Johan Lönnroth (Bild: Wikimedia)

VÄGVAL VÄNSTER Han var matematikern och nationalekonomen som satsade på politiken, förlorade och till slut blev romanförfattare. Torsten Rönnerstrand tecknar ett porträtt av mångsysslaren Johan Lönnroth.

”Han tog avstånd från alla sorters fundamentalister”, sägs det om den indiske sångaren Randhir Singh i en nykommen roman med titeln Jonna och den gränslösa demokratin (Korpen). Det är en beskrivning som inte bara passar på den fiktive sångaren utan också på bokens författare, den mångfacetterade matematikern och nationalekonomen Johan Lönnroth, som efter en framgångsrik karriär som forskare blev riksdagsman för Vänsterpartiet 1991 och vice partiledare åren 1999-2003.

 

Erik Gustaf Geijer – Daguerrotyp från 1840-talet, Nationalmuseum (Wikimedia)

 

I likhet med sin legendariske förfader, poeten och  historieprofessorn Erik Gustaf Geijer (1783-1847), är Lönnroth en stridbar självtänkare. Sålunda tycks han aldrig ha varit rädd för att gå till storms mot vad han uppfattar som dogmer och stelnade ideologier. Under sitt långa liv som forskare och politiker måste han därför ha haft många anledningar att citera början av den berömda dikt – På Nyårsdagen 1838 – där förfadern kommenterar sitt avfall från konservatismen och sin övergång till liberalismen:

 

Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav;
Stjärnvalvet  över honom lågar,
nedanför brusar hemskt hans grav.
Framåt! – så är hans ödes bud;
och i djupet bor som uti himlen Gud.

 

Denna dikt kan mycket väl ha föresvävat Lönnroth, då han som ung universitetslärare i nationalekonomi tog strid mot sin chef, den socialdemokratiske ekonomiprofessorn Bo Södersten. Som välutbildad matematiker ville han visa att den inflytelserike forskningsledaren trots sina otillräckliga matematikkunskaper hade en övertro på matematikens betydelse för ekonomistudiet.

Som stridbar kritiker av den etablerade nationalekonomin uppträdde Lönnroth också i boken Minervas uggla. Om ekonomerna som maktens predikanter (1985). I bokens inledning frågar han sig om den nationalekonomiska undervisningen på universiteten leder till någon verklig kunskapsökning hos studenterna eller om det bara handlar om att lära ut ett pseudovetenskapligt fikonspråk! I bokens slut drar han den provocerande slutsatsen att utbildningen av ekonomer borde avskaffas och att de ekonomiska studierna i stället borde integreras i skolornas historieundervisning och i alla högre humanistiska, naturvetenskapliga och juridiska studier:

Men i ett demokratiskt samhälle bör inte bara ekonomiämnena, utan alla de så kallade samhällsvetenskaperna, avskaffas som friståendeämnen inom utbildningsinstitutionerna. Ekonomerna bör med andra ord avskaffas.

Rollen som orädd fritänkare skulle Lönnroth ta med sig, då han vid sidan av forskarkarriären också började engagera sig i politiken. I Vänsterpartiet tog han tidigt strid mot den auktoritära falang som vid denna tid ännu inte vågat kapa alla banden till Sovjet. Som ”frihetlig socialist” vände han sig redan på 70-talet mot tanken på en statligt dirigerad planekonomi av sovjetisk modell. I stället pläderade han för en mer decentraliserad socialism, därtill inspirerad av syndikalismen och den engelska ”gillesocialismen” med dess tankar om en maktbalans mellan staten, fackföreningarna och konsumenterna.

Sådana utspel var naturligtvis inte okontroversiella bland den tidens vänsterpartister. Detsamma kan sägas om Lönnroths motstånd mot det han uppfattade som en ansvarslös överbudspolitik från partiets mer utopiskt inriktade gräsrötter. Särskilt påfallande blev detta under den budgetsanering som han i samarbete med Göran Persson genomdrev på 90-talet. Sålunda hävdade han gentemot gräsrötterna att partiet måste kunna peka på intäktsökningar som skulle kunna bekosta de föreslagna reformförslagen. För att bli trovärdigt måste partiet ta hänsyn till de ekonomiska realiteterna, menade han. Det måste ske genom att man tydligt visar hur utgiftsökningar skulle kunna finansieras.

Liknande ställningstaganden låg också bakom Lönnroths engagemang för den rörelse inom Vänsterpartiets ram som i början av 00-talet kallades för Vägval vänster. Här fanns en tydlig udd mot vad han uppfattade som rigiditet och stelbent dogmatism hos partiets ”gammelkommunister”.

