Tankar om Europas försvar

Ännu efter tre års krig i Ukraina har flera europeiska Natomedlemmar inte ens börjat att stärka sitt försvar. Vad ska Europa göra? 

”Utarmat, nedtryckt av spärrar som förhindrar ett fritt varuutbyte och ur stånd att betala för sitt försvar, vårt splittrade Europa är på väg mot sin undergång. På egen hand kan inget av våra länder på allvar försvara sitt oberoende. På egen hand kan inget av våra länder lösa dagens ekonomiska problem. Utan en frivilligt överenskommen union kommer dagens anarki att utsätta oss för risken att imorgon förenas med våld antingen av en utländsk intervention eller genom att ett politiskt parti tillväller sig makten.”

Detta Budskap till Europas medborgare formulerades av nära 800 ledande europeiska politiker på plats i Haag den 1 maj 1948.

Den 22 februari 2025 förkunnade The Economist i sin huvudledare:

”Låt oss tala klarspråk om den verklighet Europa har att bemästra. Det är en åldrande skuldsatt kontinent som nästan inte växer alls och saknar förmåga att försvara sig på egen hand eller ingripa med militär makt. Globala regler som gäller handel, gränser, försvar eller teknologi slits sönder. Om Ryssland invaderar en av de baltiska staterna, eller använder desinformation och sabotage för att destabilisera Östeuropa – vad exakt kommer Europa att göra?”

Vad var det som gick fel?

I Budskapet till Europas folk och i The Economist ställs Europas förmenta misär mot det unga starka USA. 1948 var fienden Sovjetunionen – i dag är det Ryssland. Orsaken till dystopin är Europas anemiska tillväxt och oförmåga att på egen hand skydda sitt territorium.

Vad gäller Europas möjligheter att försvara sig är situationen allvarlig både då och nu. Natos berömda femte paragraf i all ära – Europas försvarsgaranti har alltid varit stridsberedda amerikanska trupper nära gränsen till Warszawapakten och nu till Ryssland.

Åren efter andra världskriget fanns omkring 300 000 soldater på plats. De skulle omedelbart och oundvikligen engageras i händelse av ett sovjetiskt anfall och USA såg då Sovjetunionen som sin geopolitiska huvudfiende. Det rådde inte heller något tvivel om att det låg i Washingtons välförstådda intresse att möta fienden på europeisk mark.

Trots Putins tidiga varningar om att Ryssland förberedde sig på att återta sina ”naturliga” gränser skedde ingen omprövning av säkerhetspolitiken i Västeuropa. Vid säkerhetskonferensen i München 2007 gav han offentligt uttryck för sitt missnöje med sovjetimperiets kollaps – ”en geopolitisk katastrof”. Därefter följde angreppet på Georgien, Tjetjenienkrigen, militära engagemang i Afrika och i Armenien, erövringen av Krim 2014 och delar av Donetsk och Luhansk 2015.

Inte ens Rysslands fullskaliga anfallskrig mot Ukraina kunde väcka alla europeiska stater ur deras törnrosasömn. Britterna skickade visserligen tusentals pansarvapen till Kiev före kriget men det var USA som genom Ramsteinalliansen tog ledningen för att samordna stödet. Det var först när Trump mer eller mindre öppet deklarerade att den atlantiska länken var bruten som europeiska länder (inklusive Schweiz) insåg att de måste ta itu med uppgiften att försvara sin egen kontinent.

Den ”åldrande skuldsatta kontinenten” står alltså inför uppgiften att ge utlovat bistånd till Ukraina samtidigt som den egna militära förmågan ska öka. Om skuld ska portioneras ut för Europas underlåtelsesynd så fördelar den sig jämt mellan EU-institutioner, medlemsstater, europeiska medlemmar av Nato och amerikanska presidenter som ville behålla en odelad kontroll av organisationen.

