomröstningen inte skulle hållas på valdagen utan vid en senare tidpunkt.
Jag hade på våren 1993 bestämt mig för att lämna mitt uppdrag som ekonomisk-politisk talesman för att ägna mig åt europeisk politik. Göran Persson utsågs till min efterträdare. Jag kunde därför efter ett par dagars kongressdiskussioner i Göteborg ge mig av till Bryssel för det första mötet i den arbetsgrupp som de socialdemokratiska partiledarna hade beslutat att tillsätta och som jag skulle vara ordförande i.
*
Kongressbeslutet om att verka för att folkomröstningen skulle äga rum på senhösten 1994 skulle komma att ge upphov till en inrikespolitisk strid, iscensatt av statsminister Carl Bildt. Vid partiledaröverläggningar på vårvintern 1994 hade Bildt velat få till stånd en folkomröstning redan den 19 juni. Han hade, skriver Ingvar Carlsson, hårt drivit detta datum. Bildt hade antagligen trott att han som statsminister skulle kunna vinna partipolitiska fördelar av att avgöra frågan före höstens riksdagsval och att valet av en tidig folkomröstning skulle skapa svårigheter inom det socialdemokratiska partiet med effekter på valrörelsen. Ingvar Carlsson resonerade så här:
Att driva valrörelse parallellt med vårspurten i riksdagen var förenat med stora praktiska svårigheter. Svenska folket vill på försommaren ägna sig åt sina trädgårdar och naturen, inte åt politik. Framför allt bedömde jag möjligheterna vara större att övertyga tveksamma socialdemokrater efter en socialdemokratisk valseger om jag själv var statsminister.
Ingvar Carlsson fick stark uppbackning från partiets VU att hålla fast vid linjen att folkomröstningen skulle förläggas till senhösten, efter riksdagsvalet. I den följande partiledaröverläggningen fick Ingvar Carlsson stöd av Bengt Westerberg och därmed fick Carl Bildt vika ner sig. ”Carl Bildt blev förmodligen orolig för att han med alternativet försommar skulle få ansvaret för ett nederlag för ja-sidan”, skriver Ingvar Carlsson.
*
Den ajournerade partikongressen återsamlades i veckoslutet den 18–19 juni 1994; den kom i medierna att kallas för ”Europakongressen”. I opinionsundersökningarna, tre månader före riksdagsvalet, fick det socialdemokratiska partiet upp emot 50 procent och alla såg framför sig att regeringen Bildt skulle förlora och ersättas med en socialdemokratisk regering. Kongressen fick därför en enorm uppmärksamhet i svenska och internationella media. Den följdes på plats av diplomater från ett 80-tal länder. Utöver de 350 ombuden fanns det 1350 gäster, journalister och medarbetare i Folkets hus kongresshall.
Det var det kommande regeringspartiet som samlades för att ta ställning till Sveriges väg i Europa. Den var också en uppvisning i hur ett parti kan organisera en demokratisk debatt och beslutsfattande i en fråga där meningarna går starkt isär.
Kongressen skulle ta ställning till en ja- eller en nej-rekommendation till väljarna inför den kommande folkomröstningen. Partiet hade låtit organisera en ja-kommitté under Ines Uusmanns ledning och en nej-kommitté under Sten Johanssons ledning. En rapport lades fram för kongressen med båda sidornas argument. Både sidors talespersoner fick presentera sina argument. Sten Johansson avslutade med att beskriva nej-sidans alternativ: ”Sverige som ett fritt och socialdemokratiskt välfärdssamhälle med en egen röst i världen i ett aktivt internationellt samarbete”, medan Ines Uusmann kontrade med: ”För att klara de svåra problem som vi har att lösa behöver vi både en socialdemokratisk regering i Sverige och det nära samarbete med våra grannar som ett medlemskap i EU innebär”. Sen följde en utfrågning ledd av Herbert Söderström. Svarande på ja-sidan var Mats Hellström, Margot Wallström och Heli Kärkkäinen. Svarande på nej-sidan var Sten Johansson, Hans Gustafsson och Margareta Winberg.
Herbert Söderström, en av den tidens ledande journalister, drev de båda sidorna till att förklara vad de menade med vad de skrivit i sina bidrag till den gemensamma rapporten. En av frågorna löd: Är EU, som det ser ut just denna junidag, att betrakta som en allians som står i strid med partiprogrammet?
Sten Johansson: Ja, om man ser till de fördrag och så vidare som vi ska skriva under.
Herbert Söderström: Som det fungerar i dag?
Sten Johansson: Som det fungerar i dag – nej.
På Herbert Söderströms fråga vad det är i Maastrichtavtalet som strider mot partiprogrammet hänvisade Sten Johansson till Punkten 4 i artikel J1, som säger att medlemsländer ska stödja unionens utrikes- och säkerhetspolitik.
Herbert Söderström: Får jag då fråga Mats helt kortfattat vad du svarar på det här?
Mats Hellström: Jo, det är så att hela det utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet i Maastrichtfördraget är rent mellanstatligt samarbete. Där finns inget inslag av överstatlighet.
Herbert Söderström: Man kan alltså säja nej på den punkten?
