Elegi över medborgaren som försvann

Förvandlingen från undersåte till medborgare var en unik historisk process som successivt gjorde passiva åskådare till jämlika deltagare i ett modernt demokratiskt samhälle. Men just nu pågår en kamp i Sverige om vilket politiskt parti som ska som lyckas devalvera medborgarskapets innehåll snabbast och mest effektivt, skriver Lars Ilshammar i en essä om medborgarskapets framväxt och framtid.

I Rom trampar man bokstavligen och fullt medvetet på medborgarskapet. Det går knappast att undvika. Bokstäverna SPQR är präglade på locket till många av stadens avloppsbrunnar. De syns också överallt på offentliga byggnader och monument.

SPQR råkar vara ett uråldrigt valspråk, ett arv från avlägsna tider när Rom också var känt som ”Caput Mundi” – världens huvud(stad). Förkortningen ska utläsas som ”Senatus Populusque Romanus” eller ”Senaten och det romerska folket” på nusvenska – vilket tydligt signalerar det antika ursprunget.

Ett attraktivt koncept

Från allra första början var Rom bara en liten obetydlig latinsk stadsstat bland andra, styrd av en allsmäktig kung. Men romarna tröttnade på att vara rättslösa undersåtar, gjorde sig av med kungen, skapade den romerska republiken och förvandlade sig själva till medborgare – en revolutionerade idé med inlån från Aten. Medborgaren hade nämligen både sociala, juridiska och politiska rättigheter. En medborgare kunde inte behandlas hur som helst. Rättvisa domar, äganderätt och rösträtt i folkförsamlingar ingick från början i rättighetskatalogen. Men det fanns också skyldigheter, som att ställa upp till stadens försvar. Medborgarskapet innebar alltså ett sorts kontrakt mellan folket och de styrande, kodifierat just som SPQR.

Antikens Rom var förstås långtifrån någon demokrati i modern mening. Slavar och utlänningar saknade alla medborgerliga rättigheter och en husfader, pater familias, hade formellt makten över liv och död i sin egen familj – patria potestas.

Men civitas Romana, det romerska medborgarskapet, som över tiden utvecklades till att omfatta alla fria män i hela det växande mångkulturella imperiet, skapade en känsla av gemenskap och lojalitet. Det fungerade också som ett effektivt verktyg för integration av erövrade folk till att börja se sig själva som romare. Människor som länge hade beaktats som ofria eller omyndiga objekt blev nu egna subjekt – ett attraktivt koncept.

Från princeps till dominus

När Julius Caesar så småningom i praktiken gjorde sig enväldig, stödd på sina legioner, vägrade han envist att låta kalla sig kung. Han var Caesar rätt och slätt, ett namn som över tiden blev en titel. Augustus, hans adoptivson och efterträdare, framträdde gärna som ”princeps”, den främste (bland medborgare).

Genom sådana charader dolde de första kejsarna sin absoluta makt bakom en anspråkslös republikansk fasad. Det var först med Diocletianus i slutet av 200-talet som ”dominus” (herre, härskare) blev den vedertagna titulaturen och kejsarna öppet började omge sig med konungslig ståt.

Idén om medborgarskapet slumrade sig sedan igenom medeltidens mörka århundraden, blinkade till några gånger i städer som Venedig och Florens, och vaknade upp på allvar igen under upplysningen och framför allt under franska revolutionen. ”Aux armes, citoyens, formez vos bataillons, marchons, marchons!” heter det i Marseljäsen.

Medborgaren, le citoyen, hade fått både universella rättigheter och skyldigheter. Gamla orättvisa privilegier avskaffades och alla skulle vara jämlika inför lagen.

De amerikanska kolonisterna som strax innan hade revolterat mot kolonialmakten England och utropat sin självständighet formulerade sitt kontrakt lite annorlunda: ”No taxation without representation”.

Kolonisterna ansåg det djupt orättvist att tvingas betala skatt till det brittiska parlamentet när de inte hade några valda representanter som kunde föra deras talan i London. Människor ska inte beskattas av en regering där de saknar röst.

