Det handlar om viktigare saker än tullar

Handelspolitik EU måste sluta bekräfta Trumps verklighetsbild, skriver Lars Anell.

Den 2 april visade Donald Trump en lista på tullar som enskilda länder skulle drabbas av om de inte gick med på hans villkor. Listan utlöste kaos på världens finansmarknader. Värdet på pensionsfonder föll med tusentals miljarder och den snabba ökningen av den amerikanska räntan visade att dollarns ställning hotades.

När de tilltänkta tullarna pausades i nittio dagar och börserna hämtade sig trodde man att Trump fått kalla fötter och att faran för handelskrig var över. Kritiker myntade begreppet TACO, som står för Trump Always Chickens Out, vilket visar att de inte vet vem han är.

Trump ljuger och bedrar – men han ger sig inte och glömmer aldrig en oförrätt.

Trots att USA införde en generell tull på 10 procent, 25  för bilar och 50 för stål och aluminium valde EU att avlysa redan beslutade mottullar. Att ”det var gravt felaktigt att vika ner sig” var jag inte ensam om att inse (se artikel i Dagens Arena den 22 april). Trump ser eftergifter som den svaghet de är.

EU:s handelskommissionär Maroš Šefčovič har därefter varit i Washington sju gånger innan Trump, mellan två rundor på sin golfbana Turnberry i Skottland, den 28 juli meddelade Ursula von der Leyen att det blir 15 procent som inkluderar bilar men inte stål, koppar och aluminium. Den generella tullen täcker cirka 70 procent av handeln mellan EU och USA. Läkemedel och halvledare utsattes för en ”särskild analys” som slutat med att Trump stannade för 15 procent också för dessa produkter. Šefčovič annonserade detta som en stor framgång.

Innan von der Leyen skakade hand med Trump prisade hon honom för hans omtalade skicklighet som förhandlare och erkände att den handel mellan EU och USA som är balanserad om man räknar in tjänster borde ”återbalanseras”. Financial Times konstaterade att det i stort sett var Trumps drömscenario.

Vad har EU lovat?

Det finns inget avtal – under en månad fanns inte ens en gemensam kommuniké. Vi fick lita på Trumps och von der Leyens ord som endast på vissa punkter var samstämmiga. Nu finns ett gemensamt uttalande (joint statement). USA och EU säger att de är glada att presentera ett ramavtal om ”reciprok, rättvis och balanserad handel”. Men det är inte USA utan Trump som ingår ett ”avtal” med Kommissionen. Överenskommelsens rättsliga status är osäker på amerikansk sida. Presidentens befogenhet att införa tullar vilar på en lag från 1798, som förutsätter att USA är under attack från främmande makt, kompletterad av en nödlag från 1977.

En hovrätt (appeals court) har underkänt Trumps befogenhet. Kommissionen behöver medlemsländernas godkännande för att ett avtal ska bli giltigt. Ingen av parterna har de verktyg som behövs för att garantera att handelsutbytet blir reciprokt och balanserat. Detta var något de sovjetiska staterna, med diktat från Moskva, kunde ägna sig åt inom sin ekonomiska samarbetsorganisation Comecon.

Språkbruket i dokumentet är märkligt. Det är i och för sig korrekt att EU uttalar en beredskap att sänka tullar och ge fördelaktigt marknadstillträde för utvalda jordbruksprodukter, men när USA ”utfäster” sig att höja sina tullar till 15 procent får texten en orwellsk klang. Med tanke på att Trump grundar sin befogenhet på undantagslagstiftning hade man väntat sig att USA skulle se sig ”nödsakad” att skydda sin hemmamarknad.

Efter mötet i Turnberry publicerade Vita huset ett faktablad som framhöll att amerikanska producenter skulle få ett ”aldrig tidigare skådat tillträde till den Europeiska unionen”. Men sänkningen av modesta tullar på färdigvaror innebär inte någon väsentlig fördel för amerikanska producenter. ”Avtalet” faller in i ett mönster som visar att Trump (tills vidare?) föredrar reda pengar framför långdragna förhandlingar om tekniska handelshinder. Alla hittills kända avtal han ingått handlar i allt väsentligt om amerikanska importtullar och den andra partens löften om att köpa olja, gas, spannmål och vapen.

