Rättsstaten När regeringen väljer att köra vidare med sin straffrättsreform trots massiv kritik från Lagrådet och remissinstanserna handlar det inte längre bara om enskilda lagförslag. Det handlar om en djupare förskjutning i synen på rättsstat, maktutövning och relationen mellan individ och stat. Paradoxalt nog tycks det i dag allt oftare vara vänstern som försvarar klassiskt liberala rättsstatsprinciper, medan högern betraktar dem som hinder.
Tidö-regeringen kan lugnt bortse från Lagrådet. Att regeringens stora straffrättsreform totalsågas av Lagrådet, med dramatiska formuleringar om ”hastverk” som ”brister så mycket i kvalitet att de inte har förutsättningar att bli ny lag”, är minsann inget skäl att avstå från att gå vidare med lagstiftningsarbetet. Inte heller att remissinstanserna denna gång har varit ovanligt samstämmigt kritiska. Detta sagt och skrivet av Paulina Neuding på Svenska Dagbladets ledarsida den 10 mars 2026.
Lagrådet är en av landets tyngsta juridiska instanser, det närmaste Sverige kommer en konstitutionsdomstol. Dess uppgift är att granska om nya lagförslag verkligen är förenliga med grundlagarna, rättsordningen och rättssäkerheten i övrigt, inte minst när det gäller enskilda människors fri- och rättigheter. Allt för att förhindra politiskt maktmissbruk enligt en av den liberala demokratins hörnpelare: principen om maktdelning, eller checks and balances som det heter på engelska.
Det är alltså inte bara en enskild reform som står på spel idag, utan synen på rättsstatens kontrollmekanismer och deras plats i lagstiftningsprocessen.
Lagrådet duger inte längre
Svenska Dagbladet brukar traditionellt tala blytunga allvarsord om rättsstaten, och Neuding är en skribent som gjort det till affärsidé att predika lag och ordning i det offentliga rummet, framför allt på biblioteken. I en programförklaring för ledarsidan har den tidigare politiske chefredaktören PJ Anders Linder också deklarerat att argumentationen ska vara resonemangsbaserad och utgå från att läsaren är tänkande. Ideologiska utgångspunkter finns, men ”det är väldigt viktigt att man inte låter ideologin skymma fakta”.
Nu är det plötsligt inte lika noga med fakta längre. Det saknas nämligen fortfarande evidens för att hårdare straff verkligen leder till lägre brottslighet. Men det berör inte Neuding. Enligt henne har en av författarna till Lagrådets yttrande, justitierådet och straffrättsexperten Martin Borgeke, dessutom gett uttryck för ”en ideologisk hållning som (…) nu allt mer får stå tillbaka för en straffrätt mer i linje med moraluppfattningen hos den svenska allmänheten”.
En av landets främsta rättsvårdande instanser framställs här som flummiga aktivister belastade av daterad sextioåttaromantik, en argumentationslinje som man annars främst brukar hitta hos SD.
I dag trumfar en tillskriven moraluppfattning alltså de lagklokas samlade expertis på en ledarsida som fortfarande kallar sig ”oberoende moderat” och förvaltar ett arv från liberala banérförare som Mats Johansson och Mats Svegfors. Att Lagrådet avstyrker regeringens förslag i dess helhet spelar tydligen ingen som helst roll. När framstressat och undermåligt lagstiftningsarbete möter kvalificerad och berättigad juridisk kritik avfärdas detta som en kvarleva från ”en ideologisk hållning som länge varit dominerande i Sverige”.
Vad är det som har hänt?
När högern börjar låta som vänstern
Ytterligheterna har en tendens att beröra varandra, sägs det. Men ibland byter de också helt enkelt plats. Spelplanen kastas om, höger blir vänster och tvärtom. De senaste veckornas storpolitiska buller, med de så kallade tonårsutvisningarna i centrum och hårdare straff i bakgrunden, har varit en mycket handgriplig uppvisning i ett sådant sidbyte.
