”Farväl Mats Persson, tack för ingenting!”

Vi befinner oss mitt i en lågkonjunktur och arbetslösheten ligger på rekordhöga nivåer. Regeringens lösning är en bestraffningspolitik som kastar de arbetslösa ur askan och rakt in i elden. Dessutom avgick nyligen ansvarig minister. Det här är ett avskedsbrev till Mats Persson.

Mats Persson, efter knappt ett år på posten bestämde du dig för att lämna ditt uppdrag som arbetsmarknads- och integrationsminister. Sällan har väl uttrycket “Att ta sin Mats ur skolan” varit bättre lämpat. Under din tid som ansvarig för arbetsmarknad och integration har du synliggjort inställningen till ditt uppdrag med följande motto: “Alla kan inte leva på bidrag men alla kan bidra med något. Sverige ska välja dig, du ska välja Sverige.”

Med denna stilfigur illustreras en människosyn som jag finner djupt problematisk. Främst för att den har legat till grund för ett beslutsfattande som riskerar att störta människor i avgrunden. Jag är en av dessa människor. Med detta brev vill jag därför belysa den syn du under din ministertid har haft på arbetslöshet och oss arbetslösa. Och eftersom du, tillsammans med Tidöregeringen, har drivit igenom en reform av a-kassan så riktar jag mig även till din efterträdare, Johan Britz, som nu ska implementera denna reform – en nyordning som kommer premiera höginkomsttagare men bli en dödsstöt för låginkomsttagare.

En världsbild med förlorare

Arbetslöshet är ett ämne som fladdrar runt i debatten titt som tätt. Det pratas siffror och procent, men sällan om den faktiska verkligheten för dem som är drabbade – de arbetslösa. Många uttalar sig och har bestämda åsikter i ämnet, i synnerhet ni i regeringen. Det finns dock en gemensam nämnare som förenar er alla: ni har själva ett arbete. Det har inte jag. Jag vill därför berätta vad arbetslöshet faktiskt innebär.

Mats Persson och Johan Britz, eftersom ert arbete borde gå ut på att förstå situationen på arbetsmarknaden så ska jag beskriva hur det är att stå utanför denna marknad. Hur det är att tillhöra en grupp som ni talar mycket om, men inte med. Er syn på oss formas av er världsbild och med den bilden blir vi förlorare.

Då er världsbild inte verkar ha någon förankring i de liv ni påverkar, i rollen som arbetsmarknadsminister, så vill jag ta er med på en vandring i min verklighet. Jag bjuder även in alla andra, vars världsbild gör gällande att människor utanför arbetsmarknaden lider av lättja och brist på motivation. När den guidade vandringen är slut vill jag att ni, och eventuella medvandrare, funderar över om ni fortfarande tror att detta är en situation som arbetslösa självmant lever i, för att det är så bekvämt att utnyttja systemet. 

Tufft, slappt och en reform

Låt oss börja med statistiken. I februari i år rapporterade SCB att antalet arbetslösa var 533 000. I april sammanfattade du, Mats Persson, läget på följande vis: ”Vi befinner oss i en utdragen lågkonjunktur och osäker omvärld. […] Företag anställer löpande och 135 000 lediga jobb finns att söka, vilket är en ljusglimt i en annars väldigt tuff tid.” Trots den väldigt tuffa tiden, och den utdragna lågkonjunkturen, har du varit tydlig med att du tycker det är nödvändigt att sätta press på oss som står utanför arbetsmarknaden. ”Det är för slappt i dag”, har du sagt. ”Vi vill se ett Sverige där vi har högre krav på de arbetslösa.”

På grund av regeringens iver att lägga en stor del av ansvaret på oss arbetslösa så införs nu en reform av a-kassan. Denna reform kan inte beskrivas som något annat än en ren bestraffningspolitik. A-kassan kommer att baseras på ett inkomstvillkor, i stället för ett arbetsvillkor, vilket missgynnar låginkomsttagare, ersättningsperioden innefattar en brant nedtrappning och därtill kan den bli så kort som 66 dagar. Den här sortens bestraffningspolitik kan knappast lösa arbetslösheten. För, och låt mig vara väldigt tydlig på denna punkt, att vara arbetslös är inget val.

Jag ska återkomma till a-kassereformen men låt mig först beskriva situationen, utifrån min världsbild. Hur det egentligen är att vara en av dessa 533 000 arbetslösa, som ska slåss om 135 000 lediga jobb.

Att kommunicera med en myndighet som inte finns

Mats Persson och Johan Britz, låt mig först berätta vad det innebär att, som arbetslös, försöka ha kontakt med berörda myndigheter, samt konsekvenserna av Arbetsförmedlingens reformering och det faktum att vi arbetslösa lätt faller mellan en hel uppsjö av byråkratiska stolar. Och nu får ni förbereda er på riktigt tråkig läsning, för en beskrivning av arbetslöshetens administrativa del är ingen kioskvältare direkt. Den är dock nödvändig för att förstå helheten och varför förändrade a-kasseregler kommer att bli en dödsstöt.

Låt mig börja med en tillbakablick. En gång i tiden tillhörde jag en yrkesinriktad avdelning hos Arbetsförmedlingen. Som frilansare i kulturbranschen, en bransch präglad av otrygga anställningsformer, så varvades korta produktionsanställningar med perioder av arbetssökande.

På Arbetsförmedlingen hade jag en stadigvarande handläggare som förstod branschen, och varje månad hade vi en dialog om mina jobbsökaraktiviteter. Sedan kom januariavtalet och allt krympte till en tummetott. Det bestämdes att Arbetsförmedlingen skulle reformeras. Kontor stängdes, arbetsförmedlare sades upp och den personliga kontakten med oss arbetssökande lades ut på entreprenad till privata aktörer.

