Realiteten Kina – och geopolitiken

Börje Ljunggren Avgörande för den globala  stabiliteten är om USA och Kina förmår utveckla former för samarbete i globala ödesfrågor. Det skriver Börje Ljunggren.

Nästa år har det gått 50 år sedan Mao Zedong dog. Den 1 oktober 1949, efter  ett decennium av japansk ockupation och inbördeskrig, utropade han folkrepubliken Kina. Segerviss deklarerade han att ”Kina stått upp”. De ”hundra åren av förnedring”, som inleddes med Opiumkrigen, var över. Nu skulle ett nytt Kina byggas.

Hans otålighet tog sig utopiska, och förödande, uttryck i ”det stora språnget” (1958-62) och kulturrevolutionen (1966-76). Efter sig lämnade Mao förvisso ett radikalt förändrat Kina, men ett Kina i djup fattigdom, i ett Östasien som  allt oftare refererades till som ”det östasiatiska miraklet”, med Sydkorea, Taiwan, Hongkong och Singapore i formation bakom ”ledargåsen” Japan.

Fiendens fiende

En maktstrid följde och ur den gick Deng Xiaoping segrande, och hans motto var att Kina måste ”komma i kapp”. 1978 lanserade han ”reform och öppning”. Det spelade ingen roll, förklarade han, vilken färg katten hade ”bara den kunde fånga möss”. Utländska investeringar var en förutsättning för landets utveckling och de började snart söka sig till landet, först via Hongkong och snart i form av allt större volymer av utländska direktinvesteringar. Ekonomin började växa med 8-10 procent per år, och landet blev succesivt ”världens fabriksgolv”, med allt större volymer av enkla konsumtionsvaror och elektronik.

Det kalla kriget präglade epoken, och för USA var Sovjetunionen den stora utmaningen. 1972, mitt under kulturrevolutionen, gjorde Nixon sitt historiska  besök i Peking och 1979 upprättades, under president Carters år vid makten, fullständiga diplomatiska förbindelser. För både USA och Kina gällde att deras fiendes fiende var deras vän. Relationen mellan Kina och Sovjetunionen var aldrig okomplicerad. 1959 sprack kärnvapensamarbetet, Sovjetunionen avbröt då biståndet till Kina, till följd av växande ömsesidig politisk rivalitet och  misstänksamhet. 1969 utkämpade de båda länderna ett gränskrig.

En drivande faktor bakom Kinas utveckling var det sätt på vilket den tilltagande globaliseringen gynnade Kina. Sovjetväldets sammanbrott blev inte, som Francis Fukuyama förutspådde, ”the end of history”.

Historien har på många sätt negerat hans förutsägelse om den liberala marknadsekonomins slutliga seger. Det auktoritära Kina inte bara överlevde. Landet blev hyperglobaliseringens stora vinnare. 2001 konsoliderades Kinas roll som utrikeshandelsnation genom landets inträde i WTO.

Marknadsekonomiska förhoppningar

President Clinton spelade under sina sista månader vid makten en avgörande roll. Han var övertygad om att inträdet skulle leda till marknadsekonomiska, och på sikt också politiska liberaliseringar. Internet skulle göra det omöjligt att förhindra en sådan utveckling. Att stoppa det skulle, förklarade han, vara lika omöjligt som att spika upp en gelépudding på en vägg. ”Lycka till!”, utropade han, förvissad om resultatet. Föga anade han att Kinas ekonomi 25 år senare, sedan länge skulle världens nästa största, och den ojämförligt största mätt i köpkraft, att Kina skulle vara den största handelspartnern för mer än 140 länder, eller att landets utlandsinvesteringar skulle placera Kina på delad andraplats med Japan.

Allra minst kunde Clinton, eller någon annan, ana att Kina 25 år senare skulle Kina vara betydligt mer auktoritärt än vid tiden för WTO-inträdet, och ändå vara ett av världens teknologiskt mest avancerade länder, i vissa strategiska hänseenden, som AI, i paritet med USA, och långt mer så än Europa. Landet, en ”partistat”, borde ha misslyckats!

Volym och tillämpning

Kinas högteknologiska styrka är volym och tillämpning. I halvledarkriget spelar mängden data en avgörande roll. En viktig underliggande faktor är Kinas satsning på utbildning och forskning. I Times higher education World University Rankings 2025 av världens 500 bästa universitet, ligger två kinesiska på tolfte och trettonde plats och nästa år förväntas fem ligga bland de 40 bästa. Forskningsanslagen ligger som andel av BNP på en högre nivå än i många EU-länder.

