Aktivism och motstånd – en viktig del av Washingtons DNA

Essä Washington DC är en av de städer där protesterna mot Donald Trump varit som mest högljudda. Ett kapitel i Karin Henrikssons och Maria Bouroncles nya bok ”Washington DC: Makten. Historien. Kulturen” belyser hur avgörande aktivismen i staden varit för kvinnors, svartas och homosexuellas frigörelsekamp. 

Den 18 oktober planeras en landsomfattande protest, ”No Kings”, mot Donald Trump. En av parollerna i den amerikanska huvudstaden – där mer än nio av tio röstar på demokraterna – lyder ”Remove the Regime”. Åtskilliga massdemonstrationer har ägt rum i Washington. Protester som aktualiseras av ilska över presidentens strypning av den federala förvaltningen där många jobbar och på diktatorsfasonerna med utpostering av militär på gatorna. 

Ett kapitel i Karin Henrikssons och Maria Bouroncles nya bok ”Washington DC: Makten. Historien. Kulturen” belyser hur avgörande aktivismen i staden varit för kvinnors, svartas och homosexuellas frigörelsekamp. 

Women’s March

Ingen kan undgå de röda plakaten med stridsropet ”Free DC” – Befria DC – som arga invånare placerat ut i gathörn, i fönster och på väggar. De vänder sig mot den tillfällige grannen Donald Trumps beskrivning av deras stad: ”Våldsamma gäng och blodtörstiga brottslingar, kringflackande vilda ungdomsmobbar, drogade galningar och hemlösa har tagit över.”

De runt 700 000 invånarna är förvisso medvetna om att staden har problem, men brottsligheten har gått ner och återhämtningen efter pandemin märks äntligen på allvar. Allra helst skulle de vilja att DC blir en delstat med röstberättigad representation i kongressen, inte som idag bara ett begränsat självstyre.

Protesterna mot Trump började redan på hans första hela dag som president. En halv miljon människor uppskattas ha deltagit i Women’s March den 21 januari 2017. Men det är bara en av många jättemanifestationer som ägt rum i DC sedan förra sekelskiftet. Närheten till makten är en förklaring, de breda avenyerna och de stora öppna ytorna där många kan samlas i yttrandefrihetens namn är en annan.

Det som framför allt bildade mönster för framtida marscher var demonstrationen 1913 när 5000 kvinnor klädda i suffragetternas vita färg tågade fram till Vita huset dagen innan Woodrow Wilson skulle svära presidenteden. De krävde att få rösträtt, en kamp som redan hade pågått i mer än ett halvsekel. Wilson var emot, trots att hans hustru och tre döttrar sägs ha varit för. Det skulle sedan dröja ända till 1920 innan kvinnlig rösträtt blev lag.

Svart fläck

Bland de mindre ärofulla demonstranterna återfinns Ku Klux Klan. I mitten av 1920-talet var denna seglivade rasistorganisation som allra störst. Runt 30 000 av dem, i sina vita kåpor och toppiga huvudbonader, marscherade i täta led nedför Pennsylvania Avenue. Tidningen Washington Post rapporterade andlöst, utan att ifrågasätta budskapen och fortsatte nästa dag när KKK-medlemmarna brände ett jättelikt kors i Arlington.

En uppslitande massprotest ägde rum 1932. Veteraner som stridit i första världskriget och som nu i likhet med miljoner andra var arbetslösa vallfärdade till DC. De krävde att utlovad bonus skulle betalas ut i förväg, satte upp tältläger nära Kapitolium och ockuperade tomma lokaler i närheten. Polis beordrades ut för att vräka männen, Bonus Army i folkmun, men slagsmål utbröt. Två demonstranter dödades och flera poliser skadades. 

Det hela urartade till en svart fläck i USA:s historia för att militär hade kallats in och slagit ned värnlösa civila. Bonusarmén fick inte sina pengar förrän 1936, men för de svarta veteranerna restes i vanlig ordning olika hinder och de hade svårt att exempelvis få banklån.

Att allt fler inte längre ville acceptera rasdiskrimineringen blev tydligt under nästa krig, det andra världskriget. Svarta förväntades att offra sina liv för landet men fick sämre jobb i försvarsindustrin och i segregerade enheter i militären.