I dag finns det ingen handläggare att vända sig till, eller att se i ögonen vid ett personligt möte. Uppföljningssamtal sker sporadiskt, per telefon, med konstant nya handläggare utan expertkunskap. Aktivitetsrapporteringen är ett digitalt formulär, utan utrymme för fritext. Har du fyllt i någonting fel kommer en varning, med hot om indragen a-kasseersättning. Frågor på detta? Glöm det! Att ringa till Arbetsförmedlingen kan vara ett heldagsprojekt. Efter flertalet menyval, och identifiering med BankID, så kommer för det mesta meddelandet “Telefonkön är full, försök igen senare.” Klick. En dag höll jag på i 6 timmar innan jag till slut fick en plats i kön. Kötiden var sedan ytterligare en timme. Alternativet är att chatta. Men efter att man beskrivit sitt ärende så kommer svaret “Chatten är full, försök igen senare”, och allt man har skrivit raderas.

Den påstådda “matchningen” mellan arbetssökande och arbetsgivare ska numera hanteras av privata aktörer, i arbetsmarknadspolitiska program för långtidsarbetslösa. Trots att detta ska ske under överinseende av Arbetsförmedlingen så har denna myndighet en påfallande okunskap om de program som det är tänkt att de ska hänvisa oss till.

Som långtidsarbetslös efter pandemin fick jag en dag ett tips av en handläggare om ett arbetsmarknadspolitiskt program för akademiker, Korta vägen, som han tänkte kunde passa mig. Han visste dock inte hur anmälan skulle gå till, så han skulle återkomma. Sedan följde ett par månaders väntan på ett återhörande. Jag mailade och ringde, men fick bara sporadiska svar om att handläggaren fortfarande inte hittat rätt information. Till slut gick han upp i rök. Jag frågade andra handläggare om det rekommenderade programmet, men fick till svar att det inte existerade. Jag bad om att få besöka ett kontor, för en mer konstruktiv dialog, men fick till svar att det inte var möjligt. “Det ligger ju ett kontor i mitt område, kan jag inte få boka tid där?” frågade jag. ”Nej, det går inte.” Efter ett halvårs jakt på information och mänsklig kontakt, i något som närmast kan liknas vid Kafkas Processen, fick jag till slut en plats på det arbetsmarknadspolitiska programmet som inte fanns.

Som inskriven vid ett arbetsmarknadspolitiskt program så krävs kontakt med ytterligare en myndighet: Försäkringskassan. Nu ökar svårighetsgraden. Deltagandet i programmet bestäms av Arbetsförmedlingen, ersättningen baseras på a-kasseersättningen, men betalas ut av Försäkringskassan. Tillsammans med aktören, som driver programmet, är det alltså fyra instanser man som deltagare bollas mellan. Och alla hänvisar till någon annan: ”Det är inte vi som bestämmer det, det är de andra.” När alla ger samma svar skapas ännu en Kafkaliknande situation. Eller snarare ett cirkusnummer, med en arbetslös som faller mellan fyra stolar.

Den byråkratiska stolcirkusen tydliggjordes in absurdum under pandemin. Liksom många andra blev jag utan jobb när kulturvärlden stängde ned. En dag visade ett PCR-test att jag hade fått Covid. Enligt smittskyddslagen fick jag inte gå till något arbete. Men om jag inte kunde gå till något arbete så stod jag, enligt Arbetsförmedlingen, inte heller till arbetsmarknadens förfogande, och därmed fick jag ingen a-kassa. Och eftersom jag inte var schemalagd på något arbete så fick jag ingen sjukersättning från Försäkringskassan. Jag följde smittskyddslagen och stannade hemma, utan ersättning. Ett halvår senare kom ett meddelande från regionen: mitt test var ett av cirka ettusen test som hade fått ett felaktigt positivt svar…

Mats Persson och Johan Britz, ett myndighetssystem där arbetslösa faller mellan byråkratiska stolar kan såklart öppna upp för både misstag och fusk. Men är det verkligen rimligt att beskriva denna cirkus som en ‘slapphet’ hos oss arbetslösa? Vore det inte rimligare att göra en ordentlig analys av myndigheternas utövning och samordning, samt se till att deras verksamhet präglas av expertkunskap, istället för att de ska fungera främst som digitala inläsningscentraler?

Ett liv i sus och dus?

Nu, Mats Persson och Johan Britz, när vi har tröskat oss igenom några exempel på arbetslösas kontakt med berörda myndigheter, så ska vi prata pengar. Ibland, när politiker – eller andra med en trygg arbetssituation – pratar om ”människor som lever på bidrag” så låter det som att det är ett självvalt liv i sus och dus. Som västerbottning skulle jag snarare vilja påstå att jag lever ett liv i o-sus och o-dus.

För det första: arbetslöshet är inte detsamma som ledighet. Enligt min världsbild är det i stället att aldrig vara ledig, att aldrig kunna slappna av. För det andra: a-kasseersättningen är en arbetslöshetsförsäkring som arbetslösa själva betalar för. Den finansieras av medlemsavgifter, arbetsgivaravgifter och företagares egenavgifter. Ändå är den mål för ett ständigt ifrågasättande och misstänkliggörande. Det hörs sällan nedlåtande kommentarer om människor som får ersättning från andra sorters försäkringar, som de själva har betalat för, på samma sätt som det kommenteras om oss arbetslösa.

Så, låt oss då titta på vad det, i reda pengar, innebär att “gå på a-kassa” (att få a-kasseersättning). Ersättningen grundar sig på genomsnittlig arbetad tid, tidigare inkomst och hur lång tid ersättningen betalats ut. Därför trasslar jag inte in mig i några genomsnittliga siffror, utan utgår från min egen ersättningsnivå. Jag får i nuläget 810 kronor per dag, före skatt. Det ger en nettoersättning på 614 kronor per dag, eller 12 280 kronor per månad. Redan här bör det stå klart att jag inte ligger i soffan och äter chokladpraliner, nöjd med att kunna utnyttja systemet.

