Kultur avgör krig

Essä Krigsförmåga handlar inte bara om vapen och antal soldater, skriver Erik Gutiérrez Aranda i en essä om relationen mellan försvar, kultur och samhälle.

I januari 1943 kapitulerade den tyska 6:e armén i Stalingrad. Enligt sägnen stannade en tillfångatagen officer, generalmajor Friedrich Roske, på vägen genom ruinerna. Han betraktade en grupp ryska soldater som satt och åt ur konservburkar – utan bestick, med smutsiga händer. “Vi har förlorat mot barbarer”, kommenterade han.

Anekdoten illustrerar en analytisk blindfläck. Roske hade inte förlorat mot barbarer. Han hade förlorat mot en armé formad av en annan militärkultur, med andra föreställningar om vad som var uthärdligt, vilka förluster som var acceptabla och vad en soldat kunde kräva av sin kropp och sina kamrater.

Scenen blottlägger något som alltför ofta förbises i svensk försvarsdebatt: att försvarsförmåga inte bara handlar om materiel utan också om kultur.

När fokus legat på förband, vapensystem och anslag har de kulturella förutsättningarna, de som avgör om ett samhälle kan och vill försvara sig, lämnats åt sidan. Årets rikskonferens i Sälen med Folk och Försvar illustrerade mönstret: regeringen presenterar en satsning på 15 miljarder kronor för territoriellt luftvärn medan oppositionen svarar med krav på fler soldater och utländsk trupp på Gotland.

Den ensidiga fokuseringen på det materiella riskerar att dölja krigets egentliga tyngdpunkt. Det är i de kollektiva föreställningarna om vad som står på spel och vad som krävs för att möta det som vapensystemen får sin verkningsgrad. Kulturen kan varken mätas eller upphandlas – men det är där kriget avgörs.

Clausewitz och hans kritiker

Den preussiske generalen och militärteoretikern Carl von Clausewitz är kanske historiens mest inflytelserika krigsfilosof. Hans formulering att ”kriget är en fortsättning av politiken med andra medel” har präglat västerländsk militärteori sedan 1800-talet. Tesen innebär att krig ytterst är ett rationellt instrument för att uppnå politiska mål – stater för krig för att tvinga motståndaren att acceptera deras vilja.

Den brittiske militärhistorikern John Keegan riktade i sin bok ”A History of Warfare” (1993) en systematisk kritik mot denna tradition. Keegan menade att Clausewitz beskrev kriget som det såg ut under en begränsad period av europeisk historia – inte kriget som sådant.

Keegans empiriska underlag för sin tes var omfattande. I antikens Grekland var falangen – den täta stridsformation där soldater stred axel mot axel – ett uttryck för medborgarskapet. Fria män kämpade för sin stadsstat, bundna av ära och plikt snarare än politisk kalkyl. Aztekernas krigföring syftade till att fånga offer åt gudarna, inte att uppnå politiska mål i konventionell mening. För mongolerna var krigföringen oskiljbar från vardagen eftersom livet på stäpperna var uppbyggt kring hästen, rörligheten och kampen om betesmarker. Samurajernas strider var lika mycket ritual som våld, formade av en hederskodex där det enskilda mötet mellan krigare vägde tyngre än slagfältets utgång. Inget av detta passar in i Clausewitz beskrivning av kriget som rationellt statligt verktyg.

Keegan sammanfattade i stället krigets väsen med ett enda ord: kultur. Det var inte främst politiska kalkyler som avgjorde hur samhällen förde krig, menade han, utan nedärvda föreställningar och livsmönster – om liv och död, om ära och plikt, om hur samhällen organiserade sig – föreställningar som varierade mellan epoker och civilisationer men som överallt formade hur soldater stred och vad de var beredda att uthärda.

Militärkultur som analytiskt begrepp

Den amerikanske militärhistorikern Williamson Murray har vidareutvecklat denna ansats. I hans definition representerar militärkulturen ”den intellektuella och andliga kapaciteten hos en försvarsmakt att förbereda sig för och genomföra krig”. I definitionen ryms också vad man skulle kunna kalla det institutionella minnet – förmågan att bevara och överföra erfarenheter mellan generationer av officerare. Definitionen är bred, men följderna högst konkreta.