Lugnet före stormen

I det nu publicerade uttalandet upprepas att europeiska företag ”förväntas” investera 600 miljarder dollar under Trumps tid i Vita huset. Kommissionen har försiktigt påpekat att det är svårt att veta vad självständiga företag tar sig för men Trump har i amerikansk teve meddelat ”vi har fått 600 miljarder som vi kan investera var vi vill”.

Den Europeiska unionen ”avser” att köpa olja, gas och nukleära produkter till ett värde av 750 miljarder dollar. Detta ”löfte” blir relativt lätt att infria. I takt med att Europa vant sig av med ovanan att köpa gas och olja från Ryssland har importen från USA redan ökat till nästan 400 miljarder dollar. Och medlemsländerna har kommit överens om att importen från Ryssland, som fortfarande är omfattande, ska upphöra 2027.

Ett nytt ”löfte” som inte nämndes i Turnberry är att EU ska köpa AI halvledare (chips) till ett värde av 40 miljarder dollar. Det är då problematiskt att tillverkningen av de bästa produkterna sker i Taiwan och Sydkorea. De chips som tillverkas i USA är sämre och dyrare. Europeiska företag har en brant uppförsbacke för att kunna konkurrera med kinesisk och amerikansk högteknologi. Det blir inte lättare om de tvingas köpa sekunda varor.

USA är EU:s dominerande vapenleverantör och kommer så att förbli under flera år – men inköpen kommer att minska eftersom Europa måste bygga upp en vapenindustri som är mindre beroende av omvärlden.

Men detta är lugnet före stormen. I det gemensamma uttalandet sägs att överenskommelsen är ”ett första steg” i en process för att öka marknadstillträde och investeringar. Skenbart handlar textens 19 paragrafer om att USA och EU kommit överens om att lösa gemensamma problem. Men det gäller alltid amerikanska problem och förväntade eftergifter från europeisk sida.

Trump har beordrat sin utrikesminister Marco Rubio att mobilisera diplomatiska resurser i Europa för att få bort den rika flora av tekniska handelshinder som irriterar amerikanska techbolag och jordbrukare. Särskild uppmärksamhet ska ägnas reglering av livsmedel och ”oberättigade hinder för digital handel”. Det stora testet blir EU:s Digital Services Act som trädde i kraft förra året. Trump har nyligen på Truth Social (25 augusti) meddelat att länder som inför digitala skatter eller regleringar som drabbar ”hans“ techbolag kommer att möta kraftigt höjda skatter och svårigheter att köpa amerikansk teknologi.

Kommer USA:s strategi att fungera?

Kärnan i det 900-sidiga dokument som ligger till grund för Trumps ekonomiska strategi (Project 2025) går ut på att utnyttja USA:s bilaterala makt att tilltvinga sig fördelar från enskilda länder. Målet är att skydda amerikansk tillverkningsindustri och erbjuda attraktiva villkor för inhemska företag och för utländska som vill etablera sig. Tullar ger då dubbel effekt. De ger inkomster som finansierar skattesänkningar och inhägnar en synnerligen attraktiv marknad.

Amerikanska tullintäkter har ökat i snabb takt och kan till och med juli i år summeras till 152 miljarder dollar – det är mer än dubbelt så mycket som förra året. Om vi utgår ifrån att nu gällande tullar blir kvar året ut är en rimlig gissning att USA:s tullinkomster kommer att öka med 300–400 miljarder dollar. Det är ett ansenligt belopp men det räcker inte på långa vägar för att finansiera de väldiga och växande kostnaderna för statsskulden.

Inflationseffekten av USA:s importtullar blir kännbar men måttlig – landets samlade import motsvarar bara 16 procent av BNP. Det finns också tecken på att många utländska företag kommer att hålla tillbaka prishöjningar för att inte tappa marknadsandelar i USA. På sikt är det emellertid oundvikligt att tullar på 15 procent eller mer får genomslag i konsumentpriser.

