Film I år är det 70 år sedan James Dean dog. Filip Hallbäck minns en skådespelare som fångade det tidlösa med en rastlös och missförstådd ungdom, som söker kontakt med vuxenvärlden.
Den 30 september var det 70 år sedan som den amerikanske Hollywoodstjärnan James Dean dog i en bilolycka, endast 24 år gammal. Det anmärkningsvärda är att hans berömmelse vilar på endast tre filmer: “Ung rebell” (Nicholas Ray, 1955), “Öster om Eden” (Elia Kazan, 1955) och “Jätten” (George Stevens, 1956). Samtliga tre filmer producerades året innan hans tragiska bortgång, men inte bara det. Dean Oscarnominerades postumt för bästa manliga huvudroll två gånger (för sina insatser i de två sistnämnda), vilket gör honom unik i den prisgalans historia.
Legendomspunnen
Men det var främst hans imageskapande rollprestation som Jim Stark – iklädd den röda jackan, vita t-shirten och de blåa jeansen – i nyckelverket “Ung rebell” som gjorde honom legendomspunnen för all evighet. Än idag är denna stilbildande film synonym med honom.
Utifrån ett filmhistoriskt perspektiv är “Ung rebell” intresseväckande, med tanke på dess tidpunkt och behandlingen av ämnet ungdomsbrottslighet.
På 1950-talet såg filmproducenter i Hollywood att det fanns en växande marknad för ungdomar, varpå konventioner för en ny genre grundlades och hamnade i utveckling: Tonårsfilmen. Det vanligaste förekommande narrativ inom ramen för denna genre är att handlingen kretsar kring ungdomar i skolmiljö som flyr föräldrarnas kontroll och på vägen får uppleva kärleken för första gången. Tidigare fanns en nedlåtande, närmast förlöjligande syn på tonåringar i Hollywoodproduktioner under 1930- och 40-talen, till exempel i de omåttligt populära Andy Hardy-filmerna, med Mickey Rooney i titelrollen som bekymmerslös yngling som ständigt hamnade i trubbel.
Under efterkrigstiden förändrades ungdomskulturen i takt med att rock’n’roll-musiken gjorde entré (Elvis Presley, Little Richard, Chuck Berry, Fats Domino, Jerry Lee Lewis, Buddy Holly, Eddie Cochran, etc.). I den vevan tappade den yngre generationen identifikation med tidigare filmstjärnor vars storhetstid var på 1930- och 40-talen, till exempel Humphrey Bogart, Clark Gable, Cary Grant och Gary Cooper.
Tillsammans med bland annat Marlon Brando och Montgomery Clift tillhör Dean de amerikanska skådespelare som skolades vid Actors Studio (som grundades 1947 med Lee Strasberg som mentor). Där studerade han det Stanislavskij-influerade metodskådespeleriet som innebär att man gestaltar rollfigurer i känsla och tanke snarare än att ensidigt följa regissörens scenanvisningar. Enkelt uttryckt handlar det om att förkroppsliga en roll snarare än att spela den.
Plågat kroppsspråk
Brando gjorde outplånliga avtryck med sin svettigt råa magnetism och ruvande realism i Kazans filmer “Linje Lusta” (1951) och “Storstadshamn” (1954). Clift demonstrerade liknande kraft i form av kompromisslös frenesi och blottläggande hudlöshet, där större vikt tycktes läggas vid kroppsspråket än vid dialogen, i filmer som “En plats i solen” (George Stevens, 1951) och “Härifrån till evigheten” (Fred Zinneman, 1953).
Regissören Nicholas Ray – som för övrigt är en av Hollywoods mest underskattade men likväl särpräglade filmskapare genom tiderna – hade en fäbless för att utforska berättelser där outsiders stod i centrum. Något han tidigare gjort i “Lev farligt och dö ung” (1949), “Nakna nerver” (1950) och “Farlig mark” (1951). Redan i sin långfilmsdebut “De leva om natten” (1948) presenterades det laglösa paret före förtexterna som några som “aldrig på riktigt välkomnats in i vår värld”. I sina dynamiska bildkompositioner och sin expressionistiska färganvändning återkom Ray till denna tematik. Dean gestaltade en ung komplex man med plågat kroppsspråk och dröjande tal, med något dagdrömmande i blicken.
Intensiv och gripande
Existentiella frågor som anknyter till ungdom, till exempel den vardagliga tristessen, trotsigheten, sårbarheten, osäkerheten, ständig jakt på spänning och tröskeln in till vuxenlivet, har på långt senare behandlats i amerikanska tonårsfilmer på 1980- och 90-talen, i till exempel “Breakfast Club” (John Hughes, 1985), “Fira med Ferris” (Hughes, 1986), “Clueless” (Amy Heckerling, 1995) och “10 orsaker att hata dig” (Gil Junger, 1999). I Sverige är “Fucking Åmål” (Lukas Moodyson, 1998) att betrakta som kronjuvelen för denna genre.
“Ung rebell” – som blev den första filmen av sitt slag – fungerar idag som en inblick i en svunnen tidsrymd samtidigt som att den förvånansvärt nog känns så oberoende av tiden. Även 70 år senare känns den fortfarande intensiv och gripande, till stor del på grund av Deans spjuveraktiga och upproriska närvaro. Han fångade det tidlösa med en rastlös och missförstådd ungdom som söker kontakt med vuxenvärlden.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