Trots min, högst ofrivilliga, arbetslöshet så har jag tur i oturen: jag har en säsongsstyrd timanställning som ger mig ett par månaders heltidsarbete under sommaren, och enstaka skift under övriga delar av året. Det innebär att de dagar jag kan få en lön som överstiger den indragna a-kassedagen så går jag plus med några kronor.

Förutom en liten höjning under pandemin så har a-kasseersättningen legat kvar på samma nivåer under lång tid, samtidigt som kostnader för det absolut nödvändigaste – mat, kollektivtrafik och hyror – skjuter i höjden. Tandläkare, läkarbesök, optiker… Det är en lyx jag kan unna mig först i ett nödläge. Med en a-kasseersättning som inte på något sätt anpassas efter ”märket”, lågkonjunkturen eller inflationen, så är livet ett enda stort överlevnadspussel.

Mats Persson och Johan Britz, tror ni fortfarande att vi arbetslösa lever ett liv i sus och dus? Ett liv som skulle må gott av lite åtstramningar?

Underkvalificerad, överkvalificerad och felkvalificerad

Nu ska vi komma till det riktigt roliga med att vara arbetslös: jobbsökandet. När ni, i rollen som arbetsmarknadsminister, gör uttalanden om arbetslöshet, och framför allt när ni reformerar a-kassan, så undrar jag om ni över huvud taget förstår vad det innebär att vara arbetssökande.

”Det är väl bara att ta ett jobb, så länge det ger pengar!” Det är en vanlig kommentar. Det är svårt att förklara för någon som inte varit arbetslös i närtid hur arbetsmarknaden faktiskt ser ut i dag. Råden är många, verklighetsförankringen begränsad. Låt mig därför visa att det inte är fullt så enkelt som vissa verkar tro.

Till att börja med så förstod jag under pandemin att arbetssituationen skulle förvärras ytterligare. Därför tog jag tillfället i akt och kompletterade tidigare högskoleår med en helt ny kandidatutbildning, i hopp om att kunna karriärväxla. Jag satsade verkligen allt. Men omvärldsläget kom att innebära att detta med karriärväxling var lättare sagt än gjort. Så, här står jag nu, med absoluta toppbetyg och en högskoleexamen som ingen arbetsgivare bryr sig om.

När ni politiker diskuterar arbetslösheten så ses utbildningar ofta som en lösning. Det som missas, förutom att inte alla har rätt till CSN, är att teoretisk kompetens inte är allt. Arbetsgivare kräver även praktisk kompetens. Rätt utbildning, plus arbete i rätt antal år. Arbetslöshetens Moment 22: för att få jobba måste du ha erfarenhet, och för att få erfarenhet måste du jobba. Och det är inte lite erfarenhet som krävs: oftast två till fem år inom den specifika yrkesrollen. Ju högre arbetslösheten blir, desto längre kravlistor sätter arbetsgivarna upp. De vet redan att det ändå kommer välla in ansökningar.

Förutom kravlistor, i en önskan om att minimera antalet sökande, så är det även en illa dold hemlighet att annonser ofta beskriver en intern kandidat som, inofficiellt, redan har fått tjänsten. Vissa arbetsgivare medger att de, trots annons, ger förtur till tidigare projektanställda. Det är alltså inte enbart i Länsstyrelsens reception som kompisrekryteringar genomförs. Och rekryteringsprocessen hos er på Regeringskansliet väcker ju också frågor. Nyligen publicerade ni en platsannons för en assistentroll i Regeringskansliet. Kravet var “erfarenhet från en assistentroll i Regeringskansliet.” Det låter onekligen som ett snävt sökfält.

Arbetsgivare vittnar om att det, vid varje annons, inkommer ett par hundra svar. Minst. Lägg till detta de AI-filter som numera sållar ut ansökningar, samt att många arbetsgivare undanber sig spontanansökningar, så ger detta ett nålsöga som är väldigt svårt att ta sig igenom. Johan Britz, du anser att läget kräver “färre som inte vill eller kan ta enklare jobb” och får det att låta som att det enbart handlar om arbetslösas eget val. Men nålsögat gäller inte bara kvalificerade tjänster, med krav på utbildning. Även tjänster som innefattar att flytta ett föremål från en plats till en annan plats kan vara omgärdade av höga kravstaket.

För att kunna betala hyra och mat så beaktar jag alla sorters annonser – helt i linje med din önskan. Exempelvis så läste jag en annons från en arbetsgivare som, innan jul, sökte personal för uppackning av julgranar. En annan arbetsgivare sökte extrapersonal för uppackning av matvaror. Jag kan hantera både julgranar och matvaror så jag tänkte ”Varför inte?”. Men, nej. Det krävdes tidigare erfarenhet från julgransuppackning och matuppackning. Från den specifika företagskedjan, dessutom.

Jag har ett långt och mångfacetterat yrkesliv bakom mig och mitt i livet har jag dessutom tagit mig igenom en högskoleutbildning, med högsta betyg. Men jag är inte kvalificerad att hantera vare sig träd eller makaroner. Däremot anses ungdomar ofta vara kvalificerade för den här sortens jobb, vilket innebär att den huvudsakliga stötestenen sannolikt inte är bristen på erfarenhet. Om jag ansöker ändå så bedömer arbetsgivarna, utifrån mitt cv, att jag egentligen inte vill vara där. Arbetsgivare vill nämligen gärna veta att just deras jobb är det absoluta drömjobbet, oavsett uppgift. Väldigt lite utrymme ges till det faktum att många av oss arbetslösa behöver ett jobb för att överleva.

