Diagnoser Tänk om ett ökat fokus på psykisk hälsa orsakar mer skada än nytta?
Den nyligen presenterade Elevhälsoutredningen är ett symtom på vår redan höggradigt medikaliserade samtid. Här föreslås ett närmande mellan vården och skolan. Psykologers och läkares ökade närvaro i skolan ska lagstiftas. Skolsköterskan ska betona vikten av hälsa. Barn och vårdnadshavare ska bjudas in till hälsosamtal längs hela skolgången. De goda intentionerna med ”tidig upptäckt” av psykisk ohälsa helgar medlen.
Men det är inte ofarligt att låta vårdpersonalens kategoriserande blickar svepa över barnen.
I stället för att försöka lära våra barn hur de ska må bra kanske vi måste börja behöva dem.
Lidande i medicinska termer
Ett av de mest framträdande dragen i moderniteten är vår tendens att tolka lidande i medicinska termer. Även psykologin har svepts med. Redan 1966 skrev sociologen Philip Rieff framsynt om den stundande terapeutiska kulturens mörka bakgård i boken The Triumph of the Therapeutic. Självet blir heligt när traditionella värden som utgår från moraliska eller religiösa föreställningar om hur livet ska levas marginaliseras. Det egna välmåendet blir ett slutmål i sig, snarare än en biprodukt av att sträva efter ett högre gemensamt värde. Dygder trycks undan, och i det meningsvakuum som uppstår blir människan beroende av terapeuter för att må bra. På de piedestaler där tidigare experter predikade vad som var sant eller rätt står nu andra experter och förkunnar vad som är hälsosamt. Hur du bebor och tyglar din identitet återspeglas inte längre i hur du är mot andra, utan i hur hög grad du själv lyckas vara hälsosam. Vi blir överrösta av råd om hur vi ska sova, äta, träna och ta hand om vårt mentala inre. Psykisk hälsa blir normativt, nu senast manifesterat genom att det ska vara ett skolämne och upphöjas till en individuell rättighet. Den terapeutiska kulturen börjar alltså på allvar lägra sig även över barnen.
I boken Terapisamhällets barn bygger den amerikanska författaren Abigail Shrier upp ett argument som sällan hörs – tänk om ett ökat fokus på psykisk hälsa orsakar mer skada än nytta? Ju mer resurser vi spenderar på initiativ för att uppmärksamma psykisk ohälsa, desto värre blir det. En sådan hiskelig paradox borde få både politiker och bidragsgivare att fundera över hur de vill bli ihågkomna.
Shrier frågar sig hur ”en skarpsinnig människoplågare [skulle] bära sig åt för att leda en hel generation in i känslornas tyranni”. Börja med att lära dem att uppmärksamma känslorna. Den tid det tar att fokusera på hur man känner sig stjäls enligt Shrier från att försöka lyckas med en utmaning. Tänk om det är bättre att – Gud förbjude – trycka bort känslorna?
Därefter: uppmuntra ältande. Shriers lösning? Glöm och gå vidare. Anpassningar efter barnens oro riskerar att göra den värre. Att tolerera påfrestningar, krav och obehag kan vara en mer hjälpsam väg framåt. Shrier går till storms mot anpassad kost, förenklade läxor, skräddarsydda lösningar och diverse undantag. Anpassningar förmedlar bara budskapet att barnen är mindre kapabla.
Bollen sätts i rullning
Det leder till nästa fälla – de inkapabla barnen måste övervakas. Vuxenvärldens kontrollerande blick spejar på dem var de än befinner sig – i supersäkra lekparker, på skolgårdar och under den alltmer organiserade fritiden. Det enda ställe där de inte bevakas är där de verkligen är utsatta: på (a)sociala medier. I den fysiska världen berövas barnen möjligheten till fri och riskfylld lek. De blir än mer inkapabla och rastlösa. Till slut behöver de diagnoser. Shrier hänvisar till en amerikansk studie som visat att det oftast är lärarna som väcker misstanken om en diagnos. Det förekommer även i svenska klassrum att lärare tappat den pedagogiska tanketraditionens lösningsfokuserade ansats och i stället larmar om ”avvikelser” när barnen inte behagar. Att behöva göra anpassningar har börjat tolkas som en bekräftelse på att en störning föreligger. En aktuell uppsats från Uppsala universitet exemplifierar hur det som föräldrarna uppfattat som sin föräldrauppgift i stället formuleras med ett terapeutiskt språk som ”anpassningar”. När vårdpersonal därefter ser att anpassningar har behövt göras tolkas det som en bekräftelse på att en diagnos är berättigad. Det självspelande pianot orkestrerar hela symfonin själv och bollen sätts i rullning. Med diagnoserna följer terapier eller läkemedel.
”Det kan väl inte vara farligt att gå till en psykolog”, utbrast en bekant aningslöst. Men Shrier tycker att psykoterapier borde förses med varningstext. Hon talar med Rieff när hon visar hur psykologiska behandlingar kan göra patienten beroende av den professionella kontakten för att hantera motgångar. I Sverige har professorn i psykologi Alexander Rozental varit en av få som intresserat sig för psykoterapeutiska biverkningar. I en översiktsartikel från 2024 argumenterar Rozental och andra forskare för att potentiellt negativa effekter borde mätas i alla studier om psykoterapiers effekter. En självklarhet kan man tycka, men faktum är att blotta förekomsten av psykoterapiers skadeverkningar har ansetts så osannolik att forskare sällan bemödat sig att om att ens utvärdera frågan. Shrier menar att det inte spelar någon roll vilka evidenssiffror forskarna presenterar för behandlingarnas effekter – barnet kommer ändå uppfatta budskapet som att föräldrarna tycker att det är något fel på barnet självt och att någon professionell måste hantera det.
