När kommer nästa Hiroshima?

Sveriges utrikespolitik är i grunden förändrad. Det är dags att åter fokusera på nedrustning, skriver Pierre Schori.

När John Herseys “Hiroshima” publicerades i The New Yorker 1946 var det första gången en amerikansk reporter gav en osminkad redogörelse över vad som egentligen hände efter det att den första atombomben utplånade staden och dödade minst 100 000 japaner den 6 augusti 1945.

80 senare skriver Jane Meyer i samma tidning att Herseys unika text inte bara förändrade den offentliga debatten om kärnvapen, den skapade debatten, som annars dominerades av President Trumans självsmickrande hyllning av sitt ”strategiska genidrag” – han nämnde inte ens nämna de enorma dödssiffrorna.

Herseys skriver om en man som efter explosionen försöker lyfta upp en kvinna ur en bombkrater, det går inte:” hennes skinn gled av kroppen i stora handskliknande bitar”.

Åtta årtionden senare skickade Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB ut broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” till alla hushåll i Sverige. Där står det att: ”Det globala säkerhetsläget ökar risken för att kärnvapen kan användas. Vid anfall med kärnvapen, kemiska eller biologiska vapen, ta skydd på samma sätt som vid ett luftangrepp. Skyddsrum ger bäst skydd. Efter ett par dagar har strålningen minskat kraftigt”.

Mot detta talar inte bara sunt förnuft

Vätebomber

Av de kärnvapen som existerar i dag är de allra flesta av typen vätebomber.  Den största vätebomben som någonsin provsprängts motsvarar drygt 3 300 Hiroshimabomber.

Med andra ord:

Det finns ingen beredskap som kan hantera konsekvenserna av en kärnvapenattack, som en rad folkrörelser underströk i en artikel i höstas.

Få av oss har levt i en kärnvapenfri värld.

Kommer vi någonsin att uppleva den förmånen igen?

Vi bör också, inte minst för kommande generationers skull, ställa oss frågan hur kan vi återställa en värld som inte bygger på den nukleära doktrinen om “ömsesidig garanterad förstörelse”, (Mutual Assured Destruction, förkortat MAD).

Albert Einstein ångrade djupt sin delaktighet i atombombsprojektet som han benämnde ”en väg mot universell död, genom en långsam tortyr i form av sjukdomar och sönderfall”.

USA:s näst högst rankade militär genom tiderna, General Omar Bradley, tillade 1948 att: ”Vår värld består av nukleära jättar och etiska dvärgar, som vet mera om krig än fred, mer om att döda än att leva”.

Nio kärnvapenstater

I dag finns det 12 241 kärnvapen. Med, det tål att upprepas, en sprängkraft tusentals gånger Hiroshimabomben.

De flesta, runt 90 procent, är i händerna på Vladimir Putin och Donald Trump. Kärnvapenstaterna var i början fem, i dag är de nio. Och tillskottet är skrämmande: Netanyahus Israel och Kim Jong-uns Nordkorea samt ärkefienderna Indien och Pakistan, nyss i strid med varandra.

I en färsk studie från fredsforskningsinstitutet SIPRI varnas nu för en ny nukleär kapprustning, i kombination med slopande av nedrustningsavtal.

Efter den andra atombomben, mot Nagasaki den 8 augusti 1945, skrev Albert Camus: ”Den mekaniska civilisationen har just uppnått sin högsta grad av barbari”.

När Olof Palme, som läste Camus, i december 1981 stod vid stentrappan där den första atombomben hade förvandlat en levande människa till en skugga skrev han: ”Min fruktan är att människosläktet själv kommer att sluta som blott en skugga på en mur.”

Fyra år senare, i sitt sista tal i FN väckte den svenske statsministern frågan om domedagsvapnens legalitet: ”Vi bör överväga att i internationell lag förbjuda användningen av kärnvapen. Som i en del av en process som leder till allmän och fullständig nedrustning”. Palmes slutsats då gäller än idag: ”Kärnvapenstaterna håller oss alla som gisslan”.

Gemensam överlevnad

Utrikesminister Anna Lindh förde Palmes fackla vidare. I sitt sista 1 maj-tal i livet, år 2003, sa hon: ”Internationell säkerhet måste bygga på ett åtagande om gemensam överlevnad, snarare än på hotet om ömsesidig utplåning”. Hon tillade: ”Ryssland bör ta bort de taktiska kärnvapen som också finns i vår närhet. USA bör stoppa sina planer på ett rymdförsvar. Inrätta en zon fri från massförstörelsevapen i hela Mellanöstern – inklusive i Israel”.