Förutom arbetsgivarnas användning av AI-filter så är det i dag regel snarare än undantag att även arbetssökande tar hjälp av AI, i sina ansökningar. Framgångsfrekvensen verkar dock oklar och då ord är viktiga för mig så fortsätter jag att skriva mina ansökningar själv. Att mottagaranpassa cv och personligt brev tar dock lång tid, oftast ett par timmar per ansökan. Den tiden belönas för det mesta med tystnad. I bästa fall kommer det, efter några månader, ett kopierat massmejl från någon slags AI-genererad rekryteringshandbok, som alla arbetsgivare verkar ha: ”Vi fick in ett stort antal ansökningar. Vi har nu gjort ett första urval och måste tyvärr meddela att du inte är en av dessa. Tack för visat intresse och för den tid du har lagt ned på din ansökan.” – Det här är ett copy/paste-svar som vi arbetslösa kan rabbla i sömnen.

Nyligen fick jag ett annat sorts svar: “Du kommer inte rekryteras för denna tjänst, med din utbildning är du överkvalificerad.” Glad över att åtminstone ha fått en personlig återkoppling så svarade jag att det, för min del, inte var något problem, att jag gärna ville vara kvar i rekryteringsprocessen. Men, svaret blev nej. Arbetsgivaren anställde inte personer under deras utbildningsnivå, då det skulle innebära en orättvis lönesättning. Ännu en gång var timmarna det tagit mig att skriva en ansökan bortkastade. Ännu en gång hade jag fel sorts kvalifikationer.

När det gäller bortkastade timmar så har vi en alldeles speciell sorts kategori av tidsslöseri som vi arbetslösa utsätts för: personlighetstester. Arbetsgivare som absolut inte vill befatta sig med cv:n och personliga brev låter dataprogram och chatbottar ta hand om grovgörat i stället. Programmen mäter faktorer som ”gladlynthet”, ”tankestil” och ”medkänsla”, och jag får exempelvis svara på om jag troligen eller troligen inte skulle gå förbi ett gråtande barn som tappat sin glass på marken. Detta kompletteras med logiktester där man ska identifiera mönster och analysera figurserier. Det är svårt att förstå hur min förmåga att skilja på små trekanter och cirklar ska kunna avgöra min lämplighet inom, exempelvis, kundservice. Chatbotten Hubert gör ofta ”en första intervju” med kompetensbaserade frågor om tidigare arbetserfarenheter. Ett Mensa-test känns som en bagatell jämfört med uppgiften att övertyga denna räknemaskin om min förträffliga hantering av utmaningar i tidigare yrkesroller.

Självklart hittar jag väldigt många jobb som jag verkligen vill ha, och som jag har precis rätt kvalifikationer för. Jag försöker berätta övertygande om all min erfarenhet, eller vad annat jag kan erbjuda om jag inte möter de kilometerlånga kravlistorna. Responsen blir tystnad eller ett copy/paste-svar. Arbetsgivare verkar anta att vi arbetslösa bara söker för sökandets skull, oavsett om det är positioner vi är över-, under- eller precis rätt kvalificerade för. Ännu ett Moment 22.

Till denna ekvation ska vi nu lägga den rosa elefanten i rummet, som ingen arbetsgivare någonsin kommer att erkänna: åldern. Cv:ts betydelse krymper allteftersom åldern stiger. Man ska vara ung, anpassningsbar, utan krav och löneanspråk. Jag har ett långt cv och min erfarenhet har knappast minskat med åren. Det enda som har minskat är tiden kvar till pension. Livs- och yrkeserfarenhet verkar stå lågt i kurs hos arbetsgivare. Bäst att skicka det AI-genererade copy/paste-svaret om det stora antalet sökande, i stället för att ge en erfaren människa chansen.

Jag är dock inte ensam om att sitta i denna rävsax, många är i precis samma situation. Mina erfarenheter bekräftas i en rapport från Institutet för näringslivsforskning, som menar att ålderism är en vanlig diskrimineringsgrund, samt att arbetsgivares återkopplingsfrekvens är som lägst gentemot kvinnor över 40.

Sammantaget är jag alltså underkvalificerad, överkvalificerad eller felkvalificerad. Och för gammal. Det är svårt att hålla modet uppe när arbetsgivare tuggar och spottar ut mig och mina ansökningar på löpande band.

Mats Persson och Johan Britz, tror ni fortfarande att arbetslösheten är mitt eget val? Att allt som krävs är strängare a-kasseregler?

Ur askan i elden

Jag trodde att det jag hittills har beskrivit var illa nog. Tills jag blev varse att en ny lag för arbetslöshetsförsäkringen träder i kraft den 1 oktober i år. I ett pressmeddelande meddelas att ”Arbetslöshetsförsäkringen reformeras för att bli en tydligare omställningsförsäkring. I det nya systemet baseras arbetslöshetsersättningen på inkomst i stället för arbetad tid. […] Vi stärker arbetslinjen genom en tydlig nedtrappning av arbetslöshetsersättningen.”

På Sveriges a-kassor konstateras det att arbetslösheten är den högsta på tio år och att antalet som får arbetslöshetsersättning har ökat med 19 procent sedan förra året. Kanslichef Tomas Eriksson säger att ”I tider av hög arbetslöshet är det extra viktigt att vara medlem i a-kassan för att vara trygg i arbetslivet.” Mitt under denna tid av hög arbetslöshet och ett stort behov av trygghet har du, Mats Person, och ni i Tidöregeringen, bestämt att driva igenom en a-kassereform som riskerar att driva grupper av arbetslösa ur askan i elden.

