Bangladesh en politisk krutdurk

Asien Extremister hotar institutionerna i Bangladesh, skriver Bertil Lintner. 

Tiotusentals människor har demonstrerat i Bangladeshs huvudstad Dhaka emot vad de kallar införandet av ”västerländska lagar och bestämmelser”, främst att öka kvinnors rättigheter. Demonstranterna kräver införandet av sharia-lagar och hotar med stora protester över hela landet om deras krav inte beaktas.

Protesterna skall enligt planerna hållas den 23 maj. Demonstrationerna och hoten kommer efter att islamiska militanter i februari attackerat ett stånd på en bokmässa i Dhaka och skrikit slagord mot påstådd hädelse av profeten Muhammed. Anledningen var att man ställt ut böcker skrivna av feministen Taslima Nasrin som sedan länge befunnit sig i exil i Sverige, Tyskland, Indien och USA.

Ett mästerskap i damfotboll har fått ställas in på grund av hot från islamiska extremister. Fotboll har blivit ett sätt på vilket unga bangladeshiska kvinnor har stärkt sin ställning i samhället och tagit sig ur fattigdom.

Alarmerande utveckling

Vad som började förra året som ett folkuppror mot en auktoritär regim som trampade på folks rättigheter har fått ge vika för en icke-vald interimsregering. Den skall styra i väntan på nästa val som enligt vaga löften kommer att hållas senare i år eller möjligtvis i början på nästa — och i det faktiska maktvakuum som uppstått har islamiska extremister blivit alltmer högljudda.

– Extremister hotar nu öppet alla institutioner i landet, inklusive armén, rättsväsendet, den civila förvaltningen och media, säger den bangladeshisk-svenske poeten och dramatikern Anisur Rahman, som sitter i det svenska Författarförbundets styrelse.

– Framtiden för den bangladeshiska demokratin är i fara om man inte lyckas stoppa islamiseringen.

New York Times rapporterade den 1 april: ”Medan Bangladesh försöker återuppbygga sin demokrati och skapa en ny framtid för sina 175 miljoner invånare, har islamistisk extremism som länge funnits under landets sekulära fasad kommit upp till ytan.”

Bangladeshs nya myndigheter brännmärkte artikeln som ”ensidig och överdriven” och har även fördömt aktioner som attacken mot bokmässan i Dhaka. Men det är få neutrala bedömare som inte observerat den nya, alarmerande utveckling som Bangladesh just nu genomgår.

Human Rights Watch skriver i sin senaste rapport: ”Ett oroande men välbekant mönster av övergrepp och politiska repressalier från säkerhetsstyrkorna har återuppstått … Grupper som förespråkar extremistisk islam attackerar minoriteter, särskilt hinduer och ahmadiyya-anhängare. Etniska minoriteter i the Chittagong Hill Tracts utsätts för fortsatt diskriminering och våld från myndigheternas sida.” Ahmadiyya är muslimer som förespråkar fred, social rättvisa och en icke-våldsbejakande tolkning av islam medan minoriteterna i the Chittagong Hill Tracts, Bangladeshs enda stora bergsområde, är i huvudsak buddhister. Det finns också en hinduisk minoritet i det överväldigande muslimska Bangladesh.

Hundratals döda

Omvälvningarna har sitt ursprung i fredliga protester som hölls i juli förra året mot återinförandet av kvoter för arbete inom administrationen. 30 procent av alla anställningar skulle bli reserverade för släktingar till de som spelade ledande roller inom frihetskampen mot Pakistan i början på sjuttiotalet, vilket andra medborgare såg som ren diskriminering.

Myndigheternas brutala metoder för att få bukt med protesterna — officiellt sköts 174 demonstranter till döds medan det med all sannolikhet rörde sig om hundratals — ledde till ett folkuppror, och den dåvarande premiärministern Sheikh Hasina Wazed tvingades avgå den 5 augusti. Hon flydde, först med bil, sedan med helikopter och slutligen med flyg till Indien, där hon nu befinner sig i exil.

 Lagförslaget, som egentligen inte är nytt men nu skulle drivas igenom med kraft, har sitt ursprung i landets blodiga historia. Från Brittiska Indiens självständighet från Storbritannien 1947 fram till 1971 tillhörde det nuvarande Bangladesh den del som blev muslimska Pakistan. Den östra delen var separerad från den större, västra delen och de två delarna var separerade av hundratals mil av indiskt territorium. Tanken på att en särskild stat skulle bildas av de delar av Brittiska Indien som hade muslimsk majoritet föddes på trettiotalet, och Choudhry Rahmat Ali, en muslimsk poet som då studerade i England, myntade begreppet ”Pakistan” där P står för Punjab, A för Afghan (efter folket i provinsen närmast Afghanistan), K för Kashmir, I för Indus (Sindh) och STAN den sista delen av Baluchistan. Sammanslaget blir det Pakistan, ”de renas land”. Det nya namnet innefattade visserligen inte Östbengalen, den folkrikaste muslimska provinsen i Brittiska Indien, men den blev i alla fall en del av det självständiga Pakistan. Försök att ersätta den bengaliska som talades i öster med det nationella språket urdu ledde till protester som övergick i uppror och sedan ett blodigt inbördeskrig. Med stöd från Indien besegrades den pakistanska regeringsarmén och 1971 blev Bangladesh till slut ett eget land.

Kuppen 1975

Frihetskampen leddes av Sheikh Mujibur Rahman som blev Bangladeshs förste president. Han hyllades som landsfader, men interna motsättningar ledde till en kupp i augusti 1975.

