Reaktionen på EU:s bostadsförslag visar att Tidöregeringen är fast i gammal dagordning.
Vad ska Europa vara? Vad kan den Europeiska unionen bli? Mot bakgrund av den ökade globala och geopolitiska osäkerheten är det här frågor som är synnerligen aktuella och strategiska. Vi lever i en tid av krig och kris. Men historiskt sett är det då det europeiska samarbetet har förmått ta kvalitativa språng. Dåvarande EEC tillkom ju efter två förödande världskrig.
Nu är Europa och EU ånyo satt under press och stress. I öst trummar den ryska krigsmaskinen på. Putin har ställt om Ryssland till en fullfjädrad krigsekonomi. I Moskvas ögon representerar EU det moraliska förfallet. Misstron mot Europa finns numera också på den andra sidan Atlanten.
EU:s förmåga att ändra sig
I Vita huset skapar Donald Trump osäkerhet om Europa fortfarande kan lite på att Natos paragraf fem gäller, där medlemsländerna förbinder sig att försvara sina alliansvänner i händelse av krig. Trump-administrationen omfamnar numera också idén att stormakterna har legitima intressesfärer, och kvitterar därmed något Putin länge förespråkat. Nationalismen och konservatismen, auktoritära åtgärder hemmavid och ett expansivt förhållningssätt till andra länder präglar numera Ryssland, USA och Kina.
Så vad gör vi inom EU nu i detta mer osäkra omvärldsläge?
Europa har förstås många utmaningar. En handlar om att stärka det militära försvaret och totalförsvaret. Och att ta höjd för att europeisk säkerhetspolitik kan komma att behöva ta form utan USA. Men det handlar också om att rusta Europa ekonomiskt. Draghi-rapporten argumenterade för enorma investeringar i EU under kommande år, för att öka produktiviteten och klara den gröna omställningen. Nu säger sig de sex största länderna villiga att gå före och etablera en gemensam kapitalmarknad, något som har stått på EUS dagordning under ett decennium. Men det har hänt inte så mycket på den fronten. Kriser kan som sagt trigga förändring. Och kanske är detta bara början?
Men är detta rätt väg för EU, kommer detta att rädda unionen och säkra EU:s demokratier och värdegrunder?
Eller rättare sagt: Räcker det?
Det ligger i EU:s DNA att göra strukturella stora förändringar när förutsättningarna förändras. Det vittnar om en betydande förmåga att förändras och utvecklas. Men utmaningen är att krisen också är social och i hög grad kokar ned till det som lite nedlåtande kallas ”plånboksfrågor.” Annorlunda uttryckt, EU måste också ha och ge svar på vår tids ”sociala fråga”. För det finns ett berättigat missnöje efter många år av försämrade levnadsvillkor för stora och breda löntagar- och medborgargrupper. Men adresserar EU den? Gör de enskilda medlemsländerna det?
Mycket tveksamt i nuläget.
Låt oss påminna om det självklara
Under de senaste decennierna har kriserna staplats ovanpå varandra. Det började med finanskraschen 2008, som i EU ledde över till Eurokrisen, vilken slog hårt mot flera medlemsländers ekonomier och medborgare. Särskilt i södra Europa.
Dessa kriser triggade också igång Brexit, och Storbritannien blev det första landet som lämnade EU. Det skapade sämre ekonomisk utveckling i gamla England, som haft en mycket svag ekonomisk utveckling sedan 2008.
I samma veva som Brexit-processen var igång pågick kom en stor flyktingvåg till Europa. Klimatkrisen har blivit omöjlig att förneka, men har utnyttjats som en murbräcka mot den politiska eliten och EU av populistiskt lagda politiker och partier. Sedan kom pandemin som hade stora ekonomiska och sociala följdverkningar.
Strax efter det anföll Ryssland Ukraina och inflationen och priserna på särskilt el och bränsle rakade i höjden.
Så låt oss påminnas oss själva och politikerna om det självklara. För mycket, mycket stora grupper i Europa har levnadsomkostnaderna dragit iväg och lönerna släpat efter. För många medborgare i länderna i östra Europa som är nya i EU har löftena om en ny skön värld i Europa inte infriats. Tvärtom upplever många att marknadsekonomin och EU inte gynnat dem själva, däremot andra. I land efter land vänder sig missnöjda till högerpopulistiska partier och ibland till partier och politiker som går Putins ärenden, det finns förvisso en del sådana finns också på vänsterkanten, om än färre.
Låt oss också vara på det klara med något alldeles uppenbart och viktigt. Allt detta hotar grundvalarna i det europeiska projektet. Det riskerar åtminstone att underminera möjligheterna för EU att möta dagens utmaningar.
Insikt saknas i regeringen
Just därför är det något som saknas i de stora reform- och utvecklingsplanerna för EU.
Men kanske finns ändå en insikt om just detta i EU-kommissionen. Vilket märks i EU:s plan för bostäder till hållbara priser, ”affordable housing”, som presenterades sina första riktlinjerna i slutet av förra året.
Där finns förslag på en rad åtgärder för att förbättra bostadsmarknaden. Men fokus på att hållbara priser på bostäder. Detta vittnar om att någon i EU verkligen förstås att levnadsomkostnaderna och inte minst boendekostnaderna måste vara en politisk fråga. Men den insikten finns inte överallt. Och uppenbarligen inte i den svenska regeringen.
EU kan komma med rekommendationer och ange riktlinjerna och föreslå åtgärder, men det är på nationalstatsnivå mycket av detta ändå måste genomföras.
Men Tidöregeringen är i detta avseende fast i den politiska och ideologiska dagordningen som dominerat fram tills nu. Det är bra, skriver regeringen, att EU-kommissionen har ambitioner om att ”stärka byggbranschens konkurrenskraft, att minska regelbördan för företag och att göra det enklare och billigare att bygga bostäder”. Tidöregeringen håller fast vid sitt gamla mantra om att EU bör ”undvika kostnadsdrivande förslag”. Statsstöd och ”subventioner” kommer inte på fråga överhuvudtaget, utan istället handlar det om att ”effektiv konkurrens som gör företag konkurrenskraftiga”.
Sant är att stöd måste utformas klokt och hanteras rätt. Men urholkningen av bostadsbidragen i Sverige, för att ta ett exempel, slår hårt mot de som har svårt att få sin ekonomi att gå ihop. Och investeringsstöden har varit effektiva för att upprätthålla byggandet och hålla nere hyrorna för nyproducerade lägenheter.
Ulf Kristerssons regering är här som Bagdad Bob. När allt förändras så fortsätter förnekelsen och vidmakthållandet av gamla ideologiska käpphästar.
Vi behöver ett nytt förhållningssätt för att hindra medborgarnas flykt från friheten in i populistiska och auktoritära återvändsgränder. Inte minst för att kunna värna det europeiska projektet. Det behövs en vision för hela Sverige, för hela Europa.
Om inte demokratin och unionen ska kapsejsa igen, som förra gången Europa var i djup kris.
Därför är plånboksfrågor både nödvändiga politiskt och i grunden synnerligen ideologiska.
Håkan A Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
