Kan man hoppas på Gen-Z-revolterna?

Uppror Är Gen-Z-protesterna runt om i världen ett tecken på att en ny progressiv rörelse är i vardande? Olle Törnquist analyserar i vad mån oppositionen skiljer sig från nykonservativ kritik av globaliseringen och tar itu med vänsterns problem.

För femtio år sedan krossades fascismen i Portugal av en emancipatorisk våg som rullade vidare i världen med sikte på demokratiskt styre av jämlika medborgare med mänskliga rättigheter och internationellt samarbete. Nu har den som bekant ebbat ut, undergrävd av nyliberal globalisering. I stället bryter en konservativ tsunami ner alltihop till förmån för autokratiskt styre av medborgare som definieras på grundval av historiska imperier, ras, passande kulturer och åsikter.

I spetsen går å ena sidan merkantila autokrater och oligarker som Putin, Trump och Musk, och å andra sidan partibossar som Xi med statligt understödd kapitalism i ljuv förening med fri handel. Tillsammans med religiösa och etniska nationalister som Israels Netanyahu, Indiens Narendra Modi och likasinnade i Europa. 

Men mitt i eländet reser sig ändå korssjöar av Gen-Zen-protester som fått flera regimer på fall. Hur ska man förstå dem?

Bestulna på framtiden

Att de nya aktivisterna inspireras av en japansk serie på TikTok om ”Straw Hat Pirates” med Jolly Roger-fanor är väl inte helt övertygande i ljuset av de gamla rövarnas tveeggade sablar. Men i ofta hälften av befolkningen under 30 (i Afrika 70 procent) känner sig många ”bestulna på sin framtid” och fördömer hela etablissemanget. Från gamla radikaler till nya autokrater som inte levererat jobb, social trygghet och medinflytande. Inte heller starkt ledarskap, organisation och reformer anses fungera. I stället föredras icke-hierarkiska nätverk genom sociala medier och populistiska paroller.  

Protesterna är inte unika. Liknande rörelser mot inkompetenta autokrater och för rättigheter, jobb och bättre levnadsstandard präglade till exempel den arabiska våren 2011. Ändå blev den nya vågen tydligast 2019 när unga människor i Chile demonstrerade på gatorna mot nyliberalism och ökande priser på kollektivtrafik och utbildning.  Dessutom krävde de en ny konstitution med rättigheter för underordnade sociala grupper, varefter nytänkande vänsterledare vann val.

Samtidigt ledde unga kvinnor i Sudan breda demonstrationer mot diktaturen vilket möjliggjorde en pro-demokratisk övergångsregering. Den störtades dock av de militära grupper med utländskt stöd som nu krigar och mördar. Ändå kunde några år senare modiga unga kvinnor i Iran motsätta sig gudsmännen som kapat revolutionen mot shahen och förtryckt dissidenterna. Medlen var ”the weapons of the weak” mot påtvingade regler, för individuella fri- och rättigheter såsom att välja sin egen livsstil. Kvinnorna sablades förstås ner, men de ändrade ändå de sociala och kulturella förutsättningarna för fortsatt opposition.

Den massiva Aragala protesterna i Sri Lanka samma år mot den korrupta oligarkin och dess misskötsel av ekonomin och pandemin var ännu mer hoppingivande. Delar av regimen som avsattes lyckades visserligen återkomma, men då fanns det möjligheter att arbeta vidare för verkliga förändringar som vi ska återvända till. 

Nepotism och korruption

Dagens bredare våg av Gen-Z-protester utvecklades 2024. I augusti flydde premiärministern i Bangladesh till Indien, undan massiva protester mot nepotistisk kvotering av statliga jobb, liksom mot det alltmer autokratiska styret och misskötseln av den nyliberala ekonomin. En expertledd regering styrs nu från baksätet av militären och muslimska ledare. Under de följande månaderna lyckades sedan oppositionen i Sri Lanka – som efter upproret 2022 samlat sig i en demokratisk enhetsfront – vinna både president- och parlamentsval.

I Serbien upprätthålls omfattande protester mot korruptionen och misskötseln inom regimen sedan den dödliga kollapsen av en järnvägsstation 2024. I Kenya fortsätter unga människor att demonstrera mot ökade skatter samt korruption, höga levnadskostnader och polisbrutalitet. Ett liknande mönster präglar de senaste protesterna i Peru, Marocko och definitivt på Madagaskar där regimen störtades av de unga aktivisterna tillsammans med opportunistiska arméofficerare.

