Språk Ingen och alla äger språket. Det lever sitt eget organiska liv. I stället för att försöka fastställa en slutgiltig ordbok, och oroa oss över språkblandning, bör vi glädjas över att svenska språket lever och förnyas, skriver Lars Ilshammar.
Happy Holidays! Do you speak English by any chance? But of course! Here in Sweden, especially in Stockholm (you know, the Capital of Scandinavia), we are very proud of our fine English. In fact, we feel a bit like Brits or Americans ourselves. Mais, parlez-vous français? No… we absolutely don´t parlez! Aber sprechen sie dann Deutsch? Sorry, we didn´t quite get that. Can you repeat it in English, please!
I begynnelsen var Ordet. Och Ordet var hos människorna. Och Ordet gjorde människorna till människan. Och människan tog Ordet till sig för att bygga sina samhällen. Genom Ordet har allt blivit till. Så skulle en mycket kortfattad historik över mänskligheten kunna inledas. I en grundläggande mening har alla samhällen, de som existerar i dag och de historiska såväl som de många förhistoriska, varit helt beroende av Ordet.
Förmågan att sätta ord på kunskap och berättelser är en central egenskap som i grunden skiljer vår art från andra levande varelser. Ordet är inte bara ett enkelt utrop om livets omedelbara förutsättningar: föda, vatten, skydd mot elementen. Ordet gör det också möjligt föreställa sig abstrakta begrepp och ting som inte finns i den fysiska världen. Ordet samlar oss kring myter och ideologier, lagar och religioner. Ordet knyter ihop gemenskaper och stakar ut gränser. Ordet gestaltar ett förflutet och skissar en framtid.
Den kognitiva revolutionen
I ”Sapiens” gör Yuval Noah Harari ett stort nummer av den ”kognitiva revolutionen” för ungefär 70 000 år sedan när Homo sapiens definitivt steg fram som planetens främsta predator genom att konkurrera ut neandertalare och andra stora intelligenta apor. Det skedde tack vare Ordet och sapiens unika färdigheter i att samarbeta flexibelt och samlas många individer kring gemensamma berättelser. Tio sapiens är ingen match för tio gorillor, men tio gorillor besegras lätt av hundra sapiens som agerar beslutsamt och tillsammans.
Ur den kognitiva revolutionen föddes så småningom allt mera organiserade samhällen, som växte ut till civilisationer och imperier, sammanhållna av Ordet. Vi som lever i dagens högteknologiska värld härskar närmast allsmäktigt över vår globala miljö och alla dess livsformer tack vare Ordet. Eller kanske ska vi säga ”thanks to the Word”, för det är ju engelskan som har blivit informationsålderns universella världsspråk, vårt lingua franca.
Våra barn pratar ofta och spontant engelska med varandra hemma eller med sina kompisar. På stan kan man höra svenska ungdomar som umgås enbart på engelska. Reklamen talar numera till oss – på engelska. Vanliga svenska ord och uttryck byts nästan på slentrian ut mot svengelska varianter. Engelskan härskar redan enväldigt i musik och populärkultur. Min fru arbetar på ”Uppsala University” och föreläser i regel på engelska. Hötorget i Stockholm har blivit ”Haymarket”. Folkets hus har förstås döpts om till ”House of People”. Och just nu: ”Nobel Calling”.
Är svenskan utrotningshotad?
Fånigt eller farligt? Kanske både och. Samtidigt som engelskan successivt smyger in i vardagsspråket är det många som har börjat oroa sig över att svenskan håller på att blandas ut och kanske marginaliseras eller försvinna. Det är lätt att instämma i farhågorna. Sverige är ett litet land, extremt exponerat mot omvärlden, och vårt språk talas bara av en dryg promille av världens befolkning. Ett sådant pyttespråk kan lätt drunkna i det stora engelska språkhavet.
Därför finns en språklag sedan 2009. Den slår fast att svenska är huvudspråk i Sverige, och att det allmänna har ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas. Det heter också att språket i offentlig verksamhet ska vara ”vårdat, enkelt och begripligt”. Men det står ingenting i lagtexten om vad svenskan faktiskt är, vilka ord och vilken stavning som är korrekt eller hur den rätta grammatiken ska se ut. Sådan språkvård sköts istället av Språkrådet, en avdelning inom Institutet för språk och folkminnen, i nära samarbete med Svenska Akademien som ju enligt sina stadgar ska ”arbeta uppå svenska språkets renhet, styrka och höghet”.
