Björnen och den cirkulära ekonomin

Jakt Björnjakt stärker inte ekosystemen utan förvärrar den oreda människan skapat.

Ekosystem består av arter som i samverkan skapar livsmiljöer vilka gynnar dem alla. De gynnas eftersom de ges möjlighet att på olika sätt säkra sin arts överlevnad. Detta är inte nödvändigtvis detsamma som att fortplanta sig, men det kan ses som livets mening.

Den ekologiska ekonomi dessa arter tillsammans bildar är cirkulär. Energi och kol tillförs genom fotosyntes och överförs till organismer via växters levande vävnader. Näringsämnen cirkulerar mellan växter, djur, mikrober, och jorden genom föda och nedbrytning av dött organiskt material och avfallsprodukter. Naturen alstrar inte skräp och sopor, utan allt återanvänds, om och om igen. Det rör sig om ett kretslopp.

En kontrast till denna cirkulära ekonomi är mänsklighetens nuvarande ekonomiska system, som i huvudsak är linjärt. Samtida samhällen konsumerar enorma mängder energi och näringsämnen och återbördar allt detta till omvärlden i nya skepnader: Föroreningar, avloppsvatten, hetta, och avfall. Eller så stjälps det som konsumerats i grundvatten och deponier.

Den rådande ekonomin betraktar i huvudsak naturen som en resurs att förbruka, och naturens värde har beskrivits som 55 procent av världens BNP.

Inom denna resursslösande världsuppfattning ingår troféjakten – dödandet av djur för nöjes skull, en jakt som erbjuder “action”, “äventyr” och “spänning”. I Sverige bedrivs troféjakt på brunbjörn, och för jaktlaget gör björnen nytta en enda gång – den gång björnen dödas. Det är en jakt som inte stärker ekosystemen utan i stället förvärrar den oreda människan skapat i naturen.

Naturen och mänsklig förvaltning

Naturen är självreglerande och behöver inte förvaltas av människan. Att mänsklig förvaltning av naturen är dömd att misslyckas insåg redan Charles Darwin. I förarbetet till On the Origin of Species (1859) berättar Darwin att eftersom allt levande är sammanlänkat, kommer åtgärder som riktas mot specifika arter eller livsmiljöer att leda till oförutsedda konsekvenser. Att försöka förutse alla förändringars slutgiltiga resultat är omöjligt.

Mänsklig förvaltning har mycket riktigt orsakat oreda i svensk natur, och varje gång troféjakt eller illegalt dödande av björn äger rum, förvärras denna oreda.

Jakten och viltförvaltningen i Sverige instiftades i lag år 1938, men människans syn på viltförvaltning är äldre än så. Redan under medeltiden präglades europeiskt tänkande av en uppdelning mellan bestes  dulces – “rara bestar” – och bestes puantes – “stinkande bestar”. De förstnämnda var djur som ansågs nyttiga eller beundransvärda, medan de sistnämnda, ofta rovdjur, betraktades som farliga eller skadliga. Denna världsbild bidrog till en syn där vissa djur förtjänade skydd, medan andra kunde jagas utan eftertanke.

Jakt har genom åren beskrivits som beskyddande av människor, eller egendom, eller husdjur, eller bikupor, eller boskap, eller vilda arter (som jägarna själva vill fälla). Samtidigt har föreställningar om rovdjur som hot påverkat hur de hanterats. I dag framhåller många jägare att deras arbete bidrar till att bevara en balans i ekosystemen och skydda den biologiska mångfalden. Men troféjakt går att betrakta som en del av en konsumtionskultur i vilken vilda djur reduceras till resurser. Brunbjörnen blir därmed en del av jaktekonomins råvara.

Brunbjörnen, som är en nyckelart, spelar en viktig roll i att upprätthålla ekosystemets naturliga dynamik. När den rödlistade björnen skjuts påverkas inte bara dess population, utan även samspelet mellan andra arter och den miljö de lever i. Färre björnar leder dessutom till mer omfattande betesskador – orsakade av klövdjur – och fler viltolyckor på grund av överdimensionerade bestånd av klövdjur. Sammantaget innebär detta lidande och död, och kostar samhället mångmiljardbelopp årligen.