Det säger något mer än bara hur regeringen behandlar enskilda lagförslag. Det säger också något väsentligt om åt vilket håll den politiska scenen rör sig. Det handlar om en allvarlig förskjutning i synen på rättsstatens fundament, men också om hur balansen i förhållandet mellan individ och samhälle håller på att rubbas.
Historiskt är Moderaterna det parti som brukar kopplas till frågor om lag och ordning och ett starkt rättsväsende. Fler poliser och hårdare straff har alltid stått högt på högerns agenda, medan vänsterpartier oftare har betonat brottslighetens sociala orsaker — därav begrepp som ”kriminalvård”. Rättspolitik i den hårda och strikta meningen har helt enkelt varit en moderat paradgren. Men nu verkar det svaja ordentligt på Justitiedepartementet under Gunnar Strömmer, en gång medgrundare av Centrum för rättvisa, som arbetar för att skydda grundläggande fri- och rättigheter i Europakonventionens och vår egen grundlags namn.
Från individ till system
Vilket leder över till frågan om den enskilda medborgaren kontra staten och samhället. Om vi stannar ett tag vid de politiska idéprogrammen kan tongångarna ofta låta ganska snarlika. Men det finns ändå en väsentlig skillnad. I det moderata programmet ligger fokus tydligt på individen före samhället. Man betonar respekten och toleransen för individens livsval och hänvisar till en tradition som utgår från individens okränkbara värde och frihet, men också — i andra hand — ”från de gemenskaper som ger våra liv innehåll och som utgör grunden för samhällets pluralism och stabilitet”.
Det senaste socialdemokratiska partiprogrammet tycks å andra sidan sätta samhället före den enskilda människan; politikens mål är ”ett solidariskt jämlikt samhälle där alla människor är delaktiga och lever fria och jämlika”. I den demokratiska socialismens idétradition kommer kollektivet alltid före individen. Laget är större, eller ibland viktigare, än jaget. I Vänsterpartiets program uttrycks det som att ”Det sitter djupt i den mänskliga naturen att svara på de här behoven tillsammans. Vi dras till att ta hand om varandra och bygga bättre liv.”
Den här turordningen är förstås ingen slump. Den speglar en lång ideologisk dragkamp i synen på människan som samhällsvarelse eller solitär. Är staten den enskildes frälsare eller förtryckare? Ska man satsa på sig själv, eller hellre ställa upp för laget? ”There is no such thing as society”, påstod Margaret Thatcher, en gång ledande moderat förebild. Hennes extrema marknadsliberalism satte personligt ansvar och familj långt före alla slags kollektiva lösningar.
Men nu, när Moderaterna har avsvurit sig marknadsliberalismen och i stället kallar sig liberalkonservativa enligt Tidökorrekt etikett, är den enskilda individens okränkbarhet inte längre en helig princip.
Människoöden väger lätt
För några veckor sedan, när tonårsutvisningarna började skapa rubriker, ville statsminister Ulf Kristersson först inte se något tillfälligt moratorium alls. ”Nej, vi ska inte göra fler konstiga undantag och stopp nu”, förklarade han oberört för journalister i riksdagen. Han ville inte heller dra alltför långtgående slutsatser av, som han kallade det, ”enskilda fall”.
Senare gjorde han klart i SVT:s 30 minuter att ”de här människoödena är ibland inte fullt så entydiga som det kan verka medialt”, och vidare att migrationslagen inte ”kan vara anpassad efter varje personligt människoöde”. Frågan är vad den då ska anpassas efter i det moderata omtänkandet. Om lagstiftningen inte ska ta hänsyn till enskilda människor återstår i praktiken bara två alternativ: statens egna behov eller rent populistisk symbolpolitik.
När Kristersson så lättvindigt viftar undan de personliga människoödena låter han precis som en gammal sovjetkommunist. ”För att göra omelett måste man först knäcka ägg”, alternativt ”när man hyvlar yr det spån” är ju citat som brukar tillskrivas Josef Stalin som cyniska förklaringar till de enorma mänskliga offren under kollektiviseringen av jordbruket och de politiska utrensningarna på 1930-talet. Även Robespierre lär ha sagt något liknande, innan han själv fördes till giljotinen.
