En allt barnfattigare värld

Demografi Alla vill stoppa den tilltagande befolkningsimplosionen, men ingen har lyckats.

För drygt ett år sedan började spridda artiklar om ”befolkningsfrågan” och den långsiktigt förväntade befolkningsminskningen dyka upp i svenska medier. För några var det ett hot, för andra  en välsignelse, för en del primärt en grov överdrift. De senare menade att det sade sig självt, uppenbart för det ”sunda förnuftet”_, att dagens sjunkande födelsetal var ett övergående fenomen.

Internationellt blev varningssignalerna allt fler. I tidskriften Foreign Affairs gav den kanske mest citerade amerikanska experten, Nicholas Eberstadt vid American Enterprise Institute, sin samlade bedömning i en artikel med titeln The Age of Depopulation, ”Avfolkningens tid”.

Förändrar världen

Den brittiske demografen Paul Morland beskrev i sin bok No One Left en förestående befolkningskollaps och menade att ”ingenting är viktigare för mänsklighetens framtid än att uppmärksamma det som sker… och förstå vad vi kan göra om vi vill att mänskligheten ska frodas, och till och med för att fortsätta att existera”. Den spanske ekonomen Jesús Fernández-Villaverde varnade för att den förestående befolkningskrisen ”kommer att förändra världen”.

Själv hade jag den 27 juni i fjol en artikel i Dagens Arena om  ”Det globala befolkningsdramat” där jag konstaterade att ”Världen befinner sig mitt uppe i en befolkningsrevolution med två dramatiska tendenser. Den globala befolkningstillväxten avtar, men enligt FN:s medianscenario (World Population Prospects) går världen mot en total folkmängd vid sekelskiftet på 10,4 miljarder, drygt två miljarder större än i dag…Allt färre barn föds samtidigt i allt fler länder. Andelen äldre blir allt större, andelen i ´arbetsför ålder´ allt mindre.  Martin Wolf, Financial Times främste kolumnist, har fångat dramat i en serie artiklar på temat `From baby boom to  baby bust´.”

I Kina och Japan är marknaden för blöjor för äldre redan betydligt större än för bäbisar.

Den demografiska transformation som pågår har karaktären av ett ödesdrama, utan någon ”quick fix” av det slag som den – skenbart – rationella människan tror sig vara mästare på. Utmaningarna är globala, och konsekvenserna  stora, inte minst för Europa.

Ännu lägre i andra länder

Någon verklig inhemsk debatt har inte växt fram förrän under de senaste veckorna, då en rad artiklar med högst skilda perspektiv förekommit. En utlösande faktor var att den svenska regeringen den 1 juli tillsatte en utredning med anledning av de sjunkande svenska födelsetalen, de lägsta, 1,43 barn per kvinna, sedan mätningarna började år 1751. En sådan utveckling leder, konstaterades i direktiven, ”på sikt till en krympande befolkning och stora utmaningar för välfärden och ekonomin”. Utredaren ”ska analysera demografiska trender och identifiera faktorer som påverkar nativiteten… och undersöka hur ekonomiska incitament och reformer i andra länder kan bidra till att öka barnafödandet i Sverige.”

I en DN-Debattartikel den 11 juli hävdade Lennart Olsen, tidigare kommunalekonomisk expert och budgetförhandlare för Miljöpartiet, med en demografiskt sett ohållbart kort horisont, att ”färre nyfödda barn kan vara det bästa som hänt oss”. Olsen tycks omedveten om den dramatiska globala befolkningsminskning som väntar.

I en ledare i SvD den 21 juli, ”Fler barn för klimatets skull”, signerad John Norell, anläggs ett närmast diametralt motsatt perspektiv. En huvudtes är att färre barn på ett negativt sätt “påverkar samhällets vitalitet … låga födelsetal är en falsk lösning på klimatförändringarna.” Fler människor var tvärtom en del av lösningen, ”inte för att de nödvändigtvis konsumerar mer – utan för att de kan bidra med mer innovation, vetenskapliga genombrott och tekniska lösningar, vilket i hög grad är en funktion av hur många människor som finns, och hur de samverkar.”

”Ett land som får färre barn får också färre anställda, färre skattebetalare – och färre möjligheter att lösa framtidens problem.” I en andra artikel (30 juli) tror sig Norell ha funnit  en förklaring i Sveriges utbildningssystem. För många studerar för länge. Utan att betänka att ännu lägre födelsetal finns i andra OECD- länder med färre utbildningsår. De långsiktiga konsekvenserna av den på sikt förestående dramatiska demografiska implosionen diskuterar inte Norell.

