Säkerhetspolitik De styrande i väst har trots återkommande och skarpa varningar valt att driva på utvecklingen som lett fram till dagens kritiska läge i säkerhetspolitiken. Det skriver Isac Weilöv i ett svar på Erik Gutiérrez-Arandas replik.
Erik Gutiérrez-Aranda replikerade i oktober på min text ”En krigserfarenhet Europa borde lära av”. I sin replik hävdar han att jag drar missvisande paralleller mellan första världskrigets konfliktdynamik och dagens säkerhetspolitiska situation i Europa, särskilt vad gäller skuldfrågan. Enligt honom föreligger här en fundamental skillnad: krigsutbrottet 1914 var resultatet av en symmetrisk eskalering mellan rivaliserande imperialistiska makter, medan den samtida konflikten mellan väst och Ryssland är asymmetrisk, där Ryssland ensamt utgör den aggressiva parten. Utifrån denna utgångspunkt menar han att mitt påstående att ”båda sidor delar skulden för upptrappningen” likställer ”brandkårens agerande med mordbrännarens”.
Visst har militärhistorikern helt rätt i att dagens europeiska säkerhetsläge inte är en upprepning av det tidiga 1900-talet, men hans förenklade och tydligt politiserade framställning av krisens beskaffenhet överdriver skillnaderna och bortser från de historiska likheter som är högst relevanta att dra lärdom av.
Angriparen och angripen
Innan jag går vidare till att fördjupa mitt resonemang om varför även väst bär skulden för den upptrappade maktstriden vill jag först klargöra en grundläggande distinktion. Gutiérrez-Aranda förebrår mig för att ”jämställa angriparen och angripen” – det har jag inte gjort. Jag är av uppfattningen att det är högst nödvändigt att kunna skilja mellan Rysslands anfallskrig mot Ukraina och den större stormaktskonfrontation som under längre tid har manats på och vuxit sig allt starkare mellan ”väst” – det vill säga USA och dess allierade inom Nato och EU – och Ryssland. Ukraina utkämpar utan minsta tvivel ett fullt legitimt och existentiellt försvarskrig; väst däremot tillhör inte den angripna parten.
Mitt resonemang om ömsesidig skuld avser således de successivt ökade spänningarna mellan västmakterna och Ryssland, som i hög grad banat väg för den blodiga utvecklingen i gränslandet Ukraina. För även om Ryssland självfallet bär fullt ansvar för sin folkrättsvidriga invasion, kan den klarsynte tämligen enkelt spåra hur tidigare skeenden och medvetna vägval från båda sidor föranlett Ukrainakrisen. Liksom stormaktskonfrontationen 1914 har krigsutbrottet inte uppstått ur ett vakuum, eller av en slump, utan frambringats inom ramen för en europeisk säkerhetsstruktur vars ohållbara motsättningar länge varit välkända.
Ny säkerhetsordning
En initierad redogörelse för den säkerhetspolitiska konfliktens ursprung ges av den amerikanska historikern Mary Elise Sarotte i dennes samvetsgranna studie Not One Inch: America, Russia, and the Making of the Post–Cold War Stalemate (2021). Sarotte erbjuder en nära inblick i de diplomatiska turerna mellan amerikanska och ryska beslutsfattare vid tiden för järnridåns fall och under åren efter Sovjetunionens upplösning. Vad som tydligt framgår av hennes dokumentation är att de två västvänliga presidenterna Michail Gorbatjov, och senare Boris Jeltsin, i samband med kalla krigets slut och nedmonteringen av östblockets allianssystem, sökte gehör hos amerikanerna för en ny, inkluderande europeisk säkerhetsordning. Ambitionen var ett enat Europa utan militära skiljelinjer.
En vattendelare inom det amerikanska lägret rörde frågan om Natos fortsatta existensberättigande: på vilka grunder kunde militäralliansen motiveras efter Warszawapaktens upplösning, och fanns det legitima skäl för en utvidgning?
Som det nu är allmänt känt gick förespråkarna för expansion segrande. Ett svårt sargat Ryssland fick låta sina invändningar tystas med ekonomiskt bistånd och lån. Natos samarbetsorgan ”Partnerskap för fred”, som inrättades 1994, gav initialt en skymt av hopp om en inkluderande europeisk säkerhetspolitik, men visade sig tämligen omgående inte uppfylla sitt löftesrika syfte. Den destabiliserande motsättningen i den postkommunistiska säkerhetsordningen har sitt ursprung i det asymmetriska slutet på kalla kriget – och den gäller Natos utvidgning österut.
Rädsla för Ryssland
Vid detta skede kan läsaren möjligen misstänka att jag är på väg att lägga det yttersta ansvaret för stormaktskonfrontationen på väst, men detta är inte min avsikt. Sarotte redogör för hur mindre stater i det forna östblocket var högst angelägna om att närma sig väst och ansluta till Nato. Rysslands brutala krigföring i Tjetjenien utgjorde i detta avseende en starkt bidragande faktor.
Vad som därefter blivit kännetecknande för den postkommunistiska utvecklingen är att stater i Rysslands närområde har sökt skydd i Nato just av rädsla för Ryssland – samtidigt som Rysslands upplevda hotbild har intensifierats i takt med att Nato närmat sig dess gränser. Här blottläggs en central paradox i Europas säkerhetsstruktur. De mindre östeuropeiska staterna och Ryssland gör anspråk på säkerhetsintressen som var för sig framstår som fullt legitima, men dessa är i praktiken oförenliga.