Mats Hellström: Varje land har vetorätt. Så finns det självfallet formuleringar som innebär att man vill uppmana länderna att vara samlade och liknande saker. Men det viktiga är alltså att det på hela det utrikes- och säkerhetspolitiska området inte finns någon EU-rätt. Det innebär alltså att EG-domstolen, ens om den skulle vilja, inte skulle kunna döma i en enda fråga. Det är ett mellanstatligt samarbete. Och det är ganska självklart att inget land har velat ge upp sin självständighet när det gäller grundläggande utrikespolitiska frågor.
Herbert Söderström gav sista ordet till Heli Kärkkäinen, ”en vanlig före detta arbetare som nu inte har jobb”, som summerade sin syn på EU-frågan så här:
För mig handlar det inte om att flytta makten, därför att makten och pengarna har redan, i mångt och mycket, flyttat. I stället ska vi delta i makten som bestämmer över våra liv redan i dag.
Därefter startade den allmänna debatten, som inleddes av Ingvar Carlsson. Han formulerade i frågeform det argument, som sedan skulle komma igen i hela folkomröstningskampanjen:
Har vi större möjligheter inom eller utanför Europeiska unionen att förverkliga våra socialdemokratiska mål för Sverige, Europa och världen.
Och han tog sig an nej-sidans argument att Sverige borde stå fri:
Att stå fri är också att stå utanför. Och den största risken med ett svenskt utanförskap är att Sveriges oberoende på pappret blir en formell beslutsrätt över en alltmer tilltagande maktlöshet.
Debatten pågick från klockan 12 på lördagen till söndag eftermiddag. Ett 80-tal av kongressombuden hade talat, Sten Johannsson var flitigast med nio inlägg, utöver sina svar på Herbert Söderströms frågor. Debatten böljade fram och tillbaka, efter ett inlägg från ja-sidan följde ett inlägg från nej-sidan efter de linjer som de båda kampanjkommittéerna hade dragit upp.
Ett av ombuden, en ung metallarbetare från Västernorrland, tog upp invändning om att Sverige är så litet att vi inte har något att sätta emot i EU:
Är det verkligen så, att Sverige är en liten homogen församling där alla tycker lika och att EU är en annan homogen församling, där också alla tycker lika, men annorlunda? Nej, så är det inte, varken i Sverige eller i Europa. Jag har aldrig hört någon säga att arbetsgivarna, högerpolitikerna och vi är fullständigt eniga om hur man ska göra med sysselsättningen, bostäderna, utbildningen eller pensionerna. Därför känner jag i denna fråga större samhörighet med svetsaren i Belgien än med kapitalet och högern i Sverige.
Det var Stefan Löfven, som hade fört in ett fackligt perspektiv i debatten. 20 år senare skulle han komma att vara partiledare och statsminister och representera Sverige i Europeiska rådet.
Jag var inte ombud vid kongressen, men fick tillfälle att presentera mitt arbete för det europeiska socialdemokratiska partiet, ESP, och den rapport som vi arbetet fram, Put Europe to work. Jag beskrev möten med socialdemokrater runt om i Europa, samtal som lett fram till ett par viktiga slutsatser:
Den första är att våra partivänner inte ser EU som ett hinder för kampen mot arbetslöshet, ett hot mot välfärden, ett slag mot jämställdheten. Nej, de ser EU som ett sätt att ge politiken en chans mot de starka marknadskrafterna. Den andra är att det behövs ett nytt perspektiv i kampen mot arbetslösheten. Det räcker inte med att skapa en stor gemensam marknad. Det duger inte att bara se till varje lands begränsningar. Det behövs mer av gemensamma tag. Det är ett faktum att det nns mycket större utrymme för en aktiv ekonomisk politik för tillväxt och sysselsättning än vad man i allmänhet föreställer sig.
Sten Johansson och Ines Uusmann avslutade kongressdebatten med var sin plädering. Sten Johansson tog nej-sidans hotbild till en ny nivå när han ställde den retoriska frågan:
Har debatten gett svar på … om man kan få full sysselsättning i Sverige genom att gå samman med länder som haft massarbetslöshet i snart 15 år?
Inez Uusmann tog fasta på vad som enar ja- och nej-sidan – demokrati, fred, miljö, välfärd, jämställdhet – och lyfte fram det som var ja-sidans huvudbudskap: ”delaktighet och medbestämmande ger mer av verklig demokrati än utanförskap”.
Kongressen tog avslutningsvis ställning till rekommendationen till väljarna hur de skulle ställa sig i folkomröstningen. Det blev en stor majoritet för en rekommendation för medlemskap – 232 röstade för ja-rekommendationen, 103 röstade för nej-rekommendationen.
En av tjusningarna med Europa är att alla tillhör en minoritet.
När beslutet var fattat fick en av de utländska gästerna ordet. Det var Jean-Pierre Cot, ordförande i den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, som var imponerad av den höga kvaliteten och den ömsesidiga respekten som genomsyrat debatten och som uttryckte sin respekt för den nordiska modellen och sina förväntningar på vad Sverige skulle kunna bidra med. Han gjorde sedan en reflexion som är särskilt värd att minnas:
En av tjusningarna med Europa är att alla tillhör en minoritet. Inget enda land, inget enda språk, ingen enda religiös grupp utgör någon majoritet. Vi är alla medvetna om att systemet endast fungerar om det finns en ömsesidig respekt och förståelse, och den verkliga stridslinjen i Europa finns inte mellan nationerna utan mellan olika politiska ideologier.