Topp på 2080-talet

”Färre födda barn behöver inte vara något problem”, konstaterar demografen Martin Kolk  i en intervju i SvD den 20 juli. Han gör så med hänvisning till att Sverige med dess relativt unga befolkning fortsatt kommer att växa. Samtidigt konstaterar han att flera länder ”nått bottenrekord” och att världens folkmängd på sikt kommer att minska. Han betonar klimatdimensionens betydelse, och menar att en befolkningsminskning skulle kunna leda till en förbättring på längre sikt. ”På längre sikt”, stundar dock befolkningsminskningar vilka är bortom Kolks resonemang.

Ett faktum är att jordens befolkning tredubblades under 1900-talet, den växte från mindre än två till sex miljarder – ökningstakten under 1900-talets första hälft ledde till vad som uppfattades som “en neo-malthusiansk era”, med alarmerande varningar om överbefolkning, miljöhot och livsmedelsbrist. Inte minst tack vare 1960-talets ”gröna revolution”  fortsatte den i stället att växa, om än i allt långsammare takt.

På 2080-talet förväntas den nå en topp. Enligt allt fler trovärdiga bedömare dock tidigare och på en lägre nivå än FN:s ovan citerade prognos på 10,4 miljarder.

Under kommande decennier förväntas jordens befolkning sålunda öka med bortemot två miljarder. Ändå handlar en växande, angelägen debatt om den pågående  befolkningsimplosionen, om den dramatiska minskning av jordens folkmängd som förestår. Hur går det ihop?!

Afrika undantaget

Huvudförklaringen till den motsägelsefulla bilden är att Afrikas befolkning, som i dag uppgår till 1,5 miljarder, förväntas öka till 2,8 miljarder 2050 och drygt fyra miljarder i slutet av 2000-talet, innan den planar ut och börjar minska. Detta trots att det genomsnittliga födelsetalet sedan 1980-talet fallet från över 6 barn per kvinna till 4,5. I Kongo (Kongo-Kinshasa) föds fortfarande  sex barn per kvinna och i Nigeria, snart världens tredje folkrikaste land, drygt fyra. Befolkningsökningen blir dramatisk då barnadödligheten samtidigt har minskat radikalt.

Den förväntade afrikanska folkökningen är sålunda i sig betydligt större än hela den förväntade globala ökningen. I klartext betyder det att den sammantagna folkmängden i resten av världen samtidigt kommer att minska, från dagens ca 6,7 miljarder till drygt 6 miljarder. Redan i dag finns mer än 60 länder med sjunkande folkmängd. I 110 av världens 204 länder och territorier ligger födelsetalen på under den kritiska nivån 2,1 barn per kvinna.

De förestående utmaningarna för den afrikanska kontinenten, och världen, är svåra att överskåda. Kan dess ekonomiska potential frigöras eller blir Afrika den stora utvandrarkontinenten, till ”åldrande” länder, och inte minst Europa, med oundvikligen växande behov av arbetskraftsinvandring?

Indien, Östasien och den inneboende dynamiken

Indien illustrerar befolkningsutvecklingens inneboende dynamik. Landets födelsetal har sjunkit drastiskt och uppgår i dag till mindre än 2,1 barn per kvinna, en nivå som kan leda till slutsatsen att landets folkmängd, på i dag drygt 1,4 miljarder, skulle vara relativt stabil. Det är emellertid en förhastad slutsats då halva Indiens befolkning är under 29 år och den förväntade livslängden redan 72 år. Som en följd förväntas folkmängden öka till 1,7 miljarder, innan den börjar minska.

För Kina gäller motsatsen. Dess folkmängd var fram till  för ett par år sedan större än Indiens. I dag föds, trots kommunistpartiets uppmaningar, bara 1,1 barn per kvinna, lika få som under eran av leninistisk ettbarnspolitik. I Shanghai ligger fertilitetstalet på 0,7, lika lågt som i Sydkorea, det land som i dag har världens lägsta födelsetal.  Konsekvenserna är en demografisk implosion utan motstycke. Vid sekelskiftet beräknas Kinas folkmängd komma att uppgå till klart under 1 miljard. Under de senaste fyra åren minskade antalet barn på kinesiska dagis med en fjärdedel. Tiotusentals dagis stängdes ner. Helt nyligen infördes, i ett försök att bryta trenden, ett barnbidrag på ca 4000 kr per år för barn under tre år.