Historien är kort sagt full av storstilade politiska projekt där enskilda människors liv reducerats till nödvändigt spill i strävan efter abstrakta mål. Inget kalas utan kras, och lite spill får man räkna med för att uppå det där högre goda, särskilt när det ska gå fort. Collateral damage är en annan omskrivning för den extrema vänsterns upphöjda förakt för enskilda människoliv. Ändamålet helgar medlen.
Gulag ligger nu inte i Sverige och svenska moderater arbetade inte för NKVD. Men slarvigt lagstiftningsarbete och en alltmer auktoritär människosyn har ändå blivit de nyaste moderaternas signum, idag också med helhjärtat stöd av den lilla rest som återstår av Liberalerna. Tidösamarbetet är tydligen så heligt att Kristersson är beredd att offra en central del av Moderaternas ideologiska själ — individens okränkbara värde — för att till varje pris pressa fram de utlovade reformerna före valet.
Han väljer att försvara oklara, motstridiga och snabbt hopkokade regler framför människor. I stället är det nu oppositionen till vänster som — i varierande grad — talar klassiskt högerspråk och kan profilera sig som väktare av lagstyre, rättssäkerhet och den enskilda människans okränkbarhet. Spelarna har promenerat över mittlinjen och bytt planhalva.
Statsnyttan gör comeback
En sak till har Moderaterna tagit med sig från den extrema vänstersidan: övertygelsen om att makt alltid är rätt och att majoritetsbeslut därför i varje läge bör ha företräde framför sådant strunt som till exempel rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Vi talar om politikens primat eller majoritetens tyranni, koncept som ofta har visat sig ytterst svårförenliga med rättsstatens principer — men som däremot regelmässigt brukar ingå i olika illiberala tankesystem.
Även på detta område förenas nu ytterligheterna. Inom konservativ tradition har det talats om ”statsnyttan”, ett begrepp som i Sverige användes flitigt under stormaktstiden och frihetstiden. Den centrala idén var att staten alltid kunde sätta sina egna intressen framför individens, om det ansågs nödvändigt för rikets bästa. Och vad som utgjorde rikets bästa bestämdes förstås av den som för tillfället hade satt sig vid statsrodret.
”Att få rösträtt är icke någon rätt för vare sig den ene eller den andre. Det enda avgörande därvidlag är statsnyttan”, deklarerade högerledaren och amiralen Arvid Lindman så sent som 1917 när den allmänna rösträtten trängde sig på. I dag har Tidö-regeringen grävt upp statsnyttan och gjort den till sin.
När regeringen Kristersson kom till makten var det på Tidöavtalets grund. Där hade partierna redan från början slutit ett bindande kontrakt om vilken lagstiftning som skulle drivas fram under den här mandatperioden. Resten har blivit en ren politisk beställningsprocess. Remissvar och tunga invändningar från Lagrådet betyder i det sammanhanget noll.
Det är den radikala högerns förakt för det allmänna vi ser. I politiseringen av offentlig förvaltning kan myndigheter, som idéhistorikern Patricia Lorenzoni noterar i Arbetet, användas lite som man vill; ”har de någon legitimitet är det som maktens redskap”. Rättning i ledet i statsnyttans namn.
Rättsstaten är ingen bromskloss
”I en rättsstat ska lagstiftningen vara tydlig och dess effekter förutsebara. Men de många lagändringar som nu genomförs förefaller ogenomtänkta och de hotar grundläggande rättsprinciper”, konstaterar Carl Henrik Ehrenkrona, tidigare hovrättsråd och UD:s rättschef, torrt på Svenska Dagbladets debattsida. Man kan också, som statsvetarprofessorn Patrik Hall, se detta som en dramatisk omförhandling av relationen mellan stat och medborgare i tydlig auktoritär riktning.
Förfallet har alltså redan gått långt (liksom moderaternas fall i opinionen sedan förra valet) och kommer troligen att accelerera ytterligare allteftersom valrörelsen rycker närmare och regeringens brådska ökar. Att utvecklingen också följer ett tydligt globalt mönster behöver kanske inte påpekas.
