Det går att bryta segregationen

Segregation Att blanda befolkningen är möjligt, men kräver tid, och att lagarna faktiskt följs.

Blanda befolkningen är slagordet för dagen. Äntligen ska det bli slut på segregationen säger socialdemokrater trosvisst. Om detta med en blandad befolkning är de flesta överens, även om högern försöker skrämmas och talar om tvångsförflyttning.

För den stora frågan är ju hur det ska gå till?

Jag har periodvis arbetat med denna politiska fråga. Inte minst som ordförande för Stockholms bostadsförmedling under 1980-talet. Jag känner igen mig. Redan då var segregationen ett stort problem och ändå har mycket litet gjorts, trots en ständigt växande segregation.

Varför har den uppstått?

Den politik som krävs för att bryta segregationen måste som flera påpekat vara långsiktig. Så låt oss börja med att undersöka varför denna segregation har uppstått. Vilka är de krafter som driver på segregation? Min utgångspunkt är Stockholm men också i andra större städer finns problemen och med miljonprogrammet också i städer som inte är så stora.

Efter andra världskriget växte nya förorter fram utanför Stockholms innerstad: Bandhagen, Blackeberg, Farsta, Hässelby, Högdalen, Vällingby och Västertorp. Dessa förorter var en produkt av den framgångsrika sociala bostadspolitik som bland annat bestod av kommunalt planmonopol, fördelaktiga statliga lån, allmännyttiga bostadsbolag, reglerade hyror och priser på bostadsrätter. Till de nya moderna hyreslägenheterna flyttade arbetare och tjänstemän från trånga lägenheter med dålig standard i Stockholms innerstad. Dessa nya bostadsområden blev hyggligt blandade.

Jag förespråkar nu inte att en återgång ska ske till exakt denna politik. Men det är ovedersägligt att denna sociala bostadspolitik ledde till minskad segregation.  Bostadsbristen byggdes dock inte bort och lösningen blev miljonprogrammet (1965-75). En miljon bostäder byggdes samtidigt som bostadspolitiken släpptes ut på marknaden. Hyresregleringen och de fasta priserna på bostadsrätter avskaffades samtidigt som de som flyttade till eget hem fick förmånliga skatteavdrag, ja så förmånliga att de i praktiken kunde bo gratis när inflationen urholkade penningvärdet.

Effekten blev att de nybyggda hyreshusområdena tömdes på familjer med ekonomiska resurser. De flyttade till de nybyggda villaområdena. In i hyreshusen flyttade de som stod längst bak i bostadsförmedlingens köer, ofta de som var nya i Sverige. Så uppstod det som har kallats för utanförskapsområden, samtidigt som de bättre bemedlade samlades i de nya villaområdena eller i bostadsrätter i innerstaden.

Höjda hyror

Som ordförande för Stockholms bostadsförmedling under 1980-talet kunde jag följa effekterna av denna process. Jag blev ständigt kontaktad av människor som var i desperat behov av bostad. I Tensta och Rinkeby eller Hallunda och Botkyrka kunde de dock inte tänka sig att bo. Till den segregerande process bidrog en bostadspolitik med höjda hyror samtidigt som det ägda boendet, villor och bostadsrätter, gynnades genom skatteavdrag.

Dessa nya bostadsområden tippade nu över och kom att alltmer domineras av invandrare med låga inkomster. Detta påverkade förstås förskolor och skolor och de svenskar som ännu var kvar ville inte att deras barn skulle gå i skolor där inga av deras kamrater hade svenskt modersmål. Även invandrare med ekonomiska resurser och utbildning såg problemen och sökte sig bort från dessa områden. De lediga lägenheterna fylldes snabbt på med nyanlända invandrare.

Med segregationen följde växande sociala problem. Projekten för att bryta segregationen har varit otaliga och i stort sett har de alla misslyckats. Segregationen har dessutom förstärkts av växande ekonomiska klyftor sedan 1980-talet. Det är med pengar som vi väljer våra grannar. Bostadsmarknaden har fungerat som ett perfekt sorteringsinstrument. Denna segregation har sedan kommit att fungera som en grogrund för den gängbrottslighet vi lider av i dag.

