Bild: Pixabay

Utrikes Livet gjorde mig till sionist, men en tvivlande sionist som inte kunde förlika sig med nationalismen, skriver Anders Carlberg i en personlig essä om sin relation till Israel. 

Det är jullov. Jag passar på att läsa. Läser böcker, romaner, i rasande fart. Kommer in i en annan värld, i andra världar. En av böckerna är Arv och miljö av Vigdis Hjorth. En återkommande figur i boken är Bo.
Bo är sysselsatt med att sätta sig in i och förstå de mänskliga och moraliska dimensionerna i storpolitiska konflikter. Han analyserar krigen på Balkan. Huvudpersonen och berättaren i romanen, Bergljot, återger samtal med Bo. Analyserna och samtalen är ett fönster ut i världen som kastar ett ljus över och illustrerar, indirekt, familjekonflikterna som romanen är upptagen med.

Bo berättar för huvudpersonen om Freuds inställning till Europas kollektiva medvetande under mellankrigstiden, efter första världskriget. Det uttryck som eftervärlden ärvt är ”aldrig mera krig” och ”den förlorade generationen”. Människor på bägge sidor var chockerade över krigets fasor, över det hämningslösa våldet som bragt en stor del av den unga generationen män om livet.

Freud anser, enligt Bo, att chocken och förtvivlan kommer sig av att människorna, den bildade delen av befolkningen, hade levt med villfarelsen att den moderna utvecklingen, förståelsen av vårt ömsesidiga beroende, av konstens och litteraturens utveckling, på något sätt skulle ha eliminerat den mänskliga svagheten, människornas starka och djupa drifter, att se främlingarna – tyskarna i engelsmännens ögon och vice versa, engelsmännen i tyskarnas ögon – som våra fiender.

De känslor som uppmuntrades och tilläts växa ledde till att främlingar inte längre betraktades neutralt, som människor som vi inte känner, utan som våra motståndare och fiender. Det sättet att se på dem som kunde kategoriseras som de andra, möjliggjorde första världskrigets slakt på en generation unga européer på var sin sida av skyttegravarna. En av politiker, populärkulturen och massmedia framkallad masspsykos som grundade sig på drifter och primitiva förhållningssätt hos människan. Människans ursprungliga egenskaper som vi aldrig blir av med.

Jag letade i Peter Gays Freudbiografi över hänvisningar till just denna analys hos Freud men beslöt mig för att den har viktiga element av sanning, även om Freud inte har uttryckt eller ens menat precis så.

Bo är intresserad av Balkan men också av Israel–Palestina-konflikten. Han är i Israel på resa, han besöker även de ockuperade områdena:

Självinsikt är avgörande sa han [Bo]. Att inte förneka sina irrationella impulser, inte överskatta sig själv, utan att se sig själv i ett realistiskt ljus, att inte förneka de destruktiva impulserna i sitt inre, utan att sträva efter att leva med sina drifter och konflikter och irrationella impulser på ett klokt sätt.

Jag kan inte läsa de här avsnitten i romanen utan att komma att tänka på min egen situation i Israel.

Bo reflekterar över ockupationens effekter på både ockupanter och ockuperade, och den ojämlika relationen mellan araber och judar i Israel. Bergljot återger hans tankar:

Det var det obehagliga i Tel Aviv, sa han, det som förträngdes på hotell Hilton, det som hade sopats under mattan för att det var obehagligt att bli påmind om, men som naturligtvis inte upphörde att existera bara för det, det som verkade på ett subtilare sätt, kanske starkare för att man försökte sudda ut det, det som sipprade fram, som hittade vägen ut i samhällskroppen som ett slags förgiftning, allt det förträngda under hela det imponerade intrycket av bildning baserad på förnekelse. Vi är inte aggressiva, sa den officiella talesmannen, vi bara försvarar oss, alla maniska försvar inrymmer något lögnaktigt, sa Bo, delar av verkligheten suddas ut för att hålla smärtsamma känslor borta, och det är krävande att upprätthålla ett sådant försvarsverk.