”Förväntade fördelar för både arbetslösa och arbetsgivare”

Från regeringen meddelar ni att ”Den inkomstbaserade arbetslöshetsförsäkringen införs den 1 oktober 2025 och förväntas ge stora fördelar för både arbetslösa och arbetsgivare.” I stället för nuvarande arbetsvillkor, som baseras på arbetad tid, så ska nu ett inkomstvillkor uppfyllas. Det går att läsa om detta på Arbetsmarknadsdepartementets sida och i lagtexten. Den tydligaste sammanställningen finns dock på Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen (IAF):

”Antal ersättningsdagar beror på den tidigare inkomsten:

300 dagar – om du tjänat minst 11 000 kronor under 11 eller fler månader

200 dagar – om du tjänat minst 11 000 kronor under 8–10 månader

100 dagar – om du tjänat minst 11 000 kronor under 4–7 månader

Alternativregel: Personer kan få 66 ersättningsdagar om de saknar inkomster på minst 120 000 kronor på tolv månader, men har haft fyra sammanhängande månader med minst 11 000 kronor i inkomst.”

För att få en hel ersättningsperiod med 300 ersättningsdagar krävs alltså att man, under en 11-månadersperiod, har haft en inkomst på minst 11 000 kronor per månad. Därefter följer en nedtrappning. Låt oss jämföra detta med nuvarande regler: “Ett arbetsvillkor innebär att du under en 12-månadersperiod före arbetslöshetens inträde måste ha förvärvsarbetat sex kalendermånader med minst 60 timmars arbete i varje månad. Om du inte uppfyller det, krävs att du arbetat minst 420 timmar under en sammanhängande period av sex kalendermånader och minst 40 timmars arbete i varje månad.”

Nuvarande arbetsvillkor kräver alltså arbete med ett visst antal timmar under minst sex månader, medan det nya inkomstvillkoret kräver arbete med en viss inkomst under minst elva månader. För någon som är helt arbetslös är båda villkoren naturligtvis omöjliga att uppfylla, men det avgörande med det nya inkomstvillkoret är att det kan bli omöjligt att uppfylla specifikt för låginkomsttagare.

Mats Persson och Johan Britz, det kanske är svårt för ett statsråd med en lön på 156 000 kronor per månad, eller ens för någon med en medellön på 39 900 kronor per månad, att förstå hur mycket 11 000 kronor faktiskt är. Men, om man arbetar deltid inom ett lågavlönat yrke så är det en inte helt obetydlig summa.

Problembilden kanske är diffus utan ett räkneexempel. Så, återigen använder jag mig själv som illustration. Min säsongsbundna timanställning kräver högskoleutbildning, men timlönen inom yrkeskategorin ligger ändå bara på 158 kronor, baserat på en månadslön på 26 200 kronor. För att uppfylla ett arbetsvillkor så krävs det att jag, enligt nuvarande regler, arbetar 360 timmar (6 månader x 60 timmar) under en 12-månadersperiod. Detta motsvarar en månadsinkomst på 9 480 kronor (60 timmar x 158 kronor) eller en årsinkomst på 56 880 kronor (360 timmar x 158 kronor).

Om jag, under en 12-månadersperiod, arbetar minst 6 månader och minst 60 timmar per månad, så uppfyller jag alltså ett arbetsvillkor och får (enligt reglerna i min a-kassa) 300 ersättningsdagar. Trots min låga lön. Men med det nya inkomstvillkoret behöver jag, med min låga lön, arbeta dubbelt så mycket, 11–12 månader i stället för 6 månader, och jag behöver komma upp i dubbla årsinkomsten (120 000 kronor, i stället för 56 880), för att ha rätt till samma sorts arbetslöshetsförsäkring som jag har i dag, det vill säga 300 ersättningsdagar.

I väntan på en heltidssysselsättning har min timanställning hittills varit en livlina. Nu kommer den inte längre räcka till. Som deltidsarbetande låginkomsttagare blir det nya inkomstvillkoret en omöjlighet. Så säg mig, Mats Persson och Johan Britz, var finns ”de stora fördelarna” för mig?

I regeringen vill ni nu dessutom betona att detta är ett omställningsstöd och därför ska det ske en brant nedtrappning. ”Nedtrappningen av ersättningen påbörjas efter 100 ersättningsdagar, då med 10 procentenheter. Efter 200 dagar trappas den ned med ytterligare 5 procentenheter. Den som fortsatt är arbetslös efter 300 dagar har rätt till aktivitetsstöd, som även det trappas ned med 5 procentenheter var hundrade dag. Aktivitetsstödets lägsta nivå höjs från 223 till 365 kronor per dag.”

Genom säljande argument slår ni med ena handen och ger med den andra: ”Regeringen föreslår nu att det avsätts medel så att den högsta a-kassan (dagpenningen) höjs från 1 200 kronor till 1 236 kronor under de 100 första ersättningsdagarna, från och med den 4 augusti 2025. […] Utifrån den höga arbetslösheten bedömer vi att höjningen inte kan vänta.” Mats Persson, ditt uttalande låter jättebra, för dem som kvalificerar sig för den högsta a-kassan, nu och efter att den nya lagen trätt i kraft. För oss andra betyder detta ingenting.

Precis som med era skattesystem, som gynnar höginkomsttagare, så kommer även detta “omställningsstöd” gynna dem med hög inkomst. Ett villkor baserat på arbetad tid är lika för alla, oavsett inkomst. Men det säger sig självt att ett inkomstkrav på 120 000 kronor inom 11 månader, och 11 000 kronor per månad, kan av höginkomsttagare uppnås genom ytterst lite arbetad tid, medan det för låginkomsttagare krävs betydligt fler arbetstimmar.

