Försvarsministern som blev Vietnamkrigets tragiska inkarnation.
I en nyutkommen boken, McNamara at War – A New History (2025), gör bröderna Philip och William Taubman ett ambitiöst försök till helhetsbedömning av Robert McNamara, Vietnamkrigets mest offensiva – och mest ångerfyllda – arkitekt.
Författarna är väl skickade, Philip var tidigare skribent på New York Times och är i dag specialist på nationell säkerhet vid Stanforduniversitetet, William är Pulitzerpristagare för sin biografi om Chrusjtjov och Gorbatjov.
Kennedys försvarsminister
Robert McNamara var en av Vietnamkrigets absoluta nyckelpersoner. 1961 blev han John F. Kennedys försvarsminister, efter att ha just ha blivit CEO för Ford Motor Company. Där var han ihågkommen för sin fenomenala IQ och vilja av stål. I Kennedy-administrationen var McNamara en självklar medlem av ”de bästa och smartaste”, som den Pulitzerprisvinnande journalisten David Halberstam år 1972 kallade dem i sin bok med samma namn. ”Han var intelligent, kraftfull, modig, anständig”, konstaterar Halberstam, ”allt utom vis.”
Redan i november 1961 uppmanade McNamara Kennedy att skicka 200 000 man för att bekämpa nordvietnameserna. Världens öde stod på spel. I valet mellan eskalering och tillbakadragande valde han konsekvent eskalering. Det var det som gällde enligt den då förhärskande dominoteorin: faller i faller a faller alla. Kommunismens utbredning måste till varje pris stoppas. Något mellanting fanns inte. I sitt slutna inre var han samtidigt alltmer tvivlande.
Det är väl dokumenterat att den påstådda andra incidenten i Tonkinbukten i augusti 1964, som gällde ett nordvietnamesiskt torpedangrepp mot ett amerikanskt krigsfartyg, aldrig inträffade. Det påstådda angreppet togs till intäkt för att inleda USA:s fullskaliga bombkrig mot Nordvietnam. President Johnson var tveksam, men McNamara menade att angreppet hade inträffat, och den tolkningen tjänade Johnsons politiska syfte.
Tre miljoner soldater
1968 uppgick antalet amerikanska soldater i Vietnam till över en halv miljon. Sammantaget skickade dåtidens amerikanska administrationer – Kennedy, Johnson och Nixon – totalt drygt tre miljoner soldater till Vietnam. Många på korta men traumatiska uppdrag med konsekvenser för livet. 58 000 kom aldrig hem. Närmare tre miljoner vietnameser, militärer och civila, dödades.
Bröderna Taubmans bok bygger på mycket privat material, inklusive brev från Jacqueline Kennedy och McNamaras egen dagbok. Ett huvudtema är McNamaras oförmåga att erkänna sina misstag. I alla sina framträdanden som försvarsminister presenterade han diagram och kaskader av siffror som visade på framsteg vad gällde att skära ner utgifter, avskräcka Sovjetunionen och föra kriget i Vietnam. Senator Barry Goldwater kallade honom ”a computer with legs”.
Som student på ett amerikanskt universitet under åren 1965–67 såg jag nästan dagligen på tv McNamara försäkra att om man bara kunde skicka ytterligare något tiotal tusen soldater till Vietnam, skulle de första kunna tas hem redan till jul. Hans trovärdighet började dock avta, och de inre tvivlen tillta, samtidigt som motståndet i USA mot kriget blev allt starkare.
Kunde falla i gråt
När McNamara i början av 1968 lämnade Pentagon hade han varit försvarsminister under en längre tid – sju år – än någon företrädare, och för länge enligt Johnson. McNamara hade visat allt tydligare tecken på grava inre konflikter, och hade förlorat tilltron till sin egen räknesticka. Johnson behövde en försvarsminister av mindre komplext slag, och valde Washington-insidern Clark Clifford. För McNamara väntade jobbet som, nydanande, chef för Världsbanken. Vietnamkriget fortsatte dock att plåga honom.
McNamara var länge helt ovillig att röja sina tankar. En intervjuare svarade han kategoriskt att han ”aldrig röjde sina tankar, punkt”.