Men varken rådet eller akademien kan förbjuda främmande ord eller styra vårt dagliga språkbruk. SAOL, Svenska Akademiens ordlista, är ingen lag och inte ens någon riktig rekommendation. Redaktionen plockar löpande in ord som används mycket och tar bort dem som används lite. Det är alla vi användare som styr. Språkrådet identifierar nya ord och publicerar varje år sin nyordslista. För 2024 innehöll den t.ex. ”coolcation”, ”demure”, ”grisch”, ”slop” och ”soft girl” – samtliga med ett typiskt engelskt DNA.
Tyska och franska och lingua franca
Engelskan fortsätter alltså att pimpa det svenska språket, trots språklagen. Men var tid har sitt lingua franca. När mina föräldrar växte upp hette det självklara förstaspråket tyska. Det var då sedan länge vetenskapens och kulturens högspråk. Facklitteratur skrevs på tyska. Lärda samtal fördes på tyska. Officerare gav order på tyska. Och tyskan infiltrerade svenskan. Järnvägen fick ”snälltåg” och damrum (”frauenzimmer” på tyska) felöversattes till ”fruntimmer”. Aber doch, Adolf Hitler ändrade på allt detta. Efter kriget vändes blickarna blixtsnabbt västerut, ingen ville längre veta av något som helst tyskt idiom och sedan dess har det varit enbart engelska som gäller.
Ännu tidigare, vi befinner oss nu i frihetstiden under mitten av 1700-talet, talades och skrevs det franska inte bara på slott och herresäten utan högst allmänt i borgerliga salonger. Frankrike var, som USA idag, den ledande makten politiskt, kulturellt och militärt. Man umgicks självklart på franska i Europas huvudstäder som Köpenhamn, Berlin, Wien och Sankt Petersburg. Stockholm, en småstad med 60 000 invånare i norra Europas utmarker, hade i olika perioder inte mindre än fyra tidningar som gavs ut på franska, av svenskar för svenskar: ”Gazette Française de Stockholm”, ”Stockholm Gazette”, ”Mercure de Suede” och ”Variétés Littéraires et Politiques”.
Den mest långlivade, ”Stockholm Gazette”, utkom med två nummer i veckan och höll ut i hela 16 år mellan 1742 och 1758. Grundaren hette Peter Momma, boktryckare och ägare av Kungliga tryckeriet. Han tyckte att det borde finnas en tidning med svenska nyheter på modespråket franska. Så blev det inte riktigt. De flesta nyheterna var utrikes. I början redigerades gazetten av Momma själv tillsammans med hustrun Margareta von Bragner, men från 1752 av ämbetsmannen och författaren Jakob Röding. Tidningen var länge Sveriges enda nyhetsorganet vid sidan av ”Stockholms Post-Tidningar” (som senare blev ”Post- och Inrikes Tidningar”) – Kunglig Majestäts, alltså den svenska statens, officiella tidning). När den till sist lades ner var det av brist på pengar.
När alla ville till Paris
Det här var i en tid då Paris räknades som världens centrum. Alla som betydde något eller ville uppåt behövde leva och studera en tid i Frankrike. Det gällde diplomater, politiker, ämbetsmän, militärer, vetenskapsmän, författare, konstnärer och skådespelare, men också frisörer, skräddare och kockar. Det skrevs dagböcker och brev på franska. Frankrike dikterade modet, Paris var bildningens, kulturens och litteraturens självklara huvudstad. En ny fransk roman kunde läsas i Stockholm några veckor senare, en pjäs som hade premiär i Paris i augusti spelades på Drottningholms slottsteater i november.
Gustav III växte upp med och kom att älska den franska kulturen, precis som sin morbror Fredrik den Store i Preussen och kusinen Katarina den Stora av Ryssland. Han var tre år när han lärde sig språket som han sedan talade flytande. Hans guvernör, greven Carl-Gustav Tessin, var en av de ledande representanterna för den franska bildningen och författade fabler och berättelser på perfekt franska. Som vuxen tillbringade Gustav flera längre perioder i Paris och han skrev brev till Voltaire. Den 16 mars 1792 blev han skjuten på operan i Stockholm. Hans första ord efter skottet på maskeradbalen var: ”Je suis blessé!”
Här är också platsen att citera Esias Tegnérs mycket välbekanta rader:
”Där låg ett skimmer öfver Gustafs dagar,
fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill,
men det var sol däri, och, hur du klagar,
hvar stodo vi, om de ej varit till?”