Ingvar Carlsson skriver i sina memoarer:
Vi skiljdes från kongressen i Stockholm för att mötas till en ny debatt under hösten i folkomröstningskampanjen. Men först skulle vi kämpa tillsammans för att vinna tillbaka regeringsmakten.
*
Det var tur för Carl Bildt att han fick mothugg om dagen för folkomröstningen; det visade sig snart att den proposition om förhandlingsresultatet, vilken skulle ligga till grund för folkomröstningen, inte var klar för beslut i regeringen förrän den 11 augusti. Även om mycket var förberett sedan lång tid var det en prestation att över sommaren slutföra arbetet på denna proposition innehållande en lång rad bilagor, underlaget för detta det största och mest omfattande beslut som Sveriges riksdag någonsin haft att ta ställning till.
I propositionen fanns lagförslaget om Sveriges anslutning till den Europeiska Unionen, innefattande fem paragrafer, av vilka 2 § stadgar att den gällande EU-rätten ska gälla i Sverige och 3 § stadgar att EU får fatta beslut med rättsverkan i Sverige:
Europeiska gemenskaperna får efter Sveriges anslutning till Europeiska Unionen fatta beslut som gäller här i landet i den omfattning och med den verkan som följer av de fördrag och andra instrument som anges i 4 §.
I denna den fjärde paragrafen anges 20 fördrag som från den 1 januari 1995 skulle komma att gälla i Sverige. I den listan finns de grundläggande traktaterna om ”det nya Europa”, det vill säga: avtalet från 1951 om Kol- och Stålunionen, avtalet från 1957 om den ekonomiska gemenskapen, EEC, och avtalet om Euratom. Där fanns också Enhetsakten från 1986 samt alla traktater om anslutning av nya medlemmar, allt från Storbritannien, Danmark och Irlands anslutning till EG. Där fanns slutligen fördraget från juni 1994 som öppnade för Sverige, Österrike, Finland och Norge att ansluta sig till det som nu kallades EU.
Propositionen innehåller också alla de texter och överenskommelser som förhandlats fram under ett drygt år. Det är detta som i den europeiska jargongen kallas ”acquis communautaire”, den gemensamma rättsordningen – symbolen för ett fredligt samhällsbyggande på en kontinent som under tusen år försökt att lösa konflikter med militära maktmedel. Nu var Sverige på väg att bli delaktigt i detta samhällsbyggande med möjlighet att spela en aktiv roll i den fortsatta utvecklingen.
*
Riksdagsvalet den 18 september blev en stor socialdemokratisk framgång. Vi fick 45,2 procent av rösterna och 161 mandat, en ökning med 23. Kristdemokraterna och ny demokrati föll ur riksdagen, miljöpartiet kom tillbaka. Jag omvaldes som riksdagsledamot för Jönköpings län, det län där jag hade växt upp och som jag därför kunde beskriva som mitt hemlän, även om jag sedan 30 år tillbaka hade varit ”stockholmare”, först i Haninge, sedan i Stockholm och nu i Nacka.
Jag hade av Ingvar Carlsson redan i januari fått i uppdrag att – utan att kunna diskutera detta med någon annan – förbereda ett regeringsskifte. Det var först när jag lagt min röst på valdagen som jag fick ringa och kalla in de personer som skulle utgöra den så kallade ”äntringsstyrkan”. I denna ingick bland andra Lena Hjelm Wallén, Margot Wallström, Jan Nygren, Anitra Steen, Leif Pagrotsky, Nils-Gunnar Billinger och Pär Nuder. Vår första träff skulle hållas kl 10 nästa dag på riksdagsgruppens kansli vid Riddarhustorget.
Min uppgift var att sköta de organisatoriska frågorna, medan Ingvar Carlsson ägnade sig dels åt samtal med de personer som han ville göra till medlemmar av sin nya regering, dels åt att samråda med övriga partiledare för att kunna etablera en parlamentarisk majoritet för den utgiftspolitik, som partiet hade fått väljarnas uppdrag att genomföra, för att bringa ner det stora underskottet i statsfinanserna, cirka 13 procent av BNP, det underskott som Carl Bildt, Anne Wibble och ”den enda vägens politik” hade lämnat efter sig.
Med Ingvar Carlsson kom jag överens om två organisatoriska grepp inför regeringsbildningen. Den ena var att avstå från att göra förändringar i departementsindelningen, något som annars är vanligt när en ny regering tillträder och statsministern vill ge uttryck för nya politiska prioriteringar. Sådana förändringar kan vara bra, men det tar alltid viss tid innan ett nytt maskineri fungerar väl. Vi bedömde att det var viktigare att regeringskansliet var intakt och omedelbart kunde sätta igång den sanering av statsfinanserna som Ingvar Carlsson och Göran Persson hade presenterat i valrörelsens inledning. Den andra åtgärden var att etablera ett formellt kontrakt mellan statsministern och de nya statsråden, ett kontrakt som gjorde saneringspolitiken till huvuduppgiften. Detta var en idé som jag hade hämtat från USA, där Bill Clinton något år in på sin första mandatperiod hade funnit ett behov av att styra upp arbetet i administrationen genom skrivna kontrakt. Jag hade tillsammans med mina medarbetare gått igenom läget i varje departement och skrivit utkast till kontrakt som var enhetliga i sin uppläggning och utformade för att täcka de specifika förhållandena på varje område. Det var sedan Ingvar Carlssons sak att slutligen utforma dem efter samtal med ministerkandidaterna. Det var ett sätt att från början skapa samordning och högt tryck i det inre arbetet och ge ett sammanhållet budskap utåt till media och den stora allmänheten.
