”Man ska vara rädd som anställd”

I German Benders bok Frontalkrock – Teslastrejken och kampen om framtiden får vi följa Jānis Kuzma under den längsta svenska strejken i moden tid. Boken skildrar också Elon Musks radikalisering, de många fackliga sympatiåtgärderna och Teslas undanmanövrar. Dessutom förklarar författaren hur den svenska modellen fungerar, hur den kan skadas av konflikten – och hur det hela kan tänkas sluta.

Nedan följer ett utdrag ur den nyutkomna boken.

Jānis Kuzma, 1 oktober 2021

757 dagar före strejken

Han blev anställd på Tesla hösten 2021. Efter flera år som buss­ mekaniker på ett bolag med usla villkor, dålig arbetsmiljö och utan kollektivavtal hoppades Jānis Kuzma på en nystart. En chans att få vara en del av allt det som Tesla stod för: omställningen till en hållbar värld, en bättre värld. En chans att få jobba på ett seriöst och ­ ansvarsfullt bolag med sunda värderingar och omsorg om människor.

Så blev det inte.

”När jag började på Tesla hade jag bilden att det var ett sånt där tjusigt techbolag. Som Apple. Högteknologiskt. Rena och vita lokaler, stark belysning. Men det är precis som vilken verkstad som helst. Dammigt, glykol och vatten på golvet. Reservdelar överallt.”

”Jag förstod direkt att det här företaget var bullshit. När jag kom dit visste de inte vem jag var eller att jag skulle börja jobba där. Jag fanns inte i deras system, så jag kunde inte logga in på datorn för att göra arbetsuppgifter som krävde det. Man skulle ha tre veckors introduktionsutbildning, men jag fick bara en vecka. Jag fick inga verktyg, utan behövde låna av andra som inte heller hade fullständiga uppsättningar. De första två–tre månaderna fick jag ha på mig arbetskläder från mitt gamla jobb, eftersom de inte hade beställt några kläder till mig. Så redan från första början var det många varningsflaggor.”

”Jag gillar att jobba med elbilar, det är ett intressant arbete. Och jag vill hjälpa till med klimatomställningen. Men Tesla är ett företag som bygger på fruktan. Man ska vara rädd som anställd.”

Jānis Kuzma, 26 oktober 2023

En dag före strejken

Jānis Kuzma torkade omsorgsfullt av sina verktyg, stängde verktygslådan, loggade ut från datorn och lämnade verkstaden. Det var sent på kvällen dagen före strejken och han gick därifrån med en segerviss ovisshet, en känsla som kännetecknar alla arbetsmarknadskonflikter.

”Jag jobbade nog till klockan elva på kvällen. Det var väldigt mycket att göra, eftersom Tesla hade försökt importera så många bilar som möjligt innan transportfacket blockerade hamnarna. Så vi behövde fixa i ordning massor av nya bilar. Ta bort skyddsplasten, göra alla inställningar och justeringar, sätta på nummerplåtarna, allt sånt.”

För att hinna med allt som behövde göras innan strejken bröt ut försökte cheferna motivera personalen att jobba övertid.

”Klockan 21 fick jag ett meddelande från en chef om att vi skulle hjälpas åt som en familj för att hinna klart med allting. Men det var bara vi mekaniker kvar på kvällen, alla chefer hade gått hem för länge sen”, minns Jānis.

Som många andra företag försöker Tesla skapa en bild av ledningen och de anställda som en familj, där alla hjälps åt och strävar mot samma mål. Men det har varit si och så med familjekänslan, berättar Jānis.

Han beskriver Tesla som en ”trasig familj”.

Det var förvisso ingenting nytt. Att Tesla har en auktoritär företagskultur där varken anställda eller chefer vågar säga ifrån uppåt i hierarkin hade han upplevt sedan han började arbeta där två år tidigare. Ett antal chefsbyten det sista året hade gjort saken betydligt värre.­ Arbetsbelastningen ökade, verksamheten blev alltmer oorganiserad och personalens synpunkter möttes med döva öron.

”Vi var flera som inte fick lönehöjningar, troligen för att vi hade klagat på saker som vi var missnöjda med. På Tesla får man löneökning beroende på vilket betyg man får på en femgradig skala och vi var flera som fick tvåor, trots att vi var duktiga mekaniker. När vi sa ifrån fick vi höra att ’om du inte är nöjd kan du ju alltid sluta’.” Det var som att prata med en vägg. Det är som att du bara är en energimängd som företaget kan förbruka. Som ett verktyg de kan använda. Du ska stå och skruva vid arbetsstation nummer sju från klockan åtta till klockan fem. Ingenting annat.”

I samma veva hade IF Metall trappat upp sina försök att värva medlemmar och förmå Tesla att teckna kollektivavtal. Det väckte blandade känslor hos Jānis.

”När facket besökte verkstaden året före strejken var det lite olustigt, för de behövde låtsas som om de inte kände mig. Ingen annan visste ju att jag var medlem i IF Metall, och cheferna snackade så mycket skit om facket. De sa att facket gör ingen nytta, de tar bara era pengar. Jag hade också hört att Tesla skulle göra sig av med en om man var med. Så jag kollade liksom åt andra hållet när IF Metall kom på besök, för att ingen skulle veta att jag var medlem.”

Trots bolagets försök att avstyra fackets värvningsarbete växte beslutsamheten hos Jānis och flera av hans kollegor. De ville bli behandlade med värdighet. De ville bli lyssnade på.

De ville ha ett kollektivavtal.

Läs hela berättelsen om Teslastrejken och den svenska modellen. Boken går att beställa här.