Dikten heter ”Sång den 5 april 1836” och skrevs för minnesfesten vid Svenska Akademiens 50-årsjubileum. Den djupa meningen var att återupprätta de gamla gustavianska poeterna, framför allt akademiens första ledamöter – diktens ”de”. Den gustavianska tiden skulle lika gärna ha kunnat kallas den franska, men Tegnér menade att det franska inslaget också hade vitaliserat den svenska kulturen och språket: ”hvad Gustaviskt var blef därför äfven svenskt”. Gustav själv hade inte bara grundat den svenska och den musikaliska akademien. Han lanserade dessutom den nationella eller svenska dräkten för att motverka lyximporten av kläder, från bland annat Frankrike.
Den osynliga franska språkimporten
Det franska språket hade faktiskt en starkare ställning i Sverige på 1700-talet än engelskan idag, ett språk som för övrigt består till ungefär 60 procent av franska ord. Och även du som inte förstår franska år 2025 använder garanterat hundratals franska låneord. Nästan alla begrepp inom opera, teater och balett är franska, liksom från diplomatins värld. Varje dag svänger vi oss med ord som ”affisch”, ”charm”, ”portfölj”, ”paraply”, ”ceremoni,” ”parfym”, ”chef”, ”kostym”, ”fåtölj” och många, många andra – utan att klaga på någon livsfarlig språkinvasion.
Frankrike och Paris var ett hett resmål för svenskar redan på medeltiden, med kulmen under 1300-talet. Tre svenska studenthem, bland dem ”Domus Scarensis” (Skarahuset), grundades i Quartier Latin och nästan tusen ynglingar från Sverige studerade i Paris, som länge var den närmaste universitetsstaden. När de kom hem igen som lärda män kunde de räkna med höga kyrkliga ämbeten som domprostar och biskopar, eller poster som domare och rektorer. Men under medeltiden och långt in i tidigmodern tid var det förstås latinet som hade rollen av linga franca. Att studera latin hörde till den klassiska bildningens elementa i princip ända tills franskan tog över.
Språket är anarki i verksamhet
Vad vi lär oss av detta är att människor i alla tider har varit beroende av ett gemensamt språk som kan används för att kommunisera när vi inte begriper varandras modersmål. I Europa har detta språk framför allt varit i tur och ordning grekiska, latin, franska, tyska – och idag engelskan (i Tolkiens sagovärld heter det ”väströna” eller ”westron”). Men vi lär oss också att språket har sin egen inneboende vilja bortanför varje politiskt beslut. Språket låter sig inte tämjas. Det är egensinnigt och olydigt, intrigerar och infiltrerar och tränger sig på, splittrar sig i dialekter, klyver sig självt i delar som över tiden blir främlingar för varandra, och uppfinner ständigt nya uttryck.
Många tycker nog att engelskan är en objuden gäst idag. Sådant struntar språket i. Det är den mänskliga kulturens kanske mest anarkistiska uttryck. Många har försökt ta makt över språket, äga det, normera det, bestraffa dem som stavar fel, uttalar fel eller använder fel begrepp. Men ingen och alla äger språket. Framför allt lever det sitt eget organiska liv vid sidan av alla försök att fastställa den där fullständiga och slutgiltiga ordboken. Vi talar inte som på Gustav Vasas tid, och framtidens människor kommer inte att tala som vi.
Och språk smittar varandra med låneord och nyord. Svenskan är inte heller helt oskyldig. ”Ombudsman” och ”smorgasbord” är inte de enda svenska ord som har tagit upp i engelskan och därmed blivit internationella. ”Lingonberry” och ”gravlax”, ”orienteering”, ”moped” och ”slojd” är några andra exempel. Till finskan har vi lånat ut ”lag” (laki), ”skruv” (ruuvi), ”skola” (koulu) med flera, och fick i gengäld tillbaks ord som ”pojke” (poika), ”känga” (känkä), ”hyvens” (hyvä) och givetvis ”sauna”. ”Tundra” kommer ursprungligen från det samiska ”tūndâr” som blev ”tunturi” på finska och sedan ”тундра/tundra” i ryskan – för vidare export till svenska och andra europeiska språk.