Motivet för att den här typen av analyser av politiska frågor finns med i Arv och miljö är att de säger något om de lögner som sätter sin prägel på Bergljots familj. Samma mekanismer är verksamma i stora och små sammanhang. Om man i Israel vill förtränga en obehaglig sanning genom att ständigt manifestera behovet av att försvara sig, så finns det något i förhållningssättet som påminner Bergljot om agerandet i hennes egen familj, bland föräldrar och syskon som vill glömma bort och utplåna en obehaglig sanning. För Bergljot blir bilden av förnekelsen av ockupationen en analogi som kastar ett ljus över det som skett i hennes egen familj, att bygga en falsk sanning över den sanning som alla känner till eller anar och som därför måste förträngas och döljas. Den verkliga sanningen som ständigt hotar att tränga sig fram till ytan och avslöja osanningen genom att bli fullt synlig, måste begravas under ett beteende, och i samhällens fall, en hel kultur, av förnekelse.

Jag kan inte läsa de här avsnitten i romanen utan att komma att tänka på min egen situation i Israel. Bo gör enkla och självklara konstateranden när han ser en situation utifrån. Han är en tillfällig gäst. För mig är det frågor som måste få personliga konsekvenser om jag skall ta dem på allvar. Jag är också en gäst när jag är i Israel, men jag har inte ett tillfälligt förhållande, jag har en relation till landet; det är en del av den jag är. Det låter konstigt. Men Israel är en del av mig – föreställningen om Israel – även om inte jag kan ta för givet att jag är en del av Israel.

Jag kan inte frikoppla de frågor som Bo ställer från mig själv, och när jag vistas i Tel Aviv eller Jerusalem bland trevliga, upplysta, välutbildade och intressanta människor finns hans iakttagelser med mig. De finns mellan mig och människor som har mycket gemensamt med mig. Människor som är kritiska mot sin regering, som vill ha fred och rättvisa men som, om de varit aktivistiska, tvingats resignera och lägga den politiska aktivismen på hyllan eftersom den inte tycks leda någonstans. Det här är människor som jag känner närhet till därför att det kunde varit jag om Ingrid och jag hade gjort alijah, flyttat till Israel, som unga. Jag besöker deras hem och jag tänker; ”här hade jag kunnat bo, de böckerna skulle jag kunna ha i bokhyllan, den konsten på väggarna”. Kanske till och med ett större igenkännande och känsla av hemhörighet än när jag kommer in i ett ”svenskt” hem.

Ibland när vi ses, eller egentligen efter vi setts, när dagen är slut och jag summerar vad jag varit med om infinner sig en fråga som jag skulle vilja ställa: ”Vad är er upplevelse av att leva i ett land vars nationella berättelse, vars utbildning av de unga, vars nationella symboler och den gemensamma offentligheten, marginaliserar och till och med aktivt tränger undan det faktum att det här landet är arabernas också, att det inte bara är den judiska staten, utan även den arabiska staten?”  Det känns ibland som frågan, eller någon variant av den, finns i luften, inte från mina värdars sida men från min. Den surrar ibland omkring som en geting – men oftast finns den inte där under själva umgänget, den finns där efteråt, när jag tänker på hur det är att vara i Israel, och hur jag skall förhålla mig till det som är Israel i mig själv.

Det är frågor som finns kvar i mig på kvällen, eller på planet hem, när jag tänker igenom möten, trevligt umgänge och vardagliga samtal. Har jag accepterat den premiss som råder i landet, att normaltillståndet är att hålla sig borta från frågan om lögnen i själva samhällsbygget, för att överhuvudtaget kunna umgås med människorna där?