Redan på ett tidigt stadium kunde han dock falla i gråt. Redan som försvarsminister kunde han gråta vid begravningar av fallna soldater och vid en avskedsceremoni 1968 då Lyndon Johnson skulle tilldela honom Frihetsmedaljen föll han i gråt. Han kunde börja gråta då han intervjuades av journalister, i dokumentärer eller seminarier med historiker.
Själv upplevde jag i början av 90-talet ett sådant tillfälle då jag i Stockholm deltog i en lunch med honom i anslutning till en konferens. Plötsligt föll han i stillsam gråt. Då talade vi dock om kärnvapenhotet, ett hot som han som försvarsminister under Kubakrisen upplevt i dess mest dramatiska form. Då var han tillsammans med bröderna Kennedy återhållande och argumenterade emot en ”preemptive strike” mot de sovjetiska baserna på Kuba – något militären drev hårt.
En sådan attack hade med stor sannolikhet lett till ett kärnvapenkrig då Sovjetunionen hade apterade kärnvapenstridsspetsar på missilerna på Kuba (något amerikanerna inte visste om) och delegerat rätten till den sovjetiska befälhavaren på plats, att avlossa kärnvapenmissilerna om man blev attackerad av USA.
Starkt engagemang mot kärnvapen
McNamaras insikt om hur nära det var kom nästan 30 år senare – då han ingick i en grupp som efter kalla krigets slut gick igenom all dokumentation kring Kubakrisen i arkiven i Moskva, Havanna och Washington. Därav det starka engagemanget för kärnvapennedrustning under senare delen av hans liv. Insikten om hur nära det var 1962 och hur man räddades av slumpen gav honom retroaktiva mardrömmar.
Någon har sett McNamaras gråt som en pose. Den norske fredsforskaren Stein Tønnesson, som under åren träffade McNamara ett antal gånger, har dock intrycket att McNamara tog sitt historiska ansvar på stort allvar, djupt präglad av ånger. 1995 besökte McNamara Hanoi och sammanträffade då med general Giap, legendarisk från Vietnamkriget. Tønnesson var närvarande vid mötet och kunde berätta att McNamara i samtalet med Giap hade hoppats att de båda, även om de stridit på olika sidor, skulle förenas i konstaterandet att kriget var ett misstag. Giap avvisade vänligt men bestämt tanken att Vietnam genom att försvara sitt land skulle ha gjort ett misstag. McNamara var också starkt upptagen av frågan om den andra incidenten i Tonkinbukten. Giaps korta svar var att incidenten aldrig inträffat, och McNamara tycktes acceptera svaret. Jag tjänstgjorde vid den tiden i Hanoi och sammanträffade efter mötet med Tønnesson.
McNamara hade då, vid 78 års ålder, brutit sin tystnad om Vietnam och i förordet till sina memoarer, In Retrospect: The Tragedy and Lessons of Vietnam (1995), förklarat att han hade varit ”wrong, terribly wrong”. Författarna till McNamara at War menar dock att också denna omvärdering sent i livet var motiverad av hans ”mani för auktoritet”. Han återvände ständigt till frågan om hur han kunde ha misstagit sig och varför, i ambitionen att retrospektivt alltid få rätt.
Självmordsbenägen
Bröderna Taubman beskriver hur McNamara under 1980-talet blev alltmer självmordsbenägen, och i ett sista samtal med sin son medgav att Gud hade övergivit honom. 2009 dog han medveten om att hans tragedi var mycket mindre än den han orsakat andra. Han var förkrossad, av en konflikt för vilken han själv i så hög grad bar ett ansvar.
I det senaste numret av Foreign Affairs (januari–februari 2026) konstaterar Harvard-professorn Fredrik Logevall, 2013 belönad med Pulitzerpriset för sin bok Embers of War: The Fall of an Empire and the Making of America’s Vietnam, att det är viktigt att konstatera att McNamara ”kämpade men sina försyndelser och erkände hur fel han hade haft”, ”något som få offentliga personer förmår”.
McNamara hade onekligen anledning att känna ångest. Samtidigt bidrog denna komplexa man till att Kubakrisen aldrig ledde till ett kärnvapenkrig.
Börje Ljunggren
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
