Essä Socialdemokraternas uppgift kan aldrig vara att återupprätta LO-mannen på de invandrades bekostnad. Det skriver Nadja Sandberg, lärare och medlem i Socialdemokraterna.
Vid högtidlighållandet av årsdagen av terrordådet på Utøya 22 juli var det många som påpekade hur vår attityd i frågan om mångfald och migration förändrats sedan 2011. Då fördömde en hel värld unisont högerextremisten Behring-Breiviks vidriga dåd. Idag orkestreras samma hat som drev Behring-Breivik av världens mäktigaste man, USA:s president.
De Behring-Breivik mördade var till största del ungdomar från AUF (norska motsvarigheten till svenska SSU). Han tyckte att de måste dö för att de trodde på solidaritet, jämlikhet och frihet och välkomnade mångfald och de som måste fly sitt hemland.
Borde vara en självklarhet
Att välkomna den andre, att ta emot en medmänniska på flykt och kämpa för allas rätt till ett värdigt liv, borde för en socialdemokrat vara en självklarhet. Solidaritet är en av hörnpelarna inom socialdemokratin. Men kanske var det en större utmaning än vi riktigt ville tro och idag hör även stora delar av socialdemokratin till dem som svängt i frågan om invandring och mångfald.
Tankesmedjan Tiden förklarar omsvängningen med att det till stor del är arbetarklassen och den lägre medelklassen som fått se sina bostadsområden och skolor snabbt förändras när stora grupper av människor med andra vanor och dålig utbildning tagit hemkvarteren i besittning. Den sorg och förbittring över förändringarna och det hot från det främmande som arbetarklassens män känner måste tas på allvar även inom Socialdemokraterna, menar man.
Det tror jag också. Det nedlåtande sätt på vilket vi många gånger avfärdade folks oro och känsla av vanmakt var inte bra. Men det gäller att ta förbittringen på rätt slags allvar.
Ekonomi komplext
En som tagit den på allvar är den tyske sociologen Wolfgang Streeck, som i tyska valet 2025 stöttade kommunisten Sarah Wagenknecht och hennes nya vänsterkonservativa/extrema och invandringsfientliga parti BSW. Streeck har länge förespråkat ett stärkande av nationalstaten för att på så sätt åter kunna reglera och demokratisera kapitalismen.
I en intervju i Monthly Review online, från 2024, ger han uttryck för en viss tillförsikt när det gäller de nya extrempartierna, som han menar är folks sätt att visa sitt missnöje med den politiska elit (till vilken han räknar socialdemokratin), som styrt oss under decennier och vars självpåtagna roll som demokratins försvarare han inte ger mycket för.
Han menar att deras hyllande av demokratin mest är till för att dölja årtionden av nedskärningar i välfärd och infrastruktur. Samtidigt som man hårdnackat håller fast vid en politik som man påstår är den enda möjliga. Ekonomi är ju en allt för komplex fråga för vanligt folk.
Ser problem med invandring
Streeck ser problem med en omfattande invandring. Dels därför att den liberala invandringspolitikens syfte, enligt honom, delvis varit att slå sönder solidariteten mellan människor och på så sätt splittra oss i kampen mot kapitalet. Kan vi inte känna solidaritet med varandra kan vi heller aldrig bli starka nog att tygla kapitalismen.
Dels eftersom ett samhälle måste kunna skapa ett ”vi”. Samhällen definierar sig genom överenskommelser, sätt att förstå saker och traditioner, vilka man förväntar sig att den som invandrar vill bli en del av. Att känna igen sig i dessa överenskommelser och sätt att förhålla sig utgör grunden för tilliten i ett samhälle, säger Streeck. Det måste vara möjligt att uttrycka oro för de förändringar som ovillkorligen sker vid stor invandring och det måste finnas en politik för att hantera den. Det måste också finnas en politik som gör det möjligt för den stora majoriteten invandrade att bli en del av samhällets kärna.
Grumligt resonemang
Streeck är starkt kritisk till Habermas som menar att en gemensam konstitution räcker för att vi alla ska kunna känna oss som ett samhälle. Han hänvisar istället till Amitai Etzioni, kommunitarismens fader, som ansåg att det måste finnas något slags gemensam grundhållning som möjliggör skapandet av ett vi och som i sin tur definierar oss mot andra. Det innebär ingalunda några ”naturliga hierarkier”, understryker Streeck som bestämt tar avstånd från all slags höger eftersom han i alla lägen tror på allas lika värde.