Medlemsavgiften för en a-kassa är ungefär 150 kronor i månaden, oavsett lön eller arbetssituation, men med reformen får nu höginkomsttagare ut betydligt mer av försäkringen än låginkomsttagare. För min egen del innebär reformen att jag, med min timanställning, inte kommer nå upp till ett fullt inkomstvillkor. Det, i sin tur, innebär en ekonomisk kollaps.

Mats Persson och Johan Britz, jag undrar om ni tror att det blir lättare för mig att söka och få ett arbete, när jag står utan pengar till hyra och mat?

”Enkelt, inkluderande och mindre fusk”

Reformen av a-kassan saluförs med hjälp av löften om att fler kommer att inkluderas. I regeringen menar ni att ”Fler kan inkluderas eftersom det är lättare att beräkna hur många som har haft vissa inkomster av förvärvsarbete än hur många som har arbetat ett visst antal timmar. Den nya a-kassan kommer alltså att omfatta fler än tidigare, och den som har en svagare förankring på arbetsmarknaden kommer i fler fall än tidigare få arbetslöshetsersättning.”

Jag undrar hur den som har en svag förankring på arbetsmarknaden ska kunna tjäna tillräckligt mycket pengar för att uppfylla ett inkomstvillkor. Är de med en svag arbetsmarknadsförankring generellt medel- eller höginkomsttagare? Och, ponera att personen arbetat i 4 månader, villkoret för “alternativregeln”, hur ska den med sin svaga förankring då kunna hitta ett nytt arbete inom 66 dagar?

Ni bedömer att den med svagare förankring på arbetsmarknaden lättare kan kvalificera sig för a-kassa, eftersom det kommer krävas ”färre månader med inkomster för att uppfylla ett inkomstvillkor än vad som i normalfallet krävs i antal månader med arbetad tid för att uppfylla dagens arbetsvillkor.” Jag anser att ni här blandar ihop äpplen och päron. 6 månaders arbete, med nuvarande arbetsvillkor, ger 300 ersättningsdagar, medan 4–7 månaders arbete, med ett nytt inkomstvillkor, kommer att ge blott 100 ersättningsdagar.

Det är såklart positivt om fler kan omfattas men, två fel gör inte ett rätt. Den reform som kommer sänka tröskeln för vissa kommer helt att stänga dörren för andra. Även om ni inte på något sätt kommenterar att inkomstvillkoret kommer vara ouppnåeligt för vissa låginkomsttagare så konstaterar ni ändå det uppenbara: ”Den som regelbundet haft höga inkomster kommer att ha en högre ersättning än de som haft lägre inkomster.” – Så mycket för ökad inkludering, alltså.

Ni menar att reformen ”skapar stora möjligheter till förenkling och effektivisering för arbetslösa, arbetsgivare och a-kassorna.” Och att det blir ”en tydligare omställningsförsäkring som stärker arbetslinjen och minskar risken för fusk och fel.” Johan Pehrson menar att med uppgifter från Skatteverket förbättras förutsättningarna att stoppa fusk, bedrägerier och misstag, och att ”Regeringen är fast besluten att krossa den kriminella ekonomin.” Han menar också att ”De som är arbetslösa måste dels utbilda sig för att kunna ta de lediga jobb som finns och lära sig svenska om de inte kan det.”

Med tanke på vad jag tidigare berättat, om att jag som arbetslös ramlar mellan byråkratiska stolar, så borde jag vara den första att välkomna en förenkling. Men när reformen innebär att jag inte ens har rätt till ersättning så framstår argument om effektivisering ytterst oviktiga. Dessutom, när ni i Tidöregeringen diskuterar arbetslösheten så använder ni enstaka grupper som förklaringsmodell. Invandrare och bidragsfuskare verkar vara ert främsta fokus. Lägg därtill synen på att ansvaret för arbetslösheten främst ligger hos de drabbade själva, så är vägen fri för en bestraffningspolitik vars grundprincip är att göra grova generaliseringar utifrån enstaka delar. Det är cherry-picking med förödande konsekvenser.

Mats Persson och Johan Britz, fusk och bedrägerier finns i alla delar av samhället, men ni verkar gärna vilja koppla detta problem specifikt till arbetslösa. I stället för att låsa siktet på oss bör ni titta närmare på Arbetsförmedlingens leverantörer, det vill säga de privata aktörer som fått i uppdrag att ersätta Arbetsförmedlingens förmedlande arbete.

Förutom rapporter i media, om arbetsmarknadspolitiska program som enbart fungerar som förvaring av arbetslösa, så har jag själv tagit del av hårresande historier, från källor som självklart måste vara anonyma. Både deltagare och anställda vittnar om att de inskrivna i programmen inte får någon hjälp. De privata aktörernas fokus ligger i stället på att administrationen gentemot Arbetsförmedlingen ska skötas på det mest vinsteffektiva sättet, bland annat genom att ange ett visst antal deltagare, fast bara en bråkdel av dessa deltar. Frånvaron rapporteras inte eftersom företagen får betalt per deltagare. Till dessa företag går alltså skattepengar som skulle kunna användas till betydligt mer effektiva arbetsmarknadspolitiska insatser.

Mats Persson, du har själv medgett att systemet med privata aktörer inte gett önskat resultat, att “privatiseringen gått för långt.” Så, varför riktar ni i regeringen inte ert fokus på alla de åtgärder som uppenbart inte fungerar, i stället för att lägga över skuld och ekonomisk bestraffning på oss arbetslösa?

I ett fortsatt lovordande av a-kassereformens effektivisering, där skatteuppgifter ska ersätta arbetsgivarintyg, så har du sagt att ”Med ett mer effektivt system får arbetslösa mer tid att söka jobb […].” Jag är ledsen Mats Persson men, om du verkligen tror att arbetslösas främsta problem är tidsbrist, på grund av administrativt arbete med våra arbetsgivarintyg, då är det ytterligare ett tecken på att grundorsakerna kring arbetslösheten missas. Ett klassiskt “red herring”-argument som avleder från det faktiska problemet.

