Gazas barn är våra barn

Gaza Det finns inga ursäkter kvar. Det som pågår i Gaza är ett moraliskt sammanbrott inför öppen ridå. Allt fler talar nu om det som ett folkmord – också de som länge försvarat Israel. Men om vi ska förstå vad som händer, måste vi också tala om antisemitismens historia, västvärldens skuld och vad det gör med vår blick. 

Allt fler börjar nu tala om det den israeliska staten gör i Gaza i termer av ett folkmord. Gränsen passeras även av dem som tidigare försvarat Netanyahu. Den stora, allt annat överskuggande frågan är naturligtvis hur vi ska få ett slut på mördandet och det fruktansvärda mänskliga lidandet. Men under den frågan ligger andra. Hur kunde det gå så här långt, hur kan det få fortgå, och hur kunde vi blunda så länge. Eller med andra ord, vad säger Gaza om oss?

Och jag tror inte vi kan göra detta utan att röra vid det judiska.

Den 14 februari 1349 tvingade de kristna medborgarna i dåvarande tysk-romerska Strasbourg in stadens judar i en byggnad som de sedan tände eld på. Först erbjöds kvinnor och barn möjligheten att konvertera för att undkomma lågorna. Men några dagar senare torterades och avrättades även det fåtal som i ett förgäves försök att rädda sig själva och sina barn hade tagit emot erbjudandet.

Stinker av judehat

Valentindagsmassakern är kanske den mest kända pogromen under digerdöden. Judarna anklagades för att ha förgiftat brunnarna, vilket sades ha orsakat pesten. Men den var långt ifrån ensam. Det kristna västerlandets historia stinker av exempel på judehat, fördomar och förföljelser. Förintelsen är det värsta, så ofattbar i sin industriella skala och obegränsade ondska. Men det som sticker ut är inte antisemitismen i sig, utan hur långt den tilläts gå.

Det är denna historia som Göran Perssons initiativ med Levande historia ville ta itu med. Jag applåderade det då, och gör det än idag. Inte bara för att det satte ljus på Förintelsen som historisk händelse, vilket var viktigt nog, utan också för att det betonade vårt ansvar som samhälle, som kultur. Att minnas, förstå och dra slutsatser. Att se det judiska folkets historia i Europa som en del av vår historia, och förtrycket som en del av vårt ansvar.

Jag är en del av den västerländska kulturtradition som bär på denna skuld. Den genomsyrar vår historia, inte bara i de mest brutala uttrycken som pogromer och förintelseläger, utan också i religionens texter och kulturens kanon.

Martin Luther, reformationens fader, avslutade sitt liv med att kräva att judarnas synagogor skulle brännas och deras rättigheter dras in. Richard Wagner, vars musik jag älskar och som ofta hyllas som ett av Europas största konstnärliga arv, förenade sin konst med en avskyvärd antisemitisk ideologi som senare skulle inspirera nationalsocialismen.

Behovet av judisk stat

Även där föraktet inte uttalas högt finns det ofta kvar som en underton. Jag snubblar över det i gamla texter, i invanda tankemönster, i sättet vår historia skrivits och berättats.

Det är detta arv jag menar när jag säger att det är min historia. Det är min kultur, min tradition, och den påminner mig gång på gång om det ansvar vi bär. Inte som individer, men som del av en berättelse som aldrig varit oskyldig.

Och det påverkar min syn på Israel. Jag är född 1973, jag bär inte personligt ansvar för vare sig Förintelsen eller massakern 1349. Men även under min uppväxt fanns spåren kvar, hos förintelseförnekare och vrålande skinnhuvuden på tunnelbanan. Stanken har aldrig riktigt tvättats bort.

Det är även därför jag i grunden förstår behovet av en judisk stat. Att överleva en katastrof innebär också rätten att definiera sin framtid. Lika fel som det är att sätta likhetstecken mellan staten Israel och det judiska folket, lika fel är det att förneka att det finns en koppling mellan dem.

Det finns många skäl till att västvärlden länge betraktat Israel med välvilja. För vissa har det handlat om realpolitik: Israel sågs som en strategisk allierad i Mellanöstern, en mur mot fiender, inte minst i efterdyningarna av kalla kriget och kampen mot islamistisk terrorism. Den som bekämpade muslimer blev, enligt detta synsätt, automatiskt en vän.

Något mer känsloladdat

För andra har sympatin sin grund i kulturell närhet. Israel uppfattas som en liberal demokrati i en annars auktoritär region. Landet har fria val, oberoende domstolar, en blomstrande teknologisektor och deltar i Eurovision. Det gör det lättare för många i väst att identifiera sig med Israel än med dess grannar.

Ytterligare grupper, framförallt inom delar av den kristna högern, har motiverats av religiösa föreställningar. I deras teologi spelar staten Israel en avgörande roll i ett eskatologiskt drama om världens slut.