Genom att vi valde att behålla departementsindelningen oförändrad kom det att finnas en portfölj för handels- och Europapolitiken, den som Anita Gradin hade haft ansvar för fram till regeringsskiftet 1991 och som Ulf Dinkelspiel skött mellan 1991 och 1993. Förhandlingarna med EG om ESS-avtal var avslutade och avtalet hade trätt i kraft den 1 januari 1994. Förhandlingarna om medlemskap var också klara och det som återstod var folkomröstningen i november och – om det blev ett ja från folket – ett formellt godkännande i riksdagen i slutet av året. Det kunde ha varit ett tillfälle att ändra i organisationen, men vi bedömde att det för ett bra tag framöver skulle vara nödvändigt att ha en minister som helt kunde fokusera på Europapolitiken.
Det var naturligt att uppdraget som Europaminister gick till Mats Hellström som under våra tre år i opposition haft en nyckelroll i kontakterna med regeringen och med EUs institutioner. Mats Hellström har i sin bok Politiskt liv (1999) instämt i att det skulle vara en styrka om Sverige behöll sin tidigare starka handelspolitiska organisation. Men han såg det inte som en långsiktig lösning:
Samtidigt var jag klar över att den organisationsform som Allan Larsson arbetat fram för den nya regeringen var en sorts övergångslösning från ett system till ett annat. Detsamma gällde min funktion som EU-minister. En separat EU-samordnare i regeringen kunde väl försvaras när ett land så pass radikalt byter beslutssystem.
De förändringar som vi genomförde i den inre organisationen inför ett EU-medlemskap förbereddes av Jan O Karlsson. Det handlade framför allt om att skapa ett EU-sekretariat för gemensam beredning av EU-frågor och att finna en form för samarbete mellan riksdagens utskott i behandlingen av frågor som skulle komma upp till beslut i Rådet. Jan O Karlsson utgick från den danska modellen, där man har ett ”Markedsutvalg” som samordnande kraft. För svensk del etablerades nu den ordning, som så småningom formellt beslutades och ledde till inrättandet av EU-nämnden.
*
Jag arbetade med ”äntringsstyrkan” och tog fram det underlag för beslut och dialog som Ingvar Carlsson behövde. Han skötte alla kontakter med de nya ministrarna.
Jag lade mig inte i personfrågorna – med två undantag. Margot Wallström hade fått Ingvar Carlssons erbjudande att bli vice statsminister, men tackat nej med hänsyn till familj med små barn i Karlstad. När Margot berättade att hon inte skulle ingå i regeringen, sa jag att jag inte kan tänka mig en regering utan henne. Jag bjöd hem Margot och Håkan, Viktor och Erik till Rensätra i Nacka, där vi då bodde. Jag ville visa att man kunde bo på landet och ändå bara ha 15 minuters resa in till Kanslihuset. Jag lyckades inte göra Margot och Håkan till grannar på Rensätra, men jag fick i alla fall igång ett omtänkande som ledde till att Margot blev kulturminister med en ny ordning som underlättade livet som minister och småbarnsmamma; hon fick eget kontor i Karlstad och videoförbindelse med Kulturdepartementet i Stockholm.
Den andra personfrågan, som jag la mig i, gällde statssekreterare för Europa- och handelspolitiken. I det här fallet blev jag ombedd av Mats Hellström att ge goda råd. Jag föreslog att han skulle välja Gunnar Lund till statssekreterare. Gunnar hade varit min statssekreterare i finansdepartementet. Efter regeringsskiftet utsågs han av den borgerliga regeringen till försvarsmaterialinspektör, ett svårt uppdrag, som han skötte väl. Mats tog fasta på mitt råd och Gunnar Lund kom sedan att spela en viktig roll i samband med Sveriges inträde i EG som svensk representant i EG regeringskonferens 1996-97 och därefter som svensk EU- ambassadör från 1999 och fram till folkomröstningen om euro, då han utsågs till statsråd med ansvar för de monetära frågorna.
*
När det gäller regeringens sammansättning var det två planerade utnämningar som fick mig att undra hur Ingvar Carlsson egentligen tänkte. Det gällde två ministrar som var uttalade motståndare till svenskt medlemskap i EG, jordbruksminister Margareta Winberg och civilminister Marita Ulvskog. När jag frågade honom fick jag en snabblektion i politiskt ledarskap. Regeringen ska kunna regera i fyra år, oavsett utgången av folkomröstningen. Regeringen får då inte framstå som en kampregering inför folkomröstningen. Båda de som röstar ja och de som röstar nej ska känna att regeringen är representativ. Det var förklaringen och den var tillräcklig. Det visade sig så småningom att både Marita Ulvskog och Margareta Winberg skulle få mycket att styra och ställa med i EU. Marita var som konsumentminister delaktig i reformer för att skapa mer politik på marknaden, bland annat en europeisk norm för jämförpriser. Margareta Winberg kom att ägna sig åt att verka för mer marknad i EUs jordbrukspolitik.
