Avskräckning som magiskt tänkande 

Essä Grundidén i avskräckning är att ju större våldskapacitet staten har, desto mindre risk att motståndaren attackerar. Men hur säkra vi kan vara på att avskräckning verkligen fungerar krigsavhållande, är det ingen som egentligen vet.

”Sannolikt va, det betyder väl nåt som är likt sanning”, inleder Tage Danielsson sin monolog från 1979 där han använder kärnkraftsolyckan i Harrisburg för att vrida och vända på vad som är sanning respektive sannolikt.

Experterna menade att kärnkraft inte var särskilt farligt eftersom ett haveri var så väldigt, väldigt osannolikt. I själva verket, säger Danielsson, var det som hände i Harrisburg så otroligt osannolikt att egentligen hade det nog inte hänt.

Sannolikhet är en klen säkerhetsgaranti. Kärnvapen förblir ju livsfarliga, även om sannolikheten för att de faktiskt kommer avfyras sägs vara låg. Dagens politiska ledare och tongivande militära strateger menar att vi kan vara lugna eftersom det är så osannolikt att de kommer att användas. Det påstås också att själva vapnens existens, och att Sverige numera ingår i en kärnvapenallians, garanterar vår trygghet. Förmågan att släcka liv, orsaka lidande och förstöra natur och livsmiljöer ses då som en förutsättning för trygghet.

Verklighet i antagonistens öga

Avskräckning är en central idé i det försvars- och säkerhetspolitiska tänkande som antar att förstörelsekraft innebär säkerhet. Genom egen våldskapacitet och hot om död och utplåning ska en antagonist avskräckas från att attackera eller på annat sätt utöva våld mot den egna staten. Grundföreställningen är att säkerhet uppnås genom att våld utlovas – och garanterat kommer att utövas – mot de stater och deras invånare som uppfattas som hot.

Intuitivt kan avskräckning uppfattas som en attraktiv och självklar säkerhetsstrategi. Precis som på skolgården, där de som är rädda tyr sig till den starkaste mobbaren eller slagskämpen för att inte själva råka illa ut, kan massiv våldskapacitet ses som det instinktivt bästa försvaret i en hotfull omgivning. En sådan säkerhetsstrategi har rädslan som grund. Först när den egna staten har tillgång till mer våld än en tänkt motståndare kan medborgarna känna sig trygga.

Kruxet är att avskräckning egentligen inte om handlar om våldskapacitet, utan om motståndarens uppfattning om denna våldskapacitet. Avskräckning blir verklighet i antagonistens öga, det vill säga när denne faktiskt väljer att avstå från en viss handling.

Kontrollera motståndarens tankevärld

Intressant nog hymlar varken politiker eller militärer med det faktum att det inte är den egna försvarsmaktens kompetens eller resurser, utan motståndaren, som avgör om avskräckningen faktiskt går hem. Den ofta anlitade militärexperten Oscar Jonsson påpekade i en DN-kolumn nyligen att det är ett ”psykologiskt koncept som finns i motståndarens huvud”. Och i de språkregler som Försvarsmakten tog fram inför Natomedlemskapet instrueras myndighetens kommunikatörer och andra talespersoner att som svar på frågan ”Vad är avskräckning?” säga att ”Idén med avskräckning är att man genom att visa närvaro, sammanhållning och förmåga avskräcker en motståndare från att överhuvudtaget tänka tanken att angripa ett Natoland”, samt framhålla att: ”Kärnvapen utgör Natos yttersta verktyg för avskräckning”.

Trots den kostsamma upprustning som Europas länder genomför är det – om vi går med på att avskräckning fungerar – inte Sveriges eller Natos militära resurser som avgör framtiden, utan motståndarens psyke. I en tankeväckande artikel från 2021 diskuterar Maria Mälksoo, som forskar i internationell politik vid Köpenhamns universitet, innebörden i denna säkerhetsdoktrin. Hon framhåller att avskräckning går ut på att kontrollera motståndarens tankevärld, och, för att tala med Försvarsmakten, vilka tankar denne överhuvudtaget tänker. Men att faktiskt uppnå sådan kontroll är – såklart! – en illusion. Avskräckning kan ses som en form av magiskt tänkande, menar Mälksoo. Strategin vilar på en förenklad och felaktig bild av verkligheten, där det egna jaget, likt det lilla barnet, kan tro sig själv kontrollera vad som utspelar sig i omvärlden.

