Retoriken om tillväxt saknar empirisk grund

Paradigmet domineras fortfarande av föreställningen om den eviga tillväxtens möjligheter, skriver Staffan Laestadius.

Vi lever i en tid när företrädare för ledande riksdagspartier inom båda politiska ”lägren” försöker övertrumfa varandra i fager tillväxtretorik.

Då är läge att granska den långlivade föreställningen om den eviga tillväxtens möjlighet och välsignelse; i synnerhet som den tillväxt vi har erfarenhet av alltmer framstår som en del av problemet bakom, snarare än lösningen till, den klimatkris som för oss allt närmare en svårhanterlig  systemkollaps.

Låt mig – innan jag ger mig i kast med några av mänsklighetens mest långlivade tankefigurer – introducera scenen för den tankegranskning som följer; sådan den utvecklats under den åtta decennier långa acceleration av mänsklig aktivitet som sköt fart efter det andra världskriget.

Grunden för extremvädret

När jag skriver dessa rader är atmosfärens CO₂-halt all time high; når det arktiska istäcket sitt historiskt lägsta vintermaximum – i yta såväl som volym – och stiger havsnivån snabbare än någonsin. Temperaturen i atmosfären – och i havet – har under senare år inte bara nått nya rekordnivåer, även den ökar i allt snabbare takt.

Sammantaget ger detta grunden för de extremväder som nu löpande slår rekord i frekvens och omfattning.

Världens ledande klimatforskare har sammanfattat läget med att planeten för närvarande rör sig mot en global temperaturhöjning på kanske 3°C fram emot sekelskiftet och att vi längs den utvecklingsbanan passerar, och sannolikt redan passerat, oåterkalleliga tipping points i förhållande till de planetära gränserna.

Under åtta decennier har fossilanvändningen såväl som den ekonomiska tillväxten på global nivå ökat med 3 procent årligen.  Därmed inställer sig frågan hur ekonomisk tillväxt framöver ska kunna kombineras med en årlig reduktion av fossilanvändningen på cirka 7 procent, något som krävs om livsförutsättningarna för mänskligheten ska ha en chans att förbli uthärdliga.

Dagens tillväxtretorik saknar empirisk grund i sin argumentation för att den ekonomiska tillväxten kan ta oss ur klimatkrisen – den har i stället sin kulturella grund i fast rotade västerländska tankefigurer. Där börjar vår granskning.

Myten om framsteget

Vi kan härleda dessa föreställningar till Första Mosebok där Herren råder människorna att ge sig ut och ta naturen i anspråk men också till den linjära tidsuppfattning som framträder inom judisk-kristen religion. Ur dessa växer så småningom, i det intellektuella klimat som kännetecknar den framväxande moderniteten och upplysningstiden, en myt fram om mänsklighetens framsteg.

Kunskapen om planeten ökar, så också vår förmåga att nyttiggöra, ja rent av behärska naturen. I vardagsspråket formuleras det ofta lite banalt som att ”utvecklingen går framåt”. Ekonomipristagaren Mokyr (2017) har beskrivit hur detta framstegsklimat, inte minst under 16- och 1700-talen, är förknippat med en framväxande, och för den industriella dynamiken viktig, entreprenöriell kultur. I en epok när de planetära gränserna var en icke-fråga underblåste denna kreativa period det som historiker brukar benämna the idea of progress.

Under 1800-talet relateras idén om framsteget allt mer till den industriella revolutionens uppenbara landvinningar. Envar kunde se – och i kolröken lukta sig till – framstegen. Här tar föreställningen att dessa industriella framsteg också är förknippade med ekonomisk tillväxt fast form.

Tillväxttankens begreppsapparat har, faktiskt, sin grund i Karl Marx dikotomi mellan arbete och kapital och den teori om kapitalackumulation han lanserade. Även sedan Marx värdelära övergivits levde hans fokus på kapital och arbete kvar i ekonomernas tillväxtekvationer tills efter andra världskriget, då kunskap/forskning/teknologi – främst genom bidrag från ekonomer som Abramowitz (1956) och Solow (1957) – hamnade i fokus för analysen.

Där är vi med all rätt fortfarande, även om de kunskapsrelaterade tillväxtteorierna utvecklats kraftigt sedan dess (bland annat av Aghion & Howitt, 1998; också de ekonomipristagare). Vi kan säga att tillväxtens motor numera i hög utsträckning förknippas med brain power, som också är materialiserad/förkroppsligad i de gamla produktionsfaktorerna kapital och arbete. Men där finns ännu en – i huvudsak negligerad – motor. Vi återkommer till den.

