Foto: Pixabay

Politik Demokratin hotas på flera håll och Sverige är inget undantag. Nu måste vänstern rusta för politisk strid. Det skriver Payam Moula.

Varje epok har en känsla. En kollektiv upplevelse av samtiden. Tage Erlander satte fingret på efterkrigstidens utbyggnad av välfärdssamhället när han myntade begreppet ”de stigande förväntningarnas missnöje”. Svensken hade fått det bättre – och förväntade sig mer. Vad definierar vår epok? Vad är vår kollektiva känsla?

Jag tror att vi befinner oss i en era av de sjunkande förväntningarnas uppgivenhet. Svensken känner att utvecklingen går åt fel håll och tror allt mindre på politikens förmåga. Därmed hotas tilltron till demokratin, även i Sverige.

Demokratin försvagas för sjuttonde året i rad

Varje år släpper organisationen Freedom house sin rapport om demokratins globala tillstånd. I år firade rapporten 50-årsjubileum. Det blev ett dystert jubileum då rapporten visade att demokratin försvagas för sjuttonde året i rad. Inte sedan 2006 har demokratin stärkt sin position globalt.

Den demokratiska recessionen är idag ett eget forskningsområde med en mängd storsäljande böcker på temat. The People Vs. Democracy av Yascha Mounk och How Democracies Die av Steven Levitsky och Daniel Ziblatt är två exempel. Ett tredje är Hotet mot demokratin: högerpopulismens återkomst i Europa och USA skriven av Martin Gelin och Erik Åsard.

Svensk demokrati befinner sig just nu i en negativ spiral. Flera av de processer som forskarna varnar för har nu påbörjats.

De flesta författare beskriver i stort samma sett samma utveckling, även om fokus och betoning skiljer sig åt. Gelin och Åsard skriver att forskningen pekar på två huvudförklaringar till demokratins kris: ekonomiska (växande ojämlikhet, globaliseringens förlorare, hanteringen av finanskrisen 2008) och kulturella (inställningen till kön och sexualitet, äktenskap, religion, ras, etnicitet och identitet). Deras egna svar är att båda spelar roll.

Svensk demokrati befinner sig just nu i en negativ spiral. Flera av de processer som forskarna varnar för har nu påbörjats. Gelin och Åsard skriver träffsäkert: ”inget högerpopulistiskt eller högerextremt parti har kommit till makten, eller fått del i regeringsmakten, utan stöd av etablerade konservativa eliter”. Två år efter bokens publicering valde Liberalerna att lämna över makten till etno-nationalisterna.

Amanda Sokolnicki beskrev nyligen detta märkliga fenomen. ”Hur är det ens möjligt att nationalister får den politiska omgivningen att hjälpa till med deras projekt när det så ofta lett till bedrövelse? På avstånd har det alltid framstått som så obegripligt naivt. Men när det sker på nära håll blir det tydligare: för att de som hjälper till tror att de hjälper sig själva.”

Inför första maj i år togs nästa steg i den demokratiska tillbakagången. Eller snarare, nästa kliv. Jimmie Åkessons regering, som leds av Ulf Kristersson, presenterade ett förslag med det uttalade syftet att sabotera oppositionens ekonomi. Och högerns opinionsbildare jublade. Hur hamnade Sverige här? Logiken som fört oss hit är inte ny.

Politik är i grunden en strid mellan intressen. En ständig kamp om makt. De senaste decennierna har detta delvis glömts bort. Svensk politik har på ytan blivit en orgie av hyllningar till den svenska modellen, samförståndsanda och kompromissen. Men då har man glömt bort hur det svenska samförståndet en gång i tiden uppstod.

Svensk politik befinner sig i ett prekärt läge

1917 rådde hungerkravaller i Sverige. I juni planerades stora kravaller i Stockholm. Polis och militär mötte upp med kulsprutor placerade på flera offentliga byggnader. När 8 000 demonstranter samlades framför riksdagshuset i Stockholm låg någonting i luften. I det läget kliver Hjalmar Branting och Per-Albin Hansson ut på riksdagstrappan för att tala till massorna. Inte med syfte att uppmana till revolution eller våld, utan för att dämpa känslorna och föra fram reformistiska krav.

För partiledare Branting var strategin enkel: utnyttja rädslan för de revolutionära krafterna till att pressa fram demokratin. Strategin lyckades. Till slut blev högern tvungna att motvilligt acceptera demokratins införande. Idag glömmer vi ibland bort detta något obekväma faktum. Vår demokrati är inte resultatet av samförstånd – den kom till stånd för att högern blev rädda.

Hur bör vänstern svara när högern avvänder regeringsmakten till att tysta kritiker, rensa ut myndighetspersonal, misstänkliggöra journalister och angripa de demokratiska spelreglerna?

Folkpartiledaren Per Ahlmark uttryckte det på följande vis från riksdagens talarstol: ”Stora författningsreformer har i vårt land brukat föregås av politisk strid… Så var det 1918 när den allmänna och lika rösträtten för män och kvinnor infördes… Striden om den politiska demokratin utkämpades av den tidens liberaler och arbetarrörelsen i förbund och mot de konservativa krafterna i samhället. Striden blev lång, bitter och hård.”

Idag, hundra år senare, befinner sig svensk politik i ett prekärt läge. Hur bör vänstern svara när högern avvänder regeringsmakten till att tysta kritiker, rensa ut myndighetspersonal, misstänkliggöra journalister och angripa de demokratiska spelreglerna?

Vissa vill, likt Michelle Obama, agera utifrån principen ”when they go low, we go high”. Andra vill försvaga demokratins makt med hjälp av juridik och på så vis försvaga högerregeringars makt. Ett tredje alternativ är en mer radikaliserad vänster. Alla dessa strategier är förlorarstrategier.

Det som blev tydligt i år är att svenskt näringsliv har allt mindre respekt för facken och regeringen saknar respekt för oppositionen. Därför agerar högern som de gör. De bedömer att de kan.

Svensk höger har radikaliserats

I det här läget finns inga principiella argument som kommer att bita. Ännu en vädjan från DN:s ledarsida till borgerligheten kommer tyvärr inte att göra skillnad. Det som kan skydda demokratin nu är vad som fungerade under 1900-talets början: Högern måste respektera styrkan i löntagarnas politiska organisering.

Därför finns endast en väg framåt. Att rusta för politisk strid.

För socialdemokratin innebär det att växla upp och ta fram en mer populär politik. Det måste bli tydligare att S finns till för de svenska hushållen– inte bankerna, elbolagen eller matbutikerna. För fackföreningsrörelsen innebär det en historisk satsning på organisering, men också en större ilska och målmedvetenhet. Sju av tio svenskar upplever att landets utveckling är på väg åt fel hål. LO behöver vara deras röst. Det börjar även bli länge sedan strejkkassorna användes i Sverige. De är, förutom att vara välfyllda, en fundamental, demokratisk rättighet i vårt land. Än så länge.

Svensk höger har radikaliserats och läget är allvarligt. De som skulle agera liberala vakthundar har blivit lydiga chihuahuor. Men Sveriges arbetarrörelse är världens starkaste vänsterrörelse. Det är dags att påminna om det. Då kanske högerpartierna tvingas att ännu en gång acceptera demokratins spelregler.