Det är tydligen oerhört svårt att be väljare att avdela resurser för att rusta upp innan fienden står för dörren. Ännu efter tre års krig i Ukraina har flera europeiska Natomedlemmar inte ens börjat att stärka sitt försvar. Och tanken att sig själva beskatta för denna uppgift har ännu inte framförts av någon ledande politiker.

Vad ska Europa göra?

För att besvara denna fråga måste vi först komma överens om premisserna.

Beslut om säkerhetspolitiken måste bygga på vår uppfattning om hur alternativkostnaden ser ut. I detta fall ska vår vilja att ge stöd till Ukraina mätas mot kostnaden för att Putin segrar och med USA:s goda minne får kontrollera Ukrainas framtid. Om vi är överens om att det ligger i Europas intresse att stoppa Ryssland i Ukraina måste stödet till detta land prioriteras högre än vår egen samtida upprustning.

Vi måste också ta ställning till om den atlantiska säkerhetslänken fortfarande håller. Det är ingen gåta att tilltron till Nato är större i Sverige än i något annat medlemsland. (”Jag träffar ingen kollega i hela Natosystemet som ett ögonblick tvivlar på artikel fem” säger Ulf Kristersson). Innan Tysklands nyvalde kansler Friedrich Merz hunnit sansa sig och förhandla ett koalitionsavtal med de pålitligt atlantiska socialdemokraterna förklarade han att Trump ”inte bryr sig om Europas öde”.

Men det spelar ingen roll om europeiska politiker tror att den atlantiska länken är intakt eller inte. Europa måste agera som om den var bruten. Artikel 5 i det Nordatlantiska fördraget lovar faktiskt inte att USA ska skicka trupper för att bistå Europa i händelse av ett angrepp på ett Natoland. Det borde för länge sedan ha varit självklart att Europa ska ta ansvar för att försvara sin egen kontinent.

Europas försvar mot ett ryskt anfall måste bygga på ett samarbete mellan kontinentens Natoländer. EU har varken den medlemskrets eller den beslutsstruktur som krävs för uppgiften. Trots motstånd från Ungern har övriga medlemsländer kunnat enas om 17 sanktionspaket men det ekonomiska och militära stödet baseras på bilaterala beslut. En militär pakt som kan avskräcka Ryssland måste bygga på en paragraf 5 av långt högre kvalitet än den som finns i det Nordatlantiska fördraget.

Trump har aldrig varit på en amerikansk militärbas utomlands utan att klaga på att USA betalar för ”deras” säkerhet och att trupperna bör tas hem. Ingen större förändring skedde i Europa under hans första presidentperiod men han skulle aldrig, som Biden, ha dubblerat amerikansk truppnärvaro efter Rysslands angrepp. Han kommer nu nästan säkert att ta hem sina trupper eller hålla dem bort från gränsen till Ryssland.

Trump har mält sig ur

En annan fråga att förhålla sig till är vad som händer i USA. Många optimister tror att Trump kommer att klavbindas redan nästa år – i mellanårsvalet 2026, då nästan allt avgörs av hur väl demokrater och republikaner kan mobilisera sin väljarbas. Så kan det gå – det är ytterst ovanligt att sittande presidenters parti vinner mellanårsval.

Trumps ekonomiska politik är inte långsiktigt hållbar. Räntan på statsskulden ökar snabbare än någon budgetpost och är redan större än försvarsbudgeten men kanske kan han leva på kredit under några år. Denna fråga måste värderas utifrån de dramatiska konsekvenser en republikansk seger skulle få.

Med dessa ingångsvärden faller Europas prioriteringar naturligt på plats. I första hand måste Europa med alla tänkbara medel stärka Ukrainas självständighet med rätt och möjlighet att välja sin framtid. Det är då viktigt att hålla den nämnda arbetsfördelningen i minnet. EU har ansvar för att enas om sanktioner riktade mot Ryssland. Det ekonomiska och militära stödet till Ukraina har hittills samordnats inom Ramsteinalliansen. Trump har mält sig ur denna de frivilligas allians men de politiska ledarna i Frankrike, Polen, Storbritannien och Tyskland tycks ha accepterat att ta på sig ledartröjan.