Fossil power håller hjulen igång

Den ekonomiska tillväxtens teoretiker har endast i begränsad utsträckning frigjort sig från den bibliska föreställningen om naturen som ett ymnighetshorn (Sveriges Riksbank har två i sitt emblem). Planetforskarnas och ekologernas kritik mot tillväxttanken i main stream economics är att dess företrädare betraktar det ekonomiska systemet – ”ekonomin ” – som fritt svävande från planeten i övrigt och att de därmed gravt underskattar de tjänster och de villkor som denna ger och sätter för mänsklig aktivitet.

Tillväxtkalkylerna negligerar det som tas från planeten – och det man återför. Konsekvenserna av detta utbyte är långt mer genomgripande än vad som under namn av externaliteter kan hanteras genom att sätta pris på miljön.

Viktigast i det länge undervärderade planetberoendet är det ekonomiska systemets andra motor, nämligen energi. På global nivå är den till 86 procent fossilbaserad. Det gäller nu såväl som tidigare. I praktiken är det fossil power som håller tillväxthjulen igång. Men uttaget av 200 miljoner år gamla fossila bränslen ses inte som en produktionsfaktor – en motor – eller som en stöld från skafferiet, utan i praktiken som en infinit insatsvara vilken som helst. Det är den inte.

Problemet är inte att oljan och kolet tar slut under överskådlig tid. Så är inte heller fallet med mycket av det fysiska material vi – i ständigt ökande utsträckning – bygger upp vår vardag kring. Däremot tar utsläppsutrymmet slut i den bemärkelsen att varje ton CO₂ vi släpper ut i atmosfären, genom sin växthuseffekt, bidrar till att rasera förutsättningarna för mänskligt liv. Också andra delar av den växande mänskliga metabolismen genererar ständigt ökande avfallsutsläpp, till exempel plaster. Inte heller dessa, i huvudsak fossilbaserade, utsläpp visar tecken på att avta; tvärtom – de ökar.

Utnyttjar det vi måste avveckla

Den ekonomiska tillväxten, som den utvecklats efter det andra världskriget, baseras således på att vi allt effektivare kombinerat brain power med fossil power för att utvinna fysiskt material från planeten och omvandla det till artefakter som ger oss välfärdstjänster; inte minst så vi kan förflytta oss och våra ting kors och tvärs över planeten. Med vår hjärnkraft, läs innovationsförmåga, konstruerar vi allt mer effektiva – vanligen mer material- och energislukande – maskiner och systemlösningar, som ökar farten i det ekonomiska kretsloppet.

Arbetsproduktiviteten, tillväxten och den materiella välfärden ökar just för att vi kreativt nyttjar allt mer av det som vi nu snabbt måste avveckla.

Förra året, när den globala ekonomiska tillväxten var 3,5 procent, omvandlade mänskligheten mer fossil energi än någonsin – och utsläppen var, som nämnts, större än tidigare: 70 procent mer än när det globala klimatarbetet inleddes vid konferensen i Rio år 1992.

Trots denna förödande empiri domineras tillväxtparadigmet fortfarande av föreställningen om den eviga tillväxtens möjligheter; som om varken planeten eller termodynamiken sätter några gränser. Än värre, retoriken – inte minst i vår nuvarande regerings texter – framhåller rent av att den ekonomiska tillväxten är nödvändig för klimatkrisens hantering och utsläppens reduktion. I den senaste klimatpolitiska handlingsplanen 2023 – där tillväxten omnämns åtminstone 40 gånger –  kunde man väl ha kostat på sig att redogöra för hur en sådan långsiktig tillväxt med negativa utsläpp ska se ut. Här svävar våra ledande politiker oavsett lägertillhörighet oroande samfällt på målet; så också en del ekonomer som fastnat i standardteorin.

Låt oss vara rättvisa: långt ifrån alla ekonomer har fallit i fällan om den eviga tillväxten. De flesta tiger undfallande i frågan – väl medvetna om den infinita tillväxtens omöjlighet i ett finit rum – och ägnar sig åt andra uppgifter. Till de som nyligen tagit itu med den klassiska tillväxtteorins orimlighet hör den tidigare världsbanksekonomen Nicholas Stern (2025). Och Kenneth Arrow, också han ekonomipristagare, skrev redan 1995 (tillsammans med IPCC:s förste ledare Bert Bolin) att den ekonomiska tillväxten ytterst villkoras av de planetära gränserna. Vid dessa är vi nu.

