Film Cecilia Hector skriver om den aktuella dokumentärfilmen som ger ett nytt perspektiv på Rysslands invasion av Ukraina.
Har inte ni också undrat hur det ryska folket tänker och reagerar på att vara i konflikt med sitt broderfolk i Ukraina? En del kan hämtas ur Aleksej Navalnjys fängslande självbiografi, ”Patriot” eller nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs intervjuböcker. Diametralt annat intryck kan man också få genom att till exempel ta del av SR:s reportage i helgens God morgon världen om den kvinnomisshandel som nu följer i krigets spår. Kvinnovåldet i Ryssland ökar stort i krigets spår och myndigheterna råder kvinnorna att vara toleranta och helst sminka över blånaderna i ansiktet. En del liknande intryck kan hämtas ur böcker som Sofi Oksanens ”I samma flod” från 2023, där berättas det om vad vissa soldatmödrar och hustrur uppmanar sina söner och äkta makar att göra för att skydda sig ”när ni våldtar ukrainska kvinnor”.
Ett år i skolan
Men ibland kan bildmediet ge en ännu bättre och kännbar effekt. Då kan man söka upp den oansenliga, men oförglömliga dokumentärfilmen ”Mr Nobody Against Putin” *, som fortfarande visas på några få av våra biografer. Den kommer inom kort att göras allmänt tillgänglig genom att streamas.
Mr Nobody har själv filmat med sin videokamera från skolan där han arbetar som ”evenemangssamordnare”. Sådan befattning saknas i svenska skolor såvitt jag vet. Men innebär här, i Karabasj, Ural, i den ”mest förorenade industristaden i världen”, att den unge mannen, som nyligen själv lämnat skolan bakom sig, utfrusen och mobbad, nu fått en uppskattad position bland både kollegor och elever. Han går runt och dokumenterar allt som sker förutom att hans eget arbetsrum blivit ”platsen för demokratin”, som han säger. Dörren hålls visserligen stängd, men vilken nyckel som helst passar i låset, vilket han belåtet konstaterar. Hans arbetsrum blir ett populärt sällskapsrum bland eleverna där man får leka och diskutera fritt om allt som rör dem.
Vi får följa Pasha som han kallas (egentligen heter han Pavel Talankin) under ett år i skolan mellan hans mammas födelsedagar då han uppvaktar henne med en gigantisk bukett på arbetsplatsen vid det nedslitna folkbiblioteket. Hon representerar inte bara Pashas påvra privatliv utan också befolkningens kuschade tillstånd där hon försiktigtvis negligerar sin sons påståenden om omvärlden.
Personliga reaktioner
Dokumentären skildrar inte bara skolans värld utan ger oss då och då också några dämpade men djupt kända kommentarer från Pashas egna personliga reaktioner på händelseförloppet. Vi får bevittna hur den förut relativt glada och kreativa stämningen på skolan och i den närmaste omgivningen i en charmlös industristad successivt påverkas av Putins propagandakrig för att motivera invasionen av Ukraina.
Pasha filmar noga allt som sker – skoldagen som börjar med en krigsmarsch mer eller mindre skickligt genomförd av håglösa små elever, de därpå följande lektionerna genomförda av historieläraren som trogen Putin rensar i Rysslands och Ukrainas historia så att den bättre kan motivera kriget. Historieläraren får också helt följdriktigt utmärkelsen ”skolans bästa pedagog” och därtill en större bostad.
Pashas kollegor drar sig ängsligt undan hans förut så välkomna videokamera och fogar sig i att istället visa Putins egen propagandafilm som påbjuds. De klagar lite över att den ordinarie undervisningen blir lidande, ”men vad kan man göra?” Passiviteten och rädslan lägrar sig över den förut så livliga skolan.
Motståndsprojekt
En elev, den vakna begåvade flickan som vill bli läkare, tar avsked av sin storebror när han värvas till armén och väntar allt ängsligare på livstecken från honom. En av hans kamrater återkommer i kista och minnesbilderna av honom varvas med klipp från hur han deltog i hyllandet vid Pashas födelsedag från en annan, oskyldigare tid för inte alls länge sedan.
Att den lågmälde dokumentärfilmaren lämnar sin tjänst och landet överraskar ingen när de sista bilderna tonar bort. Som publik blir vi kvar i ängslig okunnighet om hur vår dissident ska klara sig. Men nu har vi i alla fall fått se hans film och förstår att han blivit väl mottagen av västvärlden. Tillsammans med sin nordamerikanske kollega har han nu möjlighet att informera oss om en liten människas heroiska försök att bekämpa Putin.
Filmen har producerats med danska pengar och är på så sätt ett gemensamt motståndsprojekt gentemot den historieskrivning som vill påstå att våld är det enda svaret på aggression. Diplomati och försoning är också verksamma vapen. Men det gäller att låta dem få träda fram och visa sin verkan. Likaså gäller det att försoningen inte är samma sak som att förneka eller sminka över våldet i krigets spår.
* Rysk dokumentär av Pavel Talankin och David Borenstein 2025
(Prisbelönt vid Sundancefilmfestival 2025)
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