Det stöd Europa hittills gett till Ukraina står inte i proportion till vårt intresse att stoppa den ryska invasionen. Baltiska och nordiska länder kommer undan med hedern i behåll medan stora länder som Italien och Spanien knappast bidragit alls. Och Europas köp av olja och gas från Ryssland är fortfarande värdemässigt större än det stöd vi ger Ukraina.

Varför måste det ta så lång tid?

Den brittiske journalisten Keir Giles, som allmänt hålls för en de främsta experterna på rysk försvarspolitik, har en mycket låg uppfattning om Natos beredskap utan amerikansk ledning. På basis av intervjuer med försvarsstabschefer och försvarsministrar i europeiska länder bedömer han, i boken Who Will Defend Europe?, att det skulle ta minst 3–5 år innan de skulle vara parata att ta sig an (take on) Ryssland. Frankrikes försvarsminister hävdade 2023 att de ”skulle behöva tio år för att uppgradera all infrastruktur och utrustning”.

Jag saknar kompetens att bedöma hur europeiska länder ska tillägna sig förmågan att försvara sin kontinent på egen hand. Men det finns skäl att räta ut problemen. Vi ska inte ta oss an Ryssland i någon annan mening än att vi ska bygga ett försvar som avskräcker Ryssland från varje tanke på att angripa någon medlem av vår allians (som helst ska vara Ramsteingruppen minus USA). Vissa amerikanska förmågor (som det numera heter) behöver vi inte; andra har vi redan och vissa tar 10–30 år att helt ersätta om de alls ska ersättas. Och om vi lärt oss något av kriget i Ukraina så är det att slagfältet inte liknar det Nato övat för i 75 år.

Europas ekonomiska, demografiska, industriella, kulturella och teknologiska övertag mot Ryssland är monumentalt. Enligt officiell statistik är Europas samlade produktion minst 12–13 gånger större än Rysslands. Men detta är en våldsam underdrift. BNP summerar de varor som tillverkas under ett år. Ingen hänsyn tas till hur länge bilar, kylskåp, kanoner och tv-apparater kan användas innan de behöver repareras eller kasseras. På sovjettiden höll en rysk buss 3–4 år och tillbringade halva tiden på verkstad medan en Volvobuss fungerade i femton år eller mer och mestadels var på väg någonstans. Det är bättre nu men Ryssland har fortfarande inte tillverkat en civil produkt som kan säljas i konkurrens på världsmarknaden. Det kan finnas många skäl till att Trump undantar Putin från tullsanktioner men det officiella är att importen från Ryssland är så liten att det inte är värt besväret.

Rysslands sjunkande befolkning är nu 140 miljoner. Mot detta står de europeiska stater som är medlemmar av Ramsteingruppen med ungefär 650 miljoner invånare. I jämförelse med både USA och Ryssland är den europeiska befolkningens hälsotillstånd gott och medborgarna också lyckligare. Tre av Rysslands grannländer (Finland, Polen och Turkiet) kan mobilisera en överlägsen armé. Ryska materielförluster på slagfältet är nu sannolikt större än nyproduktionen av vapen och ammunition. I nuläget har de en utarmad men stridsvan armé.

Den viktigaste förmåga som Europa saknar är kompetensen att samordna stridskrafter i skarpt läge. Natos trovärdighet bygger fortfarande på föreställningen att USA ska ta ledningen i händelse av ett ryskt anfall. Nu måste Europas Natoländer lära sig att verka tillsammans. Uppgiften underlättas av att målet är självklart och att vi har tid att förbereda oss. Ryssland har förlorat 800 000 man och behöver tid att återhämta sig efter ett slut på kriget i Ukraina.  Vi behöver inte öva på att i någon mening erövra ryskt territorium. Vi kan också dra lärdom av att ett land trots avsaknad av offensiva vapen redan nu tar sig an Ryssland med betydande framgång. Vår enda tänkbara fiende är ett fattigt men farligt land på dekis. Vi har i Ukraina en stark allierad med en stridsvan armé och världsledande kompetens i fråga om att använda och utveckla drönare.