Inget gehör

Som bostadsförmedlare funderade jag på vad som skulle kunna göras för att i någon mån motverka denna segregeringsprocess. Men mot det förmedlingssystem som gynnade svenskar med långa tider och missgynnade nyanlända utan resurser gick inget att göra. När jag i en debattartikel föreslog att de med låga inkomster och större behov skulle kunna flyttas upp i kön fick jag inget som helst gehör. Det vore en skriande orättvisa om folk som köat inte skulle få behålla sin plats.

En faktor som ytterligare kom att förstärka segregationen var den omvandling av hyreslägenheter till bostadsrätter som pågick. Under 1980-talet omvandlades varje år mer än två tusen privata hyreslägenheter till bostadsrätter i Stockholms innerstad. På sådana omvandlingar kunde oseriösa fastighetsägare göra stora klipp. Den innerstad som på 1970-talet dominerades av hyreslägenheter skulle snart komma att domineras av bostadsrätter.

Den omvandling som inledningsvis främst rört privata hyresfastigheter skulle från 1990-talet och framåt drivas som ett politiskt projekt av borgerliga partier som nu sålde ut stora delar av innerstadens allmännyttiga hyreslägenheter. Mer än en tredjedel har på detta sätt sålts ut. Den allmännytta som skulle kunna vara ett viktigt redskap för att minska segregation försvagades därmed kraftigt.

Samtidigt som vi har fått segregerade förorter dominerade av invandrare och svenskar med låga inkomster har stora delar av innerstaden blivit reservat för människor med höga inkomster. Den segregation som sorterar människor efter deras inkomster påverkar hela samhällslivet. Där fattiga människor bor försämras både kommunal och kommersiell service, medan rika människor drar till sig all slags service.

Vad kan vi göra?

Vad kan vi då göra, när segregationen redan finns där, för att skapa ett mindre segregerat och mer jämlikt samhälle?  Ett samhälle där människor med olika inkomster och ursprung blandas?

1. Det bästa vore förstås om vi skapade ett jämlikt samhälle som inte sorterade människor efter inkomst, men dit är det lång väg, så vi får försöka göra något trots att den drivande kraft som ojämlikheten är finns kvar. Ett viktig steg på vägen kunde vara en skattereform som sänkte skatten för utsatta grupper och låginkomsttagare och höjde den för höginkomsttagare och inte minst på kapitalinkomster. Till fastighetskatten ska jag återkomma.

2. En skola för alla. Den på kort sikt viktigaste åtgärden är att skapa en skola där elever med olika ursprung och ekonomisk bakgrund kan mötas. Idag finns skolor med klasser där ingen eller bara ett fåtal elever har svenskt modersmål. Kompensatoriska åtgärder räcker inte för att dessa elever ska ges en likvärdig skola med andra elever. Sådana skolor utgör i själva verket brott mot våra grund- och skollagar som ålägger skolans huvudmän att bedriva en för alla barn likvärdig utbildning. Således slår grundlagen fast att alla ska uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället, att diskriminering ska motverkas och att ingen som hör till en minoritet får missgynnas. Skollagen konkretiserar och gör tydligt att hänsyn ska tas ”till barns och elevers olika behov” och att ”skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen” ska motverkas. Läroplanen för grundskolan (Lgr 11) betonar dessutom vikten av att skolan fungerar som en ”social och kulturell mötesplats” för våra ungdomar. Att ge alla elever en likvärdig utbildning är i första hand en kommunal skyldighet, men var finns de politiker som tagit denna uppgift på allvar?

Rent konkret kan detta innebära att vissa skolor måste stängas och att elever får längre väg till skolan. Skolors upptagningsområden måste vidare kunna justeras för att åstadkomma en bättre blandning. En lösning är den som genomfördes i Holstebro i Danmark, där föräldrar, lärare och politiker i enighet beslutade att varje klass skulle vara blandad och att ingen klass skulle få innehålla mer än en viss procent elever som inte hade danskt modersmål. Att börja med ett sådant principbeslut och sedan låta skolmyndigheten få uppgiften att genomföra det, är en bra ordning.