Ett bättre biologiskt och ekonomiskt alternativ

Ett biologiskt och ekonomiskt givande alternativ till björnjakten är viltskådning. Fler björnar skulle stärka förutsättningarna för svensk naturturism. En livskraftig björnpopulation kan göra Sverige mer attraktivt som destination för naturupplevelser. Turism kopplad till viltskådning har potential att generera betydande intäkter för lokalsamhällen, skapa nya arbetstillfällen, och gynna regionala företag.

I dag har dock denna näring svårt att hävda sig, då naturturism baserad på viltobservationer får stå tillbaka för rovdjursjägarnas intressen. Viltförvaltningsdelegationerna i landet domineras av jägare, vilka prioriterar jaktekonomin, och det händer att jägare skjuter bort djur och hela djurfamiljer som entreprenörer byggt upp sin turistverksamhet kring. Jägare som agerar på detta sätt är naturligtvis medvetna om att levande björnar lockar besökare under många år. Det är just detta som gör naturturismens ekonomi cirkulär, och till en hållbar och långsiktig inkomstkälla. För överflöd uppstår inte genom att det som finns slösas bort, utan genom att det ständigt cirkulerar i tillvaron.

Viltskådningsturismens ekonomiska potential uppskattas uppgå till flera hundra miljoner kronor årligen.

Eftersom svenska klövdjursjägare är vana vid att ha tillgång till stora klövdjurspopulationer, kan de behöva ekonomisk kompensation för minskade jaktmöjligheter. Detsamma gäller markägare som i dagsläget har jakt som en inkomstkälla. De kan enkelt inkluderas i viltskådningsekonomin.

En ny syn på björnen

Det är dags för Sverige att ta ansvar för att återupprätta relationen mellan människa och björn. Detta innebär att nuvarande värderingar måste ifrågasättas och att synen på björnen måste göra denna nyckelart rättvisa. Det krävs en kultur präglad av hänsyn och förståelse, i vilken björnen ses som dynamisk medskapare av världen snarare än en råvara som ska konsumeras.

Björnar har sitt eget perspektiv på världen, och deras värld är rik, på vissa sätt rikare än människans. De har en bakgrund, relationer, och utvecklade personligheter. De känner inte bara smärta, rädsla, sorg och ilska, utan de kan också njuta. De kan bli överraskade och känna nyfikenhet och glädje. Den som invänder att människan inte ska tillskriva djur mänskliga känslor glömmer bort att mänskliga känslor är just djurkänslor. Att människan skulle ha monopol på känslor är en förlegad och absurd tanke. De gener som styr skapandet av hjärnors känslohormon är omkring 700 miljoner år gamla. Troligen har dessa sitt ursprung i den era då djur började fatta erfarenhetsbaserade beslut, och alla djur har detta gemensamt.

Den som är villig att öppna ögonen kommer att se att det finns gott om gemensamma världar. Utbildning och medvetenhet är avgörande för att förändra attityder och beteenden. Genom att involvera och engagera samhället går det att stärka stödet för en cirkulär ekonomi som gynnar den civilisation och den natur som är oskiljaktiga.

Emil Siekkinen

Källor i urval

Ludovick Brown, Andreas Zedrosser, Jonas Kindberg, och Fanie Pelletier: “Behavioural responses of brown bears to roads and hunting disturbance,” DOI: 10.1002/ece3.11532, Ecology and Evolution, 2024

Charles Darwin (och R. C. Stauffer [redaktör]): Charles Darwin’s Natural selection: Being the second part of his big species book, written from 1856 to 1858, Cambridge University Press, 1975

Susann Engqvist: ”Rovdjuren är fantastiska tillgångar,” Våra rovdjur, 10 december 2024

Bosse Johansson: ”Den underskattade viltturismen,” Våra Rovdjur, 1 april 2024

Robin Wall Kimmerer: The serviceberry, Allen Lane, 2024

Barry Lopez: Arctic dreams, Scribner, 1986; och Of wolves and men. Scribner, 1978.

Eva Meijer: Djurens språk : Det hemliga samtalet i naturens värld, Weyler Förlag, 2020

Ulrich Schmölcke och Oliver Grimm: “A special relationship – aspects of human-animal interaction in birds of prey, brown bears, beavers, and elk in prehistoric Europe,” DOI: 10.3390/ani14030417, 2024, Animals, 2024

Waidmann: “Björnjakt i Sverige” https://waidmann.se/bjornjakt-i-sverige/