I regeringsdeklarationen, som Ingvar Carlsson läste upp i kammaren den 7 oktober, gjorde han två viktiga markeringar. Den första gällde utgången av folkomröstningen:
Blir det nej i folkomröstningen kan ett svenskt medlemskap i Europeiska Unionen inte åter aktualiseras inom rimlig tid. EES-avtalet kommer därvid att utgöra grunden för Sveriges relationer med EU.
Den andra markeringen gällde Ingvar Carlssons egen roll i folk- omröstningskampanjen:
Under de 37 dagar som återstår till folkomröstningen kommer jag som statsminister med stort engagemang och full kraft att verka för ett svenskt medlemskap i Europeiska Unionen.
*
Så blev också fallet. Från mitten av oktober låg Ingvar Carlsson i selen från morgon till kväll för att nå så många som möjligt med våra argument. Det var på vår sida som omröstningen skulle avgöras.
För min egen del medverkade jag på era håll i landet, framför allt i min egen valkrets, i Jönköpings län. Jag använde mina egna erfarenheter från arbetet med Put Europe to work för att visa att vi kunde vara med och påverka den europeiska politiken på ett område som var viktigt för de socialdemokratiska väljarna.
Det rådde stor osäkerhet om utgången av omröstningen. Det starka stöd som vi hade haft under 1990–91 för en svensk ansökan om medlemskap hade vittrat bort. Det fanns flera faktorer bakom detta. Det nya traktaten om valutaunionen, överenskommen i Maastricht i december 1991, blev kontroversiell i hela Europa och det stärkte EG-kritiken också i Sverige. Men en ännu mer negativ faktor var den ekonomiska stagnationen och den växande arbetslösheten i hela Europa. I Sverige växte missnöjet med den nya regeringens ekonomiska politik – med arbetslösheten, underskotten i statsfinanserna, valutakrisen och bankkrisen. Under litet mer än ett år, från juli 1991 till hösten 1992 hade det skett ett dramatiskt omslag i opinionen. Vid det här laget hade EG-motståndarna skaffat sig ett klart försprång – 53 procent var emot, bara 30 procent var för, enligt SIFO. Det var visserligen en extrem situation, som inte var bestående, men nej- sidan hade fortsatt övertag ända fram till början av 1994. Då hade skillnaden reducerats till mellan 5 och 10 procent. Det var först under våren 1994, när de svenska förhandlingarna med EU hade avslutats och det fanns ett avtal att ta ställning till, som ja-sidan började få medvind.
Men opinionsundersökningarna visade ända fram till dagen för folkomröstningen att vi hade en uppförsbacke; skulle vi förlora omröstningen skulle Sverige ställas utanför den europeiska utvecklingen just när den såg som mest lovande ut. Vi skulle inte kunna aktualisera medlemskapsfrågan på nytt på många år framöver. Dessutom skulle det skapa svårigheter för den nya regeringen, som skulle genomföra ett omfattande program för att sanera statsfinanserna. Hur skulle regeringen kunna skapa trovärdighet åt den politiken om svenska folket valde att ställa Sverige utanför EG? Hur skulle vi kunna övertyga näringslivet om att investera här hemma om Sverige inte skulle komma att delta när de politiska villkoren beslutades i kommission, ministerråd och EG-parlament. Det var en tid av stor osäkerhet och stor politisk nervositet.
*
Slutdebatten ägde rum på fredagen den 11 november, två dagar före omröstningen. Ja-sidan representerades av Ingvar Carlsson, Carl Bildt och Marit Paulsen, nej-sidan av ekonomen Agneta Stark, Handelsanställdas ordförande Kenth Petterson och en lantbrukare från Jämtland, Eva Hellstrand. Den genomfördes i TV-huset på Oxenstiernsgatan på Gärdet med Ingemar Odlander som programledare och sändes i TV2. Jag deltog som ”bisittare”, inte som på gamla tider, där bisittarna satt bakom partiledarna och kunde sända ner lappar med goda råd eller repliker. Nu satt vi ett stort gäng från ja-sidan i ett rum utanför studion. Vi kunde inte gripa in om vi så skulle ha velat, men det behövdes inte heller. Carlsson, Bildt och Paulsen hade god ordning på argumenten.
Den för oss socialdemokrater mest avgörande diskussionen var den som fördes mellan Kenth Pettersson och Ingvar Carlsson. Kenth Petterson använde sig av tekniken ”guilt by association” genom att använda Carl Bildt som slagträ – det kan inte vara god socialdemokratisk politik att göra gemensam sak med moderaterna. Han hävdade också att medlemskap skulle innebära att Sverige inte kunde föra en egen politik mot arbetslösheten.
Detta var argument, som vi hade hört under hela kampanjen och motargumenten var också väl etablerade. Ingvar Carlsson replikerade att han och Carl Bild har samma åsikt om medlemskapet, men diametralt olika uppfattningar i en lång rad sakfrågor. Han gick sedan till offensiv i sysselsättningsfrågan genom att hänvisa till att sexton av Kenth Pettersons kolleger som ordförande i LO-och TCO-förbund hade uttalat sig för svenskt medlemskap. Han ställde frågan om Kenth Petterson trodde att de skulle göra detta om de hade uppfattningen att medlemskap skulle leda till massarbetslöshet. Ingvar Carlsson upprepade frågan och drev därmed Kenth Petterson på defensiven. Han visade upp vårt program ”Sätt Europa i arbete” som uttryck för att vi får genomslag för vår syn på ekonomi och sysselsättning. Han avslutade med att säga:
Ett av de viktigaste skälen, kanske det viktigaste skälet för mig att jag kämpar för ett ja är att jag är övertygad om att detta är vår chans, min chans som socialdemokrat att bekämpa arbetslösheten i hela Europa….det handlar om att klara arbetslösheten i hela Europa om vi ska klara demokratin i Europa.
