Demokrati Kostnaden för att motsätta sig regeringen avgörande.
Hur går demokratier under? I en artikel i New York Times för ett par veckor sedan frågar sig tre framstående amerikanska statsvetare, Steven Levitsky, Lucan Way och Daniel Ziblatt, alla med fokus på, hur man kan veta när så sker (How Will We Know When We Have Lost Our Democracy?). 2018 publicerade Levitsky och Ziblatt boken ”How Democracies Die”, ett grundläggande arbete.
”Auktoritarianism” är, konstaterar de tre artikelförfattarna, svårare att känna igen än det brukade vara, då flertalet auktoritära ledare är ”valda”. Människorna lever inte i en fullvärdig demokrati, men snarare än att med våld förtrycka oppositionen, som i Pinochets Chile, förvandlar dagens auktoritära ledare offentliga institutioner till politiska vapen. De tre forskarna använder begreppet ”konkurrens-auktoritarianism” Den styrande makten missbrukar systematiskt sin position för att snedvrida spelplanen.
Så styr man, konstaterar de, i dagens Ungern, Indien, Serbien och Turkiet – och så styrde Hugo Chávez i Venezuela.
Långsamma reaktioner
Framväxten av konkurrensbaserad auktoritarianism utlöser inte alltid larm. Eftersom regeringarna angriper sina rivaler med till synes lagliga medel är medborgare ofta långsamma med att inse att de håller på att förlora sin demokrati. Medborgare och organisationer som ogillas av makten blir måltavlor för repressiva åtgärder: Politiker kan utredas och åtalas på lösa grunder, medier kan stämmas för förtal eller drabbas av negativa ingrepp, företag kan utsättas för skatterevisioner eller nekas viktiga kontrakt, universitet och andra institutioner kan bli av med finansiering eller skattebefrielse, och journalister, aktivister och andra kritiker kan trakasseras, hotas eller till och med utsättas för våld av regimanhängare.
När medborgare börjar tveka innan de kritiserar regeringen av rädsla för repressalier, och opposition har ett pris, lever de inte längre i en fullvärdig demokrati.
Hur kan vi då veta när USA har passerat gränsen till auktoritärt styre? De tre forskarna föreslår ett enkelt mått: kostnaden för att motsätta sig regeringen. I en demokrati straffas inte medborgare för att fredligt motsätta sig makten. De behöver inte oroa sig för att uttrycka kritik, stödja oppositionella kandidater eller demonstrera fredligt, eftersom de vet att staten inte kommer att hämnas. Idén om en legitim opposition – att alla har rätt att kritisera, organisera sig emot och rösta bort makten – är en grundbult i demokratin.
Redan över gränsen
Trumps USA har, konstaterar de, redan ”gått över gränsen”. Amerikaner lever helt klart, menar de, under en ny regim. Frågan är nu om den ska tillåtas ”slå rot”. De ser lyckligtvis tecken på uppvaknande.
Den nu 84-årige statsvetaren Robert Putnam, har ägnat en stor del av sitt liv åt frågor om samhällsgemenskap och förtroende och inte minst i klassikern “Bowling Alone” (1995) analyserat den tilltagande bristen på samhällsgemenskap. För ett par månader sedan deltog han i en konferens på John F. Kennedy Forum vid Harvard. USA håller på att falla isär, konstaterade Putnam. ”The bottom line” var, förklarade han att ”vi inte litar på varandra längre, och de underliggande orsakerna skulle inte försvinna med Trump, ”om vi inte gör något åt det”.
Trump var ett symptom. Dagens USA var sannolikt mer polariserat än någonsin sedan inbördeskriget 1861–65. ”Så nära är vi ett inbördeskrig”, konstaterade han. Och, det handlade inte bara om ekonomi: två tredjedelar av det amerikanska samhället var inte bara olyckliga över att de inte hade en bra inkomst, och dåliga framtidsutsikter. ”De kände sig, på goda grunder, inte respekterade.”