Något som kommer att irritera många amerikanska konsumenter är att de minimis undantaget för små försändelser från utlandet tas bort. Omkring 1,4 miljarder paket från eBay, Amazon och Temu kommer att belastas med en tull som motsvarar minst 15 procent av varans värde. Det rör sig i varje enskilt fall om ett blygsamt belopp (kaffe från Brasilien kommer dock att kosta 50 procent mer) men den administrativa kostnaden är betydande. Om det inte går att fastställa värdet tar tullverket ut en fast avgift på 80 dollar.

Riskabelt att investera

De ”avtal” som Trump hittills slutit ger inte amerikanska exportföretag märkbart ökat marknadstillträde. Samtidigt ökar deras produktionskostnader eftersom de insatsvaror de importerar beläggs med tull. Både GM och Ford har redan rapporterat kostnadsökningar i miljardklassen. Resultatet av denna ekvation blir att USA:s export av färdigvaror minskar (och därmed ökar underskottet i handelsbalansen).

Många företag ser nu över sina kalkyler. Multinationella bolag har ofta möjligheter att flytta produktion till egna anläggningar i USA även om detta innebär kostnader för importbelagda komponenter från ”hemlandet”. Däremot är det riskabelt att investera i ny tillverkning i ett laglöst land. Alla investeringar bedöms i perspektivet av hur det går i mellanårsvalet. Många talar om ett nollsummespel. Men det är värre än så. Den politiskt administrerade omstuvningen av produktionsresurser är dyrköpt. Vi får ett minussummespel som varken EU eller USA har råd med.

Trump är nu var mans niding och det är dyrt redan på kort sikt. Benägenheten att köpa amerikanska varor minskar och för många är det otänkbart att turista i ”staterna”. Effekten är dramatisk i Kanada. Redan procentuellt små förändringar i Kina och OECD-länder ger i absoluta tal stora hål i USA:s betalningsbalans.

Det är inte helt lätt att summera de faktorer som avgör om den amerikanska strategin kan fungera eller inte. Klart är dock att varje eftergift för Trumps krav ökar risken att han lyckas.

Flera ekonomer tror att den amerikanska ekonomin kommer att utvecklas väl trots Trumps merkantilistiska politik. Vad de sätter sin lit till är utvecklingen av artificiell intelligens (AI) och federala stödåtgärder. De stora techbolagen väntas innevarande år investera 350 miljarder – en sexfaldig ökning – i AI-infrastruktur med väldiga följdeffekter i resten av ekonomin. Den ständigt bekymrade ekonomen Nouriel Roubini tillhör för en gångs skull optimisterna. Han tror att den ekonomiska tillväxten kommer att öka till 4 procent inom några år och därefter hamna på en stabilt högre nivå under 2030-talet. Om han bara till hälften har rätt kan USA utan svårighet finansiera sin upplåning. (Project Syndicate 6 augusti)

Var det verkligen det bästa avtal vi kunde få?

Vid sidan av Kina är EU den enda ekonomiska makt som hade kunnat sätta hårt mot hårt i förhandlingar med USA – och Trump hade ett akut behov att visa upp ett substantiellt avtal. Medlemsländerna hade faktiskt den 9 april enats om mottullar. Hade EU hållit sitt löfte skulle den amerikanska strategin ha kvävts i sin linda. Att i stället kapitulera kommer att få ödesdigra följder om republikanerna vinner mellanårsvalet nästa år.

Det omedelbara skälet att vika ner sig var att ett handelskrig skulle bli kostsamt. Det är säkert sant men det gäller för både USA och EU – och nästan alla andra länder som är integrerade i den globala ekonomin. Med stor sannolikhet skulle det ha blivit kortvarigt. Om EU hade inspirerat andra länder att hålla emot skulle det snart ha blivit uppenbart att Trumps strategi inte fungerade. EU kunde välja fler motåtgärder som skulle skada amerikanska företags vinstmarginaler och börskurser. Det finns goda skäl och flera sätt att beskatta de amerikanska techföretagens monopolvinster. Oberoende av om vi har ett handelskrig eller ej så måste kraven skärpas på att plattformar rensas från hat och hot. USA har en privilegierad roll i världens betalningssystem som är värd många hundra miljarder – dess fortbestånd förutsätter att Washington håller sig till spelreglerna.

