Kultur Vad händer när tittarna och läsarna tolkar ett verk som raka motsatsen till det som upphovspersonen ville säga? I vår faktaresistenta tid kan kulturen förvanskas till ett laddat vapen i orätta händer. I bräschen för detta går Elon Musk som hyllat en rad kända science fiction-berättelser vilka han valt att läsa som fan läser Bibeln. Det skriver Karin Svensson.
I mars kom beskedet att tv-bolaget Paramount lägger ner Star Trek-serien ”Starfleet Academy” efter två säsonger, trots att säsong två bara precis är färdiginspelad. Företaget hävdar att beslutet beror på dåliga tittarsiffror, men serien har också varit utsatt för en hatkampanj på nätet.
Där har så kallade Star Trek-fans (inklusive Elon Musk och Trumprådgivaren Stephen Miller) spytt galla över serien – som skildrar livet på rymdflottans kadettskola – för att den är för ”woke”. Enligt dem är serien inte äkta Star Trek. Bland de provocerande elementen finns en trio kvinnor i ledarställning och den första homosexuella klingonen (ett krigarfolk som hängt med sedan Star Treks barndom på 1960-talet). Dessutom blev variationen av kroppstyper ett rött skynke för Musk, som klagade på X att ”de verkar ha förbjudit Ozempic i framtiden”.
Kritik av kolonialism och rasism
Ironin i att gnälla på att mångfalden förstör Star Trek är öronbedövande, som en hel importcontainer med larmande brandvarnare. Det var i denna rymdserie som amerikanska tittare, den 22 november 1968, för första gången fick se en vit man kyssa en svart kvinna i tv-rutan. Samma höst lanserade serien begreppet ”oändlig mångfald i oändliga kombinationer”. Det var ett credo för det spetsörade Vulcanfolket, men ringade också in serieskaparen Gene Roddenberrys vision om en progressiv, rättvisebaserad framtid.
1987 anmärkte en journalist – med anledning av att tunnhårige Patrick Stewart hade fått huvudrollen i rebooten ”The Next Generation” – att ”nog har vi väl botat skallighet på 2300-talet?” Roddenberry svarade: ”På 2300-talet kommer ingen att bry sig om sånt.” Han fyllde sina serier med kritik av kolonialism och rasism, av samarbete mellan människor (och utomjordingar) av alla kön och etniciteter, och den radikala idén om ett samhälle där pengar inte längre har någon funktion att fylla. Under 2000-talet har HBTQ+-personer blivit självklara inslag i rymdskeppens besättningar.
Och hela tiden har det funnits en grupp tittare som protesterat mot politiken, som hävdar att Star Trek egentligen är en serie om rymdcowboys som limmar på snygga utomjordingar i kortkort. Det är en grupp vars röster amplifierats i det digitala medielandskapet.
Inget nytt fenomen
Vantolkningen av Roddenberrys budskap fick särskilt groteska proportioner tidigare i år, när Elon Musk ställde sig på en scen tillsammans med USA:s försvarsminister Peter Hegseth (som föredrar den pojkrumstuffa titeln ”krigsminister”) för att tillkännage sin nya AI-strategi för den amerikanska krigsmakten. De sa sig bland annat vilja ”frigöra experimentering” och ”eliminera byråkratiska hinder”– som hämtat ur dystopihandboken. Men både Hegseth och Musk refererade glatt till Star Trek, som projektet skulle ”göra verklighet av”.
Uppträdandet var en del av en talturné som ministern kallade ”Arsenal of freedom”. Det råkar också vara titeln på ett Star Trek-avsnitt från 1988, som handlar om hur autonoma vapensystem vänder sig mot sina skapare och utplånar en hel civilisation. Lyss, den larmande ironin igen – som att lägga örat mot en tuggande pantmaskin.
Att berättelser vantolkas för att passa in i ett alternativt narrativ är inget nytt fenomen. 1982 skildrade Bruce Springsteen hur en Vietnamveteran känner sig övergiven av sitt land i ”Born in the USA”. Bara två år senare beskrev Ronald Reagan låten som ”hoppfull” i ett kampanjtal. Både George Bush den äldre och Donald Trump har använt den som kampanjmusik, trots återkommande protester från upphovsmannen.