Vi göder ett industriellt komplex
Elevhälsoutredningen föreslår en nationell hälsoenkät med delvis känsliga frågor som just eftersom de ställs till alla inte förmodas bli känsliga längre. Men Shrier häpnar över de hälsoformulär som amerikanska barn utsätts för. Att fråga barn om de känt sig nedstämda i mer än två veckor leder bara rakt in i medicinering. Att därtill rota efter hemska minnen menar Shrier är katastrofalt. Hon går till storms mot de samtida ”traumakungarna” Bessel van der Kolk och Gabor Maté, som byggt sitt anseende kring ”bortträngda trauman”.
När vi förleder barnen att tolka sina upplevelser i terapeutiska traumatermer göder vi också ett nytt industriellt komplex, där trauman används som valuta i ett intrikat medialt och kommersiellt system. I boken Trauma Industrial Complex blottlägger den skotska författaren Darren McGarvey riskerna med att fångas i sådana traumasnurrar.
Shrier inleder och avslutar sin bok med begreppet iatrogenes – när sjukvården skadar. Det är inget frekvent ord i kursplanerna för landets vårdutbildningar och gissningsvis kommer det inte heller att ingå i schemaläggningen av psykisk hälsa. Elevhälsoutredningen saknar helt detta perspektiv. Utredningen skulle kunna ha utgjort ett tillfälle att avmedikalisera barns besvär. Men om den personal som ska betrakta barnen ser det som sin uppgift att ”tidigt upptäcka” avvikelser kommer sporten bestå i att vara den som snabbast ser det som andra fram tills dess trott var normalt. Denna blick är farlig när den utgör en inkörsport till diagnoser och behandling med risker som vi hittills inte tagit tillräcklig hänsyn till. Lovsången om tidig upptäckt riskerar att bli en godnattvisa till normaliteten.
Medikaliseringen av barndomen har en tät koppling till hur psykologin som område vunnit mark. Att barns utveckling överhuvudtaget ska förstås i termer av olika stadier som ska inträda vid vissa åldrar är inte en av naturen given tanke, utan har vuxit fram i takt med standardiseringen av människan som en statistisk produkt av olika förmågor som fördelar sig jämt mellan hela vår art. Sedan sin barndoms intelligenstester har psykologin nu vuxit upp till en potent magnat av allsköns skattningsskalor och excellerat i att stycka upp vår mosaik i delkomponenter som kan värderas. Tankemönstret öppnar snabbt dörrar för observerbara ytterligheter, vilka kan bli föremål för professionell annektering och börja mätas. Den tankemässiga skärseld vi skulle behöva lida oss igenom är snarare att kasta de normerande domarna åt sidan och införliva varenda en av oss i den mänskliga variationens outnyttjade potential.
Diagnosmaskin har byggts upp
Elevhälsoutredningen har nämligen en anmärkningsvärd slagsida mot det som i Sverige börjat pratas om som ”neuropsykiatriska funktionsnedsättningar”. Redan för 26 år sedan varnade sociologen Eva Kärfve i boken Hjärnspöken för att all personal med barnkontakt skulle ”dras in i ett felfinneri utan motsvarighet”. Sedan dess har vi sett hur en ostrukturerad diagnosmaskin byggts upp i hela samhället. Inga initiativ för att stävja utvecklingen verkar minska diagnosproduktionen – tvärtom. Med sin vurm för tidig upptäckt riskerar Elevhälsoutredningen att institutionalisera ytterligare ett kugghjul i maskinen. Medikaliseringen av barndomen blir därmed total när inte ens skolan får vara en fredad zon från felsökningsblicken.
Likt Rieff varnar Kärfve för vad ett ökat psykologiskt expertberoende kan leda till. Det blir allt svårare att vara förälder när de professionella antas vara de som bäst undervisar barnen om den psykiska hälsan. I stället för att önska oss barnen annorlunda menar Kärfve att vi måste börja behöva dem, precis som tidigare generationer alltid har behövt sina barn. Vägen dit har flera stigar, men den svåraste är enligt Kärfve att skapa en stämning kring barnen som präglas av ”långsiktighet, beständighet, tålamod och tillit”. Den ambitionen undergrävs när alla letar efter tidiga tecken på fel. Att vuxenvärlden först ger barnen ett samhälle där de inte längre fyller någon meningsfull roll, och därefter försöker lära dem att må bra förefaller bakvänt.
Det är inget fel på barnen – de är bara barn. Psykiatriska diagnoser är ingenting som upptäcks. De avgörs i betraktarens öga och skapas i samma ögonblick som vårdpersonalen ställer dem. Det är inte en neutral handling. Att uppnå psykisk hälsa kan inte åläggas individen. Nu ligger Elevhälsoutredningen på bordet. Låt oss hoppas att de som ska lagstifta är medvetna om att vågen har två skålar och att Rieffs, Shriers, McGarveys och Kärfves varningar ligger i den ena.
Johan Bengtsson
Källor:
https://www.svd.se/a/j0dgVz/psykisk-halsa-ska-in-i-skolans-schema-skriver-jakob-forssmed
https://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:1930376/FULLTEXT01.pdf
https://karger.com/pps/article/93/5/308/910655/Adverse-Events-of-Psychological-Interventions
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
