Förvaltningen av biståndet har alltid varit en tungrodd maktkamp mellan Utrikesdepartementet och Sida. Efter maktskiftet 2006 lanserade Moderaterna en agenda för mer tydlighet, bättre insyn och mindre slöseri med pengarna. Det blev mer komplicerat, rörigare och bråkigt. Samtidigt fortsätter vapenexporten till utvecklingsländer.
De svenska hushållen skuldsätter sig allt mer och bostadspriserna fortsätter att öka. Trots att svensk ekonomi går bättre än omvärlden finns anledning till oro. En hel del av den utveckling som fick Irlands och USA:s ekonomier på fall existerar även i Sverige.
Allt fler unga går varken i skolan eller har ett jobb. De lever i ett utanförskap som riskerar att bli livslångt. De bollas runt mellan åtgärder och myndigheter i ett cyniskt spel där ingen vill sitta med svarte petter. Och regeringen står passiv.
Moderaternas syn på sprutbyte är en berättelse om politiker som väljer att varken se eller lyssna till expertisen och de politiska kollegorna. Varför är ett mysterium.
Värnplikten är avskaffad och alla inom Försvarsmakten måste vara beredda på att göra utlandstjänst. Med den borgerliga regeringen har Sverige fullbordat resan från folkförsvar till yrkesarmé.
Regeringen Reinfeldt I utsåg först en Timbrochef till kulturminister. Kultursverige satte champagnen i halsen och andades ut när kulturdepartementet efter ett par dagar fick en ny chef. Fyra år senare suckar kulturarbetarna över ministerns övertro på att sponsring och skattesänkningar är vägen till ett rikt kulturliv.
Kryphål i den tyska prostitutionslagstiftningen har inneburit att sexsäljare inte får tillgång till välfärdstjänster – vilket var ett av de främsta argumenten till att genomföra reformen. I Tyskland fortsätter sexuella tjänster att säljas som vanligt, medan Sverige hoppas kunna exportera idén om sexköpslagstiftning.
Europas länder försöker övertrumfa varandra i sparsamhet. I Storbritannien har regeringen dragit fram en yxa som skulle fått den store landsmannen John Maynard Keynes att blekna. Samtidigt lever stimulanspolitiken på andra sidan Atlanten.
Den svenska integrationspolitiken har misslyckats. Det slog Fredrik Reinfeldt fast i regeringsförklaringen 2006. Till statsministern sällar sig en samstämmig kör av politiker och debattörer: integrationen fungerar riktigt, riktigt dåligt. Men om man som de nya Moderaterna sätter likhetstecken mellan integration och arbete så visar forskning och statistik något annat.
Europas socialdemokratiska partier är i kris. De tycks ha tappat såväl sin framtidsvision som sin samhällsbärande roll. Risken är att (S) förlorar sig själva i en idealiserad bild av ett storslaget förflutet. På spel står själva idén om en solidarisk välfärdsstat.
Socialdemokraterna har långsamt förlorat väljarnas förtroende under tjugo års tid. Under samma period har ojämlikheten ökat och arbetslösheten hållit sig kvar på höga nivåer. (S) har misslyckats i sina klassiska paradgrenar – och blivit bestraffade av väljarna.
Trots sekellång facklig-politisk samverkan tappar Socialdemokraterna kraftigt bland löntagarna. Hur kan det komma sig och vilken blir LO:s politiska uppgift när blockpolitiken cementerats?
I ohejdad takt försvinner djur och växter från jordens yta. Men förlusten av biologisk mångfald har hamnat helt i skymundan av klimatförändringarna. Forskningen visar att vi kommer allt närmare de punkter där det kommer att vara omöjligt att vrida tillbaka utvecklingen.
Plånboksfrågorna har dominerat valrörelsen. Slaget har stått om medelklassfamiljen – där skillnaden mellan de båda blockens politik i slutändan handlar om 25 kronor mer eller mindre i månaden. För samhällets svaga står mer på spel om de rödgröna eller borgerligheten vinner valet.
Mona Sahlin satte ner foten, Vänstern backade och Miljöpartiet ville inte längre gå hela vägen. Kravet på arbetstidsförkortning försvann under tyngden av blockpolitiken. Men frågan lever fortfarande utanför valrörelsen – i debatten om tillväxt och klimat.