Det går inte att bortse från att det finns något grumligt i Streecks resonemang om invandring, och Wagenknecht lät emellanåt direkt främlingsfientlig under sin kampanj. Samtidigt tror jag han har rätt när han betonar vikten av (tysta) överenskommelser, traditioner och nåt slags gemensam grundhållning för ett fungerande samhälle. Dock bör det påpekas, vilket Streeck på sätt och vis också gör, att det långt ifrån enbart är stor invandring som underminerat känslan av ett kollektiv med gemensamma mål. Det har den extrema individualismen, underblåst av nyliberalismen, bidragit minst lika starkt till. Att ingen idag kan tänka sig att underordna sig något slags ”det gemensamma bästa” beror knappast på stor migration.
Rädd att förlora medlemmar
Att vilja bli en del av ett nytt samhälle får mig att tänka på de skötsamma och mindre skötsamma arbetarnas olika strategier kring förra sekelskiftet. De skötsamma anammade en kultur där man studerade, organiserade sig, höll sig nyktra och rätt ofta också var troende. Målet var att bättre fungera i det nya, av borgerliga ideal präglade, industrisamhället.
De mer egensinniga, icke så skötsamma, föraktade de skötsamma. De ville inte underordna sig det nya. De var ofta stolta yrkesskickliga personer, som såg sin forna status försvinna i och med ny teknik och nya arbetsuppgifter. En annan kritik mot de skötsamma var att de inte bara förborgerligades rent kulturellt med sina studier och sitt läsande utan också politiskt. Man såg en fara i att arbetarklassen skulle förlora viktiga medlemmar i kampen för socialismen genom sin skötsamhet.
Högerextrem diskurs
Vi kan konstatera att de skötsammas strategi var mer framgångsrik än de egensinnigas och att den bidrog till att bygga ihop ett samhälle som höll på att slitas sönder av motsättningar. (Hatet mellan fattiga arbetare och överheten liknades ibland vid raskrig.) Men att den hade sitt pris. Viktigt att komma ihåg, när det ropas om att ta till sig ”svenska värderingar”, är dock att även om det hördes ett ständigt moraliserande över arbetarna från de bemedlades håll, så var skötsamhetsprojekten och folkrörelserna arbetarnas egna initiativ utifrån en vilja att förändra och förbättra sin situation.
Ingen kan idag påstå att förbittringen och oron inte tas på allvar. Det råder numera fri jaktsäsong på människor med migrationserfarenhet och i vissa forum går det att säga nästan vad som helst om invandrade. Vi får emellertid inte glömma att vårt nya ”rättframma” sätt att tala om den andre bara delvis handlar om faktisk invandring och eventuella problem förknippade med den. Till stor del beror både vad vi säger och all den tid vi lägger på frågan på att vi lever i en högerextrem tid sedan ungefär 15 år tillbaka. Det gäller även Wolfgang Streeck.
Folkhemsnostalgi
Det går som bekant inte att ställa sig utanför den så kallade tidsandan, men det går att försöka vara medveten om den och ge akt på hur den påverkar en. Här menar jag att den amerikanske filosofiprofessorn Jason Stanleys bok Fascismens metoder – att skilja ”dom” från ”oss”, kan vara till hjälp.
I sin bok beskriver han hur högerextremismen, eller fascismen, som han väljer att kalla det, går till väga för att till varje pris så split mellan grupper; genom att underminera tilliten och verklighetsuppfattningen och framställa sig själva som det enda sanna alternativet – frälsningen – för att sedan kunna gripa makten.
Till de gängse metoderna hör till exempel berättelsen om den mytiska tiden. En berättelse som är ämnad att väcka känslor av nostalgi och en längtan tillbaka till det rena landet som man påstår en gång ska ha funnits. Det som ska ha varit etniskt homogent, där män fick vara män, kvinnans uppgift var hemmet och de vitas status var ohotad. Vår egen folkhemsnostalgi är ett bra exempel. Varför är det så få kvinnor som drömmer om folkhemmet …?
Lögnen om de ädla motiven är också en vanlig strategi. Man lovar att ”rensa upp i träsket”. Ge tillbaka det som man menar rätteligen tillhör den utvalda gruppen. Byta ut medarbetare inom rättsväsende och public service som inte är ”neutrala”. Värna yttrandefriheten.