Vi går nu in i Tidöavtalets slutspurt. Under våren har regeringen planerat för att riksdagen ska tvingas arbeta sig igenom inte mindre än 226 propositioner, många med omfattande lagförslag. Att det kommer att leda till undermåttlig behandling under kraftig tidspress, och därmed till lagstiftning med stora brister, låter oundvikligt.
Men i den nya politiska logiken går lojaliteten mot Tidö tydligen före alla sådana invändningar: före remissinstansernas kritik, före Lagrådets varningar och i sista hand före rättsstatens egna säkerhetsmekanismer. Sedan väntar kanske Tidö 2.0. I så fall kan vi bland annat se fram emot att de redan kortade utredningstiderna förkortas betydligt och att regeringens makt över myndigheternas egen tillämpning av lagarna skärps.
Det är just därför som Lagrådet finns. Inte för att bejaka regeringars politiska önskelistor, utan för att pröva om den nya lagstiftningen håller juridiskt och påminna politiken om att lagar inte bara är politiska instrument utan också rättsliga konstruktioner som ska hålla över tid. När Lagrådet varnar för bristande kvalitet, ogenomtänkta konsekvenser eller risker för rättssäkerheten är det en del av rättsstatens inbyggda självförsvar. Och om sådana varningar avfärdas som ideologi snarare än tas på allvar, då är det inte bara lagförslag som riskerar att bli undermåliga.
När politiken börjar betrakta sina egna spärrar och kontrollmekanismer som hinder snarare än skydd, när juridisk prövning reduceras till ett irritationsmoment i en politisk beställningsprocess och när lagstiftningens kvalitet underordnas tempot i reformpolitiken — då är det rättsstaten själv som börjar erodera. Myndigheter är inte regeringens personliga redskap. Och rättsstaten är inte en oönskad barriär i lagstiftningsprocessen som regeringsmakten måste försöka krångla sig runt. Den är dess förutsättning.
Postliberalism på båda sidor
Men, som vanligt, är ingenting helt svart-vitt. Postliberal maktpolitik har också sina vänner på vänsterns planhalva. I sin nya bok Det goda hyllar Tidskriften Tidens chefredaktör Payam Moula det postliberala samhället och argumenterar för en stärkt regeringsmakt på bekostnad av sådant som remissorgan, lagråd och domstolar. Under boklanseringen härom veckan kom han fram till att politiker inte ska vara så rädda, underförstått för att bruka sin makt.
Och när Moula skriver att socialdemokratin måste återvända till sina rötter, återta kontroll över samhällsutvecklingen och göra livet gott för folkflertalet är det alltför lätt att ryckas med. Men med vilka metoder, och till vilket pris?
Det ska också sägas att en anständig höger fortfarande existerar, även på Svenska Dagbladets ledarsida. ”Den borgerlighet jag är uppvuxen med definierades av att stå på människans sida mot systemen”, skrev Mattias Svensson den 9 mars i en stenhård polemik mot postliberala regelryttare inom Tidösamarbetet som ”snarare verkar ha sina sympatier med stor och ogenomtränglig byråkrati än med den enskilda människan, åtminstone så länge byråkratin drabbar människor med ursprung i andra länder.” Att Svensson bland annat har en bakgrund som ordförande för Frihetsfronten är kanske inte så överraskande.
Däremot kommer det nog som en överraskning för många att de liberala positioner som en gång försvarades av Frihetsfronten nu verkar ha bytt planhalva och övertagits av vänstern. Man kan se detta nya förvaltarskap av rättsstaten och individens rättigheter som en verklig paradox i dagens svenska politik, men också betrakta det som en rimlig reaktion mot vad som ofta händer med den som har fått regeringsmakten i sina händer. Och som en god förklaring till varför statsvetaren Gina Gustavsson träffar så rätt när hon skriver i Dagens Nyheter att rädda är just vad politiker ska vara — ”För den makt de fått och sin impuls att missbruka den”.
Lars Ilshammar
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
