Asien Internationella människorättsorganisationer har kallat valet som nyligen genomfördes i Myanmar för en fars. Landet har fått tillbaka sin internationella pariastatus — och det passar Kina utmärkt. Det skriver Bertil Lintner.
Allmänna val har hållits och parlamentet har haft sitt första möte för att utse en ny president. Det låter som en helt vanlig demokratisk procedur. Men i dagens Myanmar är det något helt annat som har skett. På grund av att militären strider mot en uppsjö etniska och politiska upprorsarméer hölls valet i tre omgångar i olika delar av landet. Så gott som alla partier med demokratiska värderingar hade dessutom upplösts i god tid innan valet och flera av deras ledare har suttit i fängelse sedan militären grep absolut makt i en kupp i februari 2021.
Underrapporterat krig
Det var därför knappast förvånande att militärens eget parti, the Union Solidarity and Development Party (USDP), vann vad myndigheterna kallade en jordskredsseger. 80 procent av de nya parlamentsledamöterna är militärer eller officerare som bytt ut sina uniformer mot civila kläder. En av dem är den nye presidenten Min Aung Hlaing, nu civil men tidigare general och ledare för den junta som etablerades efter kuppen för drygt fem år sedan. Internationella människorättsorganisationer har kallat det hela för en fars och säger att allt som hänt är att militären formaliserat sitt grepp om makten. Stöd för Min Aung Hlaing och hans nya regering har däremot kommit från Ryssland, Belarus och Kina, militärens främsta utländska bundsförvanter.
Sådan är verkligheten i dagens Myanmar, ett i det närmaste bortglömt land i Sydostasien. Där utkämpas dessutom världens mest underrapporterade krig. Etniska minoriteter i landets ytterområden har i årtionden kämpat för sina rättigheter. Det är i sig inget nytt, men efter att militären öppnat eld mot folk i städer i de centrala delarna av landet som demonstrerade mot kuppen drog tusentals ut på landsbygden för att med vapen i hand strida mot den junta som kuppmakarna utsett. Hundratals sköts när de demonstrerade fredligt — och offren för det alltmer intensiva inbördeskriget uppgår enligt Armed Conflict Location and Event Data Project, som dokumenterar krig i olika delar av världen, till fler än 90 000.
Miljoner har drivits på flykt inne i landet och till grannländerna Thailand, Indien och Bangladesh. I fängelserna sitter tusentals politiska fångar, bland dem Win Myint, president innan kuppen, och statskanslern Aung San Suu Kyi, som vann Nobels fredspris 1991. Tortyr förekommer i alla fängelser i Myanmar.
Beroende av Kina
Myanmar, med 55 miljoner invånare och en yta på 676 000 kvadratkilometer, var en bräcklig federal demokrati från självständigheten från Storbritannien 1948 fram till en militärkupp 1962. Sedan dess har militären styrt landet i olika skepnader, men en stor öppenhet tilläts under årtiondet 2011–2021. Politiska fångar släpptes, partier kunde verka öppet, pressen blev fri och det civila samhället kunde bilda sina egna organisationer. Detta kom efter att USDP vunnit ett fuskval 2010 och Thein Sein, en tidigare general, blev president.
Han hyllades av omvärlden som ”Myanmars Gorbatjov” och landet, som behandlats som en paria efter att ett landsomfattande demokratiuppror 1988 dränkts i blod när militären mejade ner tusentals, blev helt plötsligt det internationella samfundets gunstling. Hillary Clinton och Barack Obama kom på besök från USA och det gjorde även Norges kung Harald och Storbritanniens premiärminister David Cameron. Man talade om en ”övergång till demokrati”, och den bilden stärktes efter att Aung San Suu Kyis parti, the National League for Democracy (NLD), vann en verklig jordskredsseger 2015 och kunde bilda regering.
Generalerna fick nog
Men det hela var inte så enkelt. Bakom militärens beslut att öppna landet låg regionalpolitik och säkerhetsbedömningar. Efter de sanktioner och bojkotter som infördes efter massakrerna 1988 blev landet starkt beroende av Kina, som försåg den dåvarande juntan med allt från vapen till diplomatiskt stöd i FN. Handeln över gränsen blomstrade och enligt interna dokument från Myanmars militär, som Dagens Arena tagit del av, blev det kinesiska inflytandet så stort att landet var på väg att förlora sin självständighet. För Beijings del rörde det sig om att få en ekonomisk och politisk korridor genom Myanmar ner till den strategiskt viktiga Indiska oceanen genom vilken en stor del av Kinas handel går: olja från Mellanöstern, mineraler från Afrika och export till stora delar av Asien och Europa.