”I have a dream”

En av de mest hyllade medborgarrättsledarna, både då och senare, hette A. Philip Randolph och var ordförande i den svarta tågpersonalens fackförbund, Brotherhood of Sleeping Car Porters. 1941 satte han planer i verket på en protestmarsch för att kräva jämlikhet i försvarsföretagen. President Franklin D. Roosevelt gav efter. Marschen inställdes och diskriminering förbjöds. 

Efter krigsslutet, 1947, hotade Randolph med att kalla till en ny marsch för att få till stånd integration i hela försvaret med samma argument som förut. Svarta som kämpat på slagfältet måste få samma rättigheter som vita vid hemkomsten. Men när president Harry Truman utfärdade en order om desegregering ställde han in marschen. 

Huvudpersonen i de svartas medborgarrättskamp i slutet av augusti 1963 hette Martin Luther King Jr. Ännu en March on Washington planerades och arrangörerna var nervösa. Men det hade de inte behövt. Karavaner av tåg och bussar rullade in till The Mall och alla tillresta fick höra Kings bevingade:

I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character. 

En given skådeplats

Fem år senare var Martin Luther King död, mördad på en motellbalkong i Memphis i Tennessee. Hans ord lever kvar och han hedras med ett eget monument inte så långt från trapporna där han höll talet 1963. Hans livsgärning skildras i detalj i museet över den afroamerikanska historien på The Mall.

För motståndare till USA:s krig har DC varit – och lär förbli – en given skådeplats. Antalet deltagare i protestmarsch efter protestmarsch mot det upptrappade Vietnamkriget växte. 1967 ägde ett upplopp rum utanför försvarshögkvarteret Pentagon. 1969 marscherade en halv miljon människor mot kriget och veteraner slängde sina medaljer i ren ilska över politiken. Fler än någonsin, över 12000, anhölls av polis under en enda dag 1971, samma år som gruppen The Weathermen placerade en bomb i Kapitolium.

Antikrigsdemonstrationerna återkom med ny styrka under Irakkriget i början av 2000-talet. Som mest deltog över 100 000 personer.

Under många år samlades abortmotståndare till en March for Life runt den 22 januari, det vill säga den dag 1973 som HD legaliserade abort i målet Roe v. Wade. Flera republikanska presidenter höll tal till skarorna från Vita huset. Efter ett annat historiskt beslut, det så kallade Dobbs 2022, där den federala aborträtten revs upp fick budskapen ändras – till krav på förbud i alla delstater.

Homosexuellas frigörelsekamp

I denna långa historia av folkliga protester finns ett viktigt avsnitt till, nämligen Washington som centrum för homosexuellas frigörelsekamp. Staden var en mötesplats så tidigt som på 1940- och 1950-talen. En liten gata nära Dupont Circle har döpts till Frank Kameny Way efter en av de modiga som vågade öppna garderobsdörren när det var olagligt att vara gay.

Den ökände kommunisthataren Joseph McCarthy, republikansk senator från Wisconsin, ansåg att homosexualitet var en psykisk sjukdom och hävdade att homosexuella var ett lätt byte för sovjetisk utpressning. Parallellt med hans röda skräckkampanj, ”red scare”, pågick en lavendelfärgad kampanj, ”lavender scare”, med avskedanden av homosexuella i federala förvaltningen. En medveten jakt pågick, genom att bevaka exempelvis offentliga toaletter. En som sögs in under en sådan räd var nämnde Frank Kameny. Uppgifter om ett polisförhör nådde hans arbetsgivare i DC, Army Map Service, där han arbetade med rymdkartor för militärt bruk. Han fick omgående sparken men överklagade ända till HD med argumentet att sexuell läggning inte borde diskvalificera någon. Domstolen avvisade fallet. Kameny fick aldrig mer någon fast anställning och ägnade resten av sitt långa liv åt hbtq-rättigheter – och myntade uttrycket ”Gay is good”.

”Vi är ju inte brottslingar längre som vi var då”, konstaterade Frank Kameny om det han åstadkommit den kväll det var vernissage på en utställning av hans samling av hbtq-plakat och andra minnessaker.

Detta är ett delvis bearbetat utdrag av ett kapitel i Maria Bouroncles och Karin Henrikssons bok ”Washington DC. Makten. Historien. Kulturen” som just utkommit på Karavan förlag.