Vår oförmåga att eliminera kärnvapenarsenalerna har skapat mardrömmen att en hänsynslös despot som hotar med atombomb får ett övertag. Så agerade Sovjet vid invasionen av Ungern 1956 utan att president Eisenhower kunde svara annat än med ord. Så agerar Putin i dag i Ukraina.

Regering och riksdagsmajoritet vill få oss att tro att Sverige blir säkrare om vi ger upp Östen Undéns, Barbro Alvings, Per-Anders Fogelströms, Inga Thorssons, Alva Myrdals, Olof Palmes, Anna Lindhs, Ingvar Carlssons och Margot Wallströms kamp för en kärnvapenfri värld och i stället ställer oss under  ”atombombsparaplyet”, kalla det lika gärna det för en självmordsväst, nu i Donald Trumps hand. 

Spridning i Mellanöstern?

I en analys beskrev New York Times hur USA:s president har ”total makt över nationens nukleära arsenal. Han kan när som helst, på egen befallning slå till med ett förebyggande anfall mot vilket mål som helst i världen. En livsförändrande vedergällning och ett totalt kärnvapenkrig skulle bli näst intill oundvikligt.”

Tidningen fortsatte: ”Putin fortsätter att hota med att eskalera sitt krig mot Ukraina med kärnvapen. Nordkorea har utvecklat missiler som kan nå Amerika. Kriget i Gaza hotar att sprida sig till en vidare regional konflikt. Israel har redan kärnvapen och Iran är nära byggandet av en bomb, vilket i sin tur ökar risken av en kaskadliknande spridning i hela Mellanöstern”.

Vi såg ett resultat av detta i Netanyahus och Trumps massiva och olagliga attacker mot Iran nyligen, vilka fördömdes av bland andra Rafael Grossi, generaldirektör för FN:s organ för atomenergi, IAEA.

Donald Trump däremot tackade Gud från Vita huset: “Ett särskilt tack till dig Gud. Vi älskar dig Gud och vi älskar vår fantastiska militär. Beskydda dem. Gud välsigne Mellanöstern, Gud välsigne Israel och Gud välsigne Amerika”.

27 år tidigare varnade oss Grossis företrädare i ämbetet, Hans Blix: ”Världens lager av kärnvapen räcker till för att utsläcka den mänskliga civilisationen genom ett snabbt självmord. Till detta har vi lagt risken av ett långsamt självmord genom den globala uppvärmningen”.

Kärnvapen i Sverige

Till osäkerheten med att ansluta sig till ett Nato som i realiteten styrs av USA:s president, nu Donald Trump, som för både ekonomisk krigföring mot och ställer territoriella krav på sina allierade, tillkommer regeringens och riksdagsmajoritetens långtgående bilaterala militäravtal med USA, kallat DCA.

Avtalet innebär att 17 amerikanska baser, friskrivna från svensk lagstiftning, ska anläggas från Revingehed i syd till Kiruna i norr, utan skriftliga förbehåll om kärnvapenlagring eller någon rejäl information eller offentlig debatt.

Mot detta reagerade vår förra utrikesminister Margot Wallström: ” Svenska folket har rätt att få veta att Sverige kan ta beslut om ett långtgående försvarsavtal med USA, det så kallade DCA, som innebär att kärnvapen kan komma att lagras på svenskt territorium”. 

Berga örlogsbas i Haninge utanför Stockholm ingår i DCA-avtalet. Den amerikanske befälhavaren på plats svarade på fråga om kärnvapen att han inte visste något.

Pål Wrange, professor i folkrätt, menar att avtalet innebär i praktiken att kärnvapen skulle kunna förvaras på Berga.– Om man inte vill ha kärnvapen hade det varit bättre om det stod som en avtalspunkt– I princip innebär det att amerikanerna får komma och gå som de vill, sade Pål Wrange.

Kan få motsatt effekt

Regeringen hävdar att DCA-avtalet minskar riskerna för ett väpnat angrepp mot Sverige genom att ge en avskräckande signal till Ryssland. Andra bedömare har pekat på att DCA-avtalet kan få den motsatta effekten, nämligen att DCA-baserna vid en säkerhetspolitisk kris eller vid krig kan bli förstahandsmål för en angripare.

