Jesper Bengtsson, foto: Charles Ludvig

Krönika Partierna har tävlat om ökad repression i en valrörelse som lämnat mycket övrigt att önska. Ändå köper jag min Bounty på lördag och håller tummarna för röd-grön seger på söndag. 

För mig har det alltid legat ett romantiskt skimmer över svenska valrörelser. Kanske beror det på att jag redan som barn följde dem på nära håll. Både mamma och pappa var politiskt aktiva hemma i Lidköping och på vardagskvällarna åkte de runt och knackade dörr eller gick på öppna möten och lyssnade på tal av inresta rikspolitiker. I valrörelsen 1979 var Gunnar Sträng på besök. I skymningsljuset eldade han på valarbetare och intresserad allmänhet, men som vanlig pratade han för länge och efter två timmar, när han just fått av sig kavajen, började folk droppa av.

På lördagarna var mamma alltid med på socialdemokraternas torgmöten. Jag brukade följa med, köpa en Bounty som lördagsgodis och strosa runt på stan och andas in den krispiga septemberluften. Mest för att vara på tryggt avstånd när mamma var med i socialdemokratiska kvinnoklubbens talkör, som skanderade: ”Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag”.

 alla vet att det är socio-ekonomiska frågor som avgör kriminalitetens utbredning 

Senare, när jag själv engagerade mig politiskt, blev valrörelserna tider av energiskt engagemang, skratt, argument, debatter och … liv. Under några veckor innan valdagen var man med i en bred rörelse för demokrati, samtal och öppenhet.

Den här gången har jag tyvärr inte kunnat uppbåda någon sådan känsla.

En bekant till mig, tidigare liberal politiker, skrev nyligen: ”det har varit en vedervärdig valrörelse”.

Jag håller med.

Vi lever i en tid då klimatkrisen, kriget i Ukraina, hoten mot demokratin över stora delar av världen eller andra avgörande frågor hade kunnat stå på dagordningen. Eller den förödande ojämlikheten. Eller det totalt marknadifierade skolsystemet, som mer än något annat bidrar till segregationen.

Istället har den handlat om elpriser och hårdare tag mot brottsligheten.

Elpriserna går delvis att förstå. Där drabbar det vanliga människors plånböcker. Men debatten har mest handlat om huruvida det är Magdalena Anderssons fel eller inte, eller om det ska byggas mer kärnkraft eller inte, trots att alla vet att ny kärnkraft inte kommer lösa energifrågan under de kommande tio åren. Minst. En rent infantil debatt, om man ska vara ärlig.

De hårdare tagen är svårare att begripa sig på. Alla vet att hårda tag, hårdare straff och mer repression inte kommer att slå ut den organiserade brottsligheten. Att det inte hjälper mot mord och våldsbrott. Den som begår ett brott är nämligen antingen så desperat eller så övertygad om att inte åka fast att straffskalan inte ingår i ekvationen.

Ändå har partierna tävlat om just skärpta straff. I varje debatt, varje tv-program.

Och så den numera eviga kopplingen mellan brottsvågen och invandringen. Samma sak här: alla vet att det är socio-ekonomiska frågor som avgör kriminalitetens utbredning. Ändå blir det vanligare och vanligare att etnicitet används som förklaringsgrund.

Ola Larsmo skrev en klok text om detta i Dagens Nyheter. Hans analys handlade om att polariseringen i samhället har gjort att nästan de enda som kan tänka sig att byta block i dag är Sverigedemokraternas väljare, och därför måste alla partier i sin retorik jaga efter just dessa. Tidigare jagade partierna ”mittenväljare”, men vad är det ens i dag?

Med allt detta sagt undrar jag om det under hela min livstid funnits ett viktigare val.

På måndag kan Sverige ha en högerregering ledd av Moderaterna, som tillsammans med Kd drivit en allt mer brutalhögerpolitisk linje. Kristerssons tal om att rättssäkerheten måste stå tillbaka för att bekämpa gängen hade uppfattats som extremistiskt för bara några år sedan.

Och från höger kommer Sd driva på för enorma förändringar i migrationspolitiken, kulturpolitiken och synen på public service.

För att nämna några exempel.

Så jag hoppas verkligen att alla de som valarbetat för den röd-gröna sidan under de här veckorna, de som vandrat i trapphus och kvarter för att knacka dörr och prata med väljare, de som stått på torgmöten och i valstugor, att alla de får utdelning för sitt slit. Att vi får en röd-grön regering efter valet.

Själv har jag numera rollen som kommenterande journalist, och jag har inte engagerat mig i kampanjen för något parti. Men på lördag kommer jag ge mig ut på stan, lyssna på appeller och ta emot drivor av valmaterial. Jag kommer köpa en Bounty och andas in den krispiga septemberluften.

Och jag kommer att sakna kvinnoklubbens talkörer om sex timmars arbetsdag.

 

Jesper Bengtsson, är chefredaktör för Dagens Arena