Mot denna bakgrund framstår Ukrainakrisens uppkomst som förutsebar. Ukrainas orientering mot Nato följer det övergripande europeiska utvecklingsmönstret, och den ryska reaktionen på Natos fortsatta expansion är något som flera erkända amerikanska diplomater och politiska rådgivare har varnat för genom åren.
Varningar kom
Huvudarkitekten bakom USA:s strategiska ”uppdämningspolitik” under kalla kriget, George Kennan, varnade tidigt för följderna av Natos utvidgning österut. I en intervju med Thomas Friedman i New York Times från 1998 beträffande senatens ratificering av Natos expansionsplaner förutspådde Kennan med oro ett nytt kallt krig. Med kraftigt fördömande ordalag hävdade han att det inte fanns någon anledning till expansionen, eftersom ”ingen hotade någon annan”. Vidare betonade han att kalla krigets fiendskap ”gällde den sovjetiska kommunistregimen”, och han anklagade sitt USA för att vända ryggen åt de människor som självmant avvecklat denna kommunistregim utan blodspillan.
George Kennan befarade följande scenario: ”Of course there is going to be a bad reaction from Russia, and then [the NATO expanders] will say that we always told you that is how the Russians are but this is just wrong.”
I samma tidning argumenterade senatorn Sam Nunn och Brent Scowcroft, tidigare nationell säkerhetsrådgivare åt president George H. W. Bush, i ett gemensamt debattinlägg för ”en definitiv, om inte permanent, paus” i Natos expansionsplaner. Ett av deras grundläggande skäl var att en utvidgning riskerade att underminera relationen till Ryssland, och de avslutade med en varnande parallell till Versaillesfreden: ”As John Maynard Keynes noted at the time, the central failure of Versailles lay in the fatal miscalculation of how to deal with a demoralized former adversary. That, above all, is the error we must not repeat.”
Ny skiljelinje
Året innan hade kritik av samma slag manifesterats i ett öppet brev till Vita huset från 46 ledande amerikanska utrikespolitiska experter som varnade för att utvidgningen skulle innebära att en ny skiljelinje drogs i Europa mellan ”de innanför” och ”de utanför”.
Liknande varningar har på senare tid framförts av den numera framlidna amerikanske krigshöken och tidigare utrikesministern Henry Kissinger beträffande Ukrainakrisen. I artikeln ”How the Ukraine Crisis Ends” från 2014 i Washington Post – och även senare i boken Leadership (2022) – framhåller han bristen på strategisk dialog och ömsesidig förståelse mellan stormakterna som huvudorsak till konfliktens eskalering. 2023 förklarade Kissinger varför han tidigare konsekvent motsatt sig ett ukrainskt medlemskap i Nato: ”Before this war, I was opposed to membership of Ukraine in NATO, because I feared that it would start exactly the process that we are seeing now.”
Delar skulden
Sammanfattningsvis vill jag än en gång understryka att Ryssland ensamt bär ansvar för sin folkrättsvidriga invasion av Ukraina. Detta innebär emellertid inte att väst därmed befrias från ansvar för den långvariga upptrappningen av konflikten mellan Nato och Ryssland som föregick krigsutbrottet – och som därefter dominerats av fortsatt eskalering, i stället för diplomatiska försök till nedtrappning.
Flera historiker och statsvetare har – med stöd av omfattande dokumentation – visat att det efter kalla krigets slut har funnits möjligheter att utforma nya strukturer för en mer hållbar säkerhetsmässig ordning i Europa. Precis som de europeiska beslutsfattarna vid första världskriget, är de styrande i väst inga ”sömngångare”. Trots återkommande och skarpa varningar från amerikanska nestorer inom kalla krigets strategiska tänkande och diplomati har de valt att driva på utvecklingen som lett fram till dagens kritiska läge. En bärande likhet med första världskrigets utbrott ligger således i hur de ledande beslutsfattarna, fullt medvetna om bristerna inom det rådande säkerhetssystemet, ändå har valt att upprätthålla dess inneboende logik, vilket successivt ökat risken för storskalig konflikt. De strukturella faktorerna är lika påtagliga nu som då; med ett förnuftigt och ansvarsfullt ledarskap hade första världskriget kunnat förhindras – samma gäller för det potentiella storkrig som idag hotar vår kontinent.
Ett centralt inslag i krigspropagandan vid första världskriget var de nationellt färgade, förenklade perspektiven som reducerade komplexa geopolitiska konflikter till moraliskt entydiga dualismer. Gutiérrez-Arandas bild av väst och Ryssland, som ”brandkåren” och ”mordbrännaren”, placerar sig dessvärre alltför väl i denna tradition. Militärhistorikern avslutar med en väsentlig poäng: att vägra skilja aggression från motstånd riskerar att göra en medskyldig till nästa krig. Samtidigt ger historien föga stöd för att propagandistiska förenklingar skulle förhindra krig i Europa.
Därför vidhåller jag: både väst och Ryssland delar skulden för upptrappningen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