I en politisk och ekonomisk tvekamp med USA har Europa ett gigantiskt övertag. Alla stora länder utom Ryssland skulle mangrant ställa sig på vår sida. USA skulle inte må bra av att vara en pariastat. Och den alldeles övervägande delen av världshandeln med varor sker mellan andra länder.

Vad händer om MAGA-rörelsen vinner mellanårsvalet?

Det är ytterst sällan som en sittande presidents parti vinner mellanårsvalet. Biden såg det som en stor triumf att Demokraterna endast gjorde marginella förluster 2022. Men nu kan vi inte ens hoppas att gamla regler gäller.

Trump har gjort sig till enväldig härskare av den federala staten och utsträcker sitt välde till alla som är ekonomiskt beroende. Han har redan tystat ovälkomna röster inom näringslivet, vid universiteten och inom kulturlivet. De stora techbolagen är alla beroende av den federala statens välvilja – med få undantag har cheferna mangrant anmält sig som hovlakejer. Vita huset har granskat de stora museernas verksamhet och gett dem sex månader för att förändra verksamheten i patriotisk anda. Trump har satt sig själv som ordförande i Kennedy Centers styrelse för att hindra ”wokade” inslag i programmet.

Universitet har betalat hundratals miljoner dollar för gamla synder och fått instruktioner hur de ska hålla sig på den smala vägen i framtiden. Alltför fri forskning betecknas som woke och bestraffas. I denna stund anpassas hundratusentals forskningsansökningar till Vita husets AI-algoritm.

Trump har ett särskilt ont öga till de stora juristfirmorna som försvarat framstående representanter för Demokraterna. Han har hotat med att förbjuda federala myndigheter att köpa deras tjänster och utestänga dem från offentliga lokaler (vilket rimligtvis inkluderar domstolar). För att komma i åtnjutande av administrationens välvilja har utpekade nio bolag utlovat gratistjänster (pro bono) för familjen Trump till ett värde av 940 miljoner dollar.

Ingen gräns till privata affärer

Justitiedepartementet (DOJ) som tidigare var en oväldig domstol i konkurrensfrågor har blivit ett instrument som Trump utnyttjar för både politiska mål och egen vinning. Han har under hela sin långa karriär stämt företag och personer – med måttlig framgång. Allt ändrades när han blev president. De stora tv-kanalernas ägarbolag har gjort upp i godo och betalat för helt grundlösa beskyllningar för att hålla sig väl med makten.

Det finns ingen gräns mellan familjen Trumps och statens affärer. En ”gåva” från emiren av Qatar i form av en Boeing 747-8 kommer att tas om hand av Pentagon innan den övergår till en stiftelse som kontrolleras av Trump. Donationer i olika former från emirer och shejker uppgår till flera miljarder dollar. Han och hustrun Melania har varsin lönsam kryptovaluta. Journalisten David D. Kirkpatrick konstaterar i The New Yorker (18 augusti 2025) att familjen Trump på åtta månader ökat sin förmögenhet med 3,4 miljarder dollar genom att utnyttja presidentmakten för egen vinning. Denna uppgift stämmer bra med tidskriften Forbes uppgift att Trumps personliga förmögenhet mer än fördubblats under det senaste året.

Trump och hans mycket underlydande myndighetschefer rensar systematiskt ut offentligt anställda som inte är tillräckligt entusiastiska för MAGA-rörelsen. En stor grupp seniora medarbetare i den nationella säkerhetstjänsten (National Intelligence) har förlorat sin säkerhetsklassning. Den person som var ansvarig för arbetsmarknadsstatistik fick sparken därför att hennes korrekta uppgift om antalet nya jobb var för lågt för presidentens smak. Alla nya poster i landets hovrätter (appeal courts) besätts med lojalister. Snart kommer Trump att kontrollera centralbanken som då inte längre kommer att vara självständig.

Chefen för FBI, Kash Patel, lär ha en lista på 60 fiender som ska sättas åt. Trumps tidigare säkerhetsrådgivare John Bolton som skrivit en bok om sina år i Vita huset är nummer fem på listan och har nyligen utsatts för en gryningsrazzia. New York Times konstaterade att ”Trump och hans hejdukar korrumperar rättssystemet till att tjäna deras politiska intressen och skrämma motståndare till tystnad” (22 augusti 2025).

