”Mycket smartare än mina fördomar”

Film Stina Pettersson skriver om filmen “Dialogpolisen”, och minns 2022 med viss bävan.

Dialogpolisen … du menar de där som kommer fram till en från ingenstans och säger ”Tja!”? Auran är 10 procent mammas kollega, 40 procent fritidspedagogen som bryr sig på riktigt, och 50 procent civare? 

Tanken är att de ska få en att känna att de verkligen är våra gator och torg, vår yttrandefrihet, vårt samhälle, men effekten blir ofta precis tvärtom. 

Okej, allihopa, nu är polisen här. Dessutom är ju inte deras skapelseberättelse hemlig. Även om man inte är tillräckligt gammal för att ha egna minnen av Göteborgskravallerna så har man ju hört, sett, tänkt att det är märkligt att folk tror att polisvåld bara händer i videoklipp från USA.

Känns som uppförsbacke

Det är alltså mycket som gör att vägen till biografs Zitas salong för att se dokumentären Dialogpolisen känns som en uppförsbacke. Antingen kommer den vara för smickrande mot poliser som gillar mindfulness och det största modet, tålamodet. Eller så blir det en påminnelse om att man inte kan förändra något från insidan, och målgruppen för den sanningen är ju egentligen bara ledsna insiders, och palla dom.

Men Dialogpolisen visar sig vara mycket smartare än mina fördomar om den. En bra dokumentär får en att känna att det som skildras är historiskt. Dialogpolisen utspelar sig under valrörelsen 2022, jag minns den tiden som en partipolitisk pyspunka. Inget parti drev politik som verkade ha en chans att påverka vår tids så kallade ödesfrågor, som kom långt bort ifrån och inte gick att göra något åt. 

Vi marscherade blundande längst nyliberalismens omvandling till krigsekonomi. Vi skulle inte rösta om Nato, och jämlikhet och klimatkris gick tyvärr inte att göra något åt längre. Det enda man kunde göra var att sänka priset vid pump, och hoppas att det där med räntan snart skulle vara över. Om man hade något emot det här var man ett troll eller konstig, och därför hade Dialogpolisen väldigt mycket att göra.

Små utbrott

Kritiken hände vid sidan av partipolitikens breda mitt, kritiken fanns i oorganiserade små utbrott på gator, torg, och internet. Att återse dem i dokumentärform, och ur polisens perspektiv, är märklig nostalgi och sorg. Motståndet mot högers maktskifte är så svagt. Extinction Rebellion ställs mot verklighetens folk, som kastar sig ur sina bilar med vevade armar. Miljökrisen gestaltad som dagisbarn som polisen är snälla mot. ”Hur länge kommer ni sitta här, tror ni?” frågar Dialogpolisen, och får svaret. ”Vi har en kollektiv beslutsfattningsprocess. Vissa säger att de kommer sitta här tills havsnivån slutar stiga, andra säger en halvtimme.” 

Om jag levde i mindre förnekelse om miljökrisen hade mitt skratt kanske fastnat i halsen, men jag unnar mig.

2022 hade SD nött ner de borgerliga partiernas sagda principer om allas lika värde så länge att det var svårt att göra nyheter av det. Och även om det kanske kändes viktigt att rösta, så kändes vänsterpartierna svaga, eller så vägrade de vara vänster, något som tidigare mandatperiod visat tydligt. Man gick och väntade på en skandal som skulle väcka någon typ av kämparglöd, men skandalerna kom och gick i feeden, utan att något hände. En nazist knivhögg en människa på öppen gata under Almedalsveckan, i partipolitiken pratade man om att ytterkantspartier kan vara problematiska.

Ett slags sorgearbete

Och istället för en diskussion om segregation och ojämlikhet, spaltmeter om Rasmus Paludans trotsålder, som inte går att komma runt i dokumentären. Jag hade aldrig hört honom tala innan. Man påminns om att vara dum i huvudet ju är som att vara död – sorgen känns inte av dig, utan av andra. I inslagen om Paludan framstår dialogpolisernas jobb därför som ett slags sorgearbete. 

Jag ömmar för och imponeras av dem som människor, och det tillåter väl systemkritiken?

Vad ska man egentligen göra eller känna när två små flickor i Skärholmen hjälps åt att hålla för varandras öron när någon bakom polistejpen desperat skriker hets i en megafon? Eller när demonstranter skriker namnet på torterande syskon till Iranska ambassadens små lakejer, som ju också har yttrandefrihet? 

Dialogpolisen vet inte heller riktigt vad de ska säga, eller hur de ska göra, eller vem de ska skydda när våldet kommer. Att vara öppna med den ambivalensen kring arbetet är dokumentärens stora förtjänst, att den inte sjunger med till We shall overcome, Friggebo remix.

Så jag hoppas verkligen att vi kommer få fortsätta demonstrera. Det har något.

Stina Pettersson