Möjligen överskred vi rent av på global nivå decennierna runt millennieskiftet den viktigaste av dessa planetära gränser. CO₂-halten i atmosfären passerade då intervallet 350 – 400 ppm (den förindustriella nivån var cirka 280 ppm). Den banbrytande klimatforskaren James Hansen (2023) menar att det var då vi släppte loss anden ur flaskan och lade grunden för den skenande klimatkris han hävdar att vi redan tecknat in och ännu bara sett början på.

Endast totala minskningen räknas

Uppgiften nu, givet att vi tänker på våra barn och barnbarn, är att snabbt reducera de årliga utsläppen från 38 – 58 Gt CO₂e (koldioxidekvivalenter; beroende på hur man räknar dem) till noll, samt att därutöver också reducera halten av redan utsläppta växthusgaser ned till kanske 400 ppm. Det senare kan sannolikt endast ske genom en gigantisk global skogsplantering.

Vår ekonomiska historia ger, som nämnts, inget underlag för slutsatsen att klimatkriskampen kan vinnas med utgångspunkt i den ekonomiska tillväxtmodell vi haft under efterkrigstiden. Hur mycket vi än mobiliserar vår smartness, vår brain power, kommer effektiviseringar inom ramen för existerande systemlösningar endast som bäst att medföra relativ decoupling, det vill säga lägre (fossil) energianvändning och lägre utsläpp per producerad enhet, men inte totalt sett. Och det är endast de totala utsläppsreduktionerna som räknas.

Den nödvändiga och absoluta utsläppsreduktionen, nu när vi ligger nära en kollaps för flera av de planetära delsystemen, kräver att vi gör upp med två av framstegs- och tillväxtparadigmets sammanflätade tankefigurer, dels föreställningen om naturen som ymnighetshorn, dels föreställningen om den eviga tillväxten.

Lyckligtvis är vår planet inte helt finit. Ymnighetshornsövergivandet behöver således inte bli fullständigt. Varje år mottar Jorden en solinstrålning som för Sveriges del motsvarar en energimängd på ca 1060 kWh/kvm. Det är inte så lite.

Har redan nu kunskapen

Denna solinstrålning påverkar och skapar vår biosfär, atmosfär och hydrosfär. Där sätts i allt väsentligt också den yttre gränsen för den energimängd vi har till vårt förfogande och den resursbas vi måste hushålla med i den omställning som stundar. Vår uppgift, och möjlighet, är att på ett hållbart och kreativt sätt omvandla den solinstrålningen till mänskliga nyttigheter. Häri ligger det hoppfulla. Självfallet måste vi fortsättningsvis satsa stora resurser på teknikutveckling – något som jag starkt förordar. Men, och det är viktigt: vi har redan nu all den kunskap och fullskaliga teknik som behövs för att snabbt eskalera våra ansträngningar i omställningen till hållbara lösningar. Dagens låga omställningstakt beror på politiska och institutionella låsningar.

Vi är alla, om än i varierande utsträckning, fångade i en fossilberoende kultur som genomsyrar våra liv och medvetanden.

Satsningarna på att avveckla fossilberoendet måste med nödvändighet bli mycket stora och i flera avseenden resultera i helt annorlunda systemlösningar än våra nuvarande. Visst kommer de, åtminstone på kort sikt, att skapa tillväxt och jobb inom ”gröna” segment. Men detta är endast den ena sidan av myntet. Den andra är att alla fossilbaserade system och aktiviteter måste avvecklas om kaos redan inom några decennier ska undvikas. Vi kan inte, som för närvarande Kina, addera de hållbara systemen till de icke hållbara och tro att sådan tillväxt löser problemen (Trots att man i Kina under 2024 ökade sin förnybara energiomvandling med 19 procent – snabbast i världen – ökade den fossila energianvändningen med 1,5 procent). Det är svårt att avveckla också i Kina!

Klimatarbetet handlar, till syvende och sidst, således om strukturomvandling. Det smutsiga och fossilbaserade måste avvecklas i stort och i smått och det rena och hållbara utvecklas. Avvecklingen av det smutsiga är svårast, viktigast och minst glamoröst. Ekonomisk tillväxt är ingen handlingsparameter i denna omvandling utan en residual. Delar av det som vi betraktat som framsteg baserades på en icke långsiktigt hållbar intern kolonisation av planeten. Vi måste helt enkelt göra upp med den delen av framstegs- och tillväxtparadigmet.

De ständigt återkommande hänvisningarna bland våra ledande politiker till den icke villkorade ekonomiska tillväxten som alla politiska problems lösning är starkt oroande. Man inger inte bara medborgarna falsk trygghet i fortsatt fossilberoende. Värre är att man missar möjligheterna att bygga upp acceptans för en offensiv och genomgripande omställning inom planetens gränser. En sådan omställning skulle vara ett framsteg.

Staffan Laestadius