Inte heller detta var okontroversiellt bland den tidens vänsterpartister. Det framgick inte minst av den hetsiga debatt som ledde till att Lönnroth efter mer än tio år i den politiska hetluften tvingades bort från riksdagen och partiledningen. När debatten var som hetast krävde flera ledande vänsterpartister att han på grund av sina oortodoxa idéer borde uteslutas ur partiet. Så blev det  inte, men det är lätt att se att striden inom vänsterpartiet satt djupa spår i det omfattande författarskap som Lönnroth ägnat sig åt på senare år.

Det gäller inte minst den nya boken Jonna och den gränslösa demokratin, men också Albin Ström och det frihetliga spåret i svensk arbetarrörelse från 2014 och Den tredje vänstern. För en global frihetlig socialism från 2017. Den sistnämnda boken är en utökad utgåva av den debattskrift med samma namn som Lönnroth gav ut 1997 och 2009. Den ideologiska inriktningen är alltjämt densamma men denna gång har han tagit hjälp av socialdemokraterna Jimmy Strand och Ann-Marie Ljunggren.

I boken om vänsterpolitikern Albin Ström (1892-1962) framträder Lönnroth som skarpsinnig historiker på ett sätt som kan föra tankarna till fadern Erik Lönnroth, en inflytelserik professor i historia och medlem av Svenska Akademin som framför allt gjort sig känd som knivskarp källkritiker. Det är särskilt tydligt i de klargörande kapitel där Johan Lönnroth med källkritisk skärpa utreder hur Ström den 9/1 1934 uteslöts ur Socialdemokratiska Arbetarpartiet och hur han därefter blev folkkär agitator och grundare av den kortvariga partibildning som kallade sig Socialistiska Partiet.

 

Albin Ström, cirka 1955. (Riksarkivet/Wikimedia)

 

Albins Ströms ande vilar också över debattskriften  Den tredje vänstern (2017). I bokens första kapitel konstateras dock att Ströms parti klämdes till döds ”mellan Social-demokraterna med sitt framgångsrika folkhemsbygge och SKP, som i mitten av 30-talet övergav ’klass mot klass’-linjen för sin nya taktik att bygga folkfront mot den växande nazismen”.

De historiska tillbakablickarna utgör sålunda en viktig del av Den tredje vänstern, men fokus  ligger ändå på vår egen tid. Ett exempel på det är den passage där Lönnroth kommenterar den ideologiska likriktning som ledde till att han tvingades bort från ledningen av Vänsterpartiet:

På 2004 års kongress blev Lars Ohly vald till partiledare. En stor del av de ledande i partiet under nittotalets uppgång marginaliserades. Några lämnade partiet.

Denna utveckling inom Vänsterpartiet har satt många spår i romanen Jonna och den gränslösa demokratin, en bok som för övrigt också påminner om att Johan Lönnroth tillhör en släkt där skönlitteraturen ofta vägt minst lika tungt som det politiska och vetenskapliga. Särskilt viktig i det avseendet var nog hans vänskap med ”proletärförfattaren” Erik Asklund (1908-1980), som var gift med hans moster, den  legendariska ”radiokuratorn” Lis Asklund (1913-2006).

 

Erik Asklund 1948. (Bild: K W Gullers/Nordiska museet)

 

Erik Asklund var son till en sågverksarbetare och blev en idol för den unge Johan. När han i tioårsåldern besökte det torp på Mörkö, där författaren och hans hustru tidvis bodde, blev han behandlad som en kompis.  Det är en omständighet som mycket väl kan ha spelat in när han långt senare började skriva romaner.

Jonna och den gränslösa demokratin är alltså till stora delar ren fiktion, men det hindrar inte att pläderingen för den fria tanken och den öppna debatten bottnar i författarens egna erfarenheter från de trånga åsiktskorridorerna i politiken och universitetsvärlden.

Särskilt tydligt blir detta i skildringen av romanens titelgestalt, den från riksdagen avsuttna riksdagskvinnan Jonna Arnås. Hon är visserligen inte vänsterpartist utan socialdemokrat, men det hindrar inte att hon framstår som ett kongenialt porträtt av författaren förklädd till kvinna. Det ser man om man jämför boken med vad som sägs om Johan Lönnroth i den äldre brodern Lars Lönnroths osedvanligt underhållande självbiografi Dörrar till främmande rum (2009):

Min bror Johan lämnade riksdagen efter en svår depression och kom senare i konflikt med den nye ledaren för Vänsterpartiet, Lars Ohly. Johan ledde därefter en utbrytargrupp, Vägval vänster, som dock inte var en partifraktion utan mer liknade en tvärpolitisk diskussionsklubb. Han återvände till att hålla akademiska föreläsningar i nationalekonomi och spela schack, alltid mycket uppskattad, utom bland ett fåtal meningsmotståndare inom vänstern.