Militären insåg att vissa eftergifter måste göras för att återupprätta förbindelserna med västvärlden. Det fungerade och militären var tvungen att acceptera att NLD bildade regering — men när det partiet vann en ännu större jordskredsseger i valet i november 2020 hade generalerna fått nog. Därför kuppen 2021. Militären trodde antagligen att protesterna inte skulle vara mer än i ett par dagar, men det var en allvarlig missberäkning.
Inbördeskrig rasar
Vad som hände under 2011-2021 var inte en övergång till något genuint demokratiskt styre — även NLD-regeringen verkade under en konstitution som skrivits av militären och gav dem större makt än den civila regeringen — men att en hel generation blivit van vid friheter som inte existerade tidigare.
Därför drog hundratusentals människor ut på gator i städer över hela landet efter kuppen för att sedan bilda väpnade motståndsrörelser och i vissa fall alliera sig med de redan existerande etniska rebellerna. Inbördeskrig rasar visserligen i stora delar av landet, men motståndet är inte enat och starkt nog för att besegra militären, som i sin tur inte har tillräckliga resurser för att krossa motståndet.
Hur kommer USA agera?
Kuppen och det som hänt sedan dess betyder att Myanmar fått tillbaka sin internationella pariastatus — och det passar Kina helt utmärkt. Kinas president Xi Jinping var först med att gratulera Min Aung Hlaing till den nya utmärkelsen och kinesiska investerare har tagit över från de västerländska firmor som drog sig ut efter kuppen. Kinas comeback betyder i sin tur att den regionala rivalen Indien stärker sina band med Myanmars nya regering. The Association of Southeast Asian Nations, ASEAN, där Myanmar är medlem styrs av sin “icke-inblandnings-princip”, kommer att godta vad som hänt. Bangladesh har att göra med över en miljon muslimska rohingyer, flyktingar som befinner sig i läger sedan 2017. Goda relationer med grannlandet Myanmar är av största vikt om de någonsin skall repatrieras.
Den stora frågan nu är hur USA kommer att reagera. Under tidigare presidenter var USA den främsta kritikern av Myanmars militär och Washington stödde öppet strävanden efter verklig demokrati. Men det kan ändras under Donald Trump. Myanmar är nämligen en av världens största producenter av sällsynta jordartsmetaller, som går officiellt och inofficiellt nästan uteslutande till Kina. En stark lobby ledd av amerikanska affärsmän sätter nu tryck på Trump för att USA skall förbättra sina relationer med Myanmars militär, som också hyrt en PR-firma i Washington för det ändamålet. Och det råder knappast något tvivel om att Trump är mer intresserad av affärer än demokrati och mänskliga rättigheter. Han vill säkert också ta över det han kan av exporten av jordartsmetaller till Kina.
Allt är möjligt
Militären tycks därför sitta säkert i sadeln — men det finns även orosmoln som kan ändra på utvecklingen. Min Aung Hlaing blir president i ett läge då Myanmar går in i en svårt ekonomisk kris. Oljeimporterna från Mellanöstern har nästan upphört på grund av kriget där och kombinerat med militärens allmänna vanskötsel av ekonomin har det lett till svåra tider — även för militären. Min Aung Hlaing har dessutom gjort misstaget att rensa ut flera generaler och ersätta dem med lojala officerare som saknar samma ställning inom den militära hierarkin.
Allt är därför möjligt när det gäller makt i Myanmar. Det enda som är säkert är att civilbefolkningen även inom överskådlig framtid kommer att dödas och vara på flykt. Samma dag som Min Aung Hlaing fick sin nya titel och amerikanska lobbyister utfärdade uttalanden om ”en fredlig övergång till civilt styre” dog minst hundra människor när flygvapnet bombade byar ute på landsbygden. Och så länge kriget, och förtrycket, på sin höjd förblir en liten notis i världens medier kommer folket i Myanmar att lida i tysthet. Inte ens USA finns kvar för att göra deras röst hörd.
Bertil Lintner
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
