Essä Organisationerna som ska stötta en regelbaserad ordning är kris, skriver Björn Lindh, som varit på konferensen Helsinki +50.
Ukrainas president Zelenskyj var uppkopplad via länk och bad oss allvarsamt att öka pressen på Ryssland. FN:s generalsekreterare Guterres framträdde via en inspelad hälsning. Tunga namn. Men det faktum att ingen av dessa båda var fysiskt på plats i salen under konferensen Helsinki +50 ger anledning till oro.
Då, för precis 50 år sedan, i samma kongressal i Finlandiahuset i Helsingfors, var alla närvarande: President Gerald Ford från USA, Leonid Brezjnev från Sovjetunionen, Olof Palme och ytterligare 32 ledare från praktiskt taget alla länder inom Nato och Warszawapakten. De skrev under ett avtal som skulle garantera fred och säkerhet och samtidigt respekt för grundläggande mänskliga rättigheter. Från Vancouver till Vladivostok.
Avtalet bidrog till att rädda Europa från ett förödande krig. Men det skapade även en spricka i järnridån som gjorde det möjligt att börja prata om demokrati och mänskliga rättigheter i länder där det tidigare inte varit möjligt. Även i Moskva bildades en så kallad Helsingforskommitté av aktiva medborgare med syftet att övervaka att Sovjetunionen stod fast vid vad man lovat beträffande de mänskliga rättigheterna. Det var begynnelsen till de omvälvande händelser vi senare kom att se i de forna kommunistländerna.
OSSE i kris
Det som ägde rum i Helsingfors för 50 år sedan har lett fram till att vi dag har Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE). Som om följd av det har vi i Sverige har en liten civilsamhällesorganisation kallad OSSE-nätverket.
OSSE befinner sig i dag i kris. Det främsta skälet till det är att Putin tydligt deklarerat att han inte vill ha en gemensam säkerhetsordning för Europa och på ett övertydligt sätt manifesterat det genom att invadera ett grannland. Till det ska läggas att USA nu mindre än någonsin visar intresse för internationellt samarbete och internationella överenskommelser. Men också den allmänna demokratiska tillbakagången spelar in. Auktoritära regimer pressar tillbaka demokratin och minskar utrymmet för civilsamhället i många av OSSE:s medlemsländer.
Sedan går det inte att bortse från att dubbelmoral skapar problem för trovärdigheten. Samma länder som inom OSSE högljutt kritiserar Rysslands övergrepp mot Ukraina och även ger betydande ekonomiskt och militärt stöd har samtidigt i decennier blundat för Israels ockupation av Palestina. Vilket bidragit till den katastrof som utspelar sig i dag. Trovärdigheten går förlorad när man hävdar att internationell rätt gäller i det ena fallet, men av någon anledning inte i det andra.
Försök att hitta vägar
Inom OSSE fattas beslut med koncensus, det vill säga alla måste vara överens. Det ger Ryssland (och förstås även USA) möjlighet att alltid få sista ordet. Organisationen har till exempel inte på många år inte kunnat besluta om en budget. Man kör vidare på gamla budgetar och lyckas på så sätt bedriva valobservation och en rad olika projekt.
Konferensen Helsinki +50 den 31 juli var ett försök från Finland, som i år är ordförande för OSSE, att påminna om historien men framför allt hitta vägar framåt. Där fanns ministrar, diplomater, företrädare för tunga civilsamhällesorganisationer. Både Ryssland och USA fanns representerade i salen med anonyma diplomater som inte deltog i diskussionen. Faktiskt hade inte heller den svenska regeringen lyckats skaka fram en enda politiker, utan Sverige representerades endast på tjänstemannanivå.
I ett större sammanhang var det som skedde i Helsingfors ett slag i striden om den regelbaserade världsordningen. Hela tanken att vi formar en världsordning där stater förhandlar, möts och kommer över överens om gemensamma spelregler är på väg bort. Den som har den största militärmakten och mest pengar gör som den vill. Åt helvete med avtal och strukturer som inkräktar på den auktoritära ledarens makt. Trump är ett extremt exempel, men nationalistiska och auktoritära ledare är på frammarsch över hela världen.
Ingen bryr sig
Europarådet är ett annat exempel på en organisation som hamnat i skuggan, trots ett viktigt uppdrag att värna de mänskliga rättigheterna i Europakonventionen. FN befinner sig också i ett kritiskt läge. Säkerhetsrådet har till exempel inte kunnat agera vare sig när det gällt Ukraina eller Palestina, i och med att Ryssland och USA alltid kan lägga in sitt veto. FN och alla dess organ står också inför en kris i och med att allt fler stater drar ner på utvecklingsbiståndet och pengarna kommer inte att räcka för att upprätthålla verksamheten.
Under sin tid som vice generalsekreterare i FN hade Jan Eliasson alltid ett slitet exemplar av FN-stadgan i innerfickan. Men i dag är det ytterst sällan någon hänvisar till det dokumentet, som ju är den grundläggande regelboken för världssamfundet.
Och det är inte heller många som längre bryr sig om att vi faktiskt har en global plan för hur hela världen ska nå en hållbar utveckling, med minskad fattigdom och orättvisor: Agenda 2030, med de globala målen. Världens ledare har nu fyra och ett halvt år på sig att uppfylla det man en gång lovade i Agenda 2030. Men det kommer tyvärr inte att ske.
Ambitionen är lösningar
De globala institutionerna och regelverken behöver förnyas. Men vi får inte överge dem för då kan vi hamna i samma läge som efter andra världskriget när hela världsordningen behövde återskapas. För att det fasansfulla som världen just gått igenom inte skulle återupprepas.
Ur det perspektivet blir en konferens av det slaget som Helsinki +50 representerar viktig. Mycket pratande och mycket kostymer och slipsar, men också en och annan fredsaktivist i sliten t-shirt. Alla närvarande har något slags ambition att hitta lösningar på brännande globala utmaningar. Sådana event är att föredra framför en värld där maktens män gör som de vill. Vi måste stå upp för den regelbaserade världsordningen.
Björn Lindh, ordförande OSSE-nätverket.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