Murray exemplifierar med den tyska armén under mellankrigstiden. Tyskland hade förlorat första världskriget och förödmjukats genom Versaillesfreden, men det besegrade landet reagerade med systematisk självrannsakan. Bara månader efter fredsslutet tillsatte den tyske överbefälhavaren Hans von Seeckt 57 kommittéer för att analysera krigets lärdomar. Intrycken från slagfälten var fortfarande färska, och de officerare som burit erfarenheterna var ännu i aktiv tjänst. Resultatet blev en gemensam förståelse för hur krig fungerar som genomsyrade hela officerskåren – från generaler ner till fänrikar.

Den brittiska armén tillsatte sin första motsvarande kommitté 1932 – tretton år senare. När rapporten var klar lät generalstabschefen dessutom skriva om den för att armén skulle framstå i bättre dager. Kontrasten är talande. När den brittiska expeditionskåren evakuerades vid Dunkerque och Frankrike kapitulerade inför Tyskland 1940 berodde nederlaget inte primärt på materiella brister utan på en kultur som inte tog kriget på tillräckligt stort allvar.

Den italienska armén erbjuder ett ännu tydligare exempel. I det italienska samhället betraktades officersbanan som ett lågstatusyrke – något för dem som saknade bättre alternativ. Officerskåren levde upp till förväntningarna, och ingen personifierade detta tydligare än general Ubaldo Soddu, ansvarig för Italiens misslyckade invasion av Grekland hösten 1940. Medan hans trupper slaktades på slagfältet ägnade Soddu kvällarna åt att komponera filmmusik. På frågan om vad som lockade med en karriär i det militära svarade han: ”När man har en fin portion pasta garanterad för livet och lite musik behövs inget mer.”

Murrays poäng är brutal i sin enkelhet: militärkulturens kvalitet speglar samhällets förhållande till det militära – ett samhälle som behandlar officersyrket med likgiltighet eller förakt kan inte förvänta sig en officerskår som förstår vad uppdraget kräver.

Från militär institution till yrke

Den amerikanske sociologen Charles Moskos studerade under flera decennier relationen mellan militären och det omgivande samhället. I sin inflytelserika artikel ”From Institution to Occupation” (1977) lanserade han en modell för att förstå förändringarna i det amerikanska försvaret efter Vietnamkrigets slut, när värnplikten avskaffades och ersattes av en yrkesarmé.

Moskos identifierade två idealtyper för militär organisation: den institutionella modellen och den yrkesmässiga modellen. I den institutionella modellen är soldaten en medborgare som tillfälligt tar på sig uniformen för att försvara sitt land. Det finns ett kontrakt, inte bara juridiskt utan moraliskt. Militären har egna värden – plikt, ära, lojalitet – som skiljer den från det civila men som erkänns av det civila.

I den yrkesmässiga modellen är soldaten en anställd som utför ett arbete mot betalning. Lönen jämförs med vad som kunde tjänas civilt. Arbetstider och karriärmöjligheter förväntas vara rimliga. Militären blir en arbetsplats bland andra.

Moskos ställde en central fråga: Vad händer med förmågan och viljan att dö och döda när kontraktet mellan samhälle och soldat reduceras till en anställning?

Sverige och den tunna militärkulturen

Sverige utgör i flera avseenden ett extremfall av tunn militärkultur i Murrays mening. Landet har en lång militärhistoria men saknar den gemensamma försvarsförståelse som binder samman samhälle och försvar i länder som Finland. Värnplikten illustrerar vad detta inneburit i praktiken.

År 2009 avskaffades den och återinfördes åtta år senare – men i en skala som närmast är symbolisk. Av en årskull på drygt 100 000 utbildas endast omkring 6 000–8 000 unga per år. Finland utbildar cirka 25 000. Den finska siffran motsvarar omkring 76 procent av varje manlig årskull. Eftersom Finland upprätthållit värnplikten kontinuerligt har omkring tre av fyra finska män i vuxen ålder genomgått militär grundutbildning. De delar erfarenheten av att ha burit uniform, sovit i tält, skjutit skarpt. Statistiken säger inte allt, men den antyder vad som kan kallas delad försvarsförståelse: en gemensam referensram för vad försvaret är och varför det behövs, grundad i personlig erfarenhet snarare än abstrakta föreställningar.

I Sverige är bilden en annan. Försvaret har blivit något avlägset, något som specialister sköter. Militär grundutbildning är undantaget snarare än normen. De flesta känner ingen som tjänstgör, och den gemensamma referensramen saknas.