Vi som satt som bisittare kände oss nöjda med debatten; vårt intryck var att den hade gått bra för ja-sidan och att den borde bidra till att svänga opinionen till förmån för ett ja. Det bekräftades av tidningarnas snabbundersökningar om hur debatten hade uppfattats bland dem som tittade.
Jämt lopp på mållinjen, skrev DN och sammanfattande läget så här: ”40-40 och 1,3 miljoner ännu osäkra”. Många bestämde sig mycket sent för hur de skulle rösta. I eftervalsunderökning- arna uppgav inte mindre än 41 procent att de bestämde sig för hur de skulle rösta först efter riksdagsvalet och 24 procent, var ärde väljare, att de bestämt sig först under sista veckan eller till och med på valdagen.
*
Folkomröstningen ägde rum söndagen den 13 november 1994. Den fråga som det svenska folket skulle ta ställning till var formulerad på följande sätt:
Riksdagen har beslutat att det ska hållas en folkomröstning om svenskt medlemskap i Europeiska unionen (EU). Omröstningen gäller om Sverige skall bli medlem i EU enligt det avtal som förhandlats fram mellan Sverige och EU:s medlemsstater. Anser du att Sverige bör bli medlem i EU i enlighet med avtalet mellan Sverige och EU:s medlemsstater?
Jag röstade på söndagsförmiddagen och delade sedan ut valsedlar utanför min vallokal, Branhällsskolan, belägen i Orminge centrum, en 70-talsförort i Nacka kommun.
Jag hade kommit överens med Ingvar Carlsson att på kvällen hålla samband med Jacques Delors genom en av dennes medarbetare, Chris Boyd. Vi hade på söndagskvällen era telefonsamtal, vid vilka jag rapporterade om sammanräkningen, från de första preliminära resultaten till det slutliga, så att Boyd skulle kunna förbereda Delors kommentarer till utgången av den svenska folkomröstningen.
De första siffrorna från vallokalundersökningen visade på en stor övervikt, de slutliga siffrorna från sammanräkningen av röstsedlarna innebar en klar seger för ja-sidan, 52,3 procent röstade ja, 46,8 procent röstade nej, medan 0,9 procent röstade blankt. 83,3 procent av de röstberättigade deltog, rekordhögt för att vara en folkomröstning.
Ingvar Carlsson slog i sina kommentarer fast att segern berodde på tre frågor – sysselsättningen, freden/demokratin samt miljön. Margareta Winbergs förklarade att ”nu är socialdemokratin inte längre uppdelad på en ja- och en nej-sida, utan vi är åter ett parti”, vilket Ingvar Carlsson och den socialdemokratiska partiledningen instämde i.
Från Bryssel kom ett stort välkommen från EU-kommissionens president Jacques Delors:
Detta är en mycket god nyhet för Europa. Sverige har spelat en pionjärroll på det sociala området och på miljöområdet. Ett svenskt EU-medlemskap kommer att berika Europa.
Delors gjorde även ett mera personligt uttalande i sitt välkomnande till Sverige:
Jag har ett personligt skäl till detta. Jag var i 30 år den ende socialdemokraten bland socialisterna i Frankrike och jag brukade åka till Sverige för att se att den socialdemokratiska modellen fungerade och att den fungerade väl.
Först ut bland de svenska ministrarna att efter folkomröstningen delta i ett rådsmöte i Bryssel var jordbruksminister Margareta Winberg, ledare för nej-sidan fram till söndagen, från och med måndagen företrädare för en enig svensk regering. När hon kom in i ministerrådets stora sal i Bryssel fick hon ta emot gratulationer och välkomnande från kolleger i de 12 medlemsländerna. ”Det var Sverige, som fick lyckönskningarna, inte jag personligen” förklarade Margareta Winberg för de svenska journalisterna som undrade hur det var att bli gratulerad till ett folkomröstningsresultat, som hon hade motarbetat.
*
Finland och Österrike hade redan sagt ja till medlemskap. Men i Finland hade regeringen svårt att få till stånd ett beslut i parlamentet med två tredjedels majoritet. Utgången av den svenska folkomröstningen hjälpte den finska regeringen. Dagens Nyheter rapporterade:
Det svenska resultatet avväpnar nu EU-motståndarna i den finska riksdagen som lyckats fördröja det slutliga beslutet om EU-avtalet i hopp om att Sverige skulle säga nej.
Till och med nej-sidans galjonsfigur, Paavo Väyrynen, fann det sannolikt att den finska riksdagen skulle fatta ett bindande beslut. I Norge, där folkomröstningen hölls efter den svenska, blev resultatet det omvända mot utgången i Sverige. Där sa 52 procent av väljarna nej medan 48 procent röstade ja. Det norska folket hade därmed för andra gången sagt nej till ett framförhandlat avtal om medlemskap i EU.
