Sjuttiotalets vänster gjorde lite väsen av sig, 2020-talets höger sitter i Vita huset.
Jag har ibland funderat på hur det måste ha varit att vara sådär lagom pragmatiskt mitten-vänster under det revolutionsradikala sjuttiotalet.
Jag tänker att det måste ha känts ungefär som att vara allmänborgerlig i dag: som att ens vänner inte längre riktigt är ens vänner. För precis som den tidens vänster radikaliserades håller en liknande kraft nu på att äta upp svensk höger inifrån.
Det finns såklart avgörande skillnader. Sjuttiotalets revolutionära vänster kom exempelvis aldrig ens i närheten av verklig politisk makt. Man kan möjligen hävda att förslag som löntagarfonderna och delar av arbetsrätten bar drag av tidsandan – ett slags radikalt genomslag som trängde igenom både LO och socialdemokratin. Men det går ändå inte att jämföra med den position som extrem högerpopulism har i dag, i Sverige och i världen.
Sjuttiotalsvänstern nöjde sig i stor utsträckning med att göra väsen av sig.
2020-talets höger tar för sig. Man sitter i Vita huset. Man nätverkar globalt. Man går starkt framåt i val. Och i Sverige har man vunnit på åtminstone tre plan: i det direkta väljarstödet till SD, i SD:s inflytande över regeringsmakten och i övriga borgerliga partiers fortgående radikalisering.
Centrum i politiken stärktes
Tittar vi ut över Europa under efterkrigstiden kan vi se hur starka kommunistpartier i exempelvis Italien och Frankrike snarare tenderade att bana väg för mitten- eller högerregeringar. Hotet från en kraft långt till vänster stärkte centrum snarare än drev länderna åt ett mer radikalt håll.
Den effekten ser vi inte i dagens högervåg. Skillnaden är den gamla, etablerade högern. I stället för att – som socialdemokratin under efterkrigstiden – ta kampen mot den extrema flanken har man lagt sig platt. Eller om vi vill se det lite mer ursäktande: man har förlorat kampen, inte vunnit den.
Det ger dagens extrema höger tillgång till en resurs sjuttiotalets kommunister inte ens kunde drömma om: kapital. Den ekonomiska eliten. Oligarkerna har blivit en central del av den nya högerns maktstrukturer. I Sverige ser vi dessutom deras möjliggörare. SD hade aldrig släppts in i finrummet om det inte vore för lobbyistfirmor som Kreab, och tankesmedjor som Timbro arbetar nu intensivt för att gifta ihop den nya och den gamla högern.
Skillnaderna mellan sjuttiotalets sekter och dagens högerpopulism är alltså stora. Men det finns också vissa likheter.
En sådan är känslan av att röra sig i takt med historien. Den är berusande – men också förblindande. Den revolution som var så självklar för 70-talets maoister och trotskister framstår i dag mest som ett märkligt sidospår för en liten grupp aktivister. På samma sätt äter sig dagens kulturkrig in i det offentliga samtalet och engagerar sina nätkrigare, men lämnar stora grupper vanliga människor helt vid sidan. För många framstår det mest som främmande.
Beckman har blivit norm
På sjuttiotalet sa man att revolutionen åt sina egna barn. Det är sant för dagens höger också. Radikalisering föder radikalisering. Trycket blir att mäta sig med andra extrema krafter istället för att nå ut brett. Det syns kanske tydligast hos dagens Moderater. Ett parti som för bara drygt ett decennium sedan lyckades fånga en bred medelklass och framstå som politikens naturliga mittpunkt försöker i dag mest kalibrera sitt tonläge efter SD.
Gävlemoderaten Lars Beckman sågs länge som en kuf i den moderata riksdagsgruppen med sitt uppskruvade tonläge på sociala medier. Nu är han snarare norm. Ulf Kristersson vill inte – och vill han så verkar han inte kunna – stå emot. Talet om den vuxne i rummet är sedan länge ett trött skämt.
Det får, förstås, ytterst verkliga konsekvenser. Den mest oroande är att den fjärdedel av Sveriges befolkning som har invandrarbakgrund görs till syndabock för i princip allt som anses fel i landet, från arbetslöshet till kriminalitet. I stället för en seriös diskussion om hållbar migration och effektiv integration får vi en häxjakt. Detta drabbar hederliga skötsamma människor som bara vill vara en del av det svenska samhället. Det ekar på skolgårdar och i sociala medier. Det undergräver den gemenskap vi borde göra allt för att bygga upp.
Och det rimmar extremt illa med vad en bred majoritet av svenska folket faktiskt tycker. Det finns ett starkt stöd för en stram migrationspolitik, ja. Men det finns inget stöd för att ställa människor mot människor enbart beroende på varifrån de kommer, hur de ser ut eller vad de tror på.
Moderaternas problem
Inom delar av borgerligheten finns den insikten. MUF-ordföranden Douglas Thor uttryckte det ovanligt ärligt när han skrev om Moderaternas problem i framför allt Stockholm:
”Vad det är som skrämmer de mer progressiva kvinnorna och storstadsväljarna från att rösta på oss har det egentligen aldrig varit någon tvekan om… Varje moderat kampanjarbetare har fått höra det. ’Jag gillar er politik… men jag gillar verkligen inte att ni samarbetar med Sverigedemokraterna.’”
Och vidare:
”Det är rasismen. Föraktet mot Sverigedemokraterna kommer från faktumet att de är födda ur nynazismen och fortfarande återkommande har företrädare som gör rasistiska uttalanden. De flesta kvinnliga storstadsväljare uppfattar att vi låter som, och samarbetar med, ett parti de menar är rasister. Därmed blir vi möjliggörare av rasism.”
Det är en korrekt analys. Men Moderaterna har varit fullständigt oförmögna att ta den till sig. I stället dras de allt längre med. När SD:s Jessica Stegrud till och med gick på en moderat minister och skrev på X att det var ”talande” att det var ”en svenskfödd kurd och en perser” som diskuterade svensk kulturkanon i Aktuellt – med hänvisning till Lawen Redar och Parisa Liljestrand – reagerade statsministern först, men backade snabbt och sa att det ”inte var hans huvudvärk”.
Att blunda inget alternativ
Men det är det. Oförmågan att hålla gränsen högerut, mot den radikala populismen, innebär i längden den gamla borgerlighetens död.
I framtiden kommer vi sannolikt betrakta dagens radikaliserade nätkrigare som lika exotiska som vi i dag ser på sjuttiotalets sektvänster. Det kommer att göras avböner och omprövningar. Men det är en klen tröst för oss som lever nu.
För den avgörande skillnaden går inte att tänka bort: dagens radikaler har makt, och de aspirerar på ännu mer. Åkesson har redan börjat dela ut ministerposter. Att han drömmer om att själv leda regeringen är ingen hemlighet.
Och makt ger möjlighet att omforma samhället i grunden. Att blunda och vänta på att det går över är därför inget alternativ. Pendeln kommer inte att vända av sig själv. Åtminstone inte innan den hunnit göra irreversibel skada.
En högljudd minoritet låter alltid mer än en tyst majoritet. Det var sant på sjuttiotalet och är ännu sannare i dag, förstärkt av bottar och ekokammare. De gamla högerpartiernas ledarskap må ha gett upp. Då blir det upp till vanligt folk att dra den gräns de inte orkat bevaka.
Johan Sjölander, chef för Tankesmedjan Tiden
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