Är jag som de syskon som Vigdis Hjorth skriver om, syskon som inte är skyldiga till övergreppet men som ändå accepterar det genom att de undviker att nämna det, för att inte stöta sig med sina närmaste som de är beroende av, känslomässigt eller på annat sätt? Eller låter jag frågorna falla på golvet mellan oss eftersom jag inte har rätt att ställa andra moraliska krav på mina vänner än krav som jag själv kan leva upp till. Jag hade kunnat vara i deras ställe. Jag är ingen Bo som orädd och utan band kan rikta sina kritiska frågor och sen lämna landet för att aldrig mer återvända.

Oavsett om jag befinner mig i Israel, har rest hem till Sverige eller vågar uttala dem högt, oavsett var jag befinner mig, finns frågorna om Israels rättfärdighet kvar, liksom min oförmåga att få delarna att passa ihop; en judisk stat som garanterar överlevnad, en stat som förvägrar andra deras rättigheter. Hur ska jag få ihop det? Frågan finns där varje dag men särskilt när jag tänker på mitt förhållande till ”mitt folk”, de svenska judarna som jag tillhör sen generationer.

Men jag ställer mig också frågan – varför måste jag få ihop det? Varför måste jag vara så engagerad i just Israels rättfärdighet – till synes mycket mer än jag engagerar mig i debatten om Sveriges egna motsättningar mellan politik och moral. Det är orättvist. Ställer jag högre krav på Israel än jag gör på Sverige? Sverige kommer lindrigt undan – ett rättvist och jämlikt land i jämförelse om vi t ex skall titta på tabellerna för korruption i Transparency International eller demokratiska fri- och rättigheter som publiceras av Freedom House.

Men Sverige är långtifrån felfritt, här begås övergrepp, här har de fattiga ett mycket sämre liv än de rika och klyftan riskerar att öka. Här breder segregationen ut sig enligt ett etniskt mönster. Också här felar staten gentemot invånarna. För att ta ett aktuellt exempel: Sveriges utvisningar av afghanska ungdomar till ett land där de saknar både historia och framtid, samtidigt som många av dem anpassat sig och kan bidra i Sverige. Varför väcker inte en sådan fråga åtminstone en bråkdel av det engagemang som jag känner för de demokratiska förhållandena i Israel?

Sanningen om varför frågorna vägrar släppa taget finns inom mig själv, det handlar om den jag är. Efter drygt sextio år som har handlat mycket om Israels plats i den kärnfamilj och den släkt som jag växte upp i, är Israel en viktig del av mitt liv. Det har Israel varit ända sedan 1967 när jag trodde att min mamma skulle dö av oro för sina systrar i sexdagarskriget, till känslan av utsatthet för att jag hörde ihop med ett land som blev allt mer ifrågasatt och utsatt för isolering, till den situation som jag befinner mig i idag – många år senare – då jag upplever att Israel måste våga granska sitt eget fundament, möta sin egen spegelbild, för att inte de hopp och drömmar som vi knutit till Israel skall gå förlorade.

Livet gjorde mig ofrånkomligen till sionist, men jag blev en tvivlande sionist som inte kunde förlika sig med nationalismen. Det var Walter Benjamin som öppnade nya dörrar för mig och ledde till mitt intresse för vad sionismen kunde blivit, om tänkare som Ahad Ha’am och Martin Buber och de andra i fredens förbund (brit shalom) hade fått ett starkt inflytande.

Det är en livslång upplevelse som inte bara är personlig utan också innehåller möjligheter att på nära håll följa med och konkret uppleva allmängiltiga och existentiella frågeställningar, sådant som framträder tydligt i Israel och den judiska historien, om ensamhet, solidaritet, gemenskap, rättvisa mellan människor och om att överleva ondskan. Den resan har jag gjort, inte som israel utan som en delaktig åskådare. Det är en förklaring till min besatthet om man så vill. Resan är personlig, den är känslomässig, men den är ändå sann.