Aktivister i Katmandu, Nepal – som under en tid hade mobiliserat mot ökande korruption, nepotism och ojämlikhet – reagerade lika drastiskt med fullskaliga upplopp på regimens nedstängning av sociala medier. Endast militären kunde återta kontrollen och installera en expertledd regering i samråd med några nyckelaktivister. Samtidigt var demonstrationerna i Filippinerna sedan september mot mega-korruption inom stora projekt för att hantera översvämningar nära att tvinga fram omfattande politiska förändringar, innan rörelsen nyligen togs över av rivaliserande politiska partier och organisationer.

Slutligen växte demonstrationerna i Indonesien sedan 2019 bland speciellt ungdomar mot försvagningen av antikorruptionsarbetet, lagstiftning för att främja investeringar på bekostnad av försämrade arbetsvillkor och miljöregler, militärens ökande inflytande i den offentliga förvaltningen och en omskrivning av landets historia till förmån för de styrande. I augusti-september 2025 övergick protesterna i upplopp (som förstås möttes av brutal polis) på först centrala Java mot drastiska skattehöjningar och sedan i bland annat Jakarta som svar på parlamentsledamöternas nya famösa förmåner.

Alternativ till den konservativa reaktionen?

Tveklöst har alltså Gen-Z-protesterna förändrat situationen på flera håll i världen, men är de ett alternativ? En mer detaljerad granskning av protesterna baserad på kvalificerade medie- och expertrapporter tyder på att rörelserna vänder sig mot både resterna av global nyliberalism och den nya konservativa politiken. Och att de gör det på ett sätt som är mer innovativt än vad den gamla oppositionen förmått.

De första slutsatserna stöds av att kritiken mot korruption, kleptokrati och inkompetens alltid står i förgrunden och anses vara effekter av både nyliberalism och konservatism. Även gamla maoistiska och leninistiska ledare döms ut, som i Nepal. Anklagelser om nepotism är också vanliga, som i Bangladesh mot fördelningen av statliga jobb till regimvänliga personer. Kritik av nyrika vanor och ökande ojämlikhet är lika allmänt, liksom protester mot höga kostnader för boende, utbildning och transporter samt orättvis beskattning. Frågor om jobb och arbetslöshet, särskilt bland unga, inklusive de med utbildning, prioriteras också.

Och jag kan inte se att kritiken åtföljs av konservativt nationalistiskt skuldbeläggande av invandrare och flyktingar. Tvärtom bryr sig aktivisterna om migrantarbetarnas rättigheter och intressen, vilka ofta är vänner som har varit tvungna att lämna sina hemländer för att få jobb.

Kritik av autokratiskt styre är förvisso också vanligt men mindre framträdande än mot dåligt styre. I motsats till den konservativa nationalistiska ståndpunkten råder det dock ingen tvekan om vikten av mänskliga rättigheter och naturligtvis opposition mot polisbrutalitet – medan det verkar finnas mer tålamod med militären, kanske av taktiska skäl. På liknande sätt finns det mycket kritik av kriminella gäng och utpressning. Och till skillnad från högernationalisterna skylls detta oftare på gangsters med goda kontakter i den styrande eliten än på utsatta delar av befolkningen, inklusive migranter, flyktingar och hbtqi-minoriteter. I dessa frågor sker det också en del samarbete med civilsamhällesgrupper och fackföreningar men viktigast även med nätverken bland arbetarna och familjernas i den informella sektorn.

Oberoende av elitens stöd

Den tredje slutsatsen om innovativt motstånd handlar om den unga generationens förmåga att – åtminstone utanför totalitära länder som Kina – utmana teknikmogulernas och de konservativa ledarnas dominans i sociala medier genom att använda dem för egen snabb och flexibel information och kommunikation, ofta på satiriska och humoristiska sätt. I motsats till gammalt centralistiskt ledarskap med cellsystem möjliggör detta också ledarlösa men effektiva ”rotsystem-rörelser” som är svåra att undertrycka.

Dessutom lyckas ungdomarna genom sin flexibilitet hitta effektiva sätt att anpassa sig till lokala situationer, använda ”the weapons of the weak” och försörja sig själva. I bästa fall innebär det senare också att de nya rörelserna är mindre beroende av stöd från politiska och andra eliter än tidigare generationer aktivister och diverse NGO:er. 

