Kulturessä En dag slutade hon sminka sig. Kvinnorna hyllade hennes mod, männen kallade henne ful. Är Pamela Anderson vår tids mesta entreprenör? Det frågar sig Caroline Hainer.
Varje generation tycks ha sin egen sexiga blondin att projicera fantasier på. 1950-talet hade Marilyn Monroe, 1960-talet hade Brigitte Bardot. 1990-talet hade utan tvekan Pamela Anderson. Hon gjorde sig en framgångsrik karriär på att vara en sexig produkt utan tydligt innehåll. Det fanns ingenting naturligt över hennes platinablonda hår, svärtade ögon, hårdplockade ögonbryn och silikonbröst – och hennes onaturliga skönhet skapade ett ideal som lever kvar än idag. Det fanns knappt heller något trovärdigt över henne i rollen som livräddare i ”Baywatch”, men det hindrade den inte för att under en tid vara världens mest sedda tv-serie.
Perfekt symbol
Men 2023 lade hon av med allt det där. Slutade med makeup, klippte av sig håret och bytte ut jeansshortsen mot haute couture. Inget annat sexobjekt har tvärbromsat så. Det märker man inte minst av reaktionerna. Hon hyllas för sitt mod i de främsta mode- och livsstilstidningarna som ELLE, Vogue och Harper’s Bazaar – och hennes bara ansikte har prytt omslagen för dem alla. Medan det i sociala media cirkulerar diverse videoklipp på män som säger saker som ”Hon ser ut som en medelålders man”, ”Så det är så här clownen Pennywise ser ut utan makeup”, ”Oj, hon har inte åldrats väl”, ”Hon är en sliten gammal stövel”. ”Uuuuh…äckligt”.
Med andra ord: alla verkar ha en åsikt om en så till synes enkel sak som huruvida Pamela Anderson borde fortsätta med den bruna läppennan eller inte.
Men varför lade hon den åt sidan över huvud taget? När hon så framgångsrikt byggt ett helt liv på att se onaturlig ut. Var det ett karriärsdrag? Ett sätt att göra sig relevant på nytt? Eller är avsminkningen en genuint ärlig handling, ett sätt att tvätta bort alla stämplar hon försetts med under åren?
I svaret finns ett helt stycke populärkulturhistoria. Pamela Anderson är inte bara en perfekt symbol för 1990-talet och en milstolpe i den moderna kändiskulturens utveckling. Hon är också en person som mot alla odds lyckats skapa sig själv på nytt vid 58 års ålder. Avsminkingen betyder mer än man kan tro.
Läckt ”sextape”
Anderson ”upptäcktes” i publikhavet på en fotbollsmatch i Vancouver 1989 och fick modellkontrakt direkt. När Playboy hörde av sig samma år hade hon aldrig flugit ett flygplan, knappt lämnat den lilla ön hon bodde på. Fem år senare var hon världskänd som livräddaren med den obegripligt högt skurna, röda baddräkten.
Men det var ett läckt ”sextape” som kom att definiera hela hennes liv och karriär. Den spelades in med en hemvideokamera under smekmånaden med Mötley Crüe-trummisen Tommy Lee, som hon gift sig med efter fyra dagars intensivt dejtande. Den visar ett förälskat par som gör saker som förälskade par med god ekonomi och trashig smak gör – åker yacht, poserar för varandra, stojar och har sex. Kassetten stals från Lees hem 1995 och kopierades, såldes och distribuerades utan parets tillåtelse.
Den nya flugan internet gjorde att fler människor såg den än vad som tidigare hade kunnat vara möjligt. Och det gjorde Pamela Anderson till ett skämt i flera årtionden framåt.
Om detta berättar hon i dokumentären ”Pamela, a love story” (Netflix). Faktiskt bokstavligen, hon är filmens berättarröst, som om det hela egentligen handlade om någon annan. Kanske känns det så när hon ser tillbaka på hur en hel värld olovandes tog del av hennes privatliv, talkshow-världar drog misogyna skämt om henne och tabloiderna hånade henne vad hon än tog sig för.
Allt, vare sig det var ingående intervjufrågor eller rubriker i skvallerpressen, sa samma sak. Bara genom att se ut som hon gör, visa så pass mycket av brösten som hon gör, och att ha sex på en privat film, är det fritt fram att fråga henne om intima detaljer och anmärka på hennes kropp. Hon har ju skapat det själv.
Finns en paradox
Under den kaotiska uppväxten kantad av skral ekonomi och bråkande föräldrar utsattes Anderson för sexuella övergrepp. Hon våldtogs också flera gånger, en gång som 14-åring av en dåvarande pojkvän och sex av hans kompisar.