 

Liksom Johan Lönnroth är romanfiguren Jonna en matematiker som efter en tid som riksdagspolitiker hamnat i en depression, som inte bara orsakats av politiska motgångar utan också av ett genetiskt arv från en begåvad, men psykiskt instabil mamma. Så långt erinrar man sig att författaren på mödernet är befryndad  med släkterna Lagercrantz och von Krusenstjerna, där ju genialitet inte sällan gått hand i hand med sinnessjukdom och självmord. Det är en omständighet som öppenhjärtigt redovisas i brodern Lars nyligen utkomna bok Geijerarvet: en släkthistoria om dikt och galenskap (2019).

Men det är också lätt att känna igen sig i de miljöer från Johan Lönnroths hemstad Göteborg där Jonna rör sig. Sålunda finns här initierade skildringar av stadsdelar som Guldheden, Annedal, Änggårdsbergen, Gårdsten, Biskopsgården eller Hisingen, men också av krogar som Gyllene Prag på Sveaplan, Silvis på Nordhemsgatan, Krakow på Föreningsgatan och Eggers på Drottninggatan.

De dokumentära inslagen hindrar inte att romanen också har drag av uppsluppen utopi. Sålunda har Jonna genom sitt medlemskap i den idealistiska aktiesparklubben Sisyfos blivit kolossalt rik. Detta är visserligen inte helt och hållet gripet ur luften – att författaren varit medlem av en aktiesparklubb med det namnet framgår av vänboken Johan Lönnroth och det frihetliga spåret i svensk arbetarrörelse– men det är svårt att tro att ett idealistiskt sparprojekt kunnat inbringa så stora  summor.

Med hjälp av sin enorma förmögenhet arrangerar hon en global melodifestival med syftet att bereda vägen för ett världsparlament.

Utopiskt är väl också det idealistiska projekt som Jonna tar itu med efter det lyckosamma tillfrisknandet från depressionen. Med hjälp av sin enorma förmögenhet arrangerar hon en global melodifestival med syftet att bereda vägen för valet av ett världsparlament som skulle kunna ersätta FN:s generalförsamling.

Hur detta projekt till sist avlöper blir inte helt klart. ”Världsparlamentet är antagligen på gång”, säger berättaren på bokens sista sida, men dessförinnan har det antytts att det skulle kunna bli ett monster av samma slag som det Mary Shelley beskriver i romanen Frankenstein från 1819.

Under alla förhållanden är Jonna och den globala demokratinen mycket lärorik bok. Det gäller särskilt de partier, där Lönnroth utnyttjar sina internationella erfarenheter. För att förbereda den globala melodifestivalen gör huvudpersonerna en rad insiktsskapande resor över världen, därtill inspirerade av Jules Vernes klassiska bok Jorden runt på åttio dagar från 1873. Så långt möjligt går dessa resor med tåg, men i nödfall också med hjälp av klimatkompenserade båt- och flygresor. Stora delar av romanen får därför karaktär av existentiell (rail)road-movie. Detta ger också osökt anledning till informativa anlyser av den politiska och ekonomiska situationen i en lång rad länder. Många av dem bär vittne om en expertkunskap som går långt utöver vad man brukar finna i medierna, i alla fall om man bortser från den i boken åberopade dagstidningen The Guardian.

Ett instruktivt exempel får vi då Jonna i Indien möter den antifundamentalistiske sångare som jag nämnde i början av denna artikel. Det är knappast en tillfällighet att han bär samma namn som den marxistiske studentaktivisten och statsvetaren Randhir Singh (1922-2016) som efter många fängelseår under det brittiska styret blev dyrkad professor på universitetet i Delhi. I varje fall har han poltiska åsikter som man kanske har större anledning att vänta sig hos en professor i statskunskap än hos en sångare.

 

Randir Singh (Wikimedia)

 

Romanens Randhir Singh berättar att han som tonåring i slutet av 1960-talet anslutit sig till de maoistiska ”naxaliterna” som genom lönnmord på godsägare och statstjänstemän ville åstadkomma en jordreform efter kinesiskt föredöme. Frisläppt efter ett årtionde i fängelse har han tagit avstånd från den väpnade kampen, men  fortsätter alltjämt att arbeta för en jordreform, men denna gång med fredliga medel.

Berättelsen om naxaliterna kan mycket väl vara inspirerad av Arundhati Roys apologetiska reportagebok Vandra med kamrater (2017), men i Jonna och den gränslösa demokratin är perspektivet ett annat. I Lönnroths framställning understryks det starkt att den antifundamentalistiske Randhir Singh själv tagit avstånd från naxaliternas terror.

