Att förkorta arbetstiden allmänt och successivt, ungefär i takt med produktivitetsökningen, skulle kunna leda till minskade utsläpp helt enkelt genom att den ekonomiska tillväxten avtar, skriver Rikard Warlenius, skribent och doktorand i humanekologi.
Inte oväntat väckte min debattartikel om arbetstidsförkortning ont blod. Men politikens roll måste vara att gå utöver parternas uppgörelser, skriver Mats Essemyr i sin replik.
Utrymmet för löneökningar definieras inte mekaniskt av produktivitetsutvecklingen, utan är också en fördelningsfråga, skriver Josefin Brink (V).
Stämmer det att löneutrymmet måste ligga på två till tre procent per år? Har samhällsvetenskapen äntligen hittat något som liknar en naturlag? Jag tror inte det, skriver Roland Paulsen, doktorand i sociologi.
En alternativ väg framåt i fråga om arbetstidsförkortning är att ge de anställda möjlighet att ta ut en del av löneutrymmet som kortare arbetstid, högre lön eller pensionsavsättning, skriver Lennart Olsen (MP).
Europakten garanterar att Europa förr eller senare kommer att genomlida en depression av 1930-talsmodell, skriver Mattias Eriksson, doktorand i nationalekonomi och socialdemokrat.
Europa skadas av en politik med ensidig betoning på nedskärningar. Eurozonpakten bör balanseras med jobb och investeringar. Ett uttalande från toppmötet är inte tillräckligt, skriver Hanna Wallinder, utredare, Unionen, Thomas Jansson, internationell sekreterare, TCO.
En ännu viktigare fråga borde vara om Europakten är en bra idé i sig. Jag menar att den inte är det, skriver Jonas Sjöstedt, partiordförande Vänsterpartiet.
Arbetstidsförkortningar betalas med minskat löneutrymme. En sådan politik underminerar fackets möjlighet att förbättra arbetstagarnas villkor, skriver TCO-utredaren Mats Essemyr.
Historien om Det stora partiet på vars axlar ansvaret för landet vilade har odlats av såväl Socialdemokraterna själva som deras borgerliga motståndare, skriver Peter Santesson, statsvetare och utredare, Timbro.
Voterar riksdagsgruppen? Nej, aldrig. För de ut frågorna till medlemmarna? Nej, aldrig. Tystnadens kultur har blivit en kultur av läckor, mygel och manipulation, skriver Magnus Ljungkvist, S-bloggare.
Ett val av ny partiledare via en medlemsomröstning skulle kortsluta de olyckliga personfixerade motsättningarna mellan distrikt och grupperingar, skriver Ingemar Lindberg, tidigare statssekreterare och utredare på LO.
Socialdemokratin klarar inte av att möta de allt högre förväntningar på delaktighet och inflytande som medlemmarna ställer, skriver Magnus Nilsson och Axel Lindersson från S-studenter.
En partiordförande som tillsätts under mygelliknande former får det svårt, oavsett hur kompetent och karismatisk personen är, skriver Jytte Guteland, S-debattör.
Thomas Östros kan leda och samla S, och är en trovärdig statsministerkandidat, skriver David Samuelsson, tidigare bland annat ordförande i socialdemokratiska studentförbundet.