Med skipa hela varvet runt
Ibland har ord gått nästan hela varvet runt. Det urgermanska verbet ”skipa/skipja” betyder att ställa, ordna, inrätta, organisera med mera. Än idag säger vi ”skipa rättvisa” och ”skipa fred”. I äldre nordiska språk kunde ordet även ha betydelsen ”att utrusta ett skepp”, ”göra det färdigt för sjöresa”. Någon gång under senantikens och den tidiga medeltidens germanska folkomflyttningar exporterades skipa till nuvarande norra Frankrike och blev där ”équiper” (och substantivet ”équipage”); ”att utrusta, förse med nödvändigheter”, särskilt skepp – för övrigt ett annat substantiv med samma rot som verbet.
Detta ”équip-/équipage” exporterades vidare till engelskan som ”equip/equipment” med den normandiska invasionen, och återkom långt senare till Norden och Sverige under den stora franska språkimporten på 1700-talet i formerna ”ekipera”, ”ekipering”, ”ekipage” etc. Omkring 10 procent av det moderna franska ordförrådet härstammar från frankiska och andra germanska språk som togs upp i det som kom att bli ancien français eller fornfranska. Och naturligtvis var det med sina ”bateau” som vikingarna seglade till Normandie. Så korsbefruktar och berikar språken varandra i ett ständigt kretslopp, precis som människorna själva.
Så, nej, vi kanske inte ska vara så bekymrade över det växande engelska bakgrundsbruset av idag, utan istället glädja oss över att det svenska språket lever och förnyas. Språklig renhet är mest av ondo. Vi vill ju inte prata som Gustav Vasa, eller ens som Gustav III, även om vi kunde. Visserligen är det där att språket lever sitt liv alldeles på egen hand inte helt sant. Det finns också ett starkt samband med världens för tillfället regerande hegemon, den dominanta makt som har tagit på sig rollen av världspolis. Att svenskan influeras just av engelska uttryck, och inte av till exempel swahili eller urdu, är därför ingen slump.
Språkblandning är fett najs
Men hegemoner kommer och går, och vem vet vad som ska efterträda den Pax Americana som nu verkar vara på snabb avveckling. Kanske blir det mandarin eller något av de stora europeiska språken igen. Arabiska har redan gjort sitt intåg i urban gatuslang med ord som ”keff” och ”wallah”, ”sho”, ”yalla” och ”flos”. Denna arabiska påverkan är i sin tur bara en del av ett nytt sorts multietniskt ungdomsspråk som också lånar friskt från turkiska, kurdiska, serbokroatiska, spanska med flera. Språkblandning är fett najs.
Om någon sverigevän går i taket över att ärans och hjältarnas språk skändas på detta sätt så kan hen trösta sig med att vi i alla fall har skickat något så traditionellt som den svenska julen på export. Ordet ”jul” kommer nämligen från fornnordiska ”jól” eller ”iūl” och har sina djupaste rötter i det urgermanska ordet ”jehwlą”, som härstammar från en gammal hednisk vinterfest: självaste midvinterblotet. Det har sedan blivit ordentligt kristnat och lånats in i finskan som ”juhla” (högtid) och ”joulu” (jul) och gett upphov till estniskans ”jõulud”, färöiskans och isländskans ”jól”, samiskans olika varianter ”juovllat”, ”javla”, ”jåvvlå”, ”juvlla” eller ”jåvlh” – och sist men inte minst till det engelska ”yule”.
Sverigevännen kan också trösta sig med att julen har inspirerat till eller inspirerats av namnen ”Jólnir”och ”Jauloherra” – båda tillhöriga en viss gestalt ur fornnordisk mytologi mera känd som Valfader eller Oden. Och framför allt att julen också lyckades ta sig in i ancien français som ”jolif”, som blev ”joli” – vilket är ursprunget till engelskans ”jolly”. Det sista är visserligen omtvistat av forskningen, men vem vill förstöra en så bra historia? Have a Holly Jolly Christmas!
Lars Ilshammar
Litteratur:
Jenny Björkman & Patrik Hadenius (2021): Skrivet som talat. Spaningar i Språket. Riksbankens jubileumsfonds årsbok.
Pontus Grate & Marianne Battail, red. (1993): Solen och nordstjärnan: Frankrike och Sverige på 1700-talet: Stockholm: Nationalmuseum i samarbete med Bra böcker/Wiken.
Yuval Noah Harari (2015): Sapiens – En kort historik över mänskligheten. Stockholm, Natur & Kultur.
Marie-Christine Skuncke (1993): Gustaf III – Det offentliga barnet. En prins retoriska och politiska fostran. Stockholm, Atlantis.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