Den 14 december debatterades förslaget om svensk anslutning till EU och den 15 december genomfördes omröstning. 278 ledamöter röstade för, 36 reserverade sig.
*
Vi hade uppnått våra förhandlingsmål, vi hade hållit den tidtabell som Delors hade skisserat som den bästa möjliga och vi hade fått ja från svenska folket. Riksdagen hade nu med överväldigande majoritet fattat det definitiva beslutet. Vi hade beslutat att ansluta oss till en organisation, vars ursprungliga syfte var att genom ekonomisk integration omvandla Europa till en kontinent där nationella motsättningar skulle ersättas av konstruktivt samarbete och den ekonomiska integrationen underlätta det politiska enandet. Sverige skulle nu som medlem inte bara dra nytta av en stor och växande inre marknad. Vi skulle engagera oss i det europeiska projektet. Vi skulle bidra med erfarenheter, värderingar och konstruktiva förslag. Vi skulle träda in i en Union, men en union med många viljor, intressen och nationella egenheter.
Enskilda länders förhållande till EU är starkt präglade av geopolitiska förhållanden och ekonomisk-politiska intressen. De påverkas också av synen på hur långt den europeiska integrationen ska drivas och därmed hur mycket av den nationella suveräniteten som ska uppges i utbyte mot gemensam suveränitet. ”Path dependence” – stigberoende – har spelat en viktig roll och det har krävts unika omständigheter och stort politiskt ledarskap för att bryta detta beroende – jag tänker på personer som Jean Monnet och Robert Schumann, Paul-Henri Spaak och Jacques Delors.
Sveriges väg till omfattande, nära och varaktiga förbindelser med EEC, sedan EG och nu EU har varit lång och svår. Det första försöket i början på 1960-talet att inleda förhandlingar strandade på franskt veto mot Storbritannien. Det andra försöket i början på 1970-talet resulterade i ett frihandelsavtal för industriprodukter, ett för exportindustrin strategiskt viktigt avtal, men mindre omfattande än det som Sverige från början genom den öppna ansökan ville få till stånd. Det tredje försöket lyckades. De yttre omständigheterna var nu gynnsamma, islossningen i Öst, en ny dynamik i Väst.
Jag har försökt att redovisa hur regeringens politik utvecklades under detta senare skede av stora förändringar och nya möjligheter i Europa och ge en mera komplett bild än den som har etablerats av dem som talade om EU-ansökan som något hastigt påkommet, ”en fotnot i ett krispaket”. Jag har alltid uppfattat deras nedlåtande ton som ett försök att hantera den egna besvikelsen att inte själva få stå som initiativtagare till en ny Europapolitik.
Det är korrekt att vi på hösten 1990 befann oss i en ekonomisk kris, som måste hanteras. Men det vi gjorde var att bryta oss loss ur den förlamning som en kris kan innebära och, likt kineserna, ta fasta på den andra tolkningen av tecknet för kris, möjligheter. Vi nöjde oss inte med att tidigarelägga budgetarbetet och presentera en lista av utgiftsnedskärningar. Vi bedömde att det behövdes ett större grepp och en mera långsiktig politik. Det var därför vi presenterade tre stora initiativ: inbjudan till samarbete om reform av grundlagen, samling kring en ny energipolitik och förberedelser för medlemskap i EG. Jag skulle snarare säga att listan över finanspolitiska åtgärder är en bilaga till det som är huvudinnehållet i riksdagsskrivelsen, en långsiktig politik för att stärka svensk ekonomi och regeringens och riksdagens förmåga att fatta beslut.
*
Kritikerna har också velat skapa föreställningen att vårt initiativ att få igång förberedelserna för en ansökan om medlemskap skulle ha varit hastigt påkommen. Som framgår av den process som jag beskrivit pågick diskussionerna under i stort sett hela 1990 om formerna för svenskt samarbete med EG. Ingvar Carlssons artiklar i DN var ett sätt flytta fram positionerna och föra ut den diskussionen till en större krets av politiskt intresserade. Diskussionen vid partikongressen i september var strategiskt viktig och – som jag visat ovan – klargörande när det gällde villkoren för en ansökan om medlemskap. Den svenska europapolitiken utvecklades som ett svar på förändringar i vår omvärld, stegvis i takt med att vi kunde överblicka och tolka det som skedde. Initiativet till att starta förberedelser för en ansökan processades i regeringskansliet och förankrades i riksdags- gruppen innan det publicerades. Den som bara lyssnade på kritiken från oppositionen får skylla sig själv, men alla som tog del av det som skrevs och sades på vår sida hade ingen anledning av vara överraskad.
Det har också gjorts gällande att det var ”anmärkningsvärt” – vilket väl på vanligt svenska får anses betyda opassande – att det till slut föll på finansministern att tillkännage Sveriges ambition att bli medlem i EG. Jag har svårt att förstå denna kritik. EG var och är ett ekonomiskt integrationsprojekt, inte en politisk union eller försvarsunion. Den politiska integrationen följer av den ekonomiska, inte tvärtom. Sveriges engagemang i Europa var och är i grunden en ekonomisk fråga. Det var därför på intet sätt anmärkningsvärt att finansdepartementet spelade en aktiv roll när det gällde att få igång en process av interna förberedelser och förhandlingar. Det hade varit mer anmärkningsvärt om finansminister hade suttit i baksätet och sett på – eller bromsat.