Bo gör sina reflektioner kring Israel och reser sen tillbaka till Norge. Berättar för Bergljot om det som förträngdes på hotell Hilton och sopades under mattan, som det blir allt svårare, ju mer man sopar, att hålla kvar under mattan. Som kräver ett allt större ”försvarsverk”, en nationell kultur som döljer problemen. Gör det varje vuxen individ, som drar nytta – ekonomiskt eller på annat sätt – av de orättvisa förhållandena, till medbrottsling i den offentliga lögnen? De flesta av mina vänner och släktingar är kritiska men jag har inget svar på den frågan. Jag vill hellre tala om vuxna människors ansvar än om deras medbrottslighet.

Varför ska vi kalla denna stat ”den judiska staten” när det också finns araber i det här landet?

Jag vill börja med den raka fråga som jag aldrig ställt högt: Varför ska vi kalla denna stat ”den judiska staten” när det också finns araber i det här landet (kristna araber, muslimska araber, druser och andra minoriteter). De är medborgare, som har samma rättigheter som ni andra. Från början var det en begriplig förenkling och förträngning av att det också fanns andra i det som skulle bli Israel – med tanke på det trauma som judarna just genomlevt och de överlevandes starka behov av att återvända till livet, till en gemenskap och ett nytt liv tillsammans med varandra. I det allra första officiella dokumentet i Israel, självständighetsdeklarationen, uttrycks en ambivalens kring frågan om alla medborgares lika rättigheter.

Det centrala budskapet i självständighetsdeklarationen från 14 maj 1948 är att det är den ”naturliga och historiska rätten” och FN:s beslut om en judisk stat i Palestina som utgör grund för att ”deklarera etablerandet av en judisk stat i landet Israel”. Den rätten, står det vidare, är den naturliga rätten för det judiska folket att i likhet med alla andra nationer, vara herrar över sitt eget öde, i sin egen suveräna stat”. Men ett stycke längre ner står det (i översättning från Israels ambassad i Sverige) att:

Staten Israel skall (..) främja landets utveckling till fördel för alla dess invånare; skall grundas på frihet, rättvisa och fred såsom de hebreiska profeterna lärt ut; skall upprätthålla absolut social och politisk jämlikhet till alla sina invånare oberoende av religion, ras och kön; skall garantera full frihet när det gäller religion, kultur och utbildning … 

Utan tvivel är Israel ”den judiska staten”. Men det ska också vara en stat för andra än judar, för de invånare som har en annan religion, ras och kultur, för att använda några av de begrepp som används. För den miljon araber som fanns i Israel 1948. Det understryks av en formulering några stycken ner:

Vi vädjar till de arabiska invånarna i staten Israel att de skall bevara freden och delta i uppbyggnaden av staten på basis av deras fullständiga och likvärdiga medborgarskap och representation i alla dess provisoriska och permanenta institutioner.

Trots erbjudandet till araberna att vara en del av den nya staten på lika villkor, finns motsägelsen om hur Israel kan vara en judisk stat samtidigt som det är en stat för alla de andra kategorierna. Denna oklarhet måste ha uppfattats från början, av dem som skrev självständighetsförklaringen och de som skrev under den, och det är en motsägelse som lämnats över till andra generationer att hantera.

Ändå är jag inte förvånad att det centrala budskapet – den judiska staten, en stat för judar – dominerade under det tidiga statsbygget när judar strömmade till från alla håll. De som kom var överlevande från Europa men också judar från arabiska och muslimska länder som både ville lämna sina hemländer men också tvingades att lämna därför att deras situation blev ohållbar i arabiska stater som deklarerade krig mot den judiska staten.

Men oklarheten i självständighetsförklaringen – den avsiktliga oklarheten, fröet till en framtida debatt som aldrig skulle avstanna – var också en ständig påminnelse om att det fanns en fråga som inte adresserats: Hur skall de andras rättigheter och behov av samhälleligt utrymme och resurser (språk, kultur, utbildning) tillgodoses? Skarpt formulerat och kort sagt: när är det arabernas tur att få ta mer plats, att på lika villkor bli en del av offentligheten?

