Vad handlar striderna mellan Thailand och Kambodja om?

Konflikten har gynnat eliterna i båda länderna.

Enligt medias rapportering från platsen rör sig konflikten mellan Thailand och Kambodja, som drivit hundratusentals människor på flykt, om olika uppfattningar om var exakt gränsen går mellan de två länderna.

Men bakom rubrikerna finns inrikespolitiska faktorer i både Thailand och Kambodja. Faktorer som kan ha mer långtgående konsekvenser för utvecklingen i båda länderna.

En nationalistisk våg sveper över Thailand, där militären framstår som hjältarna. Och det är viktigt med tanke på att parlamentet just har upplösts och val ska hållas inom 60 dagar.

I Kambodja drar striderna med Thailand uppmärksamheten från det alltmer auktoritära styret under premiärminister Hun Manet och hans far och företrädare Hun Sen, som fortfarande är den starke mannen bakom sonens regering.

Skyllde på varandra

Det hela började i maj med en mindre sammandrabbning vid en omstridd gräns kring det medeltida kambodjanska templet Preah Vihear (Phra Viharn på thailändska). En kambodjansk soldat sköts till döds och thailändarna menade att det skett en kränkning av gränsen. Bägge sidor skyllde våldet på varandra och händelsen ledde till att Kambodja förbjöd import av thailändska varor, inklusive mat och bränsle, medan Thailand stängde gränsövergångar och begränsade internet- och elförbindelser till Kambodja.

Thailands dåvarande premiärminister Paetongtarn Shinawatra ringde då till Hun Sen och uttryckte sig mycket vördnadsfullt, kallade honom för ”onkel” och kritiserade en icke namngiven thailändsk general. Samtalet, som spelats in, blev med Hun Sens goda minne tillgängligt på sociala medier och ledde till en politisk kris i Thailand. Ett parti i den koalitionsregering som styr Thailand drog sig ur och Paetongtarn suspenderades som premiärminister för att i augusti avsättas i enlighet med ett beslut fattat av landets författningsdomstol. Paetongtarn är dotter till Thaksin Shinawatra, en tidigare premiärminister som avsattes i en militärkupp 2006 och i flera år befann sig i exil i Dubai i Förenade arabemiraten.

Striderna ändrade opinionen

Militären och det konservativa etablissemanget menade att Thaksin utmanat monarkin genom att själv påta sig rollen som landsfader i tal och på affischer medan han genom en rad populistiska reformer lyckades få stort stöd på landsbygden, främst i nordöst.

Partier som stod och står Thaksin nära och i en del fall leddes av familjemedlemmar vann valen i december 2007, juli 2011 och februari 2014, vilket ledde till en ny kupp i maj det året. Partiet För Thailand, det senaste som står Shinawatra-familjen nära, blev störst igen i valet i mars 2019. Men en koalitionsregering med stöd från flera andra partier bildade regering med en general som premiärminister.

I det senaste valet i maj 2023 blev ett helt nytt parti störst: Framstegspartiet, som hade stort stöd från unga väljare. För Thailand stod till att börja med på samma sida som Framstegspartiet, men gick sedan över till den andra och ingick i den nya regeringen. För Thailand förlorade då mycket av det tidigare folkliga stödet.

Framstegspartiet upplöstes efter ett domstolsbeslut men uppstod i ny skepnad som Folkets parti och anses fortfarande ha stort stöd bland progressiva ungdomar och demokratiska krafter. Det är få politiska bedömare här i Thailand som ser Anutin Charnvirakul, premiärministern som tog över efter Paetongtarn, som en populär person, vilket gav Folkets parti goda möjligheter att vinna nästa val.

Det var fram till att striderna med Kambodja bröt ut.

Det är ingen som ser konspiration, där militären och de konservativa krafterna på något sätt skulle ha iscensatt det hela för att vinna poäng, men följden har blivit att 75 procent av befolkningen enligt opinionsundersökningar nu litar på militären och ser positivt på dess insatser samtidigt som de misstror civila politiker. Det blev allra tydligast efter Paetongtarns telefonsamtal med Hun Sen, något som flera kommentatorer kallade landsförräderi.