”Motivation, uppmuntran, incitament – och en studsmatta”

Ni upprepar på olika sätt att a-kassereformen ska skapa motivation, uppmuntran och incitament: ”Syftet är att motivera arbetssökande att gå från arbetslöshet till ett nytt arbete […].” “Arbetslinjen förstärks. […] Nedtrappningen av ersättningen blir tydligare och enhetlig. Detta för att ge ekonomisk trygghet till den som blir arbetslös samtidigt som försäkringen uppmuntrar till att gå från arbetslöshet till sysselsättning på så kort tid som möjligt.” “Med omställningsförsäkring menas till exempel att ersättningen trappas ner under tiden en sökande är arbetslös för att ge den sökande ekonomiska incitament att ställa om till nytt arbete.”

Enligt er i regeringen är problemet alltså att vi arbetslösa inte är motiverade att arbeta. Inflation, lågkonjunktur och post-pandemieffekt ingår inte i ekvationen. Det går inte att utkräva ansvar från dessa faktorer, det är enklare att skylla på arbetslösas inställning. Om nu arbetslinjen ska stärkas, genom en tydlig nedtrappning av a-kassan, innebär det då också att arbetsgivarna, som redan drunknar i ansökningar vid varje annons, plötsligt får mer tid att verkligen läsa varje ansökan, i stället för att sila dem genom ett AI-filter? Innebär det att de blir mer villiga att anställa personer som inte har exakt rätt kompetens, eller exakt rätt antal års yrkeserfarenhet? Innebär det att de kommer att bortse från ålder, kön, etnicitet, funktionalitet och andra former av diskriminering? Innebär det att en magisk matematisk formel förvandlar 135 000 lediga jobb till sysselsättning för 533 000 arbetslösa?

“Ekonomiska incitament att ställa om till nytt arbete” är en fin omskrivning för att, med ekonomisk svångrem, leda människor till total desperation. Frågan är, när arbetslösa redan i dag är desperata och skickar mängder av ansökningar, hur ska det då bli när tumskruvarna dras åt ännu mer? Till min nuvarande timanställning var jag en av 800 sökande. Jag tog mig igenom nålsögat, men i de flesta fall är jag en av de hundratals som inte ens får ett svar. Hur ska ”ekonomiska incitament” förändra detta?

Redan 2013, när Arbetsförmedlingen införde ett nytt system för inrapportering av antalet sökta jobb, för att arbetslösa skulle bli “mer aktiva i sitt arbetssökande” (känns det igen?), så larmade arbetsgivare om att de fick in alldeles för många ansökningar, varav endast en bråkdel var relevanta. Arbetsgivare medgav att de började undvika annonsering av lediga tjänster eftersom det stora antalet ansökningar var en för stor belastning. Frida Boklund, regionchef för Företagarna, berättade för SVT att hon träffade många arbetssökande som tvingades söka jobb de visste att de aldrig skulle få, och där de ständiga avslagen var förödande för självkänslan. “Det är ju respektlöst mot individen”, menade hon. Denna lägesrapport gavs för tolv år sedan. Det har knappast blivit bättre.

Jag har under våren deltagit i det arbetsmarknadspolitiska programmet för akademiker som jag berättade om i inledningen. I min grupp fanns yrkestitlar som arkitekt, ekonom, molekylärbiolog, IT-chef, HR-konsult, psykolog och jurist. De gemensamma nämnarna för oss var: hög utbildning, gedigen yrkeserfarenhet och lång arbetslöshet.

Enligt Akademikernas a-kassa är nivån av arbetslösa akademiker just nu den högsta på 20 år. De menar att ”det mest oroväckande är att det är så många fler som fastnar i arbetslöshet eftersom vi vet att ju längre tid man är arbetslös desto svårare blir det att ta sig tillbaka.” Så, Mats Persson och Johan Britz, tror ni verkligen att alla vi akademiker som deltog i det arbetsmarknadspolitiska programmet lider av brist på motivation? Att vi är omotiverade inför tanken att få en inkomst, att få arbeta med det vi är utbildade till och att få vara del av ett sammanhang?

Låt mig vara extremt tydlig på denna avgörande punkt: jag är öppen för alla sorters jobb (med “vita” löner). Det är inte jag som väljer bort arbetsgivarna, det är arbetsgivarna som väljer bort mig.

I det läget är det minst sagt förnedrande att behöva ta del av Johan Pehrsons metafor: “a-kassan ska vara en studsmatta – inte en hängmatta” och, Mats Persson, din egen Kennedyklingande kiasm: “Alla kan inte leva på bidrag men alla kan bidra med något. Sverige ska välja dig, du ska välja Sverige.”

Säg mig, Mats Persson, medan vi arbetslösa trängs där på studsmattan, hur får vi Sverige att välja oss? Hur tycker du vi ska visa att vi väljer Sverige?

Efterlysning! Har någon sett en opposition?

Ni Tidöpartier verkar ha fått ro denna reform i hamn i total medvind. I min förtvivlan undrar jag, var är oppositionen och opinionen?! De som ska stå på arbetarnas sida. Har de somnat? Är arbetslösas situation en alltför ointressant fråga inför valet?