Men frågan adresserades inte på allvar. Så här uttryckte sig den arabisk-israeliske författaren Anton Shammas, som skriver om den arabiska erfarenheten på hebreiska och för en judisk läsekrets:

De senaste sju åren har jag bidragit med en kolumn varje vecka till två lokala hebreiska tidningar i Israel om politiska frågor. Jag är en sorts enmanskorståg som säger till staten att den skall definiera sig. Säger till staten Israel att den skall vara en stat för alla sina medborgare istället för att vara en stat för det judiska folket. Så det vore en parallell till det jag försöker göra i mitt skrivande, som rakt uttryckt är att avjudaisera det hebreiska språket. Att göra det mindre judiskt, mer sionskt (…) Att vara en författare i Israel ger respekt. Du kan närma dig dem, å ena sidan, genom att skicka dina texter, och å den andra sidan, genom att förfäkta dina politiska åsikter. Så de idéer som jag tror på i politisk mening, delas inte av mer än 3–4 procent av den judiska befolkningen, i en optimistisk bedömning. På det sättet är det ett korstågsuppdrag. (Anton Shammas, i ett samtal Authors at the Waterfront, Torontos litteraturfestival 1989-02-14).

Den postsionistiska debatten [1] på 1990-talet var en fråga som i huvudsak engagerade akademiker och partier och debattörer som tillhörde den liberala vänstern, och deras högernationalistiska motståndare. Men den trängde sig inte på allvar in i den allmänna politiska debatten. Den ledde aldrig till en stor självrannsakan hos allmänheten kring den nationella identiteten, utan debatten begränsades till de intellektuella, akademiska och ideologiska kretsarna.

I och med att högersionismen fått allt större utrymme har frågan om självständighetsförklaringens paradox trängts ännu längre tillbaka.  Den kraftiga högerkantringen i Israel gjorde det möjligt att få igenom en ny lag som skall övertrumfa självständighetsdeklarationen: nationalstatslagen som antogs år 2018. Lagens syfte är att tränga tillbaka självständighetsdeklarationens mångtydiga innebörd och istället slå fast att det endast är judar som har rätt att utöva ”nationellt självbestämmande” i Israel och att ”judisk bosättning” är ett ”nationellt värde” som staten skall uppmuntra. (Under 2020 har frågan om lagens tillämpning nått högsta domstolen som skall ta ställning till hur den använts i en mindre lokal domstol. Ett utslag väntas 2021.)

Men fortfarande, med eller utan nationalstatslag, med eller utan självständighetsförklaring, finns frågan kvar; vilka rättigheter har araberna i det land som de delar med judarna? För visst delar de Israel med judarna, det kan väl inte vara så att de är andra klassens medborgare i Israel. Så kan det inte vara, får inte vara, i ett land som räknar sig bland de västliga demokratierna, som ett upplyst och civiliserat land.

Det som var en liten förnekelse måste bli en stor förnekelse, en livslögn

Frågan begravs under nya lagar, bombastiska utspel, flaggor som vajar i vinden, nationalsånger som sjungs med handen på bröstet, presidenter och premiärministrar som håller tal som det judiska folkets företrädare – men den finns ändå kvar. Och med tiden blir det en allt större sanning som kräver sitt erkännande, den växer på grund av att den förnekats. Det som var en liten förnekelse måste bli en stor förnekelse, en livslögn, om man från början inte försöker hantera den sanning som en del vill begrava på det iögonfallande sätt som till exempel nationalstatslagen innebär.

Det är en obehaglig sanning eftersom den väcker frågor om hur vi lever nu. Hur skulle det här landet se ut om vi delade det, om vi släppte fram de andra i offentligheten på lika villkor, om vi skulle rita en ny flagga, om vi skulle konstruera en ny nationell berättelse – och på det personliga planet, om jag skulle konkurrera på samma villkor om statens resurser för att tillgodose mina intressen?