Ur den principen föddes USA.

All offentlig makt utgår från folket

Med detta vändes samhällspyramiden upp och ner. Plötsligt återuppstod insikten att de styrande hade fått sitt mandat från den simpla populasen, inte från Gud eller någon annan högre makt, och att mandatet faktiskt kunde återkallas.”All offentlig makt utgår från folket” som det numera heter i den svenska regeringsformens portalparagraf.

Detta skedde förstås inte utan motstånd från den gamla överheten. Under hela 1800-talet fick medborgarskapet utkämpa en hård strid mot repressionens trupper. Anhängare av l’ancien régime ville inte veta av folkmakt i någon form.

Men idéer som en gång har börjat gro vill inte gärna dö. Förvandlingen från undersåte till medborgare var en unik historisk process som inte gick att stoppa och som successivt gjorde passiva åskådare till aktiva och jämlika deltagare i ett modernt demokratiskt samhälle. Adelsvälde och kungamakt fick vika för det nya folkstyret ”of the people, by the people, for the people”, med Abraham Lincolns berömda ord i Gettysburg.

En legitim regering är en som har skapats av och är ansvarig inför sina medborgare.

Medborgarbildning. Medborgarens bok. Den kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad. Många av de sociala och politiska rörelserna kring det förra sekelskiftet handlade i grunden om att hjonet, pigan och stataren äntligen skulle få bli fullvärdiga medborgare i sitt eget land, tillerkännas rättigheter och skyldigheter, inklusive rätten att rösta och skyldigheten (för män) att bära vapen till landets försvar.

Att vara en medborgare var någonting fint, nästan högtidligt. Och samtidigt en upphöjelse som frigjorde utvecklingens dolda krafter.

Medborgarskapets devalvering

Men så småningom blev medborgare och medborgarskap så självklara begrepp att många verkar ha slumrat till och slutat bekymra sig om deras betydelse. Därför kan en tävling just nu pågå i Sverige om vilket politiskt parti som ska som lyckas devalvera medborgarskapets innehåll snabbast och mest effektivt. Från att ha länge varit något absolut och oåterkalleligt, en idé och en uppsättning rättigheter som man tilldelas eller föds in i, håller medborgarskap på att bli en högst villkorad företeelse, möjlig att sätta ifråga eller till och med dra tillbaks efter behag.

I dag går ett svenskt medborgarskap inte att återkalla. Det skyddas nämligen av regeringsformen, den viktigaste av våra grundlagar. Starka krafter från både höger och vänster vill ändra på det. En ny utredning ska nu undersöka hur ett medborgarskap kan dras tillbaks om det har beviljats på felaktiga grunder eller ”vid brott som allvarligt skadar statens vitala intressen” – en intressant gummiformulering som skulle kunna tillämpas på lite vad som helst, bristande vandel kanske eller alltför svag anknytning till ”svenska värderingar”.

Redan i slutet av mars nästa år ska utredningen vara klar. Men oppositionen kunde ändå inte vänta. Hårdare tag var ju påbjudna och i Almedalen krävde Socialdemokraternas rättspolitiska talesperson Teresa Carvalho att gängledaren Rawa Majid, ”Den kurdiska räven”, skulle bli av med sitt svenska pass. Han hade nämligen ”förbrukat sin rätt till sitt svenska medborgarskap”, sade Carvalho – som samtidigt erkände att jo, ett medborgarskap är nog i grunden irreversibelt.

Ett hederligt svenskt liv

Det hon också antydde med detta dubbeltydiga besked var att medborgarskap i framtiden riskerar att bli något som man kan förtjäna så länge man lever ett hederligt svenskt liv med god vandel, en nåd från ovan som ges och lika lätt kan dras tillbaks, inte en universell rättighet som tillkommer alla lika – även gängkriminella.

Vad som sedan ska hända med icke önskvärda element som Rawa Majid framgick inte. Kanske tänker sig Carvalho att nylansera den gamla praktiken att helt enkelt låta deportera eller landsförvisa vissa brottslingar.