Men bakom allt detta finns också något djupare och mer känsloladdat: den historiska skuld västvärlden bär gentemot det judiska folket. Förintelsen, århundraden av förföljelse, pogromer och antisemitism. Sympatin med Israels existens bottnar för många i insikten om detta historiska svek, och i en vilja att inte svika igen.

Just därför är det också så outsägligt sorgligt att se hur denna fullt berättigade sympati, detta moraliska ansvar, genom den israeliska regeringens agerande i Gaza, har förvandlats till ett sänke. En tyngd som riskerar att dra även hederliga människors omdöme ner i mörkret.

Det är lätt att hålla med om målet att stoppa Hamas terror, att få tillbaka gisslan. Men inget av detta rättfärdigar det vedervärdiga massmordet på barn, kvinnor och civila som vi nu ser utspela sig framför våra ögon. Det är inte bara omöjligt att försvara, det är moraliskt förödande att ens försöka.

Desperat försök att blunda

Att ursäkta regeringen Netanyahu innebär ett brott med allt det vi borde känna som människor. Att förlita sig på IDF:s propaganda och samtidigt avfärda i stort sett alla oberoende aktörers vittnesmål och analyser är inget annat än ett desperat försök att blunda för det obarmhärtigt uppenbara.

Tragiken började inte den sjunde oktober, även om Hamas massmordsattack, förmodligen i syfte att provocera fram en motreaktion och försvåra en förestående normalisering mellan Israel och Saudiarabien, var ett vidrigt och cyniskt terrordåd som måste fördömas utan förbehåll. Men det skedde i en miljö av olaglig ockupation som pågått i decennier. I denna miljö har både den palestinska och den israeliska sidan grävt sig allt djupare ner i en destruktiv dödsdans. Fatahs korruption, Hamas religiösa terror, de israeliska högernationalisternas maktövertagande, den politiska cynism som genomsyrar båda sidor.

Drömmen om en fungerande tvåstatslösning, om en fri och levande palestinsk demokrati, känns längre bort än någonsin. Dessutom sker detta i ett ideologiskt klimat där godhet blivit ett skällsord och makt den enda sanningen. Där moralen underkastats krigets logik av vänner och fiender.

Men sanningen är att Gazas barn är våra barn. Deras död påverkar oss, vare sig vi vill det eller inte. För om vi överhuvudtaget ska tala om moraliska sanningar, så är detta en: det är fel att mörda barn. Börjar vi relativisera detta, öppnas ett mörkt hål rakt ut i ingenting.

Det som händer i Gaza är inte första gången mänskligheten visat sin grymhet för politiska syften. Det är inte ens det enda exemplet just nu. Men skillnaden är att detta övergrepp har sina försvarare, även här i Sverige.

Moraliskt sönderfall

Från Tidöpartiernas håll har det länge raljerats över idén om Sverige som en moralisk supermakt. Men när vi nu ser konturerna av vad alternativet är, ett undflyende urskuldande av det som allt mer framstår som ett av vår tids största krigsbrott, då ser vi en skrämmande bild av moraliskt sönderfall.

Samma stolthet vi kan känna över det breda stödet för det ukrainska folkets kamp mot rysk imperialism, samma skam måste vi känna inför den saktfärdighet och undfallenhet vi visat gentemot regeringen Netanyahu och övergreppen mot palestinierna. Det är skammen i blicken hos ett barn som medvetet svälts till döds av en militärövermakt, med full vetskap om vad den gör.

Nej, inte alla. Många har höjt sina röster, krävt åtgärder, krävt att övergreppen ska benämnas som det folkmord de är. I takt med att verkligheten blir omöjlig att förneka kommer den skaran att växa. Men den moraliska skadan har redan skett. Den där anklagande blicken kommer att följa oss, länge.

Terrorn kan stoppas

Samtidigt har vi fortfarande ett val. Världen kan fortfarande ställa upp för människorna i Gaza. Terrorn och folkmordet kan stoppas. Brottslingar kan ställas till svars. Och kanske kan en väg mot en tvåstatslösning, mot demokrati och fred, långsamt börja öppnas igen.

Därför är det bra att både stats- och utrikesministern efter lång tvekan och utan att använda det språk som är motiverat ändå börjat tala i termer av det israeliska ledarskapets ansvar. Det är bra att socialdemokraterna tagit den utsträckta handen och på det sättet ger en räddningsplanka till regeringen från sitt beroende av extrempartiet SD. Det är bra eftersom det öppnar upp ett fönster för möjlig handling.

För ibland måste saker förstås i all sin komplexitet. Men det får inte skymma det entydiga och enkla. Och det enkla och självklara här är att det som sker just nu i Gaza måste få ett slut. Och för att åstadkomma detta måste pressen på Israel öka radikalt.

Vi kan göra det, inte bara för Palestinas barn, utan för oss själva, för vilka vi vill vara. De döda kommer fortfarande vara döda, de lemlästade fortfarande märkta för livet. Men för de levande måste vi ändå försöka hitta modet att handla.

Johan Sjölander