Det svenska försvaret har i hög grad blivit vad Moskos kallade en yrkesmässig organisation snarare än en institution. Men officersyrket har ändå tappat status. Försvarsmakten konkurrerar med teknikbolag och konsultfirmor om samma unga talanger – dessutom med sämre löner och diffusa karriärvägar. Försvarsdebatten förs av experter som talar till experter. Den breda allmänheten har vaga uppfattningar om försvaret och ännu vagare om vad ett krig faktiskt skulle kräva av dem.

Den svenska utvecklingen måste förstås mot bakgrund av vad som hände efter kalla krigets slut, där förbandsdöden slog till med full kraft. Mellan 1990 och 2010 lades merparten av alla regementen ned. Militära förband som funnits i generationer – i Gävle, Växjö, Uddevalla och på andra håll – avvecklades. Med dem försvann inte bara militär förmåga utan också levande traditioner, lokalt förankrade officerskårer och den självklara kopplingen mellan samhälle och försvar.

När statsminister Fredrik Reinfeldt i januari 2013 kallade försvaret ett ”särintresse” var det inte bara ett politiskt misstag – det var en ärlig beskrivning av hur försvaret kommit att betraktas i det svenska samhället.

Denna kulturella förskjutning präglade också officerskåren inifrån. Organisationsforskaren Karl Ydén visade i avhandlingen ”’Kriget’ och karriärsystemet” (2008) hur den svenska officerskåren hade utvecklat drag som bekräftar Moskos analys. Under fredstid hade befordringssystemet kommit att premiera administrativa färdigheter framför operativ kompetens – karriären avgjordes vid skrivbordet snarare än i fält. Ydéns studie illustrerar hur decennier av avrustning, inte bara materiellt utan kulturellt, har format en försvarsmakt anpassad för fred snarare än krig.

Går utvecklingen att vända? Murray ger skäl till pessimism. Han har varnat för att militärkulturer är trögrörliga – de förändras inte genom politiska beslut eller budgettillskott utan över decennier, genom institutioner, utbildning och gemensamma erfarenheter. Den kulturella skadan låter sig inte repareras enbart genom försvarspropositioner.

Försvarsvilja som analytiskt problem

Militärkultur formar försvarsmakter, men den utgör också länken mellan det militära och samhället i stort. Den militära förmågan vilar ytterst på denna kulturella grund – det är i skärningspunkten mellan institution och medborgare som försvarsviljan tar form. Även här finns skäl till eftertanke.

I en enkätundersökning från Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), med data från 2022, svarade 90 procent ja på frågan om Sverige bör göra väpnat motstånd vid ett militärt angrepp – det mått FOI använder för den ”allmänna försvarsviljan”. År 2018 låg motsvarande siffra på omkring 80 procent. Ökningen är påtaglig, men det finns skäl att problematisera vad dessa mätningar egentligen fångar.

Att svara ja på frågan ”Bör Sverige försvara sig om vi angrips?” kostar ingenting. Det kräver ingen förändring av det egna livet. Det är en åsikt om en hypotetisk situation som de flesta aldrig tänkt igenom på djupet. Opinionsundersökningar mäter attityder, inte beredskap – vad människor säger, inte vad de skulle göra. FOI:s egen forskning visar för övrigt att den personliga försvarsviljan – beredskapen att själv delta med risk för eget liv – är betydligt lägre: endast 48 procent uppger sig villiga att delta i en stridande roll, 76 procent i en icke-stridande. FOI:s egen slutsats är också nedslående: sambandet mellan försvarsvilja och social sammanhållning ”är inte så starkt som ofta antas”. Även Försvarsberedningen – det parlamentariska organ som lägger grunden för Sveriges försvarspolitiska inriktning – har erkänt att ”statistiska mätningar säger inte mycket om hur människor faktiskt kommer bete sig i händelse av krig”.

Verklig försvarsvilja syns inte i enkätsvar utan i handling: försvarsanslag som premieras framför annat, tolerans för störande militärövningar, egna söner och döttrar som gör värnplikt. Det är vardagens uppoffringar. Krigets uppoffringar är större – att lämna sin familj för fronten, att döda och riskera att dödas, att härda ut när städerna brinner. Ingetdera kan kommenderas fram. Båda växer ur en kultur där det militära är hela samhällets angelägenhet.

Här återvänder vi till Murrays poäng om militärkulturens djupa rötter. Försvarsvilja är inte en attityd som kan mätas vid ett givet tillfälle – det är en hållning som formas över generationer, genom institutioner, ritualer och gemensamma erfarenheter. Ett samhälle som under decennier avvecklat sina förband, lagt värnplikten vilande och förvisat det militära till samhällets marginal kan inte återskapa denna hållning enbart genom informationskampanjer eller ökade anslag. Kulturen måste byggas inifrån institutionerna själva, och det tar tid.