Landsförvisning som strafform avskaffades annars i Sverige redan 1864. Den sista person som landsförvisades var troligen sjömannen och baptistpastorn Fredrik Olaus Nilsson. Han grundade Sveriges första baptistförsamling 1848 och dömdes till landsförvisning 1851 på grund av sin religiösa verksamhet som då stred mot konventikelplakatet, en ålderstigen lagstiftning som förbjöd religiösa sammankomster utanför Svenska kyrkans kontroll.

Nilsson tvingades lämna landet och reste över Atlanten till Minnesota, där han fortsatte sitt arbete bland svenska emigranter.

Den framstressade utredningen om återkallande av medborgarskap och Teresa Carvalhos utspel i Visby är tyvärr bara två av flera tydliga tecken på att medborgare och medborgarskap har blivit begrepp i starkt förfall, och därmed fria att ifrågasätta eller angripa under diverse förevändningar, som ofta döljer en djupt reaktionär – eller strikt kommersiell – agenda.

Kunden har alltid fel

Marknaden har aldrig velat kännas vid några medborgare. Hos den är man kund, och enbart kund. De rättigheter man eventuellt kan ha är till stor del beroende på plånbok och bankkonto. Förr hette det att kunden alltid hade rätt.

I dag har det blivit vanligt att kunden alltid och i princip har fel, är en misstänkt snattare, en bedragare eller bara en allmänt besvärlig typ. Då finns det vakter, larmbågar och övervakningskameror som håller oss kvar på den smala vägen. Vill vi klaga hamnar vi i timslånga telefonköer eller på webbformulär som verkar gjorda för att vara obegripliga.

Den offentliga sektorn är som ofta numera smittad av aggressivt marknadstänk och vill så gärna låtsas vara företag den också. Om ingen säger ifrån högljutt försöker den göra medborgaren till kund. Går inte det får vi bli brukare eller användare, begrepp som antyder att vi gör bäst i att uppträda som snälla och passiva konsumenter av välfärdstjänster. Vakter, larmbågar eller övervakningskameror råder det sällan någon brist på, om vi skulle råka bli lite besvärliga. Tillit och respekt är knappast orden för dagen.

Mänskliga rättigheter som problem

Medborgarskapets idé är också nära kopplat till mänskliga rättigheter, ett annat klassiskt begrepp i akut förfall. Man kan lite förenklat säga att mänskliga rättigheter är själva definitionen av ett världsmedborgarskap.

Tidskriften Tidens chefredaktör Payam Moula skickade redan för ett par år sedan upp en testballong på Twitter: ”Mänskliga rättigheter är viktiga, men inte det viktigaste. I den mån det krockar med möjligheten att bygga det goda medborgarhemmet får mänskliga rättigheter stå tillbaka.”

Moula fortsatte med det helt historielösa påståendet att denna åsikt skulle ha varit norm inom socialdemokratin och dessutom anledningen till ”varför Palme tog strid mot grundlagsskyddade rättigheter”.

Han fick välförtjänt mothugg av gamle utrikesministern Jan Eliasson som twittrade tillbaks att ”Under mer än fem års samarbete med Olof Palme hörde jag honom aldrig tala i de termer du beskriver”.

Det hjälpte tyvärr inte så mycket.

Universella mänskliga rättigheter skulle snart återkomma som ett problem och en belastning, och inte många tog avstånd från Moulas position när de stora statsbärande partierna slöt upp kring en allt stramare migrationspolitik. Senast har Danmark och Italien, representerade av det omaka paret Mette Frederiksen och Giorgia Meloni, krokat arm i frågan. I ett öppet brev från slutet av maj krävde de att internationella konventioner om migration och rätten till asyl ska ”omtolkas och uppdateras” – nyspråk för att göra det lättare att avvisa eller utvisa människor som på något sätt missköter sig. Sju andra stats- och regeringschefer inom EU skrev under dokumentet.