Militären har alltid haft en stark position i thailändsk politik och i samhället. Sedan den absoluta monarkin avskaffades 1932 har Thailand upplevt tretton militärkupper som lyckats och haft tjugo författningar och ändrade grundlagar. Men i takt med att landet moderniserats ekonomiskt och socialt har nya krafter med modernare värderingar vuxit fram och Folkets parti är bara ett tecken på detta.

Det återstår att se om det nya förtroendet för militären kommer att bestå även när striderna med Kambodja är över, men den nationalism som nu är minst sagt påtaglig har skapat ett nytt politiskt läge där framtiden är oviss.

Monarkin återupplivades

Kambodja skulle bli en demokrati efter att FN ingrep i början på nittiotalet. Landet hade då trasats sönder av årtionden av krig, amerikanska bombningar och drygt tre år av ett rent skräckvälde under de Röda khmererna, en extrem kommunistisk rörelse som vände upp och ner på samhället och dödade minst två miljoner av de egna medborgarna.

FN-ingripandet ledde till att monarkin återupplivades, först med den gamle ledaren Sihanouk, som var kung fram till 2004, då han abdikerade till förmån för sin son, Sihamoni. Ett rojalistiskt parti blev störst i valet i maj 1993, men det accepterades inte av Hun Sen, en tidigare Vietnam- och Sovjetvänlig politiker som omvandlat det kommunistparti han ledde (inte de Röda khmererna) till det Kambodjanska folkets parti, som sade sig stå för demokrati och en fri marknad.

Resultatet blev en kompromiss där rojalisten Norodom Ranariddh – en annan av Sihanouks söner – och Hun Sen delade på premiärministerposten. Det varade fram till 1997, då Hun Sen själv grep makten.

Den har han konsoliderat sedan dess.

Dagens Kambodja är i princip en enpartistat under Hun Sen. Att han 2023 lämnade över premiärministerposten till sonen Hun Manet har inte ändrat på något. Oppositionspartier har upplösts, deras ledare har drivits i landsflykt, pressfriheten är ett minne blott och organisationer som representerar civilsamhället kan inte längre verka öppet.

Med andra ord har striderna även i Kambodja gynnat den styrande eliten, som försvarar landets integritet mot vad de kallar den ”thailändska aggressionen”.

Striderna fortsätter

Trots att Thailand och Kambodja är nära grannar har förbindelserna mellan de bägge länderna aldrig varit speciellt goda. Det kambodjanska khmerriket var en gång i tiden ett imperium som styrde över stora delar av Sydostasien, vilket gör att det finns gamla khmertempel även i det nuvarande nordöstra Thailand och södra Laos. Ett av dem är Preah Vihear, ett tempelkomplex på en platå där en klippa stupar rakt ner mot det kambodjanska låglandet. Thailändarna menar därför att det borde tillhöra Thailand, och 1954 stationerades thailändska trupper på avsatsen kring templet. Gränsen, som drogs då Kambodja stod under franskt styre, är på flera ställen oklar.

Kambodja drog 1959 ärendet inför den Internationella domstolen i Haag, som 1962 beslutade att Preah Vihear tillhör Kambodja. Från nationalistiskt thailändskt håll har man aldrig helt accepterat detta och på thailändska kartor står det fortfarande Phra Viharn eller Khao Phra Viharn för att visa hela området (”khao” betyder berg). Och fram till 2003, då en smal och slingrig serpentinväg byggdes uppför klipporna, var tempelkomplexet tillgängligt bara från den thailändska sidan. Jag var själv där flera gånger innan den vägen byggdes, gick över gränsen och blickade ner på det kambodjanska låglandet.

Det är dessa nationalistiska känslor som nu blossat upp, och trots att USA:s president Donald Trump redan i juli initierade ett eldupphöravtal fortsätter striderna. Thailändarna anklagar kambodjanerna för att ha planterat minor även på den thailändska sidan av gränsen medan kambodjanerna kritiserar thailändarna för flyganfall utefter samma gräns. Soldater har stupat på bägge sidor, skolor har stängts och hela byar evakuerats. Och även om det blir ett nytt eldupphöravtal kommer konflikten som sådan inte att försvinna. Nationalistiska krafter i bägge länderna gynnas av att den på ett eller annat sätt hålls vid liv. Och det bådar inte gott för Thailands demokratiska utveckling – och hoppet om en bättre, mer öppen framtid i Kambodja.

Bertil Lintner