 Vad gäller solenergi svarar Kina i dag för mer än en tredjedel av den installerade globala kapaciteten och 2030 kan man, givet utbyggnadstakten, mycket väl svara för närmare hälften. Under första halvåret 2025 installerade Kina mer ny solenergikapacitet än USA:s totala kapacitet. Koldioxidutsläppen föll som en följd med en procent, ett angeläget trendbyte. Landet svarar i dag för över 30 procent av de globala utsläppen. Samtligt växer landet i en ny ”geoekologiska roll” fram som en ledare i den gröna klimatomställningen i synnerhet nu då USA abdikerat. Trump betraktar klimatfrågan som ”vår tids största bluff”.

Ekonomin har tappat farten

Samtidigt har den kinesiska ekonomin allt sedan pandemin förlorat momentum. I en artikel i tidskriften Foreign Policy (11 oktober) konstaterar de båda Kinaexperterna Scott Kennedy och Scott Rozelle ”att försöka förstå Kinas ekonomiska utveckling kan vara en ändlös spekulativ övning. Är landet en framväxande teknologisk jätte – eller en skuldsatt bubbelekonomi som balanserar på gränsen till oförutsägbarhet?” De menar att Pekings teknikbaserade tillväxtmodell är på väg mot stagnation eftersom alltför många vanliga kineser lämnas utanför.

Det faktum att landet befinner sig på randen till deflation, Japans sjuka under decennier, är en indikator på växande utmaningar. Klart är samtidigt att medan USA har en handfull biltillverkare, så har Kina fler än 100 elfordonstillverkare som kämpar om marknadsandelar. Kina har så många solpaneltillverkare att de producerar 50 procent mer än den globala efterfrågan. Omkring 100 kinesiska litiumbatteritillverkare producerar 25 procent fler batterier än någon vill köpa.

I den kommande femårsplanen kommer högteknologi, utvecklandet av nya produktivkrafter, att vara ett centralt, teknokratiskt tema. Kina har över åren motbevisat dem som hävdat att ”den kinesiska modellen” inte är hållbar. Att den inte ”borde vara det”, är en annan sak.  Den kinesiska utmaningen förblir en paradoxal realitet.

Trumps nya linje

Kinas snabba utveckling skulle ha varit omöjlig utan det teknologiska språng som eran av hyperglobalisering erbjöd. Den eran var i grunden geoekonomisk. Nu har USA en amerikansk president som anser att världen alltför länge utnyttjat landet, och att oförutsägbara tullar är lösningen. För Kina, världens största utrikeshandelsnation, är WTO ovärderligt. Landet har framgångsrikt exploaterat dess möjligheter. Trump vill förpassa denna för en regelstyrd värld ovärderliga institution till åskådarplats.

Motsättningarna mellan USA och Kina är kärnan i den rådande ”bipolära multipolariteten”, och hur de båda länderna, trots oundviklig djup strategisk misstro förmår samexistera är av avgörande betydelse för vår tid. Kina är, trots växande inre och yttre problem,  en långsiktigt klart större utmaning än vad den sovjetiska någonsin var. Det märkliga är att utvecklingen nu åter gynnar Kina, som inte minst i det globala syds ögon framstår som ”den vuxne i rummet”. Det största hotet mot USA:s globala ställning i dag är inte Kina. Det är Trump.

Redan för drygt tio är sedan hävdade Graham Allison i sin bok Destined for War – Can America and China Escape Thucydides Trap?, att relationerna mellan USA och Kina var  ”på kollisionskurs mot krig – om inte båda länderna vidtar svåra och plågsamma åtgärder för att undvika det”. Så är onekligen fortfarande fallet, med den fördjupning av dramat som Kinas ökade ”makt” innebär.