Teknikoptimismens fälla

Keegan och Murray betonar kulturens betydelse för militär förmåga. Men det finns en tendens som riskerar att skymma denna insikt: teknikoptimism.

Gulfkriget 1991 blev startskottet för vad som kom att kallas ”Revolution in Military Affairs” (RMA) – övertygelsen att nya vapensystem och informationsteknologi kunde eliminera krigets osäkerhet. Den västliga koalitionens snabba seger över den irakiska armén tolkades som bevis för att precisionsvapen, satellitövervakning och digital kommunikation hade förändrat krigets grundläggande karaktär.

Clausewitz hade dock varnat för sådana förhoppningar. Han beskrev kriget som präglat av ”dimma” – den osäkerhet som uppstår när information är ofullständig och förvrängd – och ”friktion”, det ständiga motståndet från oförutsedda händelser, missförstånd och materiella haverier. Dessa begrepp fångade krigets inneboende kaotiska natur. Murray citerar en senior amerikansk officer som under 1990-talet förklarade att ”digitaliseringen av slagfältet innebär slutet för Clausewitz” – att datorer och modern kommunikation skulle upplösa krigets dimma och friktion.

Detta har visat sig vara en felbedömning. Friktion, kaos och osäkerhet är inte tekniska problem som kan lösas med bättre sensorer. De är krigets väsen. Krig utspelar sig i en kaotisk miljö präglad av osäkerhet. Teknologi kan förbättra precision och effektivisera delar av striden, men den kan inte eliminera de mänskliga faktorerna – fiendens anpassningsförmåga, strategiska misstag och de moraliska krafter som Clausewitz beskrev: mod, fruktan och viljan att segra. Krig är och förblir en mänsklig aktivitet. Dessa faktorer kan bara hanteras av soldater som formats av en kultur som förberett dem på krigets verkliga natur.

När de svenska regementena avvecklades försvann inte bara förband – de fysiska miljöer där minnet förvaltades och överfördes gick också förlorade. Här syns värdet av ett institutionellt minne. En militärkultur som förvaltar sina erfarenheter har något att falla tillbaka på när tekniken sviktar. Men teknikoptimismen riskerar att tränga undan det förflutna till förmån för tron att krigets osäkerhet kan elimineras med rätt system.

USA:s långvariga krig i Afghanistan och Irak illustrerade denna poäng med smärtsam tydlighet: teknologisk överlägsenhet kunde inte kompensera för kulturella och politiska faktorer som låg bortom precisionsvapnens räckvidd. Frågan är aktuell på nytt i ljuset av drönarteknologins och AI:s framväxt på slagfältet – samma förhoppningar om att tekniken ska ersätta den mänskliga faktorn återkommer med varje ny teknologisk våg.

Ukraina erbjuder det mest aktuella exemplet på militärkulturens betydelse. När Ryssland inledde sin fullskaliga invasion den 24 februari 2022 förväntade sig de flesta bedömare att Kiev skulle falla inom dagar. Den ukrainska armén var mindre och sämre utrustad. Men ukrainarna kämpade – inte bara armén utan hela samhället. Civila bildade försvarsgrupper, fabriker ställde om till drönarproduktion, och landet höll stånd.

Vad förklarade motståndet? Svaret ligger i vad som hänt sedan 2014. Euromajdan-rörelsen hade störtat en Moskvatrogen president och väckt en våg av nationell mobilisering. Det efterföljande kriget i Donbas, där ryskstödda separatister tog kontroll över delar av östra Ukraina, hade tvingat landet att börja bygga upp sin försvarsförmåga – inte bara materiellt utan kulturellt. När den fullskaliga invasionen kom fanns en beredskap, organisatorisk och mental, som inte syntes i någon militär kalkyl.

Keegan och Murray skulle ha förstått: arméer är inte bara vapensystem och förband – de är uttryck för de samhällen som format dem. Militärkultur, med andra ord.

För Sverige är lärdomen tydlig. Ny teknik – drönare, autonoma system, AI-stödd ledning – kan förstärka försvarsförmågan, men den kan inte ersätta den mänskliga faktorn. Det kräver en övningskultur som förbereder soldater på kaos och friktion, inte bara på att hantera system. Det kräver en personalförsörjning som attraherar människor med rätt motivation, inte bara rätt kompetens. Och det kräver en doktrin som erkänner krigets kulturella dimension.

