SD Utred gärna det “osynliga socialdemokratiska affärsimperiet”.
Sverigedemokraternas partiordförande och partisekreterare kräver i en icke ”partipolitisk manöver” att det är ”hög tid att granska det socialdemokratiska affärsimperiet” (DN 12 juni).
Det tycker jag är en bra idé och jag ska snart återkomma till mina skäl.
Sverigedemokraternas argument räcker inte på långa vägar för att avgöra saken. Den föredömligt korta artikeln består till övervägande del av svepande påståenden. Socialdemokraterna har ”under decennier tillåtits bygga upp ett omfattande affärskomplex… i skuggorna av sitt maktinnehav.” Och dessa partianknutna organisationer bygger inte, överraskande nog, på ideologisk närhet utan ”direkta ägarintressen.” Situationen i Sverige är enligt SD unik –”inget annat land uppvisar samma sammankoppling mellan ett politiskt parti och affärslivets organisering.”
Den enda konkreta information om affärsimperiet är hänvisningar till Coop, Folksam, OKQ8, HSB, Fonus och Familjens Jurist som har ”historiska kopplingar till partiet.” Dessutom finns folkrörelseorganisationer, fackförbund, tidningar, utbildningsförbund (sic) samt hyresgästorganisationer där ”korsägande och lojaliteter är djupt inpräntade.”
Egen demokratisk identitet
Att flera av dessa organisationer tidigare kände en stark frändskap med varandra inom arbetarrörelsen är väl känt. Men de har alltid haft sin egen demokratiska identitet och är nu i flera fall självständiga företag. I några fall kom de till för balansera privata monopol. Folkrörelser är en nordisk specialgren med tydliga danska rötter. I övrigt innehåller SD:s lista vad som förekommer i alla europeiska länder.
Att ”Sverige sticker ut bland andra västliga demokratier” är ett påstående som bara kan bygga på genant okunskap. I Italien och Spanien fanns länge en stor korporativ statsägd sektor som faktiskt kunde göra anspråk på imperiestatus. Österrike, Frankrike och Storbritannien nationaliserade efter andra världskriget stora delar av det SD kallar ”affärslivets organisering.” I flertalet europeiska länder utnyttjade alla partier, inte bara i Grekland, möjligheten att anställa lojala partiarbetare i offentlig sektor. I Finland var det allmänt känt att Centerpartiet och Socialdemokraterna länge delade på vissa jobb men de var så viktiga att de alltid utsåg kompetenta personer. Jag har samarbetat med flera av dem. I övriga nordiska länder förekom det icke.
Motsatsen råkar vara korrekt
Med rätta kritiserar SD att Socialdemokraterna lät utackordera försäljningen att lotter till ett privat företag som med bryska metoder sålde lotter till gamla människor. Det som skedde var oförlåtligt. Jag har ingen kunskap om vem som kände till saken innan det blev allmänt känt. Viktigare för min del är att de ansvariga fick sparken och att en ny ledning och styrelse satts på plats.
Det bör tilläggas att SD inte står allena. Skribenter på Svenska Dagbladets ledarsida har slentrianmässigt kallat det socialdemokratiska partiet korrupt men hittills varit återhållsamma med indicier.
Moderatminister Benjamin Dousa, tidigare chef för Timbro, har länge kritiserat ”sosseriet” och övertygat sig om ”att Socialdemokraterna … i decennier riggat systemet till sin fördel.” I detta fall råkar motsatsen vara korrekt. Fram till 1970 hade vi ett system som gav stora partier en betydande fördel när röster räknades samman. Detta system, som främst gynnade Socialdemokraterna, gav partiet upp till förmån för annat av chimär karaktär och garanterade därmed att de aldrig åter skulle få egen majoritet.
Utan fingeravtryck
En Dousakompis från Timbrotiden, Fredrik Segerfelt, har på plattformen X sagt sig ”hata sosseriet mer än jag älskar friheten.” Han menar att arbetarrörelsen ”i decennier utgjort ett demokratiskt problem (till skillnad från alla andra partier) och en korruption så djupt ingrodd att vi inte ens sett den.” Detta är ett klantigt sätt att befria sig från ansvaret att bevisa sin tes.
En orsak till korruptionen skulle alltså vara att Tage Erlander och hans gäng – Gunnar Emanuel Sträng, Ernst Wigforss, Per Edvin Sköld och Torsten Nilsson – tillsammans med Arne Geijer på LO utarbetat ett så ursinnigt skickligt system att de kunnat genomsyra samhället med korruption utan att lämna några fingeravtryck. Ett närmare till hands liggande skäl är att det inte fanns någon korruption att upptäcka.
Det framgår inte av artikeln men jag utgår ifrån att SD, Dousa och Segerfelt framför allt avser den period från 1932 till 1976, då Socialdemokraterna var det självklart statsbärande partiet i Sverige, med betydande möjligheter att främja sin egen välfärd och befolka statsapparaten med lojalister.
Lägga tesen åt sidan
Jag tycker alltså att regeringen ska låta oberoende experter utreda frågan så att vi äntligen kan lägga åt sidan tesen om socialdemokratisk korruption. Partiet hade utnämningsmakten i 34 år. Jag skulle vilja veta namnet på något justitieråd som fått sitt ämbete tack vare partibok. Eller någon militär befattningshavare. Eller någon verkschef. Landshövdingeposter gick inte sällan till politiker som tack för trogen tjänst – mitt intryck är att Folkpartiet och Centerparitiet fick mer än sin beskärda del. Regeringen Erlander utsåg den pålitligt konservative Olof Rydbeck (han började sin politiska karriär i Högerpartiets studentförbund Heimdal) till chef för Sveriges Radio. Han stannade på sin post i femton och utsågs 1970 till FN-ambassadör. När Socialdemokraterna inledde sin industripolitiska offensiv 1970 utsågs Gunnar Svärd till VD för Statsföretag. Han hade tidigare varit partisekreterare för Högerpartiet.
Vi som jobbade i Finansdepartementet brukade runt lunchbordet skoja om att Sträng skulle haft en sakkunnig som var mer sakkunnig än han själv. Eller – Gud sig förbarme – en pressekreterare. Erlander hade ingen under sina första 17 år och antalet anställda i hans kansli uppgick aldrig till mer än en handfull. Inte ens alla statssekreterare var s-märkta. Sträng lär med viss stolthet ha sagt att sju personer från hans budgetavdelning senare blev statssekreterare hos borgerliga ministrar. Jag kommer bara ihåg Sten Westerberg och Gunnar Petri men det fanns säkert fler. Danmark som också dominerades av socialdemokrater var ett snäpp bättre – alla statssekreterare, till och med statsministerns, var opartiska ämbetsmän. Min poäng är enkel – alla tjänstemän i regeringskansliet rekryterades utan någon som helst hänsyn till partibok. De politiskt sakkunniga gjorde sitt intåg tillsammans med den första borgerliga alliansregeringen. Detta accepterades utan knot
Min tes är att Sverige tillsammans med Danmark och Norge ”sticker ut” i den meningen att de aldrig tog den uppenbara möjligheten ett befolka regeringskansliet med partigängare. Den socialdemokratiska regering som efterträddes av Thorbjörn Fälldins koalition lämnade över en regeringsadministration helt oanfrätt av korruption och ett osedvanligt fritt näringsliv.
Lars Anell
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
