Socialdemokraternas brist på sammanhängande berättelse om Sverige, arbetet, välfärden och livskvaliteten gör oss till ett otydligt parti som vill vara både det nya och det gamla arbetarepartiet samtidigt, fast ingetdera alltför mycket, skriver Kajsa Borgnäs från Arbetarörelsens Tankesmedja.
Efter valförlusten 2006 uteblev (S) förnyelse. Partiet gjorde inte sin läxa att formulera en politisk vision för framtiden. I stället fortsatte man att förhålla sig till de borgerliga, genom att lova antingen lite mindre eller lite mer, men aldrig något nytt, skriver journalisten Ann-Helen Meyer von Bremen.
Hur ska vi förstå de gröna och bruna framgångarna i valet? Två tankefigurer kommer att börja cirkulera – ett motsatspar mellan det gröna och det bruna som fångar den nya politiska situationen. Det skriver Karl Palmås, forskare och grön debattör.
Socialdemokraterna måste bli bättre på att formulera konkreta mål för ett medellångt perspektiv. Alltför ofta har det medellånga perspektivet ersatts av kortsiktiga, dagspolitiska utspel och visionära men till intet förpliktigande språkblomster, skriver Johannes Åsberg, idéhistoriker och socialdemokrat.
Till Jimmie Åkesson: Vi delar land du och jag, ditt och mitt Sverige. Jag kom till ditt Sverige 1992. Du minns säkert det året, det var då Lasermannen fångades, nydemokraterna satt i riksdagen och flyktingförläggningar brändes ner, skriver Lejla Hastor, socialdemokrat engagerad i internationella frågor.
Det rödgröna samarbetet har inte levererat och jag är övertygad om att det var fel att först gå in i ett samarbete och först därefter definiera den egna politiken, skriver Niklas Nordström, PR-konsult och före detta SSU-ordförande.
Det var inte enbart ett val vi förlorade – vi har förlorat under mycket, mycket lång tid. Socialdemokratins största problem i dag är att vi inte upplevs som relevanta. Det måste bli ändring på det nu, skriver Marika Lindgren Åsbrink, socialdemokratisk bloggare och fritidspolitiker i Sundbyberg.
Bland Stockholms ytterstäders rektorer tror bara en dryg fjärdedel att de kan undvika fortsatta nedskärningar, skriver Marika Lindgren Åsbrink, socialdemokratisk bloggare och fritidspolitiker i Sundbyberg.
Högerpopulistiska partier som Sverigedemokraterna utgör ett dubbelt hot mot arbetarrörelsen. Det gör det särskilt viktigt för just arbetarrörelsen att ha en klar strategi för hur högerpopulistiska partier ska bemötas, skriver författarna Mats Wingborg och Anna-Lena Lodenius.
Ingen av de utrikespolitiska frågorna i årets valrörelse har präglats av större förvirring än den om de amerikanska kärnvapenbaserna, skriver Emma Rosengren, nedrustningsansvarig Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet och Josefin Lind, informationsansvarig Svenska Läkare mot Kärnvapen.
De argument som framförts mot ett obligatorium är inte några som inte skulle kunna hanteras inom ramen för allmän a-kassa, skriver Irene Wennemo, huvudsekreterare i den parlamentariska socialförsäkringsutredningen.
Det är inte konstigt om säkerheten ibland naggas i kanten när hela järnvägssektorn är utsatt för hård konkurrens och kravet på att pressa priser är överordnat annat, skriver Jonas Sjöstedt, riksdagskandidat för Vänsterpartiet.
Regeringens politik syftar till att styra medborgarna mot att sköta sitt försäkringsskydd på egen hand, vilket de flesta förlorar på, skriver Daniel Lind, ekonom, statsvetare, skribent
José Manuel Barroso höll tal i parlamentet i ett försök att positionera EU-kommissionen i maktkampen mellan EU:s institutioner. Tyvärr står politisk handlingsförlamning i vägen, något som bara gynnar EU-domstolen, skriver Claes-Mikael Jonsson, LO-jurist och Johan Danielsson, LO-utredare.
Om Irene Wennemo vill att a-kassan ska bli mer allmän är vägen dit inte ett obligatorium utan höjt tak, lägre avgifter och bättre villkor, skriver Roger Mörtvik, samhällspolitisk chef, TCO.