Inkomstkravets konsekvenser för låginkomsttagare verkar helt flyga under radarn, det är främst den kraftiga nedtrappningen som kritikerna belyser. I Arbetsmarknadsutskottets betänkande säger Socialdemokraterna att ”Vi är positiva till den övergång från ett arbetsvillkor till ett inkomstvillkor som regeringen nu föreslår och som har sin grund i en utredning som tillsattes av den förra socialdemokratiska regeringen. Vi ställer oss därför bakom regeringens proposition. […] Samtidigt ser vi vissa problematiska delar med regeringens förslag. […] avtrappning efter 100 dagars arbetslöshet […] innebär enligt motionärerna rejäla försämringar för många jämfört med i dag, inte minst för kvinnor i arbetaryrken.”

Vänsterpartiet menar åtminstone att “Rätten till arbetslöshetsersättning bör baseras på arbetad tid med en utformning av arbetsvillkoret som gör att fler löntagare kvalificerar sig för arbetslöshetsersättning”, samt att “arbetslösa med barn under 18 inte ska mista sina 150 extra ersättningsdagar.” Miljöpartiet invänder mot den branta nedtrappningen och att ersättningsperiodens längd förkortas. Arbetsmarknadsutskottet konstaterar dock, sammanfattningsvis, att det glädjande nog finns en bred majoritet bakom regeringens förslag.

LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson anser att nedtrappningen blir en katastrof: ”Det är bara om man har lön på över 30 000 som man kan tjäna på det här. Det är sheriffen från Nottingham, man tar från de fattiga och ger till de rika. Så kan man inte göra. Det här är en omöjlighet att genomföra. Det kommer att skapa kaos.”

Medan nedtrappningen får uppmärksamhet så passerar inkomstkravet, avseende både lönenivå och antal inkomstmånader, obemärkt förbi. Jag kan inte hävda hur många som kommer påverkas negativt av detta, jag kan bara utgå från mig själv. Och med tanke på att jag inte är ensam om att ha en lågavlönad timanställning så lär reformen drabba fler än mig. Men Nottingham-principen är uppenbarligen en icke-fråga i de politiska leden. Därför följer här tre argument, som borde ha hörts från oppositionen.

Ni i Tidöregeringen påstår att reformen och inkomstvillkoret kommer ge fördelar för arbetstagare och en mer inkluderande a-kassa. Det är dock uppenbart att detta kommer straffa dem som redan har det svårt. Det enda jämlika med denna ojämlika reform är att den ekonomiska bestraffningen, som den kraftiga nedtrappningen innebär, kommer att drabba alla. Och varför måste reformen inkludera nya grupper till priset av att andra ska utestängas? Två fel gör inte ett rätt. Vid införande av ett inkomstkrav behövs en alternativregel för låginkomsttagare. Med nuvarande regler har a-kassan två alternativ för att räkna ut om den arbetslöse uppfyller ett arbetsvillkor. På samma sätt bör det, med reformen, finnas möjlighet att välja mellan ett arbets- och ett inkomstvillkor, så att även låginkomsttagare kan få ta del av den försäkring de faktiskt betalar för.

Ni påstår även att reformen ger en enklare administration och mindre fusk. Tidsödande administration är dock inte roten till det onda. Arbetslösheten sjunker knappast på grund av snabbare dokumenthantering. När det gäller eventuellt fusk bör fokus och bestraffning riktas mot de som faktiskt fuskar med arbetslöshetsförsäkringen, och mot de mer ljusskygga av Arbetsförmedlingens leverantörer, i stället för att dra alla över en kam och slå mot samtliga arbetslösa.

Slutligen påstår ni att reformens kortare ersättningsperioder och branta nedtrappning ska motivera oss arbetssökande att skaffa ett arbete. Detta argument tar inte på något sätt hänsyn till alla de faktorer som vi arbetslösa omöjligt kan styra över. Omvärldsläget skapar en rekordhög arbetslöshet och redan idag översköljs arbetsgivare av ansökningar från arbetslösa som försöker hitta en väg ut. Ekonomisk åtstramning kommer inte förändra den situationen. Det som behövs är en reform av arbetsmarknadspolitiken och hur arbetsgivare ser på oss arbetstagare. Det behövs ett effektivt sätt att matcha arbetstagare mot arbetsgivare. Utan diskriminering, AI-filter och digitala personlighetstester. Arbetsförmedlingen behöver återuppstå och bli en myndighet värdig namnet – det vill säga, en arbetsförmedling som förmedlar arbeten.

Mats Persson och Johan Britz, i lovordandet av reformen förblir kärnfrågorna obesvarade: På vilket sätt leder skärpta a-kasseregler till att arbetslösa får jobb? Det finns 135 000 lediga jobb och 533 000 arbetslösa. Om de 135 000 lediga jobben tillsätts, hur ska resterande 398 000 arbetslösa försörja sig när den korta ersättningsperioden är slut, eller när de inte ens når upp till ett inkomstkrav?

Med förhoppning om en verklighetsförankrad politik

Mats Persson och Johan Britz, den guidade vandringen genom ett liv som arbetslös har nu kommit till sitt slut och jag vill att ni, och eventuella medvandrare, funderar över om ni fortfarande tror att detta är en situation som arbetslösa självmant lever i.

Min vaga förhoppning är att ni har kunnat landa en stund i min världsbild. Det är en bild som inte är svart/vit, som inte innehåller enkla förklaringsmodeller. En bild som förhoppningsvis visar att en bestraffningspolitik inte löser arbetslösheten. En bild som visar att arbetslöshet inte är ett val.

En arbetsmarknadspolitik präglad av en socialdarwinistisk världsbild, som delar in människor i vinnare och förlorare, är förödande i det läge vi befinner oss i nu. Vad Sverige akut behöver är i stället en arbetsmarknadspolitik som är präglad av verkligheten och arbetsmarknadens faktiska villkor. En politik som inte kastar människor i elden, utan i stället hjälper dem att resa sig ur askan.

Viktoria Sjöholm

retorik.sjoholm@yahoo.com