Deltar jag i spelet genom att inte säga att er existens här – ni släktingar och vänner – bygger på falska eller åtminstone oklara förutsättningar? Så länge ni inte erkänner det som är oklart, falskt eller orätt, inte erkänner sanningen, så tränger lögnen in i hela samhället. Också det som är rättfärdigt blir angripet av lögnen. Den enda av mina släktingar som jag känner att jag skulle kunna prata öppet med om det här med är Kobi, en ung kille på 22–23 år som läser till specialpedagog i Jerusalem. Han delar lägenhet med kompisar men hjälper sin mormor flera gånger i veckan. På kvällarna läser han för henne ur sina lektionsanteckningar och läroböcker. För honom är det ett bättre sätt att lära än att sitta själv med hemuppgifterna. Jag tycker mig höra ganska grundläggande kritik av den israeliska staten när han kommenterar nyheterna. Jag tror Kobi tillhör en liten grupp ungdomar som reagerar på att något är fel i det israeliska samhället.

Det börjar med skolutflykter till Jerusalem och Golanhöjderna, utan att det politiska sammanhanget diskuteras. Vi får bara höra talas om [de militära] slagen. Det finns en elefant i rummet som ingen pratar om (…) Inte förrän man talar om Nakba i klassrummen, hur det hände och kom sig att de flesta palestinier som bodde här flydde eller blev förvisade, eller om stölden av deras ägodelar, kommer vi att förstå [i vilken utsträckning] problemet förblir en del av våra liv. Det här är att sopa historien under mattan. När jag började förstå detta, började jag direkt tänka på vilka andra saker som har ”sålts in” till oss i skolan”, säger Daniel Paldi, en sistaårselev som tillsammans med 60 andra unga kvinnor och män skickat ett brev till israeliska försvarsmakten där de skriver att de vägrar att göra värnplikten på grund av ockupationen (Haaretz, 2021-01-06).

Men jag går inte in i djupare samtal med Kobi, ställer inte så många frågor som jag nog skulle vilja göra. Det är känsliga frågor. Jag vill inte uppfattas som en äldre släkting som uppviglar ungdomarna.

Jag vet inte vilket utrymme frågorna om arabernas plats i samhället har i de israeliska judarnas medvetande. Pågår det en inre dialog om hur relationen mellan jude och arab förhåller sig till de högre universella ideal som Israel också bekänner sig till, det som kännetecknar en liberal demokrati och som uttalas i självständighetsdeklarationen? Jag jämför med hur ”amerikanens dilemma” beskrivs av Gunnar Myrdal i hans analys av relationen mellan svarta och vita i USA på 1940-talet; avståndet mellan idealet och verkligheten är ett fundamentalt hyckleri som präglar allt i det amerikanska samhället.  Myrdals medhjälpare Arnold Rose skriver i sin bok The Negro in America, the Condensed Version of Gunnar Myrdal’s An American Dilemma att:

Det amerikanska negerproblemet är ett problem som finns i själva hjärtat av vad det innebär att vara amerikan. Det är här som den avgörande striden äger rum. Det är den centrala tesen i den här studien. Även om vår studie inkluderar ekonomiska, sociala och politiska aspekter av rasrelationer så är utgångspunkten den vite amerikanens moraliska dilemma – konflikten mellan hans moraliska värderingar. Det amerikanska dilemmat är den ständigt pågående konflikten mellan, å ena sidan, det vi kallar den ”amerikanska trosbekännelsen” där amerikanen tänker, uttrycker sig och agerar under påverkan av en ädel nationell och kristen moral,  och å andra sidan, individens och gruppens levnadsvillkor, där personliga och lokala intressen; ekonomisk, social och sexuell avundsjuka; hänsynstagande till lokalsamhällets status och konventioner; gruppfördomar mot vissa personer eller kategorier av människor; och alla slag av skilda behov, impulser och vanor, styr hans beteende.