Vad USA kan komma att använda baserna till och hur de kan komma att användas bestäms ytterst av vad USA bedömer är i linje med sina egna nationella intressen.

Till exempel har förhandslagrat USA-materiel på baserna i Norge använts för att sättas in i krigen i Afghanistan och Irak.

Men den norska regeringen har till skillnad från den svenska infört förbud mot att i fredstid införa kärnvapen på norskt territorium. I Finland är all införsel av kärnvapen olaglig.

Bortsvept utrikespolitik

Sverige förde vid 1950 talets mitt en diskussion om att skaffa taktiska kärnvapen. En diskussion som närdes av Sovjetunionens invasion av Ungern 1956. ÖB och Högerpartiet var varma förespråkare för tanken.

1968 tog Sveriges riksdag ett beslut om att Sverige skall avstå från kärnvapen. Genom anslutningen år 1970 till fördraget om förhindrande av spridning av kärnvapen avstod Sverige formellt från möjligheten att anskaffa sådana vapen.

Bort sveps nu Sveriges unika utrikespolitik som har belönats med rekordmånga Nobelpris, från Karl Pontus Arnoldson 1908, Hjalmar Branting 1921, Nathan Söderblom 1930, Dag Hammarskjöld 1961 till Alva Myrdal 1982.

Tidöregeringen liksom den socialdemokratiska partiledningen avvisar kravet på en skriftlig, lagstadgad politik om kärnvapen. Tror någon att Donald Trump skulle respektera en muntlig förklaring?

Tio år efter Herseys epokgörande väckarklocka skrev Harry Martinson sitt rymdepos Aniara (1956) om de överlevande som i sitt rymdskepp flyr undan kärnvapenkriget:

Beskriv den människa som i glans

sitt släktes likdräkt sydde

tills Gud och Satan hand i hand

i ett förstört, förgiftat land

kring berg och backar flydde

för människan: askans konung.

Vi blev med andra ord tidigt förvarnade.

Vad kan vi då göra?

Vi vet att mer än hälften av jorden har etablerats som kärnvapenfria zoner, att en majoritet av värdens regeringar, bland andra Irland och Österrike, har skrivit under FN:s globala kärnvapenförbud, och att Åland, till skillnad från Gotland, genom en konvention 1921 etablerades som ett demilitariserat och neutralt område.

Exempel att tänka på även i kristider.

Fred börjar här hemma

Vi behöver rusta upp och vi ska stödja Ukraina så länge det behövs.

Men vi måste också tänka på den fred som en dag måste komma, om inte Armageddon drabbar oss alla.

Freden börjar här hemma, eller som Cicero och hans likasinnade romare sa redan före Kristi födelse: ”Ubi bene, ibi patria”, där jag trivs, där är mitt fädernesland.

Därför är det viktigt att vi mitt i all upprustning inte nedrustar på de goda krafterna i civilsamhället.

I demokratin är röstsedeln ett viktigt verktyg. För sammanhållning och solidaritet.

Våra valda företrädare i riksdagen har fått vårt förtroende, och de är på i någon mån ansvariga inför oss.

I vår farliga tid är det självklart att vi tar med utrikes- och säkerhetspolitiken in i valbåset.

Därför är det inte orimligt att inför nästa val utkräva svar av dem som söker plats i riksdagen om var de står i frågan om att lagstifta mot kärnvapen på svensk mark.

Ett annat är att av regeringen kräva en paus av det märkliga DCA-avtalet. Sverige har redan gett efter för Trumps utpressning om 5 procent av statsbudgeten till kärnvapenalliansen Nato, som sägs garantera vår säkerhet. Varför behöver vi då ha ytterligare garantier i form av DCA till en enorm och ännu inte redovisad kostnad?

Vi behöver ju också rusta för freden, både den inre och yttre.

Och mitt i alltihop kanske vi behöver ta till oss lite poetisk men allvarlig ironi, som i Inger Hagerups dikt: Jag mötte en gang en mann från 1960:

Jag mötte en gang en mann

med forbindelsei de mest informerte kretser.

Han tröstet meg og sa:

Atombomben?

Eksisterer ikke.

Bare propaganda.

Var trygg.

Det er ikke sant.

(Sa den meget informerte mann.)

Mine herrer statsmenn:

Kanskje den slett ike eksisterer

denne såkalte atombomben?

Pierre Schori