Sydkoreas folkmängd förväntas komma att halveras under det närmaste halvseklet, från 50 till 25 miljoner invånare. Japans folkmängd beräknas samtidigt komma att minska från 125 till under 75 miljoner.  29 procent av befolkningen är redan 65 år eller äldre, och var tionde person över 80. Det japanska födelsetalet för 2024 var fem procent lägre än året innan, och det lägsta sedan 1899. Folkmängden minskade med 900 000, dvs en och en halv gånger Göteborgs befolkning. Japanska samhällens överlevnad är inte längre bara en hypotetisk fråga. Ökad arbetskraftsinvandring är en nödvändighet, något som gett upphov till en nytt – framgångsrikt – invandrarfientligt parti. Populismen har kommit till Japan.

Ett krympande, åldrande Europa

Också i Europa ligger födelsetalen nästan genomgående under två barn per kvinna. År 2023 föll också Tyskland under EU:s ”tröskel” på 1,4. Andelen äldre ökar snabbt inom hela EU. I dag uppgår andelen över 65 till 21 procent. Enligt Eurostat skulle den vid sekelskiftet, utan invandring, uppgå till 36 procent – det vill säga mer än var tredje person. 65 är dock inget magiskt tal. Allt fler förblir aktiva betydligt längre än så.

Ett dramatiskt närliggande exempel är Finland. Trots dess väl utvecklade välfärdspolitik föds bara 1,25 barn per kvinna, det lägsta fruktsamhetstalet någonsin. Liksom i Sverige har de senaste decenniernas årskullar ”skjutit upp” sitt barnafödande.

Inget exempel stödjer den spontana föreställningen att utvecklingen självklart går att ”rätta till”. Det är förvisso möjligt, och nödvändigt, men inget land har visat vägen. Att de nordiska länderna med deras utvecklade barnomsorg och välfärdspolitik ändå står inför stora utmaningar visar på problematikens omfattning.

Konsekvenserna för EU är dramatiska. EU:s åldrande befolkning beräknas enligt Eurostat komma att minska till cirka 420 miljoner vid sekelskiftet, motsvarande mindre än fem procent av jordens förväntade befolkning. Ekonomierna kommer att tappa fart. Knappt något pensionssystem kommer att stå pall. En oundviklig konsekvens är ett växande behov av arbetskraftsinvandring.

Ingen har vänt trenden

Utmaningarna borde ha en given plats på EU:s dagordning, även om det inte primärt är en EU-fråga. Under det svenska ordförandeskapet antog Europeiska rådet slutsatser som underströk frågans vikt. Kommissionen inbjöds att ta fram en verktygslåda för att möta de ”demografiska utmaningarna och i synnerhet effekterna på Europas konkurrenskraft”.

Sveriges demografiska situation är mindre alarmerande än situationen i många andra länder. Vår, till följd av invandringen, relativt unga befolkning gör att folkmängden under kommande decennier kommer att växa, i avtagande takt, allt medan allt färre barn föds och befolkningen åldras. Utmaningarna är inte desto mindre högst reella och att, som redan skett i Finland, tillsätta en utredning framstår som framsynt.

Frågan om demografin är tvivelsutan en av vår tids stora ödesfrågor. Samma trend kan bevittnas över hela världen, trots stora olikheter i kultur, välfärd, könsroller, religion, ekonomisk utveckling, politiska system etcetera. Alltså måste man söka förstå vad som är generellt och giltigt i hela världen, trots fundamentala olikheter i samhällens strukturer. Synen på framtiden är en trolig faktor, i klimathotets skugga, online-kulturen en annan, urbaniseringen en tredje. Men allt detta är spekulationer – i en tid präglad av den stundande AI-revolutionens fördjupande ovisshet. Hittills har inte något land lyckats vända trenden, och faktum är att vi inte vet orsakerna. Ytterst är det en fråga om kvinnors faktiska vilja att föda barn under för dem rådande livsbetingelser.

Behovet av ökade kunskaper är stort över hela världen. Norden skulle kunna ta initiativ till  ökad forskning och större utbyte. Det ligger i vårt egenintresse att förstå hur välfärdssystem kan underbygga hållbara samhällen.

Börje Ljunggren