Fascismens signum
All typ av mångfald, som feminism och HBTQ-frågor, ses som ett hot mot idealet om det rena landet och (den vita) familjen, därför undermineras trovärdigheten hos alla institutioner som ger utrymme för något slags oliktänkande. Dylika förhållningssätt avfärdas som hyckleri, politisk korrekthet eller kulturmarxism. Stanley menar att fascismen är antiintellektuell så till vida att den ger större tyngd åt känslor, än åt förnuft.
Att skapa känslor av overklighet och tvivel är en av de viktigaste strategierna. Genom att misskreditera utbildningsväsende och media berövas medborgarna en gemensam verklighetsuppfattning. Och att dela en sådan är grundvalen för det demokratiska samtalet, skriver Jason. ”Till och med i en duell på liv och död krävs att man är överens om reglerna.” Att skapa misstro och tvivel leder till bristande tillit och det är avsikten. Vi ska vara rädda och osäkra, inte veta var den verkliga sanningen ligger, så att vi vill ty oss till den store ledaren, eller Daddy som en del väljer att kalla honom.
Högextremismen kan uppfattas som social i den meningen att man inte vänder sig (explicit) till någon elit utan till folket. Men man har egentligen inte för avsikt att göra samhället mer jämlikt. Ojämlikhet är nämligen en överlägsen faktor när det gäller att få grupper att tro att de gynnas av hierarkier. Och hierarkier, gärna biologiskt förklarade, är fascismens signum.
Fruktar kaos
Slutligen – människan vill ha stabilitet och ordning. Vi fruktar kaos och därför kretsar alla religioner på något sätt kring att skapa kosmos och mening. Ordning behöver inte betyda rangordning, det kan handla om att skilja det heliga från det profana, helg från vardag, himmel och värld från underjord. Men ofta hamnar vi i rangordning när vi formar samhällen. Jason tar socialpsykologin till hjälp när han förklarar att vi människor tenderar att organisera oss gruppvis och att vissa grupper då ofta kommer att åtnjuta högre status och mer makt än andra. Socialpsykologin visar också, skriver Stanley, att den som upplever sin status hotad ofta gör allt för att försvara sin position. Även dessa sidor hos oss människor är fascismen aldrig sen att utnyttja och förstärka för att splittra oss och skapa oro och rädsla. Man bekräftar oron för att sedan underblåsa den och kunna kapitalisera på den.
Så ja, vi måste lyssna till dem som drabbats av stora snabba förändringar och upplever sin status hotad. De/vi kan inte bara ignoreras eller högdraget avfärdas. Och även vänstern måste nog erkänna att det finns aspekter i denna oro som är kopplade just till svårigheterna att inlemma den andre i sin kultur och inte går att förklara med ekonomisk ojämlikhet. Vilket i sin tur innebär att vi måste erkänna att en dimension av något slags ”gemensamma värderingar” kan behöva artikuleras när det kommer till integration.
Påverkade av tidsandan
Men det sätt på vilket vi nu bejakar oron och försöker hitta lösningar är i allt för hög grad präglat av högerextremismens språk och tankegods. Hur vi talar om problemen och vilka lösningar vi föreslår är nästan uteslutande påverkat av högerdiskursen. Det enda vi är kapabla till är att bekräfta att invandringen varit för stor och integrationen ett misslyckande och att det bästa vi nu kan göra är att göra livet så hårt, surt och kravfyllt som möjligt för dem som invandrat. Detta skapar dock bara farlig splittring.
Vi måste förstå hur starkt påverkade vi är av tidsandan. Socialdemokraternas uppgift kan aldrig vara att återupprätta LO-mannen på de invandrades bekostnad. Stanley återkommer gång på gång, trots att han erkänner vår benägenhet att organisera oss gruppvis och skapa hierarkier, till jämlikhetens betydelse för att fascistiska icke-demokratiska tankegångar inte ska få fäste. För socialdemokratin måste frågan därför handla om att bryta den totala makt kapitalismen tillskansat sig sedan 1980- och 1990-talet. Erkänna att kunskapssamhället och globaliseringen också i hög grad bidragit till splittring och vanmakt och därtill tvingat oss att ständigt betrakta varandra som konkurrenter och vara varse hur utbytbara vi är. Vi är färdiga med att killa kapitalet under hakan på det sätt vi gjort under de senaste årtiondena. Vi vill få tro på framtiden och politiken igen. Socialdemokratin måste erbjuda något annat nu.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