Urbana eliten
Hillary Clinton, som i 2016 års presidentval tog för givet att hon skulle besegra Trump, var också ett symptom på hur samhället polariserats. Hon var ett extremt exempel på den utveckling som det Demokratiska partiet genomgått från arbetar-och medelklassparti till ett parti med starkt stöd från den urbana, utbildade eliten. Den växande känslan av utanförskap bland icke-collegeutbildade i städer, som den krisdrabbade bilindustrins Detroit, engagerade henne inte och avståndet till Trumps anhängare var oerhört stort. Vid ett outplånligt tillfälle beskrev hon dem föraktfullt som bedrövliga (”deplorables”).
Hon fick en klart större andel av rösterna än Trump (48/46) men förlorade de avgörande elektorsrösterna i delstater som Michigan och Ohio.
Biden, med sina arbetarklassrötter, lyckades 2020 besegra Trump, men blev till en tragisk gestalt då han 2024 inte kunde motstå frestelsen att ställa upp för en andra period, och uppenbart för gammal, underminerade Demokraternas möjligheter i det valet.
Trump1 skulle visa sig vara en västanfläkt i jämförelse med den osannolika, maktberusade version som nu är i färd med att underminera den amerikanska demokratin och landets trovärdighet. Trump har förvandlats till en systemhotande elefant i porslinsbutiken, till skada för hans anhängare, den amerikanska demokratin, och en förutsägbar världsordning. Det naturliga vore att han imploderade i sin sanslösa framfart. Lyckligtvis kan man i USA, som de ovan inledningsvis citerade forskarna konstaterar, skönja framväxande krafter till demokratins och toleransens försvar, allt ifrån Bill Gates och Leo XIV till företrädare för rättsväsende, universitet och vanliga medborgare med stark motståndsvilja. Det Demokratiska partiets nödvändiga förnyelse låter vänta på sig.
Ungern på gränsen
Den demokratiska kris som USA befinner sig i framstår som särskilt allvarlig i ljuset av det faktum att demokratin i världen förlorat mark under snart två decennier.
Göteborgsbaserade V-Dems nionde årsrapports dystra slutsats är att man inte ser något tecken på att den pågående tredje autokratiseringsvågen ens har dämpats. Ytterligare försämringar var att vänta. Ytterligare sju länder stod på autokratins ”watchlist”. Europa, med sina auktoritära tendenser, ter sig olycksbådande blekt. Inget land har förhoppningsvis gått över gränsen, men mycket talar för att Orbans Ungern befinner sig på randen och ytterligare kandidater saknas inte.
Motståndaren är numera inte bara diktaturen utan också populismen, som fortsätter att breda ut sig gödd av desinformerande sociala medier, cyberattacker, AI-genererad desinformation och samtidens oligarker.
Måste byggas inifrån
En annan allvarlig dimension av det pågående dramat är att det autoritära Kina, en fördjupad partistat, plötsligt framstår som ”den vuxne i rummet”, som anhängare av WTO och världshandelssystemet. Till yttermera visso har Kina på ett sätt som motsäger etablerade övertygelser visat sig mycket teknologiskt innovativt. Som världens största utrikeshandelsnation och största handelspartner för över 140 länder bygger landet djupa band till ”det globala syd”.
Demokrati kan inte exporteras, på det sätt som President George W. Bush och hans hökartade krets föreställde sig. Invasionen 2003 av Irak är ett avskräckande exempel, som bidrog till IS framväxt.
Demokrati måste byggas inifrån, konsolideras och försvaras. I dagens värld av demokratisk reträtt är den bäst förankrad i Europa. Utsikterna är inte lysande med det är i det normativt baserade EU som den dystra trenden borde brytas. Europa skulle kunna gå i bräschen för en ny våg, en våg av hållbar, välfärdsbaserad demokrati. I FN:s just publicerade Human Development Report för 2025 ligger alla de fem nordiska länderna bland världens högst rankade.
Ingen annan stans i världen borde förutsättningarna för hållbar förnyelse av demokratin vara lika goda som i Norden. Oroande tendenser saknas dock inte. Också i Sverige finns ”Bowling Alone”-tendenser att tackla under stundande valår.
Börje Ljunggren
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