Grunden för ett rättvist samhälle

Argument om att abstrakta mänskliga rättigheter inte får hindra effektiv brottsbekämpning eller stå i vägen för nödvändiga samhällsförändringar har alltså blivit mainstream. Men de rättigheter som skyddas av Europakonventionen och av FN:s förklaring om mänskliga rättigheter, som yttrandefrihet, religionsfrihet, rättvisa rättegångar, skydd mot tortyr och annan omänsklig behandling, är inte några onödiga hinder för utveckling. De är tvärtom själva grunden som ett rättvist och demokratiskt samhälle måste bygga på. Börjar vi en gång rucka på den grunden kommer hela samhällsbygget förr eller senare att skaka.

Det är också viktigt att komma ihåg hur medborgarskapets idéer både har inspirerat till och inspirerats av folkliga rörelser, från studiecirklar och idrottsklubbar till politiska partier – det vida område som på byråkratspråk kallas civilsamhälle och som på många sätt är förutsättningen för en levande demokrati.

Även civilsamhället lever som bekant trångt i Tidötider och betraktas från högsta politiska höjder alltmera med en nedlåtande misstänksamhet. ”Aktivisterna förstör för demokratin”, låter det från Svenska Dagbladets ledarsida som tydligen föredrar passiva brukare som möjligen röstar vart fjärde år framför aktiva medborgare.

Den som inte förstår att uppskatta civilsamhällets fundamentala roll borde i alla fall begripa att även ett fritt närings- och arbetsliv bör räknas till medborgarskapets elementa. Näringsfriheten och rätten att utöva ett yrke kan nämligen ses som ytterligare medborgerliga och mänskliga rättigheter.

FN-förklaringen är tydlig med att var och en har rätt att äga egendom, både enskilt och tillsammans med andra. Var och en har också rätt till fritt val av sysselsättning. Hur rimmar det med alltmer rigida krav på inkomst inom vissa yrken (men tydligen inte i andra) för att få uppehållstillstånd i Sverige?

Hallå Timbro, här finns utrymme för er att höja rösten!

Avgrunden efter habeas corpus

Och rättsstatens anhängare har anledning att oro sig över att habeas corpus – en tidigare helt självklar mänsklig rättighet – nu har börjat angripas, inte minst i USA. Habeas corpus är en juridisk princip som betyder att den som grips av polis ska ha rätt att få veta varför inom rimlig tid – och även rätt att bemöta anklagelserna. Ingen får anhållas eller fängslas på godtyckliga grunder.

Mycket tyder på att de svepande massgripanden som immigrationsmyndigheten ICE nu har inlett strider mot habeas corpus. Från Vita huset har man också gått ut med att administrationen aktivt överväger att upphäva habeas corpus för att kunna deportera ”illegala” migranter. Här öppnar sig en avgrund.

Exemplen demonstrerar hur snabbt och lättvindigt en gång svårvunna rättigheter kan ifrågasättas eller raseras när de börjar tas för givna och inte längre betraktas som heliga. Och hur enkelt det är att glömma bort vilken smart innovation medborgarskapet faktiskt är. Med alla sina fel och brister har stater som styrs efter medborgarskapets principer inte bara ställt upp bakom alla människors lika värde och rättigheter. De har också byggt in en viktig självkorrigerande mekanism som ska hindra eller försvåra maktmissbruk – vi talar om yttrandefrihet, mötesfrihet och allmän rösträtt.

Till skillnad från auktoritära regimer är medborgarstaten alltså förprogrammerad att kunna lära av sina egna misstag.

Sedan är det upp till oss medborgare att försöka förstå, inte bara vilka misstag som eventuellt kan ha begåtts, utan också vilka grundläggande värden som absolut måste skyddas och bevaras för att samhällets förmåga att korrigera sig självt ska kunna bestå.

Just nu verkar den förståelsen alldeles för vacklande. Medborgaren lever alltså farligt. Men det är fortfarande bara i staden Rom som det är tillåtet att trampa på medborgarkapet. Låt det gärna förbli så. 

Lars Ilshammar