Film I nästa vecka har “I huvudet på Bo”, en ny dokumentär om Bo Widerberg, premiär. Jon Andersson skriver om en filmskapare som präglades av känslan för detaljer.
“Jag vill se! Jag vill se!”. Joe Hill (Thommy Berggren) sitter fastbunden vid en stol och skaver frenetiskt bakhuvudet mot ett plank för att få av sig sin ögonbindel. Han vill kunna se och möta sin död med öppna ögon. Avrättningen av hjälten i Bo Widerbergs “Joe Hill” (1971) är en av de mest känslomässigt jobbiga scener som visats på film. Den som inte blir emotionellt berörd av scenen måste antingen ha ett hjärta av sten eller på något sätt lyckas stänga av sina känslor helt och hållet.
Känsla för detaljer
Det är få regissörer i filmhistorien som har lyckats skildra detaljer med en sådan närvaro och intensitet som Bo Widerberg. Scenen i “Joe Hill” är möjligen det starkaste exemplet. Men det är långt ifrån det enda.
I “Ådalen 31” (1969) är ögonblicket då soldaterna skjuter mot de strejkande arbetarna förmodligen det första som de flesta tänker på. Det är förstås en väldigt stark och känslomässigt laddad scen. När det gäller Widerbergs känsla för detaljer tänker jag dock främst på en annan sekvens i filmen. Det är något som sker tidigare i handlingen under upptrappningen till militärernas dödsskott.
När en av de strejkande arbetarna (Roland Hedlund) hjälper en strejkbrytare som misshandlats av några andra av de strejkande, invaderas hans hem av arga kollegor medan strejkbrytaren flyr ut genom ett fönster. Snart utbryter en högljudd diskussion mellan arbetaren och hans kommunistiska kollega. Ska man fortsätta förhandla eller ta till våld? Kameran rör sig fram och tillbaka mellan de båda kollegorna då de argumenterar för sin sak. Dialogen känns så äkta att den skulle kunna vara hämtad ur verkliga livet. På samma gång lyckas också Widerberg göra en samhällskommentar genom att åskådliggöra konflikten mellan reformister och revolutionärer inom arbetarrörelsen. Allt genom några få minuters dialog.
Angrep svensk film
Men det Bo Widerberg är mest känd för är kanske inte hans känsla för detaljer utan vilka människor han lyfte fram i sina filmer. Widerberg kom fram i början på 60-talet. En tid då svensk film nästan helt dominerades av Ingmar Bergmans borgerliga dramer. Det var något Widerberg ville bryta mot. 1962 kom han ut med debattboken “Visionen i svensk film”. Boken baserade sig på några artiklar han publicerat i Expressen samt ett inlägg om svensk film som Widerberg gjort i radioprogrammet “Tidsspegeln”. Skriften var till mångt och mycket ett angrepp på de filmer som gjordes i landet. Det gällde inte minst den store mästaren Ingmar Bergman: ”Jag tror att en bra svensk film gjord av någon annan än Ingmar Bergman skulle göra en ofantlig nytta just nu”, skrev Widerberg och kallade Bergman ”vår dalahäst mot världen”.
I stället för svenska regissörer som Bergman och Alf Sjöberg var Widerberg betydligt mer imponerad av filmskapare och filmrörelser i andra länder. Det gällde inte minst den franska nya vågen som hade slagit igenom i slutet på 50-talet och början på 60-talet. Precis som Widerberg hade dessa regissörer, som François Truffaut och Jean-Luc Godard, börjat som filmskribenter innan de gått vidare för att göra sina egna filmer. Något som Widerberg också fick göra efter sina vassa texter om tillståndet inom svensk film.
Lyfte fram arbetarklassen
Widerbergs debutfilm “Barnvagnen” (1963), handlade om den unga kvinnan Britt Larsson (Inger Taube) som blir gravid. Trots hårt tryck från omgivningen att göra ett traditionellt val och stadga sig väljer hon att gå sin egen väg. Stilen var inspirerad av franska nya vågen och var helt annorlunda än filmer av Bergman och andra svenska filmskapare vid den här tiden. Det var inte det enda som var nytt med Widerbergs film. Genom att berätta en historia om en kvinna från arbetarklassen och hennes kamp för ett värdigt liv för sig och sitt barn, gav han uppmärksamhet åt människor som sällan fått utrymme i svensk film.