Går kanske inte bevisa

Det är också svårt att leda i bevis att avskräckning faktiskt fungerar. Utmaningen består i att lyckas slå fast att en hotfull situation eller någon form av våldsutövning, som inte har hänt, faktiskt skulle ha hänt, men har avskräckts och undvikits. Många forskare anser att avskräckning kanske inte går att bevisa, men att det ändå fungerar. Till exempel menas att sådant som för motståndaren ska signalera militär förmåga – militärövningar, truppförflyttningar, överflygningar – fungerar avskräckande. Men, som Mälksoo också påpekar, kan sådana styrkesignaler mycket väl uppfattas som trovärdiga utan att någon egentlig avskräckning har skett, det vill säga utan att någon fientlig attack eller hot har förhindrats. Ytterligare en hållning är att betrakta avskräckning som en självuppfyllande profetia. Det vill säga att tron att den ska fungera gör strategin trovärdig och får den att fungera, men exakt hur det sker kan inte förklaras.

Även om avskräckning alltså kan te sig som en omedelbar och lockande strategi, är den motsägelsefull och dunkel.

Samtidigt som doktrinens företrädare framhåller att det är från motståndarsidans synvinkel som avskräckning så att säga realiseras och blir till, är de ovilliga att medge att vad den egna staten gör har betydelse för andra stater. Trots att själva poängen alltså är att påverka eller kontrollera motståndaren, ska vissa stater kunna agera utan hänsyn till hur det kan uppfattas av andra. Förhållningssättet vilar på en idealiserad verklighetsuppfattning där alla, även långvariga fiender, är överens om vad som är att agera offensivt respektive defensivt, att hota ett annat land respektive att skydda sitt eget (eller sin allians). Så fullkomlig är givetvis inte verkligheten. Tvärtom är stater ofta oense om vad som är anfall och försvar och vem som faktiskt anfaller vem. De kan också göra skilda bedömningar av om truppförflyttningar bara är övning, eller utgör förberedelse för en attack, något som leder till skarpa och farliga situationer.

Bräcklig grund för säkerhet

Att tro att den egna staten helt och hållet kan kontrollera hur dess handlingar uppfattas av andra förefaller både verklighetsfrånvänt och självcentrerat, och som en bräcklig grund för säkerhet och trygghet.

Som statsvetaren Linus Hagström framhåller är säkerhet alltid relationellt. Vad en stat gör inverkar på andra stater och deras säkerhetspolitiska och militärstrategiska bedömningar. Denna insikt verkar ha blivit ett no-no i nutida svensk säkerhetspolitisk debatt. Att påpeka hur säkerhetspolitiska val och handlingar alltid sker i ett sammanhang som kan tolkas på olika sätt av olika stater och deras makthavare, uppfattas som att gå Kremls ärenden och vara emot Ukrainas rätt till självbestämmande.

Hur ska vi då se på avskräckning och varför uppfattas det som en attraktiv säkerhetsstrategi? Maria Mälksoo skriver att avskräckning bör betraktas som en ritual. Den skapar mening och sammanhållning, främst kanske för de politiker och militärer som deltar aktivt, men även för en inhemsk publik. När staten visar sina militära muskler och våldskapacitet frambesvärjs dess styrka, kraft och säkerhetspolitiska beslutsamhet. Kärnvapen kan då likställas med ritualens heliga objekt – det yttersta verktyget för avskräckning, för att tala med den svenska Försvarsmakten.

Möjligen kan föreställningen om avskräckning minska människors oro för framtiden och skänka trygghet och tröst i en orolig värld. Men att ta emot den trösten är att inte bara ett magiskt tänkande så till vida att den egna våldsuppvisningen och vapnen ska kontrollera motståndarens tankar. Det är också att tro på att kärnvapen måste få finnas just för att hålla nere sannolikheten för att de ska användas. Hur står sig egentligen den sannolikhetskalkylen? Med Tage Danielsson blir ju även oerhört osannolika händelser till 100 procent sannolika när de väl har hänt.

Cecilia Åse