fredagskrönikan Public service brukar vara ett rött skynke för många debattörer. Men när Micke Leijnegard skriver en radikal bok verkar ingen bry sig, skriver Jonas Nordling.
Stjäl riskkapitalisternas pengar och återinvestera i det gemensamma!
Nej, det är inte Nooshi Dadgostars kommande valslogan. Det handlar om hisspitchen till SVT-profilen Micke Leijnegards debutroman Roten till allt ont. Eller med förlagets ord:
Någon är ute efter att ställa saker och ting till rätta. En rättvisans riddare sveper genom Sveriges samtid.
Boken kom ut i höstas, men har i ärlighetens namn inte rönt mycket uppmärksamhet. Få recensioner, ett par snälla intervjuer. Men inte mycket mer.
För transparensen ska sägas att jag känner författaren, och dessutom läst ett utkast till romanen innan den publicerades. Men det är inte därför jag förvånas över frånvaro av reaktioner.
Boken är uppenbart skönlitterär, med målet att underhålla. Men där finns även en doft av rättvisepatos utöver det vanliga, åtminstone när det gäller vad public service-företagen brukar tillåta från sina medarbetare. Och det är här tystnaden kring boken blir lite gåtfull. Minns bara hur Carina Bergfeldt fick löpa gatlopp i fjol efter att ha luftat privat engagemang.
Det är svårt att se samma tystnad om till exempel Anna Hedenmo vore författaren.
Micke Leijnegards romanhjälte arbetar på samma företag som författaren och utan att avslöja allt för mycket kan jag väl säga att det inte är en helt neutral skildring av det moderna Sverige. Tvärtom definieras ”rättvisa” och ”roten till det onda” utifrån värderingar som antagligen sticker en hel del i ögonen. Inte minst bland de som alltid hörs så fort någon anställd inom public service vågar sig på en åsikt.
Vi som följer mediefrågor vet att just denna grupp av kritiker är rätt stor, eller åtminstone väldigt röststark. De brukar aldrig missa ett tillfälle att peka på hur “statstelevisionen” är politiserad i allmänhet och vänstervriden i synnerhet. Det är svårt att se samma tystnad om till exempel Anna Hedenmo vore författaren.
Så varför har dessa kverulanter duckat när det gäller denna bok? De kanske inte har läst den? Sådana detaljer brukar dock inte hindra rabulister från att tycka saker. Boken är dessutom väl spridd, trots den bristande mediala uppmärksamheten. Den ligger till exempel högt i lyssning bland ljudboksapparna, Tomas Bolmes inläsning tycks ha fått en stor publik. Så innehållet lär ha nått ut till tusentals, och därmed även public service-hatarnas medvetanden.
Micke Leijnegard sysslar inte med nyhetsrapportering så därför spelar det mindre roll, kanske de tänker? Sådana aspekter verkar dock spela föga roll i andra sammanhang. Som till exempel närhelst den ökända undersökningen om journalisters partisympatier åberopas i debatten. Att många av de journalister som då svarade aldrig var i närheten av nyhetsbevakning borde med samma logik gjort den ointressant. Men som alla medieintresserade vet så vevas den alltjämt, inte minst av de som ser public service som ett rött skynke. (Trots att den exempelvis 2012 innehöll endast 93 stycken svarande på SVT, varav flera lär ha haft tekniska uppdrag och därmed inte direkt påverkat innehållet.)
Så varför slipper Micke Leijnegard ställas till svars för det radikala budskapet i sin bok? Jag känner honom, som sagt, och vet att han gärna tar diskussionen. Men ändå står han inte i debattpaneler eller intervjuas av Medierna.
Är det för att han uppfattas som untouchable i egenskap av helylle och sport? Avfärdas han kanske som banal utifrån samma egenskaper? Eller kritiseras han inte helt enkelt för att han är man?
Se där, några av de mysterier som gör livet värt att leva.
Ha en bra helg!
Jonas Nordling är chefredaktör och utgivare för Dagens Arena
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