Konspirationsteorier
När Oliver Stone bestämde sig för att ta heder och ära av finanseliten i filmen ”Wall Street” (1987) hade han nog inte räknat med att huvudpersonen, den lömske girigbuken Gordon Gekko, skulle inspirera många unga amerikaner att bli börsmäklare. Oliver Stone menade senare att filmen hade hjälpt till att romantisera handel med pengar och därigenom bidragit till bubblor och krascher.
Stilbildande actionäventyret ”The Matrix” (1999) har gått ett liknande öde till mötes. I en värld där hela mänskligheten lever i en simulation erbjuds huvudpersonen Neo ett val: att ta det blå pillret och fortsätta leva i en tillrättalagd fantasi, eller att ta det röda pillret och se den bistra världen som den verkligen är. Ett drygt decennium efter filmens premiär dök begreppet ”redpilled” upp på nätforum för det som idag kallas manosfären. Den som hade svalt det röda pillret hade insett sanningen: att männen är de verkliga offren för könsdiskriminering.
Men det var förstås inte tanken bakom filmen. ”The Matrix” är regisserad av syskonen Wachowski, två transkvinnor som skrev berättelsen som en allegori över transupplevelsen, där Neo ”väljer sin egen verklighet” när han väljer det röda pillret. Det har inte hindrat vare sig vaccinkritiker eller Donald Trump från att använda begreppet för att ge legitimitet åt sina konspirationsteorier.
Inte så enkelt
Det kanske mörkaste exemplet på det här beteendet är finansmannen och sexbrottslingen Jeffrey Epsteins förkärlek för Vladimir Nabokovs ”Lolita” (1955). En förstautgåva av romanen prydde hans nattduksbord och han fotograferade kvinnor med citat från romanen skrivna på sina kroppar. Sitt privatflygplan döpte han till Lolita Express. Pedofilen Epstein kände sig sedd och bekräftad av berättelsen om mannen som blir besatt av sin tolvåriga styvdotter. Nabokov ville aldrig tillskriva sin bok någon särskilt sensmoral, men den var inte tänkt som ett försvar av pedofili.
Det skulle vara lätt – till och med skönt – att avfärda misstolkningarna som ren dumhet. Att få gotta sig i hur korkade dessa människor och grupper är som inte kan se den sanna intentionen bakom ett verk. Men det är tyvärr inte så enkelt. I vintras gav ”The Matrix”-regissören Lilly Wachowski sin bild av saken i podcasten ”So True”:
”Ytterhögerns ideologi approprierar absolut allt. De approprierar vänsterns ståndpunkter och muterar dem till sin egen propaganda för att dölja vad det verkliga budskapet är. Det är precis vad fascism gör.”
Vantolkarnas avantgarde
Därför är det kanske inte så konstigt att biljardären och hobbyheilaren Elon Musik har utmärkt sig som en härförare av vantolkarnas avantgarde. Vid sidan av sin förkärlek för den förment äkta Star Trek har han hyllat en rad kända science fiction-berättelser som han har valt att läsa som fan läser Bibeln.
Medan andra läsare ser böcker som William Gibsons ”Neuromancer” och Robert A Heinleins ”Starship troopers” som dystopier, ser Elon Musk coola prylar som han vill bygga, planeter som han vill befolka.
Musks favoritbok är ”Liftarens guide till galaxen” (1979), och han beskriver författaren Douglas Adams som ”världens största filosof”. Så långt är vi relativt överens, även om jag hellre skulle kalla Adams för satiriker än filosof. För medan de flesta av oss som blev bitna av ”Liftaren …” i yngre tonåren älskade hur den drev med auktoriteter och byråkrati och populism – särskilt i skildringen av den hopplöse kändispresidenten Zaphod Beeblebrox – så har Musk tolkat den som en manual för människans erövring av universum. Han beundrar Beeblebrox, som ju i allt väsentligt är en intergalaktisk Donald Trump. Med mer charm, och ett extra huvud.
Upp blir ner och ner blir upp, i vantolkningarnas centrifug. Men kanske finns det tröst och motståndskraft att hämta i det entusiastiska mottagandet av filmen (och boken) ”Project Hail Mary”. Den enkla, varma berättelsen om en människa och en rymdvarelse utan ansikte som blir vänner och räddar bådas planeter går inte att tolka som något annat än att allt blir bättre om vi samarbetar, hur olika vi än är. Eller ja, man kan ju hoppas i alla fall.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