De psykologiska effekterna av sexuellt våld skiljer sig från andra typer av våld och övergrepp. Många våldtäktsoffer känner skam och tror sig ovärdiga nära sexuella relationer. Andra vill leva ut sexualiteten extra mycket som ett sätt att känna kontroll över den. Det sistnämnda tycks ha gällt i Andersons fall. Att vara med i Playboy beskriver hon som ett sätt att återta något hon förlorat. ”Det var första gången jag kände att jag brutit mig loss från någonting”. Hon innehar än idag rekordet för flest Playboyomslag någonsin.
Men här finns en paradox. Hennes skådespelarkarriär och Playboykändisskap innebar å ena sidan en frihet, inte minst monetärt. Men den friheten byggde också på att upprätthålla en bild av henne själv som sexig, sextokig, lättfotad och allmänt blåst.
När det så visade sig att hon gillade sex också i verkligheten – hon tycktes ju njuta på det läckta videobandet – så förseglades hennes rykte som sexobjekt eller i alla fall våp, för all framtid. Det användes helt enkelt emot henne. Att posera i Playboy är att vilja sexualiseras. Att vara med i Baywatch är att vilja bli objekt. När Anderson och Lee stämde tidningen Penthouse för att de inkräktat på privatlivet genom att publicera stillbilder från deras stulna privatfilm, blev Andersons bilder i Playboy motbeviset. Argumentet löd så här: om Anderson nu var så mån om sitt privatliv, varför ställde hon då upp på bilder som dessa? Penthouse vann stämningen.
Banade väg för tabloidklultur
Den kvinnosynen följde med in i 2000-talet. Det var trots allt årtiondet då det fanns t-shirts med texten ”Christina sucks, Britney swallows”, alltså alla tjejer är slampor, bara i olika grad. Eminem bar en sådan 2000 när han tog emot tre svenska Rockbjörn-priser.
Det går att argumentera för att det läckta videobandet bidrog till en snabbare utveckling av internetbaserad porr, i synnerhet ”amatörporr” som blev och fortfarande är en av de mest populära genrerna. Man kan också säga att parets sextape bidrog till en trend där kändisars privata videos blev ett sätt att skapa uppmärksamhet och den högsta valutan för kvinnor under 1990- och 2000-talet: sexighet. Paris Hilton är ett exempel.
Det går att hävda att Anderson banade väg för kommande tabloidkultur som sa att det var fritt fram att snoka och exploatera. Vilket i sin tur lett till att kändiskulturen idag är sådan att en kändis måste kännas verklig för att verkligen kunna profitera på sitt kändisskap. Och profitera innebär att sälja produkter i eget namn, att vara influencer, att bli känd för att visa upp sitt liv. Att göra sig till ett varumärke – men ett ärligt sådant, där kunden vet vad den köper, värderingar och allt. 2020-talets tröttaste ord är autenticitet, följt av transparens. Och att tvätta bort sminket på ett ansikte som världen känner som sådant är ett sätt att visa världen sitt rätta jag. Eller, med 2020-talets ordval: sitt autentiska jag. ”Jag känner mig fri”, säger Anderson.
Men fri från vad?
Konstruerad skönhet
Den konstruerade skönheten är vad som format både hennes karriär och stora delar av hennes privatliv. Hon har berättat om hur männen i hennes liv attraherats av henne just därför att hon varit den heta livvakten i baddräkt eller utvikningsbrud i tidningen Playboy. ”… och vissa män hatar dig för att du är någonting annat”, berättar hon i dokumentären.
Där hade analysen kunnat stanna och hyllningarna om mod hade varit motiverade. Om det inte vore för en sak som gnager. Att stå emot den inre kraft som format henne under hela hennes karriär, säkert också liv, och vägra fortsätta vara den produkt hon alltid varit, är beundransvärt. Men är Pamela Anderson fri eller är den osminkade Pamela Anderson en ny produkt, en uppdatering av den tidigare modellen?
Nyligen kom svaret. Pamela Anderson lanserar en serie hudvårdsprodukter, märket heter Sonsie. Att hon fortsätter att tjäna pengar på sitt utseende är inte förbjudet eller moraliskt fel. Men kan man tala om frihet när man fortsätter göra sig själv till produkten? Kanske, hon behåller i alla fall kontrollen över vad produkten säljer.
Själv hade jag innerligt hoppats på att hennes svar på frågan om varför hon slutade sminka sig (“Jag tröttnade på det”) var, i all sin enkelhet, allt som fanns för henne att säga om saken.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
