Produktivitetskommissionen dömer ut LOV

Det handlar om konkurrens på konstruerade kvasimarknader.

Ett skalv av samma seismologiska magnitud som Laura Hartmans SNS-rapport om privatiseringarna, Konkurrensens konsekvenser.

Så kan man beskriva den statliga Produktivitetskommissionens torra konstaterande att lagen om valfrihetssystem (LOV) inte fungerar i primärvården.

LOV. Funkar. Inte.

Den stora valfrihetsreformen från Reinfeldt-regeringens första år. Som skulle ge alla valfrihet, göra vården bättre och hela sjukvårdssystemet mer effektivt.

Den döms ut. Den har lett till kraftigt försämrad kostnadskontroll, skriver Produktivitetskommissionen i sitt slutbetänkande. Och ökad risk för välfärdsbrottslighet.

Konstruerade kvasimarknader

Lagen om valfrihetsystem är en form av konkurrensutsättning. Och det finns stora risker för både marknadsmisslyckande och regleringsmisslyckanden vid konkurrensutsättning, påminner Produktivitetskommissionen.

Konkurrensutsättning inom vården handlar inte om att säljare tävlar om köpares gunst på en fri marknad, utom om konkurrens på konstruerade kvasimarknader, där vinstdrivande företag konkurrerar med idéburna och offentliga utförare.

Minst tre aktörer är inblandade: beställaren som betalar, det privata företaget som utför, och patienten som får vården. Aktörerna har olika intressen. Beställaren brukar vilja ha så mycket bra och behovsstyrd vård som möjligt (inom en viss budget), medan utföraren ju vill ha så mycket vinst som möjligt (utan hänsyn till regionens budget) och patienten prioriterar såklart sin egen hälsa. Med ett SOU-doftande understatement: ”Att konstruera ett system som inte leder till oönskade utfall är i detta sammanhang en stor utmaning.”

I ett system där ersättningen följer patienten finns det inte bara starka incitament inte bara att ge vård till lätta (och därmed mer lönsamma patienter) utan också för utförarna att ge för mycket och onödig vård. Så många besök som möjligt. Nätläkarna är kanske det mest flagranta exemplet.

Orimligt system

LOV har varit en förutsättning för framväxten av nätläkarbolag som utnyttjat systemet med utomlänsersättning. Det är ett orimligt system, menar Produktivitetskommissionen. Det är kostnadsdrivande, byråkratiskt, och ökar risken för välfärdsbrott, fusk och felaktiga utbetalningar.

2011 ledde Laura Harmans och de andras slutsats att de inte kunde ”hitta några vetenskapliga belägg för att de högt ställda förhoppningarna om att ökad konkurrens skulle leda till förbättringar av välfärden har infriats” till stora konvulsioner. Kreab-grundaren och friskoleägaren Peje Emilsson protesterade högljutt på lanseringsseminariet, Laura Hartman fick munkavle och valde att avgå.

Vårdföretagarna har reagerat lika högljutt på Produktivitetskommissionens slutsatser. Den statliga utredningen sprider myter, säger de i sitt remissvar.

Men att lagen om valfrihetssystem är kostnadsdrivande och ineffektiv är ingen myt. Det är en miljondyr verklighet: i höstas visade det sig till exempel att sex av tio samtal som de digitala vårdgivarna Kry och Doktor.se fakturerat för inte borde ha ersatts. I många fall gör nätläkarna inget annat än det som 1177 hade klarat av, eller så skickar de patienten vidare till vårdcentral, men tar ändå betalt för ”vård”.

Ännu en spik i kistan

Idéerna om konkurrensutsättning, privatisering och ”valfrihetssystem” är alla ett uttryck för föreställningen om att marknadsmekanismer är det mest ändamålsenliga sättet att fördela resurser. På samhällets alla områden. Men så är det ju inte. Det är tvärtom: olika principer måste gälla i livets olika sfärer. Vi tycker att det är rimligt att den som är mest meriterad får jobbet som chefskirurg, inte den som köper sig jobbet. Lika rimligt som att meriter och inte köpkraft ska gälla vid jobbtillsättningar, tycker vi att behov och inte köpkraft ska gälla när vård ska fördelas. Chefskirurgen ska inte få köpa sig före i kön.

Den dogmatiska övertron på marknaden har nått vägs ände. Produktivitetskommissionens rapport är ännu en spik i kistan.

Lisa Pelling