Vem riggar mest och bäst?

Trump håller i snabb takt på att förvandla USA till en icke-demokratisk korporativ stat och har gjort klart att han har rätt att rigga valet 2026 för att behålla makten. Det kan faktiskt ske inom lagens ram. Ett sällsynt oaptitligt inslag i amerikansk politik är att partier kan rigga val på delstatsnivå och ofta gör det. Det kallas gerrymandering och går så till att det parti som har makten i både Senat och Representanthus och i guvernörsresidenset (en så kallad trifecta) packar in så många som möjligt av motståndarens väljare i konstruerade distrikt. Resultatet blir att de får 75–85 procent av väljarstödet i ett fåtal valkretsar medan det egna partiet vinner alla andra med liten men stabil majoritet.

Trump har gett order till guvernören i Texas, Greg Abbott, att rita om valdistrikten på ett sätt som ger republikanerna fem extra platser i Representanthuset i Washington (där partiet idag har ett övertag på tre platser). ”Jag vann Texas”, säger Trump, ”vi har rätt att göra detta.” Beslutet klubbades den 23 augusti. Guvernören Gavin Newsom i Kalifornien har hotat att ge igen med samma mynt. Om båda partierna i USA maximerar sina möjligheter att rita om valkretsar så riskerar vi ett mellanårsval 2026 som inte speglar folkviljan. I 40 av delstaterna har ett parti en trifecta eller av andra skäl möjlighet till gerrymandering. Detta innebär att mindre än 20 procent av medborgarna kan komma att leva i en delstat där det är meningsfullt att rösta.

Men Trump kan naturligtvis uppfinna skäl att inställa valet om opinionssiffrorna 2026 pekar mot ett nederlag. Han har redan stöpt om tullsystemet på basis av en undantagslag från 1798 och blåser upp varje tänkbar lokal orolighet till en nationell katastrof som ger honom rätt att mobilisera nationalgardet. Under sin korta tid i Vita huset har han redan vid 10 tillfällen gett sig själv befogenhet att vidta åtgärder med hänvisning till att ett nationellt nödläge råder (national emergency declaration). Lagstiftningen har bland annat utnyttjats för att stoppa icke-existerande smuggling av fentanyl från Kanada, utfärda ett direktiv att hålla liv i icke lönsamma kolkraftverk, avvärja ett okänt hot från Brasilien samt införa ett helt nytt tullsystem. Trump kommer inte att tillåta ett val som han sannolikt skulle förlora. Vem kommer att stoppa Trump från att införa undantagslagar om MAGA-rörelsen anser att motståndarna hotar att ”stjäla” valet? Hans strategi hittills har varit att regera med direktiv som domstolar inte hinner stoppa även om de uppenbart strider mot både konstitution och vanliga lagar.

EU och andra medlemmar av Nato har valt att aldrig ifrågasätta Trumps verklighetsbeskrivning, att ta varje tillfälle att tacka och smickra och att utan några som helst motåtgärder acceptera hans nyordning av regelsystemet för handel och ekonomiskt samarbete. Det finns inga tecken på att detta gett någon positiv avkastning. Om Europa fortsätter att slaviskt underkasta sig diktat från Washington ger vi fritt utrymme för Trumps självförhärligande beskrivning av verkligheten. Det nämnda ”faktabladet” om ”avtalet” med EU ger en magnifikt överdriven bild av de materiella vinster som tillfaller alla amerikanska medborgare och företag.

Europas passivitet och eftergifter för Washingtons krav ökar risken att Trump och hans MAGA-rörelse vinner mellanårsvalet 2026. Han får då möjlighet att fullborda sitt verk och USA kommer inte längre att vara en stat som vi och Kanada kan vara allierade med – och Turnberry kommer i historieböcker att nämnas vid sidan av München.

Lars Anell 

P.S EU bör erbjuda Kanada möjligheten att förhandla om medlemskap i den Europeiska unionen.D.S.