En bredare värnplikt

Vad betyder detta för svensk försvars- och säkerhetspolitik? Flera slutsatser framträder.

För det första: försvarsförmåga är inte bara en fråga om förband och vapensystem. Det är en fråga om kultur – de föreställningar, värderingar och institutioner som avgör om ett samhälle kan och vill försvara sig. Materiel kan köpas och förband organiseras, men den kulturella beredskapen att faktiskt använda dem i krig är något annat. Den måste odlas över tid.

För det andra: Moskos beskrev en förskjutning inom det militära – från institution till yrke. Men trender är inte öden. Om övergången går att identifiera kan den också motverkas. Det kräver medvetna val: att samhället investerar prestige, inte bara pengar, i försvaret. Det inkluderar att återupprätta officersyrkets status, att skapa meningsfulla band mellan civila och militära sfärer, och att värna de unika värden – plikt, ära, självuppoffring – som skiljer den militära professionen från civila yrken.

En bredare värnplikt vore ett konkret steg i denna riktning. Inte bara för att Försvarsmakten behöver fler soldater – vilket den gör – utan för att värnplikten skapar en koppling mellan försvaret och samhället. Den gör det militära till en gemensam erfarenhet och bygger den kulturella jordmån som försvarsviljan behöver för att bli verklig.

För det tredje: Murray betonar betydelsen av professionell militär utbildning. Den tyska armén hade under mellankrigstiden en kultur som krävde att officerare studerade sitt yrke med intellektuell skärpa – inte bara taktik och teknik utan krigets historia och natur. Erwin Rommel, som under andra världskriget blev känd som ”Ökenräven” för sina framgångar i Nordafrika, var visserligen en utpräglad fältsoldat – men han läste och skrev också böcker samt reflekterade systematiskt över sina egna stridserfarenheter. I boken ”Infanteriet anfaller” från 1937 skildrade han sina år som ung officer i skyttegravarna under första världskriget. Den ansågs banbrytande för sin tid och räknas i dag till de militärhistoriska klassikerna inom infanteritaktik. Rommel visar att det inte finns någon nödvändig motsättning mellan att vara praktiker och intellektuell när det gäller att förstå krigföring.

Den pågående svenska debatten om officersutbildningens utformning – där kritiker menar att akademiseringen av Officersprogrammet vid Försvarshögskolan har skett på bekostnad av praktiska färdigheter – aktualiserar just denna fråga om balansen mellan teoretisk kunskap och operativ förmåga. Svenska Försvarsmakten behöver en kultur där båda dimensionerna värnas: en officerskår som inte bara kan hantera system utan som också förstår krigets natur.

Slutligen behöver Sverige en annan berättelse om försvaret. Finland har vinterkriget, då ett litet folk vägrade ge sig mot en överlägsen angripare. Sverige saknar motsvarande narrativ. Det handlar inte om propaganda utan om självförståelse. Ett samhälle som inte kan artikulera vad det försvarar kommer att ha svårt att försvara det.

I Stalingrads ruiner kunde Roske inte förstå vad han såg. Han trodde att kriget avgjordes av organisation och materiel. Han missade det som Keegan och Murray senare skulle sätta ord på: att kriget också avgörs av kultur. Roske var en skicklig officer, skolad i den clausewitzianska traditionen – men just därför blind för det som avgjorde hans öde. Hans motståndare hade formats av en kultur med andra föreställningar om vad som var uthärdligt. Sverige behöver inte den kulturen – men det behöver en egen, formad av insikten att försvaret inte är en arbetsplats som andra.

Clausewitz hade inte helt fel. Krig är ofta politikens fortsättning med andra medel. Men det är också något mer: ett uttryck för djupt rotade föreställningar om liv och död, om vad det innebär att vara människa och vad det innebär att döda en annan människa.

Sverige står inför en uppgift som landet inte haft sedan kalla krigets slut: att bygga ett försvar riktat mot ett reellt hot. Det materiella arbetet har påbörjats. Det kulturella arbetet – att återupprätta ett institutionellt minne och en delad försvarsförståelse – återstår till stor del. Det syns inte i budgetar och ger inga rubriker. Men det är minst lika avgörande.

Försvarsförmåga är i slutändan inte en fråga om hur många flygplan, stridsvagnar, fartyg eller soldater ett land har. Det är en fråga om huruvida samhället är berett att använda dem – och till vilket pris.

Erik Gutiérrez Aranda