Ulf Kristerssons nya kläder

Ju osäkrare man är, desto mera tar man i. Pierre Schori skriver om funktionen med säkerhetspolitisk rådgivare åt regeringen.

Posten som utrikespolitisk rådgivare i statsministerns kansli (Statsrådsberedningen/SB) tog form efter valet 1973. Socialdemokraterna hade vunnit med 43, 5 procent.

Olof Palme behövde nu finna en efterträdare till Anders Ferm, som, förutom att skriva utkast till Palmes tal, hade hanterat kontakten med UD och dess legendariske kabinettssekreterare Sverker Åström.

Jag arbetade då på UD:s enhet för Mellanöstern, vars chef var ambassadör Knut Thyberg. En förmån jag hade var att ibland bli uppringd av den nyfikne ambassadören Gunnar Jarring, som 1967 hade värvats som FN:s medlare i Israel–Palestina-konflikten, en tjänst han innehade ända till 1990.

Till min förvåning blev jag uppkallad till statsministern och erbjuden jobbet som Ferms efterträdare. När jag samlat mig till ett ”ja, tack” sökte jag upp Anders. Han tog fram en pärm med alla talutkast han hade skrivit och sa: ”Det enda du behöver tänka på är att inte skriva bättre tal än Olof själv”.

Minimal organisatorisk relation

Relationen till UD var central för mitt arbete. Åström talade direkt med Palme vid behov, och jag hade ett väl fungerande samarbete både med kabinettssekreteraren och mina gamla kolleger.

Efter de borgerligas valvinst 1976 efterträddes Åström av Leif Leifland som blev vid sin tjänst ända fram till socialdemokraternas återkomst 1982.

Alla dåvarande utrikesministrar, Karin Söder, Hans Blix och Ola Ullsten behöll samma minimala organisatoriska relation till SB.

Först i samband med den allvarliga skärpningen i öst- västförhållandet under 1980-talets början med Sovjets invasion av Afghanistan, utplaceringen av ryska och amerikanska kärnvapenmissiler i Europas hjärta samt USA:s krig i Centralamerika och Israels angrepp mot Libanon, började behovet av ett mera reguljärt informationsutbyte och samråd mellan SB och regeringens olika departement.

Jan Eliasson hade då mitt gamla jobb i SB som Palmes utrikesmedarbetare, och jag hade utsetts till kabinettssekreterare av Palme.

Det var då som Jan och jag föreslog statsministern att bilda en informell utrikespolitisk samrådsgrupp bestående av statsministern, utrikesminister Lennart Bodström och Roine Carlsson plus UD: s kabinettsekreterare. Denna grupp möttes hos statsministern kvartalsvis eller vid behov.

Inget särskilt utrikespolitiskt utskott bildades. Därefter skapades under statsministrarna Carl Bildt och Göran Persson ett mindre kansli för utrikespolitiska frågor.

Ett parallellt UD

Med Ulf Kristersson inrättades en gigantisk grupp under en speciell nationell säkerhetspolitisk rådgivare. Ju osäkrare man är, desto mera tar man i, verkade det som.

Berättelsen om statsministern som skapade ett parallellt UD för att visa muskler för tankarna till H C Andersens saga Kejsarens nya kläder.

Ulf Kristersson lanserade funktionen hösten 2022 som ett prestigeprojekt ”för att stärka Sveriges säkerhetspolitiska samordning”. Men projektet utvecklades till en plågsam följetong, genant både för regeringen och för Sverige, som SVT:s Mats Knutsson träffsäkert beskrev det hela.

Resultatet blev förvåning och förbittring inom UD och förvirring i diplomatiska kretsar kring projektet som kopierats från stormakten USA. Vad skulle statsministern ha ett sjuttiotal experter till, vid sidan om UD och alla militära analysgrupper, och vad betydde detta parallella politiska komplex i SB för moral och effektivitet inom UD?

När Tobias Billström plötsligt avgick som utrikesminister i september 2024 hänvisade källor till att det skapats spänningar mellan UD och säkerhetsrådgivaren.

Säkerhetsrådgivaren själv, Henrik Landerholm, var inte heller nöjd med sitt stora fögderi och sade: “Det här är det värsta jobbet jag någonsin haft”.

Efter all turbulens har nu krav kommit på att återföra den samlade utrikespolitiska sakkunskapen där den hör hemma, till UD. Samtidigt verkade Magdalena Andersson tveksam till denna kraftsamling i SB.

“Att det här skulle vara nödvändigt för Sveriges säkerhet, nej det ser jag inte”, sade hon i Ekots lördagsintervju den 30 augusti.

Skattebetalarnas pengar

Med sitt i mitt tycke onödiga superkansli slösar statsministern också med skattebetalarnas pengar. Det enda positiva som jag kan se i denna självskapade säkerhetskris är att så länge tjänsten och de 70 handläggarna finns kvar i systemet, så leds det hela för närvarande av en erfaren diplomat, Niclas Kvarnström, som har en bred bakgrund från UD, FN och EU.

Vi hade ett utmärkt samarbete då han ledde kampanjen för Sveriges kandidatur till FN:s säkerhetsråd för perioden 2017–2018 och jag var statsministerns speciella sändebud för vår kandidatur.

Kampanjen för säkerhetsrådsplatsen för ett EU-land startade sent jämfört med konkurrenterna Italien och Nederländerna, som hade börjat ett år tidigare. Skälet var att regeringen Bildt var totalt ointresserad av en plats i säkerhetsrådet, medan det tillträdande statsministern Löfven ville ta chansen.

För att få tillräcklig majoritet på två tredjedelar krävdes 128 röster. De två länderna hade säkrat sin plats, trodde de. Men vår erinran om Sveriges insatser för FN med början under Dag Hammarskjöld och Folke Bernadotte samt stödet till frihetskamp och FN:s olika utvecklingsprogram fick tillräckligt många länder, framför allt i syd, att svänga över till Sveriges fördel.

Vi lyckades med ett ambitiöst upplägg vinna i första omgången med 134 röster, före Holland som fick 125 röster och Italien 113.

Vad som troligen svängde vårt underläge som senkomling till seger över de två Natomedlemmarna, var att Sverige hade erkänt Palestina och att vi var militärt alliansfria.

(Those were the days!)

Pierre Schori