Om vi håller oss till traditionell produktion av vapen har Europa redan en kapacitet i proportion till uppgiften. Produktionen av ammunition är redan långt större än den amerikanska. Investeringar i vapenindustrin har ökat med mer än 60 procent på några år och orderböckerna har vuxit i samma takt. Man kan söka tröst i erfarenheten att denna typ av upprustning ofta går mycket snabbare än befarat. När budskapet gick ut till Europas medborgare 1948 var det en allmän uppfattning att det skulle ta 20–30 år innan produktionen nådde förkrigsnivå. Det tog bara 2–3 år trots århundradets kallaste vinter 1946–47.

Självfallet ska jag inte fråga vad vår försvarsbudget har använts till under alla dessa år men det är något som inte stämmer. Ukraina har till ett högt pris ensamt hållit stånd mot hela Rysslands militära makt. Det är därför svårt att ta till sig att det skulle ta 3–5 år innan övriga Europa kan bidra effektivt till kontinentens försvar. Den danske politikern Mogens Glistrup hade kanske rätt. Han föreslog en gång att Danmarks försvar skulle ersättas av en lapp vid gränsen som på ryska informerade om att ”vi ger oss”. Ska vi nu i stället meddela att ”ni får komma igen om fem år”?

Procenten

Natos nyvalde generalsekreterare Mark Rutte har fått för sig att Europas Natoländer ska avsätta 5 procent av BNP för sitt försvar – 3,5 procent för militär upprustning och 1,5 för militär infrastruktur.  Han menar att det vore bra om detta åtagande kunde bekräftas vid Natomötet i juni. Det skulle nämligen glädja Putins kompis och stärka republikanernas möjlighet att vinna mellanårsvalet.

Låt oss återigen börja med enkla basdata. Europeiska länders försvarsutgifter ska bestämmas av vad vi vill försvara. Till skillnad från USA har inget europeiskt land några planer på att erövra nya landområden. Det har aldrig funnits något skäl att USA och europeiska länder och Kanada ska avsätta samma procent av BNP för försvar även om vi bortser från enskilda länders storlek. Washington måste dimensionera sin försvarsbudget med hänsyn till sina väldiga åtaganden i Asien. Några europeiska länder har fortfarande postkoloniala förpliktelser. Men europeiska Natoländers gemensamma uppgift är att bygga ett försvar som innebär att Ryssland avskräcks från varje tanke på att angripa någon medlem av alliansen. Vi vet vem fienden är och känner till varje centimeter av den gräns som ska försvaras.

Före kriget i Ukraina angav 60 procent av tillfrågade ryssar att de framför allt ville se politiska åtgärder som ökade folkets levnadsstandard. Nu har Putin övertygat mer än hälften av sitt folk att målet måste vara att Ryssland räknas som en stormakt. För att förverkliga denna dröm har Moskva sedan 2014 ökat försvarsutgifternas andel av BNP från 4 till 6–7 procent. Att det i Europa skulle krävas försvarsanslag som motsvarar 5 procent av BNP är en besynnerlig föreställning. Det skulle räcka med hälften för att överträffa hela den ryska statsbudgeten. Och tanken med Nato är väl att varje enskild medlem av kollektivet ska kunna avsätta en mindre andel av sina resurser än om man ska försvara sig på egen hand.