I en artikel för en månad sedan i New York Times konstaterar Kurt Cambell, en av de senaste decenniernas nyckelpersoner i den amerikanska utrikesförvaltningen, och statsvetaren Rush Doshi, att USA ”för första gången i sin moderna historia står inför en rival – Kina – som har `större skala´ inom flertalet kritiska maktdimensioner, och att enbart amerikansk nationell kapacitet kanske inte räcker för att möta utmaningen.” Vi går in i en era, konstaterar de, där det verkliga måttet på amerikansk styrka kommer att vara huruvida Washington kan bygga upp ”allierad skala: makten att konkurrera globalt i tandem med andra länder inom ekonomiska, teknologiska och militära områden”. President Trump verkar, konstaterar de resignerat, ”röra sig i motsatt riktning. Hans tullcentrerade diplomati har alienerat allierade och lämnat öppningar för Peking att bygga sina egna koalitioner.” Deras slutsats är att ”Trump leker med elden”. I ambitionen att beväpna den amerikanska ekonomin och finanssystemet mot Kina, Ryssland och andra länder har Donald Trump, konstaterar de båda, valt en kamp som försvagar USA.

Partiet starkare under Xi

Kinas ställning i världen har stärkts påtagligt sedan Xi Jinping år 2012, på kommunistpartiets 18:e partikongress valdes till partiets generalsekreterare.

Som son till en reformorienterad framträdande partimedlem ur första generationen som under Xis ungdom tvingades tillbringa mer än ett decennium i olika former av husarrest, förväntade sig många att Xi skulle distansera sig från Mao. I stället har han förklarat att Mao räddade faderns liv, och slagit fast att Mao-eran var en förutsättning för landets senare framgångar. Deng Xiaoping ville stärka de statliga institutionernas roll, och vaccinera landet mot en ny Mao.

Med Xi (född 1953) har partiets roll blivit större än någonsin sedan Maos död.

Vid 2027-års partikongress kommer Xi att ha suttit vid makten i femton år, och allt tyder, konstaterar den förre australiensiske premiärministern och Kina-kännaren Kevin Rudd, på att han är inriktad på en fjärde period (On Xi Jinping – how Xi’s marxist nationalism is shaping China and the world, 2024).

Inrikespolitiskt är Xi konsekvent auktoritär – att den svenske medborgaren Gui Minhai i dagarna suttit fängslad i tio år är ingen tillfällighet. Internationellt är Xi mer pragmatisk, primärt inriktad på att värna och stärka Kinas roll i världen, och landets förutsättningar för att förverkliga ”drömmen om Kinas pånyttfödelse”, med fokus på 2049.

Det faktum att Kina, som då det gäller det egna landet strängt hävdar principen om icke-inblandning, inte fördömt Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, utan ytterligare fördjupat relationen, visar samtidigt på den djupnande polarisering som i dag präglar världen.

Taiwan mest brännande frågan

Taiwan förblir den mest brännande frågan. Peking kommer aldrig att ge upp sina anspråk. Dagens status quo är skört. Det bygger på att Taipei inte förklarar sig självständigt, att USA förblir en trovärdig garant, och att Peking under dessa förutsättningar avstår från återtagande med våld. ”Ett-Kina-politiken” gäller , och mindre än ett dussintal länder erkänner i dag Taipei-regimen. Sverige var år 1950 det första västlandet som upprättade diplomatiska relationer med Folkrepubliken. Det utesluter inte nära relationer med Taiwan.

Vid den 20:e kongressen släppte Xi inte in någon kronprins, eller någon från någon annan fraktion, till partiets ständiga utskott, maktens kärna. Lojalitet har styrt hans val. Kritiker mot hans styre saknas dock inte och missnöjet är ganska utbrett bland  intellektuella, och särskilt bland de betydelsefulla nyrika entreprenörerna. Att landet är i behov av förnyat ledarskap ter sig uppenbart. Partiets maktinnehav får inte ifrågasättas, men medlen – som marknadens roll – är inte heliga, om det är vad som krävs.

Avgörande för den globala  stabiliteten är om USA och Kina, trots närmast oundvikliga, djupnande motsättningar, och pågående maktförskjutning, förmår utveckla former för samarbete i globala ödesfrågor och undvika en alltmer destruktiv konfrontation. I dagarna har Trump hotat med 100-procentiga tullar på kinesiska varor. Kinas trumfkort är landets dominerande ställning vad gäller sällsynta jordartsmetaller.

Uppenbart är att detta drama fortsatt kommer att prägla vår tid, en tid som enligt den ansedda tankesmedjan Freedom House under snart 20 år inneburit reträtt för demokratin i världen. Västvärlden måste möta den kinesiska utmaningen med hållbar förnyelse av den  egna demokratin, och i det har Europa en central roll.

Börje Ljunggren

F.d. Peking-ambassadör, författare till Den kinesiska drömmen – Xi, makten och utmaningarna, medarbetare på Utrikespolitiska institutet och Harvards Asiencenter.