*
Kritikerna av vårt medlemskapsinitiativ har också dragit upp sättet att gå före de övriga EFTA-länder som klandervärt och framför allt framhållit den finska reaktionen på att inte få förhandsinformation som en försvårande omständighet. Jag har all anledning att tro på den version som Ingvar Carlsson har lämnat i sina memoarer, nämligen att presidentens stabschef inte hade varit tillgänglig och att information i stället hade lämnats till den finska regeringens presschef. Informationen hade dock inte nått fram till presidenten i tid.
När det gäller kritiken för att gå före de övriga EFTA-länderna tycker jag att den vilar på lösan sand. Det var ju inte så att vi var först ut. Österrike hade redan lämnat in en ansökan om förhandlingar om medlemskap. Vi har ingen anledning att ha dåligt samvete för att vi med vårt initiativ fick igång den process, som ledde till att förhandlingar om medlemskap kom igång; det var på den finska sidan som de interna kommunikationerna brast. Om alla ska invänta den långsammaste blir det inte mycket till framsteg. Det var, som Charles Grant skriver i ”Inside the House that Jacques Built”, beskedet från Stockholm som fick Delors att tänka om och arbeta parallellt med fördjupning och utvidgning. Det var resultatet av den svenska folkomröstningen 1994 som hjälpte den finska regeringen att få bort nej-sidans blockering av den nödvändiga majoriteten i den finska riksdagen. Vi kan vara stolta över att Finland, Sverige och Österrike fick medlemskap redan 1995, efter mindre än fyra år, innefattande kommissionens förberedelser, beslut i Europeiska rådet, förhandlingar och slutligen den politiska processen med folkomröstningar och ratificering av avtalen.
*
En helt annan fråga, som man kan spekulera i, är om Sverige skulle ha kunnat uppnå ett medlemskap tidigare än som nu skedde. På en punkt vet vi svaret. Det hade varit uteslutet på 1960-talet, även om Tage Erlander och den svenska regeringen hade bestämt sig för att ansöka om medlemskap. Den franske presidenten Charles de Gaulles nej till Storbritannien i januari 1963 stängde dörren för en utvidgning av EG.
I början på 1970-talet var läget ett annat. Den nye franske presidenten Georges Pompidou hade vid sitt tillträde lagt fast en ny fransk linje i Europa-politiken och öppnat för en utvidgning. Det fanns alltså inte längre något politiskt hinder från de sex medlemsländerna i EEC. Avgörande för ett svensk medlemskap skulle i det här läget ha varit om regeringen skulle ha fått stöd av en majoritet av väljarna i en folkomröstning. Det finns inget facit; vi kan bara gissa. Min gissning är att Sverige, om ett förslag om medlemskap hade underställts det svenska folket, skulle ha fått samma besked om den norska regeringen fick 1972, det vill säga ett nej. Antagligen skulle de politiska skyttegravarna därvid ha grävts lika djupa som i Norge och antagligen hade en folkomröstning haft samma långsiktiga konsekvenser för Sverige som den fick i Norge: vi skulle ha riskerat att nejet upprepats när dörrarna på nytt öppnades på 90-talet för ett svenskt medlemskap.
*
Mina lärdomar från arbetet under tre statsministrar, Tage Erlander på 1960-talet, Olof Palme på 1970- och 1980-talen och Ingvar Carlsson på 1990-talet, säger mig att det i politiken gäller att upptäcka och ta tillvara beslutstillfällena när de dyker upp eller när det går att åstadkomma en kraftsamling. Politiskt beslutsfattande i form av propositioner, utskottsutlåtanden och riksdagsbeslut har sin egen formbundna ordning, men de initiativ som ligger bakom strömmen av beslutsdokument följer inte någon given ordning. Det är i diskussioner och kontakter som nya perspektiv och nya konstellationer växer fram och det blir möjligt att bryta nya mark.
Jag ser inte att det skulle ha funnits något alternativ till den process som vi initierade. Vem skulle ha tagit initiativet om vi hade passat och hur skulle det ha gått till – och hur länge skulle ett svensk medlemskap ha dröjt?
*
Såväl Tage Erlander som Olof Palme och Ingvar Carlsson tog djärva initiativ för att bryta ny mark i Sveriges relationer i Norden och i Europa. Tage Erlanders ville i slutet av 1940-talet få till stånd ett skandinaviskt försvarsförbund, men detta initiativ misslyckades, när Norge valde Nato i stället för Norden. ”Mitt första stora nederlag”, skrev Tage Erlander i sina memoarer. Olof Palmes försök 1969–70 att skapa Nordek, en nordisk ekonomisk union, misslyckades; Finland valde i slutskedet att säja nej till Norden och därmed föll projektet. ”Det största politiska misslyckandet”, sa Olof Palme i en tidningsintervju. Ingvar Carlsson är den av de tre statsministrarna som blev framgångsrik i arbetet på att ge Sverige en ny roll i Europa. Hans sätt att flytta fram positionerna steg för steg i takt med förändringarna i Europa, etableringen av en ny säkerhetsordning och ett växande medborgarengagemang för Europa, var välbetänkt och visade sig vara en framgångsrik strategi.
Essän är ett utdrag ur Allans Larssons bok Min europeiska resa (GotlandsBoken AB 2016).
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