När man jämför länders BNP är det vanligt att man korrigerar för att pengar räcker längre i ett fattigare land. Om Rysslands BNP köpkraftskorrigeras i jämförelse med USA eller rika europeiska länder blir skillnaden i per capita-inkomst mycket mindre. Försök har också gjorts att jämföra militär köpkraft. Kostnaden för Rysslands försvar korrigeras då med hänsyn till att ryska soldater är billigare än europeiska och amerikanska.

Men det finns åtminstone två skäl att inte utan eftertanke räkna upp den ryska ekonomins styrka. När muren fallit 1989 gjorde bankirfirman Salomon Brothers ett försök att värdera Sovjetunionens BNP (som då inkluderade Baltikum, Ukraina och flera sovjetrepubliker i Asien). Det officiella värdet motsvarade 36 procent av USA:s BNP. Det verkliga värdet visade sig vara lika stort som Portugals produktion eller 1 procent av USA:s BNP. En mycket stor del av den sovjetiska ekonomin producerade negativt mervärde. Det hade varit bättre att sälja malmen, oljan, gasen och virket till utlandet än att stoppa in det i en förstörande produktionsprocess. De värsta excesserna har nu eliminerats men kvalitetsbrister gör att Rysslands reala BNP som ett minimum bör halveras. Människors liv värderas inte högt av ryska befälhavare och förlusterna har varit enorma. Men det har krävts ordentliga löner för att rekrytera och ersättningar till efterlevande är omfattande. Tillsammans tar löner och utbetalningar till döda soldaters familjer redan i anspråk 1,5 procent av nationalinkomsten.

Vi kan konstatera att en ökning av försvarsutgifter som motsvarar mer än 3 procent av BNP för alla europeiska Natoländer hamnar långt över den nivå som behövs för att tillsammans med Ukraina försvara vår kontinent. Däremot är det synnerligen angeläget att analysera vad nya pengar ska användas till.

Skam går på torra land

Finanspolitiska rådet har i sin rapport 2025 argumenterat för att ökade försvarskostnader åtminstone delvis bör betalas med skatter. När rapporten presenterades den 19 maj i år fick åhörarna veta att regeringen avvisat denna tanke med hänvisning till att reformutrymmet redan var taget i anspråk. Vi har alltså en regering som samtidigt hävdar att vår säkerhet är allvarligt hotad och att ökade försvarsutgifter inte ryms inom reformutrymmet (som bland annat ska användas för att höja rotavdraget).

Regeringen vill öka försvarsutgifterna från nuvarande 2,5 procent av BNP till 3–4 procent år 2030. Hela ökningen ska finansieras med lån för att fasas ut fram till 2035. Därefter ska den högre nivån betalas genom besparingar på andra områden eller högre skatter. Den ackumulerade upplåningen uppgår till 300 miljarder och resulterar i en ökning av statsskulden med 4,5 procentenheter.

Detta innebär att dagens politiker och skattebetalare befriar sig från att betala för att stärka vårt försvar. Deras efterträdare i ämbetet och nästa generation skattebetalare ska ta över ansvar för den högre utgiftsnivån samt betala en idag okänd ränta på en statsskuld som ökat med 10–15 procent.

Jag vet inte om det jag gör saken eller mindre begriplig genom att påpeka att det rör sig om en struntsumma. Den årliga upplåningen är mindre än vad någon av storbankerna under samma tid delar ut till sina aktieägare. Totalt motsvarar upplåningen vad de fyra storbankerna tjänar på 18 månader. Både under första och andra världskriget bidrog till och med kungahuset till landets trygghet genom att betala progressiv inkomstskatt.

Det är inte första gången som nu ansvariga politiker väljer att skjuta på betalningen. I det förmenta syftet att ta EU ur pandemikrisen inrättades den så kallade återhämtningsfonden som ska återbetalas från 2028 till 2057. Utbetalningarna började olyckligtvis när den ekonomiska politiken omdirigerats för att bekämpa inflationen. Det officiella namnet på fonden är passande nog Next Generation EU eftersom det är den generationen som ska betala.

Lars Anell