Rose och Myrdal argumenterar att relationen mellan svarta och vita amerikaner är närvarande i alla aspekter av amerikanens liv, även när denne förnekar att det är så. Myrdal anser att den offentliga lögnen som de vita amerikanerna lever med bara kan konfronteras och upplösas genom en hård och massiv injektion av fakta som övergripande och tydligt beskriver skillnaderna i ekonomiska livsvillkor, hälsa, utbildning och lagstiftning mellan svarta och vita. Jag delar uppfattningen att den judisk-arabiska relationen definierar det offentliga livet i Israel. Men tvivlar på att en gripbar faktabaserad beskrivning av den ”moraliska konflikten” kommer att leda till att det judiska Israel till slut inser vilken orättvis verklighet araberna lever under, och tar konsekvenserna av denna insikt i ett verkligt reformarbete.

Israel har en annan historisk roll än att samla vitt skilda grupper bakom en gemensam universell vision.

Slutsatser om relationen mellan judar och araber i Israel-Palestina som baseras på en analogi med ”the American dilemma” leder till förenklingar. Vi kan inte besvara frågan om de israeliska judarnas förhållanden till araberna utan att se att det finns avgörande skillnader mellan den renodlade, mer tvådimensionella motsättningen i USA mellan ideal och verklighet och de komplicerade relationer mellan araber och judar som finns i Israel, som främst är ett resultat av den inbyggda nationella konflikten. De amerikanska idealen, ”den amerikanska trosbekännelsen” som är Myrdals översättning av ”the American Creed”, utgår ifrån att alla människor är lika mycket värda och att USA är ett land för alla sina medborgare, oavsett etnicitet och religion.

Assimileringen in det amerikanska – som inte är svart eller vitt, kristet, muslimskt eller judiskt utan just en gemenskap som står över alla dessa skillnader mellan människor – är ett självklart ideal. Och det är just konfrontationen mellan detta ideal och rasåtskillnaden i efterkrigstidens USA som Myrdal och Rose reagerar på.

Israel å andra sidan har en annan historisk roll än att samla vitt skilda grupper bakom en gemensam universell vision. Israel har skapats för att samla judarna och för judarnas nationella självbestämmande, med antisemitismen och restaureringen av den judiska gemenskapen efter Förintelsen, som starka drivkrafter. Det finns en lång rad institutioner som existerar sida vid sida – t ex skolsystem, religiösa ”domstolar”, massmedia och kultur – men i kraft av sin särställning är de judiska institutionerna mer resursstarka. Olika och åtskilda, är utgångspunkten i Israel.

Till detta kan man lägga de förhållanden som sedan över femtio år gäller för palestinierna på Västbanken som Israel styr över. Hur ser de israeliska judarna på de grannar – palestinierna – som inte är israeler men som är underkastade Israel? Till skillnad från de israeliska araberna är de inte medborgare i Israel, de kan inte rösta, de har inte tillgång till de israeliska institutionerna, de saknar medborgerliga rättigheter men de är samtidigt helt beroende av Israel. En ockupation som pågått sedan 1967 och omfattar 3 miljoner människor som ytterst styrs av Israels militär är inte förenlig underminerar varje försök som Israel gör att tala med en moralisk röst, till exempel i frågor om antisemitism.

En annan viktig skillnad i självbild mellan USA och Israel är att israelerna lever med föreställningen att de är omgivna av fientligt inställda länder. Arabstater som betraktar dem som inkräktare och under årtionden hetsat sin befolkning mot Israels existens.

Israel inte är det enda landet [i världen] som är indraget i utdragna konflikter, [men] det är ett av få länder som befunnit sig i konflikt med alla sina grannar, som har en pågående lågintensiv militär konflikt med en befolkning som är sammanbunden med dess egen och som identifierar 20 procent av sina egna medborgare som allierade med (potentiella eller faktiska) fiender, skriver sociologen Eva Illouz. Hon fortsätter:

Israel är därmed helt unikt genom att det definieras av fiender utanför sina gränser, av fiender nära sina icke-gränser och genom den (verkliga eller inbillade) närvaron av liknande fiender inom sina gränser. (Haaretz 2021-01-01).