Det var med hans nästa film “Kvarteret Korpen” (1963), som Widerberg skulle få sitt stora genombrott. En film som än i dag räknas som regissörens mästerverk. Keve Hjelm är strålande som alkoholiserad familjefar i Malmös fattigkvarter. Tommy Berggren gör en av sina bästa roller som sonen Anders, vars dröm är att komma bort från kvarteret och bli författare.
Filmen hyllades med all rätt av såväl kritiker som andra filmskapare. Den fick till och med stora lovord av självaste Ingmar Bergman. Regissören konstaterade att han blivit överträffad av Widerberg : “‘Korpen’ var ett fulländat mästerverk i sitt slag. Det sjunde inseglet var ett försök där jag tog i så det knakade”, förklarade Bergman. Om Bergman hade rätt i det kan man ha olika åsikter om. Men det kanske räcker med att konstatera att Bo Widerbergs klassiker än i dag står ut som en av de bästa filmerna som gjorts i Sverige.
Facklig organisering
Arbetarklassens problem skulle vara ett fortsatt viktigt ämne för Widerberg under slutet av 60-talet och början på 70-talet. Den lilla människan stod fortfarande i fokus. Men nu hade perspektivet flyttats från enskilda individer inom arbetarklassen till en större idé om kollektivet. Facklig organisering och fackets kamp för mänskliga villkor för arbetarna var huvudtemat i två av hans mest kända filmer, som gjordes under den här tiden. “Ådalen 31” skildrar den strejk som skulle leda till skotten i Ådalen som dödade fem arbetare. “Joe Hill” är berättelsen om den svenske immigranten, fackföreningsaktivisten och protestsångaren Joe Hill som dömdes till döden för mord på lösa grunder. Det är filmer med stort patos som tar ställning för de som saknar makt och rättigheter och hyllar arbetarkollektivet som en enande kraft.
Klassperspektivet kunde också ta betydligt mer subtila uttryck i Widerbergs filmer. Det handlar inte minst om det kulturella kapital som de övre klasserna har. Något som de kan utöva som ett maktmedel mot arbetarklassen. I “Barnvagnen” sitter Britt och lyssnar på klassik musik med en man som uppvaktar henne (Thommy Berggren). Hon säger att hon inte gillar stycket först. Men när han säger att det är bra ändrar hon sig och påpekar att musiken först inte var så bra men att den under styckets gång blivit bättre.
Ett annat exempel på det är en scen i “Ådalen 31”. Disponentens hustru Hedvig (Anita Björk) lär den unge arbetarpojken Kjell (Peter Schildt) om de impressionistiska konstnärerna och hur man uttalar den franska konstnären Pierre-Auguste Renoirs namn. Hon bor inte bara i ett finare hus och har mer pengar. Hon kan också stoltsera med sina kunskaper i finkultur. Något Kjell inte kan mäta sig med. Samtidigt märker man hur han törstar efter den kunskapen.
Rivalitet med Bergman
Klassperspektivet var inte lika tydligt i Widerbergs senare filmer som “Mannen på taket” (1976) eller “Lust och fägring stor” (1995). Widerberg kommer dock för alltid att vara ihågkommen som den svenske regissör som mer än någon annan speglat arbetarklassens villkor.
Hela hans regissörsgärning skulle också alltid komma att präglas av rivaliteten med Ingmar Bergman. En rivalitet som kanske behövdes för att Widerberg skulle kunna komma fram och göra de filmer han gjorde. Som en sorts anti-Bergman. Men i dag känns den rivaliteten ganska utdaterad. Jag tycker att det räcker med att konstatera att Widerberg och Bergman är två av Sveriges viktigaste filmskapare. De kompletterade varandra på ett alldeles utmärkt sätt. Widerberg kunde göra saker som Bergman inte kunde och tvärt om.
Den där scenen i “Joe Hill” till exempel hade Bergman aldrig kunnat göra. Svensk filmhistoria hade varit betydligt fattigare utan den.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
