Falska paralleller i krigets tid

Krig Isac Weilöv målar i Dagens Arena en fascinerande bild av hur krigsentusiasm och propaganda förförde Europa in i första världskrigets tragedi. Men när han kopplar 1914 års idéer till dagens försvarsupprustning drar han felaktiga slutsatser från sina historiska paralleller. Resultatet blir att han relativiserar bort skillnaden mellan aggression och försvar.

Den centrala bristen i Weilövs resonemang är den felaktiga jämförelsen av konfliktens natur med dagens säkerhetspolitiska situation. Första världskriget var kulmen på decennier av imperialistisk rivalitet, kapprustning och ett komplext nät av allianser där skuldbördan är notoriskt svår att entydigt placera. Det var en kollision mellan expanderande imperier som drogs in i en katastrof, där ingen enskild aktör var en oskyldig part.

Att jämföra detta med dagens läge mellan väst och Ryssland är en intellektuell och moralisk kortslutning. Detta är ingen symmetrisk konflikt mellan jämbördiga sidor som strävar mot krig i likhet med första världskrigets kombattanter.

I själva verket blottlägger Rysslands angreppskrig mot Ukraina vad som verkligen pågår: ett brutalt anfall från en imperialistisk makt mot en demokratisk grannstat som sökt närmare band med västvärlden.

Falsk symmetri i skuldfrågan

Denna felaktiga analys visar sig tydligast i författarens påstående att ”båda sidor delar skulden för upptrappningen” – ett resonemang som likställer brandkårens agerande med mordbrännarens.

Självklart kan västvärldens politik gentemot Ryssland efter kalla krigets slut diskuteras, men att ge den samma skuld som Moskvas beslut att inleda det största anfallskriget i Europa sedan 1945 är att relativisera bort den ryska aggressionen.

Rationell försvarsreaktion istället för krigshets

Problemet med Weilövs analys går djupare än frågan om skuldfördelning eftersom han misstolkar den ”mentala militarisering” som påstås ske i Europa. När länder som Sverige och Finland efter decennier av alliansfrihet väljer att gå med i Nato, är det inte ett uttryck för ”stegrande krigshets” som påminner om den hos Heidenstam eller Kipling.

Det är istället en rationell reaktion på en demonstrerad och akut hotbild. Ryssland har konsekvent visat sin vilja att återta sin forna status som stormakt genom både militärt våld och hybridkrigföring mot sina grannländer, inklusive Sverige.

Kriget i Georgien 2008, erövrandet av Krim 2014 och invasionen av Ukraina 2022 ska förstås i detta ljus – som steg i en medveten strategi från Putins sida att återupprätta det ryska imperiet. Att civila massakrerats i Butja och att Mariupol jämnats med marken av ryskt bombardemang är inga propagandakonstruktioner utan konkreta bevis för vad som händer när auktoritära stormakter ges fritt spelrum.

Skilj mellan aggression och motstånd

Weilöv missar också den viktigaste lärdomen från 1900-talets europeiska tragedier. Om vi ska leta efter historiska ”rim”, pekar de snarare mot 1938 än 1914 – när Münchenöverenskommelsen tillät Hitler att ockupera delar av Tjeckoslovakien i utbyte mot löften om fred.

Eftergifterna bjöd istället in till vidare expansion och nästa världskrig. Historien lär oss att passivitet inte stoppar angripare – det uppmuntrar dem.

Weilövs välmenande varning för krigspropaganda missar målet när den jämställer angripare och angripen. I sin strävan att hitta historiska mönster skapar han en missvisande jämförelse som undergräver stödet för den angripna parten.

Att nyktert analysera propaganda och krigsretorik är avgörande för att genomskåda manipulativa narrativ och hålla huvudet kallt. Men denna analys måste vila på en grundläggande insikt: att alla konflikter inte är moraliskt likställda.

Den avgörande förmågan är att skilja mellan aggression och motstånd. Att vägra göra denna distinktion är inte pacifism – det är att bli medskyldig till nästa krig.

Erik Gutiérrez-Aranda