Greta Garbo var större än sina filmer

Film Trots att Garbo gjorde allt för att försvinna från offentlighetens strålkastarljus, tycks hon förbli någon som aldrig riktigt gör det. Filip Hallbäck skriver om den ikoniska filmstjärnan som skulle fyllt 120 år i dag torsdag.

I dag den 18 september är det 120 år sedan Greta Garbo, en av Hollywoods största filmstjärnor någonsin, föddes. SVT Play uppmärksammar detta genom att tillgängliggöra ett axplock av hennes mest berömda melodramer, däribland ”Christina” (1933), ”Anna Karenina” (1935) och ”Kameliadamen” (1936). Mellan kameralinsen och hennes vackra ansikte fanns en gnistrande kemi av sällan skådat slag. Hennes tidlösa magnetism fortsätter än idag att fascinera en hel värld. 

Framgångsrik aktris

Utifrån ett filmhistoriskt perspektiv kan Garbo betraktas som en av de mest framgångsrika aktriserna i drömfabrikens övergång från stumfilm till ljudfilm. En teknologisk landvinning som kom för att stanna, men som långt ifrån alla filmstjärnor överlevde. Idag kan det låta märkligt, men faktum är att ljudfilmen revolutionerade hela filmindustrin och hela 1930-talet blev en omställningsperiod. Långt ifrån alla var optimistiska inför denna utveckling. Det fanns yrkestyckare som ansåg att den rörliga bilden riskerade att förlora sin ”poetiska pregnans” när det visuella bildspråket skulle kombineras med ljud av olika slag.

Garbos allra första ljudfilm, ”Anna Christie” (1930), marknadsfördes som ”Garbo talks”, vilket fick folk att strömma in till biograferna för att få höra hennes första ord på vita duken. En dörr öppnas, hon gör entré in i rummet, sätter sig ned vid ett bord. Med en rökhes stämma och skandinavisk accent yttrade hon nästan viskande: ”Gimme a whisky, ginger ale on the side, and don’t be stingy, baby”. Men hennes mest klassiska replik kom i ”Grand Hotel” (1932), som kom att underbygga konstruerandet av hennes gåtfulla skygghet: ”I want to be alone”. 

Medelmåttiga filmer

Generellt var Garbos filmer – däribland de som SVT Play visar – ärligt talat ganska medelmåttiga. Men hon skänkte sina vemodsmärkta, romantiska gestalter en särskild glans. Garbo var helt enkelt större än filmerna. Bara hennes melankoliska blick kunde lyfta en hel scen och hålla masspublikens förtrollning vid liv. Som skådespelare gjorde hon dock sin allra bästa insats i den mörka komedin ”Ninotchka” (1939), där hon tog avstånd från den tidigare självbilden som en sorgbunden diva och gapskrattade för första och enda gången på film. Den filmen marknadsfördes som ”Garbo laughs”.

I början av 1940-talet blev hennes sista film ”Tvillingarna” (1941) ett kommersiellt och kritikermässigt praktfiasko, till den grad att Garbo tog så pass illa vid sig att hon likt titelrollen i ”Christina” abdikerade och vände Hollywood ryggen för all framtid. Hon förtidspensionerade sig vid 36 års ålder, blev amerikansk medborgare 1951 och levde sedan dess i avskildhet i New York. Hon avböjde alla möjliga erbjudanden om en comeback, ställde aldrig upp på några intervjuer och skvallerpressen fortsatte att jaga henne i flera år.

Tystnadens revolutionär

Trots att Garbo gjorde allt för att försvinna från offentlighetens strålkastarljus, tycks hon förbli någon som aldrig riktigt gör det. I Sverige finns hon numera porträtterad på 100-kronorssedeln, har ett torg i Södermalm uppkallat efter sig och har tillägnats ett eget museum i Högsby i östra Småland. Redan under sina karriärmässiga höjdpunkter på 1930-talet anlände hon aldrig på några filmpremiärer eller galor, svarade aldrig på några beundrarbrev och skrev aldrig några autografer. Nej, hon försökte att undvika allt vad medial exponering hette.

Rimligen borde hennes självvalda isolering utmynnat i avtagande publikintresse, men paradoxalt nog var det just hennes tillbakadragna framtoning som befäste hennes popularitet. Hon blev mer myt än människa. Ett fenomen. Privatpersonen och filmstjärnan blev oskiljaktiga. Hos publiken blev hon någon man ville beskydda men också lära känna. Någon som på samma gång framstod som okuvlig och sårbar.

Idag lever bilden av den mystiska sfinxen kvar och kanske kan fungera som en slags motbild för vår digitaliserade samtid där man uppmanas att vara ständigt tillgänglig, synbar och transparent på sociala medier med allt vad man gör. Det är nästan som att synlighet på sociala medier likställs med existens där gränserna mellan det privata och det offentliga suddas bort. Ur det perspektivet framstår Garbo som närmast en tystnadens och osynlighetens revolutionär. I en värld där många försöker slå igenom i det trånga mediebruset valde hon att försvinna och möjligen därför blev oförglömlig. Med tidens gång har hon inte blivit någon nostalgisk symbol för en svunnen glamour, utan snarare någon som personifierar kraften i att värna om sin integritet. Hennes frånvaro var en radikal och subversiv handling.