Sverige borde skämmas

Fattigdom Välfärdslandet låter människor gå hungriga.

Skäms, Sverige. Det finns inget annat sätt att säga det. När pensionärer, studenter, arbetslösa och låginkomsttagare i ett av världens rikaste länder tvingas ställa sig i kö för matkassar från frivilligorganisationer, då har något i grunden gått sönder.

Detta är inte ett tillfälligt hack i systemet. Det är inte en olycklig konjunktursvacka. Det är ett strukturellt, politiskt och moraliskt haveri.

Sverige har länge älskat bilden av sig självt som humanitär stormakt, som välfärdsförebild, som landet där ingen lämnas efter. Men bakom självbilden växer nu matkön. Den ringlar sig lång utanför kyrkor, missionslokaler och tillfälliga utdelningsplatser. Där står människor som gjort “allt rätt”: arbetat ett helt liv, studerat, betalat skatt. Ändå räcker pengarna inte till mat.

När frivilliga får göra statens jobb

I dag är det Sveriges Stadsmissioner som via Matcentraler och Matmissionen-butiker ser till att människor kan köpa mat till kraftigt reducerade priser. Det är Röda Korset som delar ut varm mat, kläder och akut stöd. Det är Svenska kyrkan som öppnar sina lokaler för matutdelning, soppkök och samtal – inte av religiös iver, utan av ren nödvändighet.

Och ja, Socialtjänsten har enligt lag det yttersta ansvaret. Men i praktiken hänvisas människor vidare, ifrågasätts, kontrolleras, nekas. Resultatet? Civilsamhället får agera sista skyddsnät när det offentliga krackelerar.

Ta Matakuten i Gävle som exempel, ett lokalt initiativ som inte borde behövas i ett land med Sveriges resurser, men som i dag är livsnödvändigt för många.

Det är vackert med solidaritet. Det är fult att göra den nödvändig.

Matköer hör inte hemma i ett välfärdsland

Låt oss vara brutalt ärliga:

Matutdelning i Sverige är inte ett tecken på generositet. Det är ett tecken på politiskt misslyckande.

När människor måste välja mellan hyra och middag. När pensionärer drar ner på maten för att ha råd med mediciner. När studenter lever på nudlar och skam. När barnfamiljer går hungriga i tysthet. Då handlar det inte om individuella livsval, då handlar det om systemfel.

Och samtidigt, i samma land, slängs enorma mängder fullt ätbar mat varje dag. Svenska hushåll, butiker och grossister bidrar till ett absurt matsvinn, trots kampanjer, appar och goda ambitioner. Vi har alltså både överflöd och hunger, sida vid sida.

Det är inte bara ineffektivt. Det är omoraliskt.

Politisk tystnad är också ett val

Var är ilskan i riksdagen?

Var är krisinsikten hos regeringen?

Var är skammen?

I stället får vi höra att “bidrag ska inte vara för generösa”, att människor måste “ta ansvar”, att marknaden ska “justera sig”. Men marknaden bryr sig inte om tomma magar. Den bryr sig om vinst.

När välfärdsstaten drar sig tillbaka kliver frivilliga fram. När politiken abdikerar får ideella krafter hålla ihop samhället med tejp och god vilja. Det är varken hållbart eller rättvist.

Skäms, Sverige

Ett samhälle ska mätas i hur det behandlar sina mest utsatta inte i BNP-statistik, inte i självberöm, inte i glansiga internationella rankningar.

Att människor i Sverige går hungriga 2025 är en skamfläck.

Att vi vant oss vid det är ännu värre.

Så ja: skäms, Sverige, tills ni politiskt tar ansvar för att ingen ska behöva stå i matkön i ett land som har råd att göra bättre.

Kari Parman, oberoende debattör