Sheikh Mujibur Rahman och hans fru, bror, tre söner, två svärdöttrar och en mängd andra släktingar, poliser och en brigadgeneral från armén dödades. Politisk instabilitet och extrem fattigdom följde, och två partier kom att dominera det politiska livet.

Det ena var Awamiförbundet, som först leddes av Sheikh Mujibur Rahman och efter hans död av en av hans två överlevande döttrar, och det är Sheikh Hasina Wazed.

Awamiförbundet stod för ett sekulärt program, som i ett bangladeshiskt sammanhang betyder neutralitet i religiösa frågor. Det andra, det Bangladeshiska nationalistpartiet, leddes av Begum Khaleda Zia, änka efter Ziaur Rahman, en general som var landets president från 1977 fram till att han mördades 1981.

Vid sidan av de två partierna fanns det islamistiska Jamaat-e-Isalmi Bangladesh, som stödde Pakistan under frihetskriget och i olika omgångar har varit förbjudet och under andra perioder samarbetat med det Bangladeshiska nationalistpartiet.

Kvinnor stärktes

Makten skiftade mellan Sheikh Hasina Wazed och Begum Khaleda Zia, men den mäktiga militären fanns alltid där i bakgrunden. Landet upplevde kupper, perioder av militärdiktatur och styre efter mer demokratiska former efter att allmänna val hållits.

Sheikh Hasina var premiärminister, först från 1996 till 2001 och igen från 2009 till dess att hon drevs i landsflykt i augusti 2024. Khaleda Zia var premiärminister från 1991 to 1996 och igen från 2001 till 2006.

Under de år Sheikh Hasina satt vid makten såg Bangladesh en imponerande ekonomisk utveckling. Det var i synnerhet textilindustrin som blomstrade. I väst hör man ofta om exploatering av arbetare inom den näringen, men den betydde också mycket för kvinnornas ställning i samhället. Inom textilindustrin arbetade främst unga kvinnor, och de fick nu tillgång till pengar, blev familjeförsörjare och vande sig vid mobiltelefoner, datorer och internet.

Det var en social omvälvning som landet aldrig tidigare upplevt. Samtidigt växte medelklassen, oavsett vilket kön folk tillhörde. Och det blev en utmaning som Sheikh Hasina inte klarade av att hantera. Hon hade med åren blivit alltmer auktoritär och använde sig av polis och militär för att krossa oppositionen mot hennes styre. Dissidenter greps eller bara försvann och det förekom anklagelser om valfusk då hennes regering återvaldes.

Muhammed Yunus

Efter hennes flykt till Indien tog en ny regering över. Juristen Mohammed Shahabuddin från Awamiförbundet sitter officiellt kvar som president, dock utan makt. Den nya regeringens ansikte utåt är ”rådgivaren” Muhammed Yunus, en ekonom som fick Nobels fredspris 2006 för att ha grundat Grameen Bank och varit pionjär inom mikrokredit och mikrofinansiering. Tilldelningen av det priset blev kontroversiellt när kritiker började ifrågasätta mikrofinansieringens effektivitet och anklagelser kom om att enskilda lånehajar utnyttjat verksamheten.

Sheikh Hasina gjorde allt, alltför mycket hävdar somliga, när hon satt vid makten för att hedra sin far och den kamp för frihet han utan tvekan ledde. Nu går det till andra ytterligheter.

Minnet av Sheikh Mujibur Rahman har nedgraderats från det att han hyllats som Bangladeshs grundare till att han blivit ett hatobjekt för de många krafter som vill skriva om historien. Mujibur Rahman-statyer har krossats av uppretade folkmassor, och hans forna hem i Dhaka, som blivit museum, ligger i ruiner. Enligt Anisur Rahman har bibliotek plundrats och män som Ziaur Rahman hyllas nu som Bangladeshs grundare. De mest extrema bland islamisterna vill att regeringen förbjuder Awamiförbundet för att hindra att det ställer upp i nästa val, när de nu kommer att hållas.

Stärkta band till Kina

Utrikespolitiken har också genomgått genomgripande förändringar. Banden till Indien var alltid starka när Awamiförbundet bildade regering. Indien associeras nu med Sheikh Hasina och hennes styre, och alla vet att det är där hon befunnit sig sedan flykten från Dhaka förra året. Nu förbättras och stärks relationerna med Indiens ärkefiender Pakistan och Kina, och det kan få återverkningar på den geopolitiska situationen i hela regionen.

Bangladesh är inget litet, obetydligt land. Vad det gäller folkmängd kommer Bangladesh på åttonde plats bland världens länder och dess 175 miljoner trängs på en yta på bara 148 460 kvadratkilometer, eller bara något mer än Greklands.

Befolkningstätheten är med andra ord en av de högsta i världen och arbetslösheten är stor, liksom missnöje av olika politiska schatteringar: islamister på den ena sidan och anhängare av Awamiförbundet på den andra. Där finns också de inom medelklassen som drog ut på gatorna förra året och inte fick se sina demokratiska förväntningar infriade efter Sheikh Hasinas fall från makten.

Långvarig politisk instabilitet och nu islamiska rörelser som vädrar morgonluft gör Bangladesh till en politisk krutdurk där allt kan hända. Kan Bangladesh bli mer demokratiskt med respekt för religiösa och etniska minoriteter — och inte minst kvinnor? Eller blir det en annan form av auktoritärt styre med starka, islamiska inslag?

Den närmaste tiden, och vad som kan hända eller inte händer den 23 maj, kommer att bli avgörande.

Bertil Lintner