De israeliska och palestinska araberna förväntas ha sina sympatier med de arabiska grannländerna, inte med Israel. Det här är en utgångspunkt som fortfarande, 70 år efter Israels bildande, motverkar förståelse och möjligheterna till ett närmande mellan araber och judar, och som kan utnyttjas av högernationalistiska regeringar som vill behålla de ockuperade områdena och därför uppmuntrar och utnyttjar rädslan för en uppgörelse med Israels fiender.

Det är en orimlig förväntan att de arabiska partierna i Israel ska bekänna sig till sionismen, och därför måste judarna och araberna i Israel hitta andra gemensamma värden som kan överbrygga misstron och som de kan sluta upp kring, än den judiska staten. Samexistens och samhällsgemenskap mellan araberna och judarna i Israel måste bygga på en annan samhörighet än sionismen.

Trots skillnaderna mellan rasrelationerna i USA å ena sidan och den nationella israelisk-arabiska konflikten å den andra, kommer jag inte ifrån frågan om varför de välutbildade israeliska judarna inte reagerar starkare när araberna utsätts för så uppenbara orättvisor. Hur kan det komma sig att de partier som representerar åtminstone ett försök till anständig hållning när det gäller arabernas situation, mer eller mindre försvunnit från den politiska kartan, och att ett gemensamt arabiskt-judiskt parti inte tycks kunna bildas.

Är förklaringen att en rättvis lösning och en egen stat för palestinierna uppfattas som ett dödligt hot mot Israels säkerhet? I ett byte av ”land mot fred” kan Israel hotas av att landets fiender flyttar in sina attackraketer på Västbanken på samma sätt som Iran gjort i Libanon och Gaza genom samarbetet med Hizbollah respektive Hamas. Inför denna lösning stannar alla fredsansträngningar upp och alla goda avsikter att skipa rättvisa är lönlösa.

Men det förklarar inte varför Israel utsätter palestinierna för förödmjukelser, våld och orättvisor i vardagen, ett våld som inte kan motiveras av säkerhetsläget eller terrorhot. Varför de behandlas rasistiskt innanför den gröna linjen eller på områden som Israel annekterat, som östra Jerusalem. Varför militär och polis skjuter palestinier urskillningslöst, utan att ställas till svars av rättssystemet, medan palestinier får långa häktningstider och döms till hårda straff för stenkastning. Varför det israeliska styret på Västbanken tillåts riva bostäder och terrorisera den palestinska befolkningen genom nattliga räder.
Eller varför den israeliska staten motarbetar den arabiska historieskrivningen, varför man inte uppmuntrar till kontakter mellan arabiska och judiska skolungdomar, varför man inte har fler TV-program som vänder sig till både judar och araber eller uppmuntrar integrerade bostadsområden?

Den storpolitiska lösningen tycks avlägsen men vardagen kan och måste vara mer jämlik, rättvis och uthärdlig i ett gemensamt samhälle.

 

Not:

[1] I mitten av 90-talet, efter Osloavtalet 1993 och före mordet på Yitzhak Rabin 1995, höll Israel på att normaliseras, i regionen och globalt. Yitzhak Rabin fångade tidsandan med de bevingade orden ”vi är inte längre ensamma”.  Den sionistiska drömmen höll på att uppfyllas och Israel hade en möjlighet att inträda i den postsionistiska fasen som skulle göra Israel till en stat för alla sina invånare, oavsett religiöst eller etniskt ursprung. I den postsionistiska debatten var den israeliska staten något helt annat än den judiska staten. Under några få år var postsionismen en motkraft till den starkt religiösa, fundamentalistiska inspirerande högernationalismen.

 

***

Följ Dagens Arena på Facebook