3. Förbjud vinstdrivande aktiebolag att äga och driva skolor. God utbildning är en uppgift som samhället har att fylla, en uppgift för en myndighet som bara har att se till medborgarnas intresse. Att överlåta denna uppgift på aktiebolag som i första hand har ett vinstintresse borde inte vara möjligt. Vi kan också konstatera att friskolereformen lett till en växande segregation på skolområdet. I friskolor och populära skolor koncentreras de med högutbildade och ekonomiskt starka föräldrar, i kommunala skolor i utsatta områden koncentreras elever med utländsk bakgrund. Detta är motsatsen till likvärdiga möjligheter.  De vinstdrivna aktiebolagsskolorna måste fasas ut. Kommunala ansträngningar att motverka segregationen saboteras av dessa skolor.

4. Missgynna inte hyresrätten. Alla ambitioner att driva en social bostadspolitik har övergivits. Dagens bostadspolitik är snarare asocial. Den gynnar dem som bor i ägda bostäder.  Räntebidragen har ökat mycket snabbt de senaste åren och kostar nu drygt 60 miljarder. De är så konstruerade att de med de högsta inkomsterna i de största villorna får de största bidragen.  Här finns inget bidragstak. Till detta ska läggas de miljarder i form av Rot-bidrag som går till dem som äger sina bostäder.  Här finns uppenbarligen pengar. De bostadsbidrag som är till för att också låginkomsttagare ska kunna bo anständigt vill regeringen skära ned. De uppgår sammanlagt till 5 miljarder, kaffepengar jämför med de miljarder som går till det ägda boendet. Den hyresrätt som dominerar i dessa utsatta bostadsområden är helt enkelt sedan mycket länge kraftigt missgynnad. Bara tanken att 60 miljarder skulle kunna användas för att stärka hyresrätten och hyresgästers ekonomi visar på vad som borde vara möjligt med en annan politik. I en sådan politik bör också ingå en progressiv fastighetsskatt. Den nuvarande fastighetsavgiften är regressiv, det vill säga ju större och dyrare villa desto lägre blir avgiften procentuellt i förhållande till bostadens värde. De stora vinnarna på denna politik är storstädernas höginkomsttagare i de stora villorna, medan hyresgäster och villaägare på landsbygden är förlorare.

5. Stärk allmännyttan. I en social bostadspolitik skulle ett centralt inslag vara att stärka allmännyttan. Hyresrätten är den enda bostadsformen som är tillgänglig för alla. Ska segregationen motarbetas krävs en stark allmännytta som har många lägenheter även i centrala och attraktiva bostadsområden. Men den politik som har förts under senare år, bland annat i Stockholm, har gått ut på att sälja ut just sådana lägenheter. Med en stark allmännytta borde det vara möjligt att även ge viss förtur till lägenheter i segregerade områden i Stockholms innerstad till hushåll med låga inkomster.

6. Den kooperativa hyresrätten är en lysande idé. Den är i princip tillgänglig för nästan alla. Stockholms Kooperativa Bostadsförening (SKB) äger 8 500 lägenheter och vill bygga fler, men det finns ett problem. Den genomsnittliga kötiden är 34 år. I realiteten utestänger detta stora grupper i vårt samhälle. Det kösystem som tillämpas måste ändras. SKB måste öppnas för både ungdomar och dem som är nya i Sverige. Sker det bör de också generöst tilldelas byggrätter.

7. Kösystem är ofta ett hinder om målet är en blandad befolkning. All erfarenhet visar att i kösystem tenderar att gynna dem som har resurser och redan är väletablerade i samhället. Så fungerar bostadsförmedlingens kösystem. Köerna är särskilt långa till attraktiva områden. De som står sist i kön får ta det som andra ratat. På så sätt har segregationen byggts på. Vi måste därför våga ifrågasätta dagens kösystem. Finns sätt att förmedla lägenheter som inte förstärker segregationen?

8. Ta lagar på allvar. Att bryta en befintlig segregation är mycket svårt och tar lång tid. Det är förstås inte rimligt att de som bor i missgynnade segregerade bostadsområden ska behöva vänta på en sådan förändring. De har redan i dag rätt till god utbildning, bra boende och en rimlig service. Att åstadkomma detta handlar i grunden leva upp till de krav på likvärdighet som slås fast i våra grundlagar. Att bryta befintlig segregation och åstadkomma blandade bostadsområden är en ambition som i bästa fall kan genomföras på lång sikt. Att motverka en växande bostadssegregation är dock möjligt. Att blanda elever med olika bakgrund i samma skola är däremot möjligt redan i dag och handlar i grunden om att ta våra lagar på allvar.

Per Sundgren