En expertkunskap utöver det vanliga hittar vi också i avsnittet om USA. Ett exempel på det får vi i ett replikskifte mellan Jonnas förre älskare, den före detta finansminstern ”Fjudas”, och en representant för den amerikanska centralbanken:

Fjudas hävdade att USA:s medborgare inte kunde fortsätta att konsumera mer än vad som produceras i landet. Och han ansåg att både finans- och penningpolitiken borde stramas åt genom höjda skatter och räntor. Men Fed-mannen sa att så länge länder med överskott litar på USA som världens ledande stormakt och placerar sina valutareserver i våra banker och sina guldtackor på Wall Street finns inga stora problem.

– Och hur länge tror du den tilliten består med er tokiga president, frågade Fjudas.

Här utnyttjar Lönnroth givetvis sin expertis som nationalekonom. Likväl anar man att han också  inspirerats av Greklands förre finansminster Yanis Varoufakis som i sin bok The Global Minotaur beskriver den amerikanska ekonomin på ett sätt som erinrar om det som Fjudas säger.

Utgångspunkten för Varoufakis bok är den antika myten om kampen mellan den atenske prinsen Theseus och odjuret Minotaurus, ett monster som av den kretensiske kungen Minos spärrats in i den berömda labyrinten i Knossos. Minotaurus var en människoätande varelse – till hälften människa och till hälften tjur – som varje år krävde att få äta upp sju ynglingar och sju jungfrur från Aten. Till sist blev han dock besegrad och dödad av Theseus, till stor del tack vare bistånd från den kretensiska prinsessan Ariadne, som försett honom med en tråd – ariadnetråden – med vars hjälp han kunde ta sig ut ur labyrinten efter väl förrättat värv.

Myten om Theseus och Minotarus har tolkats som en återspegling av de forntida konflikterna mellan Kreta och städerna på det grekiska fastlandet. I Varoufakis tolkning blir myten en metafor för de ekonomiska relationerna mellan USA och resten av världen, så som de gestaltat sig under de senaste fyrtio åren. De fjorton ungdomar som varje år offrades till Minotaurus får för Varoufakis symbolisera det väldiga flöde av kapital och varor som den amerikanska ekonomin sedan 40 år fått motta från omvärlden.

 

Yanis Varoufakis (Wikimedia)

 

På senare tid har Varoufakis analyser fått ett enormt genomslag i den ekonomiska debatten. Det visar flera andra av vår tids mest inflytelserika tänkare på det ekonomiska området, som nobelpristagarna Paul Krugman och Joseph Stiglitz eller den franske ekonomhistorikern Thomas Piketty. I sina artiklar åberopar de Varoufakis gång på gång.

Mot denna bakgrund är det inte överraskande att Varoufakis tänkande också avsatt spår i Jonna och den gränslösa demokratin. I samma riktning pekar för övrigt också flera andra av Lönnroths uttalanden från senare år. Åtskilliga av dem ligger också i linje med den paneuropeiska gräsrotsorganisation vid namn DiEM25 som Varoufakis tagit initiativet till.

Det betyder inte att Johan Lönnroth skulle vara en osjälvständig eftersägare. Tvärtom! De många rösterna i hans roman ingår i ett fortlöpande samtal som inte sällan kan påminna om den sokratiska metod som demonstreras i Platons dialoger.

Det sistnämnda förstärker bilden av Johan Lönnroth som en betydande intellektuell. Det intrycket bekräftas för övrigt också av vad som sägs i vänboken Johan Lönnroth och det frihetliga spåret i svensk arbetarrörelse. Här hyllas Lönnroth av politiker som Gudrun Schyman, Lars Bäckström och Leif Pagrotsky, men också av forskare som Sven-Eric Liedman och Rune Jungen, författare som Susanna Alakoski och Bengt Berg, samt ungdomsvänner som Tomas Forser och Ronny Ambjörnsson. Sammantaget tecknar dessa vittnesmål bilden av en politiker som torde ha få motstycken under ”Post-Palme”-epoken. Det mest träffande sägs dock av förre riksdagsmannen och landshövdingen Lars Bäckström. Han skriver:

Att rätt beskriva och fånga människan Johan Lönnroth är som att försöka beskriva ett moln. Han är ständigt föränderlig, gärna högt uppe, vandrande i tanken.

Lars Bäckströms text heter ”Ett moln i mössa”. Denna titel syftar naturligtvis på Vladimir Majakovskijs dikt Ett moln i byxor, men också på något som säkert kan ha bidragit till att Lönnroth trots sina ofta kontroversiella åsikter blivit en folkkär politiker. Vad jag tänker på är hans vana att under politiska debatter virka mössor som han frikostigt delat ut till både vänner och meningsmotståndare. Genom denna på en gång humoristiska och avväpnande pedagogik lyckas han inte sällan locka fram en öppenhet och en generositet som man gärna hade sett mer av i det politiska livet.

 

***

Följ Arena Essä på Facebook