Det är förstås möjligt för konkurrerande eliter att sponsra, kapa och till och med anstifta upplopp bland missnöjda människor och ofta ungdomar. Exemplen inkluderar protesterna mot korruption och maktmissbruk i Indien och Brasilien inför valen 2014 och 2019 när Narendra Modo och Jair Bolsonaro kom till makten. Detsamma kan gälla några av de senaste protesterna mot kriminalitet i Mexiko och korruption i på Filippinerna. Det varnas också mot en liknande dynamik i Indonesien. Men det är svårt att hitta bevis för att Gen-Z-protesterna i allmänhet har manipulerats i utgångsläget.

Prodemokratiskt alternativ?

Även om de flesta av Gen-Z-protesterna alltså signalerar att det växer fram en genuin och innovativ motrörelse mot både den globala nyliberalismen och den konservativa reaktionen återstår frågan om den är pro-demokratisk. Det är en sak att protestera och att lägga fram specifika krav på jobb, bostäder, välfärd och rättvisa – men en helt annan att föreslå pålitliga alternativ i fråga om demokratisk organisering, styrelseskick och reformer. Tecknen är få på att Gen-Z-aktivisterna tar itu med de stora problem som undergrävde de ”gamla” progressiva rörelserna och som har förhindrat effektiva demokratiska alternativ. 

För det första har protesterna trots allt begränsad folklig förankring. Det må finnas utbredda sympatier, men de är inte uppenbara och definitivt inte organiserade. Dessutom skrämmer militanta händelser och upplopp ofta “vanliga människor”, trots den viktiga nya förmågan att nå ut brett via sociala medier. Ett vanligt självkritiskt uttryck i Indonesien under kampen mot Suhartos ”floating mass politics” för att hindra folklig organisering var att oppositionen bestod av lika illa organiserade ”floating democrats”. På många sätt gäller det fortfarande.

Det andra problemet är den svaga intressebaserade organiseringen på grund av ojämn ekonomisk utveckling med olika arbetsvillkor. Detta gör att arbetarrörelsen blir svag och fragmenterad. Alltså krävs bredare allianser i frågor av gemensamt intresse, men det finns få tecken på att den nya generationen aktivister tar itu med uppgiften, förutom att lyfta fram upprörande förhållanden och beslut att storma emot. För det tredje gäller samma sak de olösta problemen med att samordna och syntetisera de många separata frågor som civilsamhällesrörelser och sociala rörelser fokuserar på.

För det fjärde ignoreras de tidigare insikterna om hur viktigt det är att undvika informella ”direkta” kontakter och förhandlingar med både egna ledare och motparter för att i stället utveckla transparent och demokratisk representation. Detta trots dess välkända betydelse, till exempel i de inledningsvis framgångsrika förhandlingarna mellan aktivisterna och de styrande i Tunisien under den arabiska våren. Liksom i den allmänt hyllade demokratiska decentraliseringen och deltagande planeringen i Kerala. Och förstås förstås i hur arbetsmarknadens parters medverkade i den skandinaviska samhällsstyrningen under socialdemokratins glansdagar.

Upprorisk påtryckningspolitik

Slutligen är det också få försök bland Gen-Z-aktivisterna att skapa gemensamma plattformar och strategier för att ena människor bakom ett politiskt projekt med bas i breda allianser och reformförslag om bättre hållbar och välfärdsbaserad utveckling, demokratisk representation och styrning. Vanligtvis skrivs i stället långa listor med ofta osammanhängande krav och populistiska mantran.

Ett delvis undantag är att det i Chile efter de folkliga protesterna 2019 bildades en center-vänster-koalition, Apruebo Dignidad, (AP) med rötter i sociala rörelser som vann valet 2021. En annan avvikelse är enhetsfronten av partier och rörelser i Sri Lanka, National People’s Power, (NPP) som bildades av nytänkande ledare (inklusive i det tidigare chauvinistiska maoistpartiet) efter de folkliga protesterna 2022 och som banade väg för jordskredssegrarna i president- och parlamentsvalet 2024.

Tyvärr misslyckades sedan den unge chilenska presidenten Gabriel Boric och hans regering erbjuda en realistisk demokratisk ram för alla delegater från de sociala rörelserna som inbjudits att genomföra det viktigaste vallöftet om att utarbeta en ny rättighetsbaserad konstitution. Detta undergrävde också chanserna att genomföra andra reformer, varför högern fått luft under vingarna. Och den NPP-baserade regeringen i Sri Lanka måste bland annat hantera de tidigare ackumulerade utlandsskulderna till Kina och IMF. Ändå pekar bildandet av AP och NPP, liksom breda allianser bakom demokratiska reformer, på de mest avgörande länkarna som saknas om de nya protesterna ska bidra till demokratiska alternativ mot den konservativa nationalismen.

Den huvudsakliga dynamiken i Gen-Zen-protesterna tycks i stället handla om upprorisk påtryckningspolitik. Att först mobilisera anhängare på nätet plus på studentcampus och gatorna för att kompensera bristen på en homogen arbetarklass med gemensamma arbetsplatser. Att sedan intensifiera aktionerna och övertyga reforminriktade officerare att överge de styrande politikerna till förmån för en övergångsregering av experter som är på talefot med nyckelaktivister. Och att till sist hoppas på att den nya regeringen ska initiera val efter hand – och att aktivisterna då ska ha valt ledare och bildat konkurrenskraftiga partier. Men var, om någonsin, lyckades detta?

Risk för växande militärt inflytande

Den förenklade gemensamma modellen påminner mindre om den initialt framgångsrika men bredare folkmaktsrevolutionen på Filippinerna 1986 än om skriptet för det så kallade Malari-upproret i Jakarta i januari 1974. Malari initierades av studenter som tidigare hade stött general Suhartos folkmord på alla som påstods på något sätt ha med vänstern att göra, och som avsatte den vänsterpopulistiske presidenten Sukarno. Några år senare började emellertid studenterna bli missnöjda med president Suhartos korruption, samarbete med utländska affärsmän som plundrade landet liksom bristande friheter. Så då ville de pressa fram ett Singapore-liknande ”gott styre” med teknokrater i ledningen.

Studenterna (den mest kände var Hariman Siregar) använde det centralt belägna universitet Salemba i Jakarta som bas och mobiliserade sedan så många människor som möjligt på gatorna i samband med att den japanske premiärministern Tanaka gjorde ett statsbesök. Tanken var att konflikten skulle eskalera och att oliktänkande officerare som general Sumitro skulle stå upp mot president Suharto och sedan bana väg för politiska friheter och mindre kleptokrati. Planen kollapsade, viktiga studentledare fängslades, general Sumitro tvingades avgå och Suhartos styre stärktes.

Bland senare års Gen-Z-revolter har en liknande ännu värre dynamik utspelat sig i Sudan, och man kan befara att det blir fler men förhoppningsvis mindre förödande fall av militärstödd konsolidering av oligarkiskt styre, till exempel i Bangladesh och Nepal. Andra oroande skeenden inkluderar militärens växande inflytande och autokratiseringen i president Prabowos Indonesien, samtidigt som delar av den initialt genuina proteströrelsen i Filippinerna underordnas konkurrerande dominerande aktörer.

En slutsats

Det tog ungefär tio år efter Malari- debaclet med unga studenters uppror tillsammans med förmodat oliktänkande officerare innan oppositionsrörelsen i Indonesien 1984 kom fram till en alternativ analys som pekade på att det viktigaste var kamp för dubbel demokratisering mot Suhartos autokratiska nya ordning: dels att som i det klassiska Aten eftersträva jämlika maktförhållanden i kontrast till oligarkisk kontroll av offentliga resurser, dels att främja liberal jämlikhet i fråga om medborgarskap och styrning av offentliga angelägenheter.

På så vis störtades diktaturen 1998 och samhället började omdanas. Man kan hoppas att det inte tar lika lång tid för de nya rörelserna att återupptäcka detta perspektiv och att ta itu med problemen som vi berört med demokratiseringen vilka hämmar dess fulla potential.

Referenser till resonemangen i texten:

Törnquist O. med Sundström A. och Carmesund, C. et al (red), 2025: Egentligen är världen full av hopp: Det solidariska motståndet mot den globala konservativa nationalismen. (Bokförlaget Korpen)

Törnquist, O. (2021): In search of New Social Democracy: Insights from the South – Implications for the North (Zed Bloomsbury)

Törnquist, O. (2925): Democracy Renewal in Southeast Asia? (www.olle-tornquist.com)